Ian Fleming
Del I: Uppväxt och studier

Ian Lancaster Fleming föddes den 28 maj 1908 i London-stadsdelen Mayfair. Han kom från en välbärgad överklassfamilj.

Ians far Valentine Fleming var skotte och arbetade på sin fars ansedda bank, Robert Fleming & Co. Valentine Fleming valdes även in till parlamentet som konservativ ledamot för South Oxfordshires valkrets 1910. Familjen var rik och umgicks i de fina kretsarna. Winston Churchill hörde till familjens vänkrets.
Ians mor, Evelyn St Croix Rose, var av skotsk-irländsk börd, känd för sin skönhet och kallades allmänt för Eve. Hon verkar ha varit en ganska auktoritär person.

Ian hade tre bröder: Peter, som var ett år äldre, samt Richard och Michael som var tre respektive fyra år yngre än Ian. Unge Ian blev snart sedd som en liten rebell i denna fina familj. Han tyckte inte särskilt mycket om det som hans föräldrar ansåg viktigt, t ex hästar, hundar och familjeträffar. Inte heller var Ian speciellt intresserad av Skottland.

1914 utbröt första världskriget. Valentine Fleming gick in i den brittiska armén och skickades till Frankrike, där han snart blev befordrad till major.

Ian på internatskola
Eve Fleming var kvar hemma med de fyra barnen. Det var naturligtvis meningen att barnen Fleming skulle följa i sin fars fotspår. 1916 skickades Ian och Peter till en internatskola som hette Durnford. Chef för skolan var en viss Tom Pellatt, som inte var så sträng. Hans fru brukade läsa spännande böcker för eleverna på skolan. Här blev unge Ian snabbt förtjust i författare som Robert Louis Stevenson ("Skattkammarön") och Sax Rohmer (författare till böckerna om detektiven Bulldog Drummond och den djävulske skurken Fu Manchu).
Durnford var dock inget trevligt ställe, studieförhållandena var riktigt dåliga, pennalism och mobbning förekom flitigt, och p g a krigets ransoneringar var maten usel.
Ian fick här sin första kontakt med golfsporten, något som han skulle fortsätta att vara intresserad av senare i livet.

Fadern stupar i kriget
Den 20 maj 1917 drabbades familjen Fleming av en tragedi då Valentine Fleming stupade i Frankrike. Han och en annan officer dödades av en tysk granat när de försökte ta sig fram mellan två skyttegravar.
Han fick postuma hedersutmärkelser, och Winston Churchill skrev hans dödsruna i The Times.

Ian Flemings far hade dött hjältedöden på slagfältet, något som kom att prägla Ians hela uppväxt. I brist på en närvarande far såg Ian i stället upp till sin äldre bror Peter.
(Senare i livet brukade Ian Fleming alltid hänga upp sin fars inramade dödsruna ur The Times på väggen. Churchill hade signerat den.)

I de flesta brittiska överklassfamiljer är det mycket viktigt med släktens fortlevnad, och den äldste pojken i varje generation blir släktens frontfigur. Eftersom Peter Fleming var äldst, fick Ian finna sig i att under decennier framåt stå i sin brors skugga. Peter Fleming var rena svärmorsdrömmen: väluppfostrad, mycket begåvad och han skulle säkert bli något stort. Ian ansågs däremot vara litet excentrisk och överdrivet fantasifull.

Ian börjar på Eton
Eve Fleming hade vid 32 års ålder fått ärva sin rike make (för att hon skulle få behålla en hög årlig inkomst hade dock Valentine i sitt testamente bestämt att hon inte fick gifta om sig).
Hon hade utan vidare råd att skicka Peter och Ian till den ansedda och ryktbara privatskolan Eton, där även Valentine hade varit elev. Detta inträffade 1921, när Ian var 13 år. Redan då ansågs Ian vara en mycket stilig ung man som var noga med sin klädsel och framtoning. (Ians klassföreståndare anmärkte t ex på hans användning av hårolja).

Ian trivdes aldrig på Eton. Han tyckte inte att han passade in där.
På ett område var dock Ian framstående: han var skolans bästa idrottsman, särskilt i friidrottsgrenar som löpning och längdhopp. Två år i rad, 1925 och 1926, blev Ian Fleming Victor Ludorum - Etons mästartitel. Att någon vann denna titel två år i rad var mycket ovanligt. Han hade fortfarande inte fyllt 18 år.
Ian, som var en sann individualist, var inte särskilt förtjust i lagsporter. Vid en kollision under en fotbollsmatch 1926 fick Ian dock sin näsa knäckt, vilket gav honom den senare så välkända profilen. En liten kopparbit sattes in i hans näsa för att jämna ut den. Ian anklagade sedan denna kopparbit för att ha vållat honom många hälsoproblem, bl a intensiva attacker av huvudvärk.

