Efter Quantum of Solace 2008 började producenterna Barbara Broccoli och Michael G Wilson arbeta på nästa film, då endast kallad Bond 23.
I juni 2009 bekräftades det att Robert Wade och Neal Purvis skulle skriva manuset till filmen tillsammans med Peter Morgan. Morgan berättade i december 2009 att filmen skulle "innehålla chockerande inslag".
I januari 2010 cirkulerade uppgifter i media om att Sam Mendes skulle regissera filmen, något som sedan även bekräftades i april 2010. Samtidigt började man förhandla med en ny manusförfattare efter att Peter Morgan hade hoppat av projektet. Det hade att göra med filmbolaget MGM:s ekonomiska problem, som länge låg som en våt filt över filmens planering.
Först var det tänkt att inspelningen skulle dra igång hösten 2010 för en premiär i slutet av 2011. Men MGM:s finansiella situation gjorde att det var omöjligt att få loss startkapital för att börja inspelningen.
19 april 2010 meddelades det att Bond 23 lades på is och allt jobb med filmen avbröts. Sam Mendes blev tillsatt som ”konsult” för att undvika att mer lön än nödvändigt skulle betalas ut till anställda i ett projekt som inte var igång.
Först i oktober 2010, sedan MGM:s akuta situation avhjälpts, kunde produktionen dra igång igen. I november 2010 tillkännagavs att filmen skulle ha premiär den 26 november 2012 (Detta datum tidigarelades senare till 26 oktober 2012).
Därefter kopplades allt fler namn samman med filmen.
I januari 2011 bekräftades det att Judi Dench återigen skulle spela rollen som Bonds chef M.
Under våren knöts Ralph Fiennes och Javier Bardem till filmen.
Roger Deakins sköter om fotot i denna film. Han har bland annat jobbat med Nyckeln Till Frihet, och arbetat med Mendes på andra filmer.
Stuart Baird kommer tillbaka som klippare (han arbetade med Casino Royale 2006) precis som Alexander Witt som 2nd unit-regisssör.
Bondveteranen Chris Corbould är tillbaka som vanligt och Dennis Gassner är scenograf, precis som i Quantum Of Solace.
Bérénice Marlohe ska spela Bondbruden Séverine som kommer att vara "glamourös och gåtfull".
Naomie Harris är den andra Bondbruden. Hon kommer att spela fältagenten Eve som ser sig själv som en jämlike till Bond.
Den svenske skådespelaren Ola Rapace fick rollen som Patrice - Bonds fiende i filmen tillsammans med Javier Bardems karaktär Raoul Silva.
Q återvänder även i denna film, i skepnad av den brittiska skådespelaren Ben Whishaw. Det gör honom till den yngsta att spela rollen, han är endast 31 år gammal!
I andra roller ser vi Rory Kinnear som Tanner igen. Albert Finney spelar Kincade och Ralph Fiennes kommer att spela M:s överordnade Gareth Mallory.
Det florerade länge mediarykten om att filmen skulle spelas in i Sydafrika och Indien. Sommaren 2011 besökte producenterna och Sam Mendes de olika platserna för att söka passande områden. Platser som utpekades var Konkana Railway i Indien och runt Johannesburg i Sydafrika.
Det visade sig dock vara svårt att få inspelningstillstånd i Indien. Efter flera turer strök Bondteamet de indiska inspelningsplatserna.
3 november 2011 tillkännagavs filmens titel - Skyfall - på en presskonferens i London. Men titeln hade några veckor tidigare blivit spridd på internet efter att ett flertal domännamn hade registrerats av Sony.
Inspelningen drog i gång 7 november 2011 i London, kring stadsdelarna Whitehall, Canary Wharf och utanför Vauxhall Cross. Scener har också spelats in vid Charing Cross Station och på fler ställen runt om i London.
Filmteamet åkte sedan till Glencoe i Skottland för att spela in scener (Glencoe är byn där James Bond sägs ha fötts).
I början av mars åkte andrateamet till Adana i Turkiet medan förstateamet spelade in i Pinewood, bland annat scener som ska föreställa Shanghai, Macau och en övergiven japansk ö som heter Hamashu.
I slutet av april 2012 åkte förstateamet ner till Istanbul för att spela in scener vid Grand Bazaar och närliggande områden.
I början av maj for man till Adana för att komplettera tågsekvensen som andrateamet redan har spelat in.
I juli avslöjades det att Daniel Kleinman återvänder till Bondteamet. Han producerar titelsekvensen samt vinjetten till filmen.
Den svenska ljudteknikern Per Hallberg, som även är Oscarvinnare, ska jobba med ljudet till filmen.
Recension
Daniel Craigs tredje Bondfilm Skyfall, tillika Bondseriens 50-årsjubileumsfilm, har dröjt fyra år efter Quantum of Solace. Det gör att man har haft mera tid än vanligt på att utforma manuset, vilket märks i filmen.
Den nye regissören Sam Mendes sätter sin tydliga prägel på Skyfall, som innehåller mera drama än vad vi kanske är vana vid att se i en Bondfilm.
