Ian Fleming
Del II: Karriär och yrkesliv

I München och Geneve
1928 reste Ian Fleming till universitetet i München för att förbättra sina språkkunskaper. Han var då 20 år. I München lärde han sig också ryska. Året därpå läste han franska vid universitetet i Genève. I samband med detta fick Fleming tillstånd av den berömde dr C G Jung att översätta ett tal om 1500-talsalkemisten Paracelsus som denne hade hållit.

Ian började intressera sig för bilar. Bl a körde han ett tag en Bugatti.
På en lång raksträcka i Henley hemma i England lär han vid ett tillfälle ha blåst på i över 100 miles/hour (en engelsk mil är 1609 m, vilket gör 100 miles till ca 160 km/h). I Genève hade han en svart Buick.

Ian samlade några av sina dikter i en bok som trycktes upp i en mindre upplaga. Den hette The black daffodil. Ian skämdes senare över sina ungdomsdikter, sökte upp alla exemplar av boken och brände upp dem.

I Genève blev Ian förälskad i en schweizisk flicka som hette Monique. De förlovade sig, och han ville gifta sig med henne men modern Eve Fleming sade nej. Hon tyckte inte att Monique var någon passande hustru till Ian. Förlovningen bröts alltså, vilket förstås gjorde Ian bitter. (Fleming lät senare James Bonds mor vara en schweiziska vid namn Monique).

Ian missar inträdesprovet
1931 genomgick Ian Fleming ett inträdesprov för att få komma in vid utrikestjänsten. Han placerade sig på 25:e plats av 62 deltagare. Detta var ett stort misslyckande och sårade Ians stolthet enormt. Han ville sedan aldrig berätta sanningen om detta, inte ens för sina vänner. Till dem sade han att han slutat sjua, men att bara fem kandidater togs in.

Journalistkarriär på Reuters
Nu hade Ian studerat färdigt och det var dags att börja en yrkesbana. Återigen hade han nytta av sin mors kontaktnät: Eve Fleming var bekant med chefen för den brittiska nyhetsbyrån Reuters.
Den 19 oktober 1931 började Ian Fleming, 23, arbeta på Reuters nyhetskontor. Reuters främsta konkurrent vid denna tid var den amerikanska nyhetsbyrån United Press International, UPI.
Fleming trivdes i den snabba, krävande arbetsmiljön på Reuters. Snart var han ute på journalist-uppdrag som reporter.

1933 fick Fleming ett mycket viktigt uppdrag. Han skulle åka till Moskva och bevaka en rättegång mot sex britter som var anklagade för spioneri mot Sovjetunionen. Stalins utrensningar pågick i Sovjet, och britterna som arresterats arbetade för ett elbolag. Brittiska regeringen var mycket upprörd över denna incident. Nyhetsbyråer från hela världen skickade reportrar till Moskva för att bevaka rättegången. Fleming utsågs till Reuters korrespondent främst för att han talade ryska.

Fleming hittade på en sinnrik plan för att kunna bräcka de andra nyhetsbyråerna och bli först med nyheten om hur rättegången hade avlöpt. Han skrev två olika artiklar, en där britterna fälldes och en där de frikändes. De ryska censorerna skulle godkänna alla rapporter som sändes från Moskva, och Fleming lyckades bli kompis med en censor som hette Mironov. Denne satte motvilligt en godkännande-stämpel på båda Flemings artiklar i förväg. Fleming anlitade också två personer vid det lokala telegramkontoret. Enligt Flemings plan skulle han när rättegången var klar luta sig ut genom ett fönster, släppa ett meddelande till en av medarbetarna, som sedan sprang till telegramkontoret där Flemings andre kompanjon fyllde i de sista detaljerna och sände iväg rätt artikel. Smart!

Två av de sex britterna fick villkorliga domar och benådades senare. De fyra andra frikändes. Flemings plan fungerade helt enligt ritningarna, hans artikel var den första som nådde London via telegram. Tyvärr slog Central News honom med tjugo minuter över telefonen, och detta p g a ren flax: deras reporter stod i telefonförbindelse med kontoret i ett helt annat ärende, när reportern plötsligt hörde domstolsutslaget rapporteras i högtalaranläggningen.
Ändå var alla i branschen imponerade av Flemings uppfinningsrikedom. De andra reportrarna i Moskva skickade ett telegram till chefen för Reuters där de berömde Flemings arbete. Så Ian var en vinnare trots allt!

Ian Flemings karriär hos Reuters blev dock överraskande kort. Reuters hade erbjudit honom chefsposten för deras östasiatiska kontor i Shanghai, men Fleming tackade nej och i oktober 1933 slutade han på nyhetsbyrån. Fleming hade nämligen fått en möjlighet att få gå in som delägare i en affärsbank i London, något som skulle vara mycket finansiellt fördelaktigt för honom. Familjen Fleming hade ju en egen bank och Ians mor ville att han skulle ta bankjobbet. Press från familjen samt pengar var alltså de viktigaste orsakerna.
Det var motvilligt som Ian sade upp sig från Reuters. Han berättade senare att de tre åren hos Reuters var några av de lyckligaste i hans liv.

Ian som mäklare
Affärsbanken där Ian nu började arbeta som börsmäklare hette Cull & Co. Senare flyttade han till Rowe & Pitman, där han blev kvar ända till 1945. Fleming rapporteras ha varit bra på att organisera och administrera men han tyckte att själva jobbet var ganska trist. Varken Ian Fleming eller hans bror Peter var idealiska kandidater till bankjobb. Peter Fleming gjorde sig under 30-talet känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar. Ingen bankir där heller alltså.

Det kan tyckas litet konstigt att Ian Fleming skulle passa som börsmäklare, men han tyckte om det goda i livet och det fanns mycket av det att hämta i London för en ung man som hade börd och pengar.

Ungkarlsliv i London
Under 30-talet levde Ian Fleming en ungkarls glada dagar. Hans umgängeskrets var snäv och litet elitistisk, många var t ex gamla Eton-elever. Fleming grundade tillsammans med en god vän en privatklubb, The Cercle, där man spelade bridge, drack dyr sprit och serverades eleganta middagar. Ian levde ett sorts dubbelliv: en respektabel mäklare på dagtid med ett utsvävande liv nattetid.
Många flickvänner passerade revy genom Ians ungkarlsvåning på Ebury Street, inte långt från Victoria Station. Där fick de god mat och exklusiv champagne. Om de ville kunde de även titta på Ians stora bibliotek.

Ians boksamling
Nu började Fleming bygga upp sin omfattande boksamling. Han var en sann bibliofil som samlade på förstaupplagor av kända verk, liksom historiskt viktiga böcker. Fleming var mycket beläst och intresserad av litteratur. En idé Fleming hade var att bygga upp en samling av böcker tryckta efter 1800 som "fått saker att hända". I samlingen fanns Darwin, Pasteur, Marx och andra kända tänkare, vetenskapsmän, filosofer m m. Fleming skaffade specialdesignade boklådor som han förvarade samlingen i. Lådorna var dekorerade med Flemings vapensköld och hade olika färger: rött för vetenskap, gult för filosofi etc. I samlingen fanns även mycket skönlitteratur.
Den här samlingen, numera känd som The Fleming Collection, omfattar tusentals böcker och den köptes efter Flemings död av Lilly Library vid universitetet i Indiana, USA.

IAN FLEMING, del 3: Underrättelsetjänsten

Tillbaka till IAN FLEMING, del 1: Uppväxt och studier
Tillbaka till Bond i litteraturen