Många år senare berättade Ian Fleming för en god vän en anekdot från sin Eton-tid: Rektorn hade kallat in Ian för en bestraffning för något han gjort sig skyldig till. Denna bestraffning skulle äga rum kl 12.00. Problemet var att Ian vid samma klockslag även skulle springa ett hinderlopp.
Ian lyckades övertala rektorn att flytta bestraffningen till kl 11.45. Efter att ha utsatts för rektorns käpp sprang sedan Ian hinderloppet kl 12, trots att han hade blodfläckar på baksidan av sina byxor. Han kom tvåa. Snacka om att bita ihop...

Ian Flemings första publicerade litterära verk var novellen The Ordeal of Caryl St George i skoltidningen The Wyvern. Senare skrev även Ian (opublicerade) ungdomsdikter.
Under sin Eton-tid höll han ihop med sin storebror Peter, men betraktades också av vissa som en litet enstörig och osocial person som gärna höll sig för sig själv.

Ians mor Eve blev vid den här tiden förälskad i den populäre porträttmålaren Augustus John. Våren 1925 åkte hon tillsammans med honom till Berlin. Vid återkomsten hade hon med sig en liten baby, en flicka som hon "adopterat" och döpt till Amaryllis.

Militärskola
Ian tappade snart intresset för sina studier, och betygen sjönk. Eve Fleming bestämde sig då för att flytta honom till en mer disciplinerad miljö, så att det skulle bli någon ordning på honom. Storebror Peter kunde ju läsa vidare vid Oxford, medan Ian kunde få gå i sin fars militära fotspår.
Ian förflyttades alltså till militärskolan i Sandhurst.
Här kommer de första rapporterna om att Ian var favorit bland traktens flickor, han sågs redan här som en kvinnokarl (han lär dock ha varit en usel dansare). Vid ett tillfälle var Ian ute med en flicka på en nattklubb och bad en kompis rapportera in för honom vid kvällsvisitationen. När Ian senare samma natt klättrade in över staketet åkte han fast och fick ett hårt disciplinstraff.

Trots att en militärskola knappast var den bästa platsen för en individualist som Ian, gjorde han någorlunda bra ifrån sig vid Sandhurst, även om han aldrig tog sin militära utbildning på allvar.
Ian avskydde ridning men tyckte bättre om gevärsskytte.
1927 blev han antagen till His Majesty´s List för The King´s Royal Rifle Corps, det finaste infanteriregementet. Detta hade Eve Fleming fixat genom sina kontakter, som nu sträckte sig ända in i Buckingham Palace!
Vid denna tid beslutades det att armén skulle "mekaniseras". Ian och några andra av kadetterna tyckte inte att de hade någon lust att sitta och trycka på knappar och dra i spakar. Han vägrade anta sin utnämning till regementet.
(Detta var i alla fall Ians officiella version, i själva verket tyder det mesta på att det var alla amorösa kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig vid skolan.)
Han skrev hur som helst ned sin avskedsansökan på ett vykort, postade den till skolan och stack sedan iväg därifrån.
Ians dominanta mor Eve Fleming var inte glad över detta.
Ian hade verkligen visat sig vara familjens svarta får.

Till Kitzbühel
Eve Fleming hade hört talas om en privatskola i Kitzbühel i österrikiska Tyrolen. Hit skickades nu Ian, och här upplevde han några av sina mest positiva ungdomsår. Skolan låg högt uppe bland bergen i en ståtlig byggnad som hette Villa Tennerhof.

Ägarna till skolan, Ernan Forbes-Dennis och hans fru, tillämpade en effektiv språkundervisning, varför Ian här lärde sig tyska och franska. Det var även härliga omgivningar att bo och studera i, och Fleming ägnade sig på fritiden åt skidåkning och bergsklättring (Vintersport hade börjat bli populärt efter kriget, och 1928 byggdes den första linbanan uppför Hahnenkamm i Kitzbühel).
Han blev också populär bland ortens flickor. Samtidigt som han umgicks med österrikiska flickor, som fann honom mycket stilig, brevväxlade han med en flickvän hemma i England.

Ian började här utveckla sina talanger och fann att han kanske kunde bli något på egen hand och inte bara ses som Peter Flemings yngre bror. Forbes-Dennis fru uppmuntrade Fleming att utveckla sitt skrivande, så han skrev ett par korta noveller. En hette Death on two occasions, och en annan hette A poor man´s escapes.
Ian var mycket intresserad av språk och bestämde sig för att försöka göra karriär inom brittiska UD, något som var svårt och mycket åtråvärt.

IAN FLEMING, del 2: Karriär och yrkesliv

Tillbaka till Bond i litteraturen