Åter igen får vi se en ganska lång film. Med sina 143 minuter är Skyfall den näst längsta filmen i serien, bara en minut kortare än Casino Royale. Detta gör att de dramatiska dialogscenerna tillåts vara lite längre än vanligt, men påverkar också filmens berättartempo, som varierar ordentligt.
Ett centralt tema i filmen är hur händelser i det förflutna lever vidare och påverkar oss idag. Detta stärks av att vi får veta mera om karaktärernas bakgrund.
En del av filmens berättargrepp har vi sett förut, om än i andra tolkningar.
I Skyfall ser vi på nytt en skadad 007. Han tillbringar en stor del av filmens första halva med att ha en allvarlig skottskada, som påverkar hans återkomst som 00-agent.
Dessutom ”dör” Bond tidigt i filmen, för att sedan återuppstå i en sorts ”reboot i rebooten”.
Manuset har skrivits av Neal Purvis, Robert Wade och John Logan.
Handlingen i Skyfall utspelar sig till största delen i Storbritannien, vilket inte har varit alltför vanligt i serien. Londonmiljöerna fungerar bra i filmen, liksom de i Skottland. De resor Bond gör denna gång är till Istanbul, Shanghai och Macao.
Daniel Craig har nu vuxit in i Bonds agentkostym på ett bekvämt sätt. Han gör fortfarande en mycket fysisk 007 och genomför flera av sina egna stuntscener själv. Dessutom får Bond i denna film tillbaka en del av sina gamla repliker och slagfärdighet, även om det fortfarande är en bit kvar till forna dagars Bondhumor.
Sam Mendes, som är den första Bondregissör som tidigare Oscarbelönats, har lyckats samla ihop den främsta gruppen skådespelare i en och samma Bondfilm sedan From Russia With Love.
Javier Bardem som Silva är en osedvanligt bra Bondskurk, som utgör både ett intellektuellt och fysiskt hot. Han är den kanske bäste huvudskurken i Bondserien sedan Hugo Drax dagar. Han introduceras dock ganska sent in i filmen, men hans presentationsscen, som utgörs av en lång monolog medan han sakta kommer gående mot Bond, är briljant. Han lyckas verkligen gestalta Silva som en verkligt otäck och svårbemästrad motståndare till 007. Bardem och Craig har ett bra samspel.
Silva har dessutom fysiska defekter, i gammal god Bondsk skurktradition.
Judi Dench är en hårt trängd M, sedan hon misslyckats med att få tillbaka en stulen hårddisk med topphemlig information om undercover-agenter. Denchs roll har varit stor i de senaste filmerna, men här är den större än vanligt och hon gör en lysande insats.
Ralph Fiennes är också bra som den byråkratiske Mallory, M:s överordnade, och i filmens sista akt dyker Albert Finney upp i en fenomenal biroll som Kincade.
Bondkvinnorna då? Naomie Harris som Bonds kollega Eve och Bérénice Marlohe som Severine gör ok insatser, men lämnar ändå inga djupare avtryck, kanske med undantag av Marlohes dialog med Craig på casinot i Macao.
Mycket har skrivits om de svenska skurkarna i filmen. Ola Rapace som Patrice har den största av dessa roller, som båda är rent fysiska och som saknar repliker. Den andre är Jens Hultén.
Jag tycker att åtminstone Patrice borde ha haft någon form av dialog med Bond i filmen. Kanske tyckte man att karaktärerna framstod som mer hotfulla i stumma versioner.
En omdiskuterad återkomst i serien är Q. I Skyfall gestaltas han av Ben Whishaw, som gör honom som en ung nörd – men med lite för mycket IT-fokus enligt min mening. Jag är också lite ambivalent beträffande Whishaws ålder. Q borde ändå vara lite äldre. Bonds scener tillsammans med Q är dock välskrivna och har utmärkt dialog, särskilt deras första möte på konstmuseet. Men jag har inte riktigt ”köpt” den nye Q än.
Mendes har omgivit sig med framstående medarbetare på flera områden.
Scenografen Dennis Gassner är även han Oscarbelönad (för Bugsy), och har dessutom tre andra nomineringar. Scenografin i Skyfall är mycket framstående.
Fotografen Roger Deakins har tidigare arbetat tillsammans med t ex bröderna Coen i flera filmer och har samlat ihop hela nio Oscarnomineringar. Hans foto i Skyfall är strålande. Filmen är en av de bäst fotograferade filmerna i serien på ett tag. Särskilt scenerna i Shanghai, Macao och Skottland är utsökt filmade. De nya fotovarianterna av Aston Martin DB5:an som vi får se bör också framhållas.
Dessutom har klipparen Stuart Baird Oscarnominerats två gånger. Den inte särskilt lyckade växelklippningen från Quantum of Solace är här ersatt med en snygg och modern klippning.
Skyfall visar också upp ett bra arbete av kostymören Jany Temime. Här finns gott om snygga och eleganta kläder.
