Del 3 : Reflektioner och teman

Varför blev det Västindien?
Svaret hittar vi på ett ganska självklart ställe: Ian Flemings Bondböcker. Det var också där - på Jamaica för att vara exakt - som Fleming kom på idén och skrev sina böcker om James Bond. Mycket av den omgivningen kom alltså att inspirera till Flemings skapelse och därför var det kanske självklart att göra Västindien till agentens andra hem efter London.
James Bond är visserligen väldigt brittisk, inte minst i böckerna, även om han i filmerna blivit mer transatlantisk och fått mer moderna värderingar. Han är bosatt i Chelsea i London vilket vi sett ytterst lite av i filmserien - och då nämns inte ens hans adress och man får inte se fasaden på huset eller gatan utanför. Denna avsaknad har ytterligare förstärkt kopplingen 007/Västindien och numera kan man väl säga att publiken ser Havanna, Jamaica eller Bahamas som hans första hem, medan London å sin sida fått ett mer symboliskt värde, där Bond bara får information om uppdraget. Det är onekligen lite märkligt att vi inte fått se mer London-miljöer i serien med tanke på att det är just där Bond bor och har sitt kontor.

Valet av Västindien är ett snilledrag av Fleming; rytmerna, uppsluppenheten, värmen och optimismen kontrasterar perfekt med det motsatta kalla, cyniska, disiga och stela London.
Det speglar Bonds komplexa personlighet: den kalla yrkesmannen med rätt att döda, men på samma gång människan i honom som vill leva livet fullt ut i varje ögonblick, så länge han får leva i sin utsatta tillvaro. Det är kanske denna laddning i honom som vi just attraheras av? Även om Bond inte alltid varit så djup i filmerna som i böckerna, men kanske främst i Craigs och Daltons filmer.

Det är viktigt med bra service på resan

Val av transporter
007 färdas helst i sin bil, vanligen en Aston Martin eller BMW. Under en tid i slutet på 70-talet hade Bond också en dille på Lotus. I övrigt får vi inte ofta se Bond under själva resandets gång och det är väl heller inte nödvändigt så länge det inte fyller någon funktion i handlingen, men just tåget har varit mest återkommande.
På 70-talet började tåget bli ett allt mer populärt sätt att resa på och även 007 gjorde det lite extra mycket detta årtionde, först i Live And Let Die där Bond i slutet får uppleva både romans med Solitaire samt möta den sista av skurkens hantlangare, och senare i The Spy Who Loved Me med samma koncept. Dessa hade i sin tur inspirerats av händelserna på Orientexpressen i From Russia With Love (1963). Dessa mycket lyckade scener - där Bond både får uppvakta Tanya, konsultera med kontaktmannen Kerim Bay, samt konfrontera sin nemesis Red Grant, brukar av många fans anses som bland de bästa ögonblicken i hela serien. Senast delar av handlingen i en Bondfilm utspelades på ett tåg var i Casino Royale 2006, i en lyckad om än kort scen. Ett återkommande tema i de tre första tidigare nämnda tågscenerna var att skurken alltid gjorde tjejen medvetslös (!) innan han attackerade Bond.

Då och då har Bond rattat motorbåtar och flygplan men oftast har det inte varit frågan om rogivande upplevelser. Ofta har han kapat dessa fordon för att fly, som vi kan minnas att han gör i ren desperation i Licence To Kill, Goldeneye och Tomorrow Never Dies, där han i alla fallen måste tampas med en pilot innan han lyckas få kontroll över planet. Men i en film flyger han faktiskt därför att han ska från punkt A till punkt B och det är i The Man With The Golden Gun, då det bekvämaste sättet att ta sig ut till skurkens ö är med ett vattenflygplan.

Några av de mer udda transporterna har varit en varmluftsballong (Octopussy), surfingbräda (Die Another Day), svävande gondol och rymdfärja (båda Moonraker), cellofodral (The Living Daylights) och ingen glömmer väl Jetpacken i Thunderball som väl var början på de tokiga färdmedlen. Dessa inslag brukar mötas av blandad kritik men har trots det, eller på grund av det, blivit kännetecknande för James Bond-filmerna.

Musikens betydelse för miljöerna
John Barry komponerade musiken för hela 11 Bondfilmer och har ofta haft en stor roll i att fånga miljöer och stämningar. Detta kan vi t ex se i en scen i Diamonds Are Forever då Bond klättrar upp på en skyskrapa i Las Vegas och Barrys musik samspelar alldeles perfekt med fotot och klippningen. En liknande scen kan man se i Licence to Kill då Bond planerar inför att skjuta Sanchez genom att först posera som kypare för att få tillträde till hissen upp till taket på höghuset. Här är det Michael Kamen som samspelar på samma effektiva sätt för att fånga miljön och skapa en lite mörkare Bond-stämning, i denna mörkare Bondfilm.

På senare år har David Arnold varit “mannen med de gyllene noterna”. Arnolds största framgång hittills var nog i Casino Royale där han i scen efter scen lyckades fånga de känslor Bond och Vesper upplever, från upprymda till melankoliska toner. Arnold har dock inte, som Barry ofta gjorde, anpassat sin musik till de miljöer filmen utspelar sig i utan lägger mer vikten på karaktärernas känslor.

Del 1 : Inledning
Del 2 : Bonds resande under de olika decennierna
Del 3 : Reflektioner och teman

©2009 J Svalberg