Ian Fleming
Del VIII: Äntligen filmkontrakt

Om man frågar någon vilka populärkulturella fenomen det är som man mest förknippar med 1960-talet, är chansen stor att svaret blir Beatles och James Bond. 1960 var det dock ännu ingen som anade detta.

Thunderball
Som vi minns, hade Ian Flemings intresse för filmprojektet med Kevin McClory minskat, främst p g a de höga kostnaderna.
Samtidigt var det allt svårare för Fleming att kläcka fram idéer till nya Bondböcker varje år. I ett brev till sin vän William Plomer skrev han att han funderade på att ta död på Bond i en kommande bok. Vad som var lätt vid 40 var svårt vid 50, skrev Ian.
Under januari 1960 började Ian Fleming skriva på sin nästa James Bond-roman, Thunderball. Han använde sig då av det tänkta filmmanus, som man hade arbetat fram under 1959. Detta var ingen ovanlig arbetsmetod för Fleming: som vi har sett, var han snabb att utnyttja oanvänt material till sina böcker - en sorts "recycling". Dr. No var från början ett tv-manus, liksom flera av novellerna i For Your Eyes Only. För Fleming, verkade det som om filmprojektet hade avbrutits. Därför återanvände han det framtagna manuset. Han lade till en del nya sekvenser som han själv hittat på, t ex inledningen på Shrublands.

Stormigt möte med McClory
Under tiden hade McClory och Jack Whittingham arbetat vidare på filmmanuskriptet. 1 mars 1960 reste McClory till Jamaica för att träffa Fleming på Goldeneye. Det blev ett stormigt möte. McClory hade med sig filmmanuskriptet, och Fleming hävdade senare att han avslutat boken Thunderball innan han hade sett McClorys och Whittinghams manus. Det är dock omöjligt att verifiera.
Fleming sade till McClory att han ville lämna över manuset till filmbolaget MCA, med rekommendation att McClory skulle vara producent. Om MCA ville ha en annan producent, så var det McClorys sak att övertala dem eller att dra sig ur hela projektet. En upprörd McClory lämnade Goldeneye efter bara några timmar.

Det visade sig inom kort att amerikanska MCA trodde att filmen mest skulle passa den brititiska marknaden, och Fleming skrev till Ivar Bryce, som också var involverad i projektet, att de borde sälja manuset till brittiska Rank Organization. Bryce hade dock lovat McClory sex månader till för att försöka ragga pengar. McClory gillade inte alls att Fleming gått till MCA, han ville att det egna produktionsbolaget Xanadu skulle producera filmen.

Fleming träffar Kennedy
Under våren 1960 träffade Fleming, via gemensamma bekanta, en av sina mer berömda läsare: senator John F Kennedy, som senare samma år skulle väljas till USA:s president. Under en middag blev Fleming och Kennedy goda vänner. Senare träffade Fleming även brodern Robert Kennedy. Fleming skickade dem sedan regelbundet signerade exemplar av sina böcker.

I april utkom novellsamlingen For Your Eyes Only. Den fick blandad kritik. Vissa recensenter tyckte att novellerna var svaga.

Fler Thrilling cities
Fleming reste till fler "thrilling cities", på uppdrag av Sunday Times för att fortsätta sin populära artikelserie. Denna gång var det europeiska städer som stod i fokus: Hamburg, Berlin, Génève, Wien, Rom, Neapel, Monte Carlo.
Ann Fleming anmärkte surt att hon inte kunde förstå varför Ian kallade städerna "thrilling" när han aldrig stannade till för att titta på någonting.
Ian var aldrig förtjust i museer. Han brukade säga att de borde erbjuda sina besökare rullskridskor i entrén. Trots detta gick han med på att stanna till i Florens så att Ann kunde besöka konstmuseet Uffizierna.
När Ian kom hem till England igen väntade ett surt brev från en redaktör på Sunday Times. Delar av läsekretsen hade inte uppskattat Ians oblyga beskrivning av sexindustrin i Hamburg.

