James Bonds väg
till vita duken

Albert R Broccoli
Albert R Broccoli (1909-1996)

 

James Bond-filmerna är världens mest framgångsrika filmserie. Vad beror detta på? Kompetenta producenter, regissörer och skådisar förstås, men naturligtvis i grund och botten tack vare 007:s skapare - Ian Fleming.

Ian Flemings originalmaterial var ovanligt väl lämpat för film, något som Fleming själv insåg på ett tidigt stadium. Under 1950-talet försökte han flera gånger få till stånd filmprojekt baserade på hans böcker, och det var under denna period som Fleming sålde filmrättigheterna till sin första Bondbok, Casino Royale. (Någon Casino Royale-film blev det dock inte förrän 1967, och någon officiell Casino Royale-Bondfilm blev det först 2006).


Ett av Flemings projekt var att tillsammans med Kevin McClory och Jack Whittingham arbeta fram ett filmmanus som senare blev boken Thunderball, och därefter resulterade i en segsliten rättegång (se McClory-sidan).

Som tur var blev det ingenting av dessa försök. Om Fleming hade sålt rättigheterna till amerikanska tv-bolag, eller sålt rättigheterna till enstaka böcker, hade en filmserie baserad på böckerna varit ytterst svår att genomföra.

Filmproducenten Albert R Broccoli hade börjat intressera sig för Bondböckerna under 1950-talet. Han tog kontakt med filmbolaget Columbia, som dock inte var pigga på någon James Bondfilm. Några år senare kollade Broccoli upp hur det då låg till med filmrättigheterna till Ian Flemings böcker. Det visade sig att en annan producent, kanadensaren Harry Saltzman, för tillfället hade option på böckerna och överraskande nog inte hade lyckats få något stort filmbolag intresserat. Det var bara en månad kvar på Saltzmans optionstid när Broccoli dök upp. Broccoli ville köpa loss Saltzman, men denne vägrade.

Broccoli och Saltzman beslöt, lite motvilligt, att slå sig ihop. De kontaktade filmbolagen Columbia och United Artists. Den första Bondfilmen skulle bli antingen Thunderball eller Dr.No. Columbia tyckte dock att filmen inte fick kosta mer än 300.000 - 400.000 dollar, vilket var en liten summa redan på den tiden. United Artists kunde däremot sträcka sig till 900.000 dollar i filmbudget, vilket avgjorde saken. Enligt uppgift varade Broccolis och Saltzmans möte med United Artists VD, Arthur Krim, i mindre än en timme. Datum: 21 juni 1961.

1961 hade rättighetsbråket om boken Thunderball börjat (se McClory-sidan), varför man i stället valde Dr.No som den första Bondfilmen. Broccolis & Saltzmans produktionsbolag döptes till EON Productions ("Everything Or Nothing").

Att filmbolaget inte ville satsa mer än en miljon dollar på filmen visade att man knappast trodde på projektet. Som jämförelse kan nämnas att Elizabeth Taylor samma år fick en miljon dollar i gage för filmen Cleopatra, och de stora stjärnorna kunde kvittera ut 250.000 - 300.000 dollar (plus procent på intäkterna) i gage för diverse storfilmer. Den totala kostnaden för filmproduktionerna var naturligtvis bra mycket högre än så.

Broccoli övertalade både Saltzman och United Artists att ta in några av hans medarbetare: regissören Terence Young, manusförfattaren Richard Maibaum och scenografen Ken Adam. Dessa personers professionalism visade sig senare vara mycket viktiga för filmseriens succé. Men det var en viktig person kvar att hitta: den skådespelare som skulle ha huvudrollen som James Bond.

Då man tidigare under 1950-talet hade försökt få till stånd Bondfilm-projekt, hade man utgått från att Bond måste spelas av en känd skådespelare, "ett stort namn". Bland de personer som hade föreslagits var Richard Burton och James Stewart - dock inte den James Stewart utan en brittisk skådis som senare blev känd under namnet Stewart Granger. Fleming själv ville gärna ha David Niven i rollen. En annan het kandidat var Patrick McGoohan.

Broccoli och Saltzman hade nu inte råd med något "stort namn". Vi måste komma ihåg att Dr.No var en lågbudgetfilm. Ingen kunde förutse den enorma succé som skulle följa. Enligt uppgift hade producenterna tagit fram en liten lista över tänkbara skådisar. Tvåa på listan var Roger Moore. Etta på listan var Sean Connery.

Sean Connery Ett vanligt påstående är att Connery var helt okänd när han fick rollen som Bond. Det är dock inte korrekt: Connery hade haft större roller i tre filmer före Dr.No, men hans karriär hade s.a.s. stannat upp. I en omröstning i dagstidningen Daily Express om vem läsarna ville se som Bond fick Connery flest röster.