Bonds egna kostymer är denna gång ovanligt välskräddade. Nästan inget kan rubba deras passform, inte ens slagsmål och intensiva stuntscener. Det är Tom Ford som står bakom Bonds kostymer. Ralph Fiennes kostymer är dock skapade av den brittiske skräddaren Timothy Everest.(*
Thomas Newman är ny kompositör i Bondserien. Hans musik fungerar väl i filmen, utan att sticka ut på något markant sätt. En del av hans stycken låter lite som dataspelsmusik.
Den Bondska musiken har dock äntligen kommit tillbaka genom Adeles titellåt, som hon själv skrivit tillsammans med Paul Epworth. Den är fenomenalt bra och den bästa Bondlåten sedan Goldeneye. Tyvärr används titellåtens melodi alltför sparsamt i filmen.
Versionerna av Bondtemat som hörs i Skyfall låter misstänkt lika David Arnolds tidigare versioner. Eventuellt kan det rentav vara samma.
Dessutom är det trevligt att Daniel Kleinman är tillbaka. Hans förtexter är mycket bra, även om de inte når upp till t ex de i Casino Royale.
Delar av Skyfall är verkligen bra, men hur är det egentligen med helheten? Jag tycker att Casino Royale, som är ungefär lika lång, hade ett bättre flöde och ”höll ihop” lite mera.
Efter den actionfyllda turkiska inledningsscenen tappar filmen en del tempo, för att sedan lyfta när Silva gör entré. Men det gör han först efter ett bra tag.
Skyfall är inte uppbyggd efter den gängse Bondmallen. Den är en utpräglad dramafilm som påminner lite om Road to Perdition, en annan Mendes-film (även den med Daniel Craig).
Höjdpunkter:
- Inledningsscenen i Istanbul, som i basaren tidvis doftar lite From Russia With Love.
- Fotot och scenografin i Shanghai- och Macao-sekvenserna (särskilt när Bond glider in stående på en djonk, medan en instrumental version av ”Skyfall” spelas i bakgrunden).
- Ett antal subtila referenser till tidigare Bondfilmer i serien (som görs på ett bättre sätt här än i 40-årsjubileumsfilmen Die Another Day).
- Silvas introduktionsscen.
- Bond och M kör iväg i Aston Martin DB5:an.
- Albert Finney som Kincade.
- Slutscenerna är magnifika.
Svagheter:
- Filmen tar lite tid på sig för att hitta sin form. Silvas sena introduktion i filmen är ett intressant grepp, men jag hade velat ha honom synlig i ett tidigare skede. Filmen blir något obalanserad: huvudskurken dyker upp först halvvägs in i filmen, för att sedan dominera den. Dessutom varierar Skyfall rejält i tempo.
- De kvinnliga rollerna är lite anonyma. Skyfall saknar en riktigt bra kvinnlig skådespelerska som Eva Green i rollen som Vesper.
- Mängden skjutande i Bondserien har ökat igen. I Skyfall finns det sekvenser som mer motiverar detta än i flera av Brosnans filmer, men utvecklingen känns ändå lite bekymmersam.
- Lite väl mycket springande.
- Newmans musik saknar den riktiga ”spetsen”.
En omtalad scen mellan Bond och Silva har väckt reaktioner. Det antyds att Silva är sexuellt attraherad av Bond. Scenen är skriven i Flemingsk anda och påminner lite om tortyrsekvensen i Casino Royale. Definitivt en vågad scen att placera i en Bondfilm. Den kommer säkert att hänvisas till i allehanda akademiska studier under många år framöver.
Bonds egen personliga bakgrund utforskas i Skyfall på ett raffinerat sätt. Här finns Fleming-referenser som tidigare inte använts i serien.
För första gången sedan OHMSS får vi höra en dikt deklameras i en Bondfilm, denna gång en av Tennyson. Jag gillar det. De flesta regissörer skulle nog välja bort ett sådant inslag, men inte Mendes.
Producenterna verkar ha insett Bondvinjettens starka igenkänningsfaktor och symbolik. I alla filmaffischer för Skyfall har vinjettbilden en framträdande position. Den har också fungerat också som logotyp för hela 50-årsjubileet. Ändå envisas man fortfarande med att leka med vinjettens placering i filmen. Varför? Man har redan lekt med den i två filmer. Ändå inleds Skyfall utan vinjett, som istället helt ineffektivt placerats sist, precis som i Quantum of Solace.
Detta är rent bedrövligt och ett prov på upprörande dålig varumärkeshantering. Nu måste det bli en skärpning!
Sammanfattningsvis är Skyfall en riktigt bra dramafilm. Men frågan är om det är en lika bra Bondfilm.
Här finns ett bra manus, utmärkta skådespelarinsatser och stuntscener, och filmen är en visuellt framstående produktion. Men den saknar ändå ett jämnt berättarflöde, och vilar ganska hårt på vissa viktiga intrigvändningar som inte ska avslöjas här. Det känns därför inte som att den kommer att hålla lika bra för upprepade betraktelser på samma sätt som de mer ”klassiska” filmerna i serien.
Skyfall är definitivt bättre än sin föregångare Quantum of Solace, men når inte riktigt upp till Martin Campbells Casino Royale.
---
(* Tack till Daniel Sollander för korrigeringen av denna faktauppgift).
Till förra filmen: Quantum of Solace