Den förbjudna boken om Kuwait
Mer resande väntade Ian under 1960: i november for han på en litet osannolik resa till Kuwait, inbjuden av The Kuwait Oil Company. Bolaget ville att Ian skulle skriva en bok om livet i landet och hur viktigt oljebolaget var. De ville dock godkänna texten innan boken publicerades. Ian Fleming fascinerades av Kuwaits äventyrliga förflutna och skrev raskt boken State of Excitement - Impressions of Kuwait. Oljebolaget tyckte att boken var ok men att det kanske var bäst ändå att visa den för Kuwaits regering innan den publicerades. Shejkerna gillade dock inte alls att Fleming hade skrivit så mycket om pirater och annan blodsutgjutelse. De var även missnöjda med vissa av Flemings kommentarer. De ville ge bilden av ett modernt land och förbjöd Flemings bok. Den gavs aldrig ut, och länge fanns det enda kända exemplaret av boken i Flemings efterlämnade boksamling (numera i Indiana University, USA). Häromåret upptäcktes dock ännu ett exemplar. Det såldes på auktion till en anonym samlare för ett skyhögt pris.
Lustigt nog var Kuwait en besvikelse för Fleming: i brev hem skrev han att landet var "a ghastly place".

Saltzman köper rättigheter
I december 1960, medan hela familjen Fleming var på skidsemester i Alperna, inträffade en viktig händelse i historien om Bond. Den kanadensiske producenten Harry Saltzman köpte då en option gällande i sex månader för alla existerande och kommande James Bondböcker (utom Casino Royale, vars filmrättigheter Fleming hade sålt till Gregory Ratoff redan 1955).

The Spy Who Loved Me
1961 var ett händelserikt år för Ian Fleming och James Bond.
Året började med att Fleming skrev en helt ny typ av Bondbok - The Spy Who Loved Me. Det är en bok som berättas av en kvinnlig huvudperson, Vivienne Michel. Bond kommer inte in i handlingen förrän två tredjedelar in i boken, och då som en bifigur. Det är också Flemings kortaste bok.

Kennedys topp 10-lista
I mars publicerades ett nummer av tidskriften Life, där president John F Kennedy listade sina tio favoritböcker. Ian Flemings From Russia, With Love fanns på nionde plats. Detta gjorde plötsligt James Bond riktigt känd i USA. Försäljningssiffrorna för Flemings böcker steg direkt.
Resten av titlarna på Kennedys lista var mest biografier och facklitteratur. Flemings bok var den enda av sitt slag på listan, vilket gjorde effekten desto större.

McClory stämmer Fleming
Samma månad fick Kevin McClory läsa ett förhandsexemplar av boken Thunderball, som nu skulle ges ut. Fleming hade inte nämnt något om honom eller Whittingham eller varifrån han utvecklat bokens intrig, så McClory och Whittingham försökte omedelbart stoppa boken. Det var dock för sent, men rättegång förbereddes. Det skulle ta två år innan saken var avgjord.
Försäljningen av boken gick lysande, förmodligen var publiciteten om bråket bidragande. Dessutom fick boken bra kritik.

Hjärtattack
Allt detta hände på relativt kort tid, och pressen blev för mycket för Fleming. 12 april fick han sin första hjärtattack. Han segnade ned mitt under ett planeringsmöte på Sunday Times. På nytt sade läkarna till Fleming att han måste sluta med både tobak och alkohol.
Medan han låg på sjukhuset och återhämtade sig, fick han idén till en barnbok om en flygande bil. Han skissade fram det som skulle bli boken Chitty Chitty Bang Bang. Redan i slutet av maj skickade han manuskriptet till sitt förlag.
Kommendör Pott säger i boken "Säg aldrig nej till ett äventyr. Säg alltid ja, annars kommer du att leva ett trist liv." Det kunde ha varit Flemings eget valspråk.

Saltzman & Broccoli slår sig ihop
Under tiden hade Harry Saltzman svårt att hitta finansiärer till den James Bondfilm han hade tänkt göra. Författaren Wolf Mankowitz sammanförde honom med en annan producent, Albert R Broccoli, som även han varit intresserad av att köpa filmrättigheterna till Bondböckerna (första gången redan 1957) men nu hade Saltzman hunnit före honom.
Broccoli försökte köpa loss Saltzman, som dock vägrade. Saltzman och Broccoli bildade då ett eget bolag, EON ("Everything or Nothing"). Filmbolagen Columbia och United Artists kontaktades. Den första Bondfilmen skulle bli antingen Thunderball, var det tänkt. Columbia tyckte dock att filmen inte fick kosta mer än 300.000 - 400.000 dollar, vilket var en liten summa redan på den tiden. United Artists kunde däremot sträcka sig till 900.000 dollar i filmbudget, vilket avgjorde saken. Enligt uppgift varade Broccolis och Saltzmans möte med United Artists VD, Arthur Krim, i mindre än en timme. Datum: 21 juni 1961.
Manusförfattaren Richard Maibaum fick i uppdrag att börja skriva ett filmmanus baserat på Thunderball. När bråket om rättigheterna till boken började, bestämde man sig för att göra film av Dr. No istället.
Mera om tillkomsten av den första Bondfilmen kan du läsa på denna sida.

