Ian Fleming
Del VII: Kontroverser och filmanbud

Ian Flemings och hans hustru Ann hade i slutet av 1957 haft en del problem i äktenskapet och de bestämde att de skulle tillbringa vintern var och en på sitt håll: Ian på Jamaica och Ann i England. I slutet av 1957 hade Flemings köpt ett hus i Kent, som visade sig vara en dålig investering och inte vad de hoppats på.

Goldfinger
Ian Flemings sjunde Bondbok, Goldfinger, skrevs på Goldeneye under januari och februari 1958. Arbetsnamnet var The Richest Man in the World innan Fleming bytte ut titeln mot Goldfinger. Detta är den längsta av Flemings Bondböcker. Fleming hade samlat in uppgifter om guld, särskilt från The Goldsmiths´ Company i London. Det var även oundvikligt att Fleming till sist skulle skriva om golf i sina Bondböcker. Golf var sedan länge ett av hans stora intressen.
Namnet Goldfinger tog Fleming efter den ungerske arkitekten Ernö Goldfinger (1902-87), som var verksam i England. Ett av hans 30-talsbyggen i Hampstead var illa omtyckt - det var bl a byggt i betong - och Fleming hörde till dem som skrev på protestlistor mot det. Så man kan väl anta att det var en liten hämnd från Flemings sida att använda Goldfingers namn på sin skurk.

Kontroverser om Dr No
I mars 1958 utkom Dr No, som Fleming hade skrivit året innan. Boken blev utsatt för flera hätska recensioner, där recensenterna anklagade Fleming för att anspela på "the very worst instincts of his readers (...) The nastiest book I have ever read" (New Statesman), och "sex, snobbery and sadism" (Twentieth Century). Vissa av recensenterna angrep Fleming personligen : han världsbild ansågs inte lämplig. Andra recensenter försvarade boken och framhöll att en sämre författare än Fleming inte skulle ha kunnat komma undan med intrigen i Dr No. Genom litet listigt manövrerande lyckades Fleming få sin arbetsgivare, Sunday Times, att anlita Raymond Chandler för att recensera Dr No.
Debatten övergick sedan till att diskutera karaktären Bond och huruvida han symboliserade Storbritanniens nedgång och fall.
Kontroversiella böcker medför alltid att författaren får gratisreklam genom den debatt som äger rum i medierna. Så gick det även denna gång, och Dr No:s försäljningssiffror steg snabbt till rekordnivåer.
Boken släpptes i USA i juni, där den fick titeln Doctor No.

Seychellerna
I april 1958 reste Fleming till Bombay för att samla material om en skattjakt vid Seychellerna till en artikel för Sunday Times. Skatterna var det inte så värst mycket med, men Fleming använde sig av miljöerna till en framtida Bondnovell, The Hildebrand Rarity.
På hemvägen träffade Ian sin fru Ann i Venedig, där de firade Ians 50-årsdag. Det blev inspiration till miljöer i en annan novell, Risico.

Bond som tv-serie
Tillbaka i London visade det sig att det amerikanska tv-bolaget CBS hade kommit med ett frestande anbud. De ville att Fleming skulle skriva 32 James Bond-avsnitt för tv. Serien var tänkt att gå i två år. Fleming nappade och började skissa på några avsnitt.
(Ann Fleming skrev i ett brev till Evelyn Waugh att Ian nu var svår att stå ut med eftersom "han försökte tänka ut 32 nya intriger samtidigt som han undrade hur han skulle undvika att skatta bort alla pengarna").
I slutändan blev det dock ingenting av med CBS-serien.

Flemings tillbringade sin sommarsemester i Österrike, där Ian passade på att återse några av sina jaktmarker från ungdomsåren i Kitzbühel 30 år tidigare.

Fleming träffar McClory
Vid samma tid började Fleming tillsammans med sin vän Ivar Bryce diskutera möjligheterna att själva göra en James Bondfilm. Fleming hade fått flera filmanbud under den senaste tiden, även ett rörande boken Dr No. Via Bryce träffade Fleming regissören Kevin McClory, som med Bryce hade bildat produktionsbolaget Xanadu. Hela episoden med McClory är ett separat kapitel, som jag behandlar på McClory-sidan. Fleming ångrade nog många gånger att han hade gett sig in på detta projekt. Många bedömare är övertygade om att allt bråk kring detta bidrog till att förkorta Flemings liv.