Broccoli och Saltzman tyckte att Connery var lite råbarkad, men de ansåg ändå att han skulle bli en bra James Bond (trots hans kraftiga skotska dialekt). Connery vägrade att provfilma för rollen, slog näven i bordet och hade ett lätt aggressivt temperament, vilket imponerade på producentduon. Efter ett möte på United Artists berättas det att hela filmgänget gick till fönstret för att se Connery passera över gatan nedanför. Alla var fascinerade över Connerys sätt att gå och att röra sig. Broccoli sade senare att skillanden mellan Connery och de andra kandidaterna var "som skillnaden mellan en stillbild och en film".
Producent-duon lurade ändå Connery framför kameran under förevändningen att de ville provfilma diverse olika skådespelerskor.

Sean och Ian Ian Fleming och andra med honom var inledningsvis tveksamma till Connery i rollen som Bond, men Fleming ändrade sig senare. Regissören Terence Young hade en viktig roll i utformandet av karaktären James Bond på bioduken. Terence Young var belevad och elegant, tyckte om märkeskläder, fina viner etc, precis som Fleming. Young var t ex känd för att endast gå i exklusiva, handgjorda skor.
Young tog med Connery till sin egen skräddare, och såg till att han vande sig vid att bära kostym i minst en månad innan filminspelningen började. Connerys enkla bakgrund - skotsk arbetarklass - var långt ifrån den lyxigt eleganta roll han nu skulle identifieras med, och han hade sällan setts klädd i slips och kostym förut.

Producenterna hade ju köpt filmrättigheterna till ett helt gäng Bondböcker och insåg att det med lite tur kunde bli en filmserie av det hela. Då vore det ju väldigt bra att ha en och samma huvudrollsinnehavare. Ett stort namn som t ex David Niven skulle inte vara särskilt pigg på att binda upp sig för ett flerfilmskontrakt, men däremot en mindre känd skådis som Sean Connery. (Tänk t ex på de fyra Batman-filmerna, där vi kunnat se tre olika skådisar i huvudrollen)

De amerikanska filmbolagscheferna var måttligt imponerade. "Vi tror att ni kan få tag i någon bättre", sade de om Connery. Inte heller ville de marknadsföra Dr. No i USA. Det var bara Ursula Andress som gick att använda i marknadsföringen, sade de, och hon var inte tillräckligt känd. (De fick naturligtvis tänka om sedan Dr. No blivit en jättesuccé i England).

Ändå var det inte förrän med den tredje filmen, Goldfinger, som Bond erövrade den livsviktiga USA-marknaden. Då blev det dock en desto större succé, som lade grunden till den omåttliga Bond- och agentfeber som under de kommande åren sköljde över västvärlden.

Under åren som följde blev Connery och producenterna alltmer osams. 1984 stämde Connery filmbolaget MGM/UA för att han ansåg sig ha fått alldeles för lite betalt för sin medverkan i 60-talets James Bondfilmer. Connery krävde totalt 225 miljoner dollar i en mycket komplicerad stämningsansökan, där han bl a hävdade att filmbolaget inte betalat ut de delar av intäkterna som han enligt kontrakt hade rätt till. Dessutom hävdade han att han indirekt hade rätt att ses som en aktieägare i filmbolaget, och alltså hade rätt till en större del av kakan.
Denna krångliga historia gjordes upp i godo en tid senare, och det bör ha blivit dyrt för MGM/UA. Hur mycket Connery fick är hemligt och har inte läckt ut.

Den temperamentsfulle Connery har länge hävdat att han utnyttjades och lurades skriva på ett slavkontrakt. Sedan Albert R Broccoli avlidit 1996 ordnades en stor minneshögtid för honom. Sean Connery visade sig inte och hade inte ens lämnat en hälsning, vilket var det som alla medier uppmärksammade...

Man kan nog hålla med om att producentduon borde ha skött om sin värdefulla stjärna lite bättre. Connerys inledande kontrakt gick ut på att han åtog sig att vara med i en Bondfilm varje år 1962-67. Däremellan fick han göra andra roller, men bara för samma producenter! Sedan Connery klagat, ändrades kontraktet så att han även fick göra roller för andra filmbolag.
Allteftersom tiden gick blev Connery mer och mer förknippad med James Bond, och alla hans icke-Bond-filmer floppade. Det har flera gånger slagits fast att ingen skådespelare någonsin har blivit så intimt förknippad med en roll som Sean Connery blev på 60-talet. Decenniets Bondmani blev extatisk och Connery var alltid i fokus. Han insåg att producenterna tjänade mångdubbelt mer än han på filmerna och krävde att få bli medproducent, men nekades.

Om James Bond-filmerna hade blivit en lika stor succé med Roger Moore, Patrick McGoohan eller någon annan i huvudrollen i Dr.No kan man bara spekulera i. Det är dock ganska uppenbart att en av de främsta orsakerna till filmens framgång var just Sean Connery.

Men agent 007:s filmäventyr hade bara börjat.

© Thomas Drugg, 1997-2001.


James Bond-filmerna : allmänna synpunkter
Den första Bondfilmen: Dr. No


[ Startsidan | Filmerna | Böckerna | Musiken | Filarkivet | Frågelådan | Kuriosa | Länkar ]