Ian trasslar till det
Detta så viktiga filmkontrakt lyckades nästan Ian paja genom att i en romantisk iver ge bort tv-rättigheterna för sina böcker till Ann Marlow, en vacker kvinnlig producent han åt middag med i New York. Han rev av en bit av matsedeln och skrev på den: "To MCA: I would like Ann Marlow to be my exclusive television and radio representative - worldwide. - Ian Fleming."
De inledde en oskyldig, men litet flirtig korrespondens och Marlow började jobba för Ian i USA. Sedan blev filmkontraktet med Saltzman och Broccoli klart, och Fleming insåg att han hade gjort ett misstag. De ville naturligtvis även ha tv-rättigheterna.
Efter ytterligare några brev skickade Ian som kompensation till Marlow en dyrbar Cartier-penna. Ett av Ann Marlows brev hamnade av misstag i händerna på Ians fru, som blev rasande och hotade med skilsmässa. Ian var tvungen att reparera krisen i äktenskapet genom att bl a ta med sin hustru på en semesterresa i Frankrike. Ann Fleming var nu alltmer orolig för sin makes hälsa, vilket gjorde att semestern inte blev så harmonisk som den kunde ha varit.

Ian och Dr. No
Medan förberedelserna för den första Bondfilmen, Dr. No, var i full gång beslöt Ian att inte blanda sig alltför mycket i filmproduktionen. (Antagligen hade Ian blivit bränd av bråket med McClory) Det tyckte EON bara var bra.
Han kunde dock inte låta bli att föreslå vem som skulle spela Bond: Ian Flemings förslag var David Niven eller den då 24-årige Roger Moore. Producenterna hade då bestämt sig för Sean Connery, vilket Ian inledningsvis var tveksam till. Han ändrade sig senare, inte minst sedan han förstått hur populär Connery var bland kvinnor. Ian var dock mycket fascinerad att det nu äntligen skulle göras en Bondfilm, och hjälpte filmteamet att hitta inspelningsplatser på Jamaica.

I ett brev till Ivar Bryce skrev Fleming vad han tyckte om Hitchcock-filmen North By Northwest ("I Sista Minuten"), en film som var viktig inspiration för de tidiga Bondfilmerna. Ian tyckte inte om alla skämt i filmen. Han hoppades att de kommande Bondfilmerna skulle "hålla antalet skämt på en minimal nivå".
Man kan inte låta bli att undra vad Fleming hade tyckt om Goldfinger - den film där humorn på allvar gjorde sitt intåg i Bonds värld (redan i den första scenen, där Bond kommer simmande med en uppstoppad anka på huvudet).

The Living Daylights
Under hösten fick Fleming i uppdrag att skriva en lämplig artikel till ett specialnummer av Sunday Times som skulle komma ut 1962. Först tänkte han skriva en artikel om Bonds alla vapen, men sedan bestämde han sig för att skriva en ny Bondnovell istället - The Living Daylights.

När 1961 närmade sig sitt slut var det mesta klart för inspelningen av den första Bondfilmen, och Fleming var ett hetare namn än någonsin. Det såg verkligen bra ut.

IAN FLEMING, del 9: Berömd och omstridd

Tillbaka till IAN FLEMING, del 1: Uppväxt och studier
Tillbaka till IAN FLEMING, del 2: Karriär och yrkesliv
Tillbaka till IAN FLEMING, del 3: Underrättelsetjänsten
Tillbaka till IAN FLEMING, del 4: James Bonds skapare
Tillbaka till IAN FLEMING, del 5: Succéförfattaren
Tillbaka till IAN FLEMING, del 6: Diamanter och revolvrar
Tillbaka till IAN FLEMING, del 7: Kontroverser och filmanbud
Tillbaka till Bond i litteraturen