Fortfarande rökte Ian Fleming 60 cigarretter om dagen. På nästan alla foton kan han ses med en cigg i handen. Läkarna sade åt honom att drastiskt minska på rökningen, ett råd som Ian dock inte hade någon lust att följa.

Noveller
I januari och februari 1959 satt Fleming för omväxlings skull och skrev noveller. Fyra av de tv-avsnitt han hade skissat på skrev han om till novellform. Det var From a View to a Kill, For Your Eyes Only, Risico och The Hildebrand Rarity. Han lade till en annan novell han skrivit året innan, Quantum of Solace. Tillsammans skulle novellerna ges ut under samlingstiteln For Your Eyes Only : Five Secret Occasions in the Life of James Bond. (Den provisoriska titeln var först The Rough With the Smooth).

Filmanbud och projekt
I mars 1959 utkom Goldfinger, och boken fick överlag bra recensioner.
Fleming började nu förbereda sig mera inför eventuella kommande filmprojekt. Han bytte ut både sin litterära agent och sitt förlag i USA, och valde istället Viking Press. Fleming ville ha företrädare i USA som hade bättre kontakter med Hollywood. Nu köptes filmrättigheterna till Moonraker tillbaka från Rank Organization, som sedan de köpt dem 1955 inte hade gjort något med dem.

Under sommaren 1959 satt Fleming tillsammans med McClory, Bryce och Ernest Cuneo och försökte sätta ihop ett manus till en kommande Bondfilm. (Se McClory-sidan)
Sedan McClorys film The Boy and the Bridge floppat samma sommar, började luften gå ur samarbetet. Turerna fortsatte dock. Fleming föreslog att man skulle ta in en annan regissör, och McClory hörde sig för med Alfred Hitchcock, som dock nobbade. Kostnadsfrågan var nu ett problem, det visade sig att Bondfilmen skulle kosta mer än beräknat att spela in. Flemings intresse för projektet minskade alltmera under hösten. Under tiden plockade McClory in Jack Whittingham i projektet för att skriva om manuskriptet. Fleming tyckte att de hade gjort ett bra jobb men oroades över kostnaderna för projektet.

Nytt hus
Ann Fleming ville att de skulle köpa ett annat hus istället för det otursamma huset de köpt två år tidigare. Ian gick med på att köpa Warneford Place i Sevenhampton nära Swindon. Detta var ett imponerande 1500-talshus med 40 sovrum, park och en stor anlagd sjö. Det tog dock fyra år innan Flemings kunde flytta in - allting behövde renoveras och byggas om. Ann döpte om huset till Sevenhampton Place.

Thrilling Cities
Hösten 1959 gjorde Fleming en fem veckors rundresa till flera berömda städer. Denna resa gjordes på uppdrag av Sunday Times. Resultatet blev en serie uppskattade reseskildringar från dessa städer som publicerades i tidningen. Artiklarna skulle senare samlas i boken Thrilling Cities.
Detta blev också Ians sista uppdrag som anställd hos Sunday Times. Han slutade sin anställning där i december 1959.
Det var ett stort steg för Ian Fleming, som i hela sitt yrkesverksamma liv hade varit anställd av olika arbetsgivare. Nu var han solo.

IAN FLEMING, del 8: Äntligen filmkontrakt

Tillbaka till IAN FLEMING, del 1: Uppväxt och studier
Tillbaka till IAN FLEMING, del 2: Karriär och yrkesliv
Tillbaka till IAN FLEMING, del 3: Underrättelsetjänsten
Tillbaka till IAN FLEMING, del 4: James Bonds skapare
Tillbaka till IAN FLEMING, del 5: Succéförfattaren
Tillbaka till IAN FLEMING, del 6: Diamanter och revolvrar
Tillbaka till Bond i litteraturen