Bondfans över hela världen hade under många
år framfört önskemål om att Eon skulle göra
en "riktig" Bondfilm baserad på Ian Flemings första
Bondbok Casino Royale.
Som vi minns hade Fleming på ett (alltför) tidigt stadium
sålt filmrättigheterna till den här boken, med följd
att Casino Royale inte ingick i det paket Bondböcker
som Saltzman & Broccoli köpte filmrättigheterna till
1961. Columbia gjorde så småningom film av Casino
Royale 1967 med David Niven som Bond och med Peter Sellers
som Evelyn Tremble. Det är en ökänt usel film som var
tänkt som en parodi på Bond och som i våra dagar
mest fungerat som en förlaga för Austin Powers-filmerna.
Columbia köptes senare av Sony. I samband med en juridisk uppgörelse
mellan MGM och Sony 2000 överfördes slutligen rättigheterna
till Casino Royale till MGM, som därigenom samlade alla
Bondrättigheter under sitt eget tak. Därmed kunde fansen
börja hoppas på att bokens intrig skulle kunna dyka upp
i en kommande Bondfilm.
Den tjugonde Bondfilmen, Die Another Day, hade blivit en
stor kassasuccé, den mest inkomstbringande Bondfilmen så
långt.
Alla räknade med att Pierce Brosnan skulle återkomma
som 007.
Det fanns inte direkt något skäl för filmbolaget att
byta ut honom efter fyra framgångsrika Bondfilmer. Brosnan fick
ett muntligt löfte om en optionsrätt på "Bond
21", en nyhet som gick ut i media.
Men något hände.
Planeringen av nästa Bondfilm drog ut på tiden och det
kom egentligen inga konkreta nyheter, vilket lämnade fältet
fritt för massor av spekulationer. Andra skådespelare började
pekas ut som ny 007 i brittisk press, samtidigt som visst mediafokus
plötsligt började läggas vid Brosnans ålder.
Var det dags för en yngre Bond nu?
Våren 2004 började det komma allt mer envisa uppgifter
som hävdade att Brosnan inte skulle få förnyat kontrakt
som Bond. Förhandlingarna inför den nya filmen ansågs
kärva. Hade Brosnan begärt för högt gage? Ingen
visste riktigt. Brosnan själv började uttrycka tydlig irritation
i intervjuer. Han ville ha klara besked från Eon om hur det
skulle bli med Bondfilmen.
I Bahamas, under inspelningarna av filmen After the Sunset,
fick Brosnan ett telefonsamtal från producenterna, där
de meddelade att de inte tänkte förnya hans kontrakt och
att de tänkte föryngra Bond i nästa film.
Brosnan blev sur, dels för att ha fått sparken och dels
för sättet han meddelats på.
I oktober 2004 stod det klart att Brosnan var ute ur bilden. Det blev
sedan en hel del bittra känslor i intervjuer under hösten
och vintern 2004. Oavsett vilka andra filmer Brosnan försökte
marknadsföra fick han bara frågor om Bond från hela
världens media. Samtidigt var det påtagligt tyst från
Eon. Det kom inga officiella besked, förutom att nästa Bondfilm
skjutits upp till 2006.
Under 2004 genomfördes dessutom en jätteaffär när
Sony köpte hela filmbolaget MGM för 4.8 miljarder dollar.
Affären hade föregåtts av förhandlingar under
mer än ett halvår. Detta fördröjde givetvis planeringen
av den nya Bondfilmen.
Spekulationerna kring den nya Bondfilmen gick nu upp i absolut högvarv.
Vem skulle bli ny 007? Det fanns ingen självklar kandidat, även
om mediafavoriter som Clive Owen och Hugh Jackman ofta nämndes.
Eon har alltid haft traditionen att inte låta Bondskådespelaren
få procent på filmens intäkter. Vinstandelar är
något som ibland är vanligt beträffande andra storfilmer.
Eons ovilja att gå med på detta kan vara orsaken till
att flera av de mest kända kandidaterna till Bondrollen verkade
vara måttligt intresserade av den.
3 februari 2005 meddelade Eon att den nya Bondfilmen skulle heta Casino
Royale och baseras på Ian Flemings första Bondbok.
Samtidigt blev det känt att Martin Campbell
skulle regissera filmen. Campbell hade tidigare regisserat GoldenEye
1995.
Campbell var mycket intresserad av att vara med och föryngra
Bond. Han propagerade öppet för att Eon borde välja
en helt okänd skådespelare som ny 007.
Hur skulle då Bond föryngras? Eon gjorde
klart att den nya filmen inte skulle bli en som utspelar sig i en
historisk dåtid, men att vi i filmen ser hur Bond formas till
en hårdare personlighet och hur han blir den agent vi känner
till. Inledningsvis framgår hur Bond skaffar sig sin 00-status.
Manusförfattare blev än en gång Neal Purvis
& Robert Wade. Deras manus bearbetades sedan av Paul
Haggis, Oscarbelönad 2006 för Crash.
Varken Q eller Moneypenny fanns med i manuset. Bond tilldelades inga
tekniska Q-prylar. Aston Martin bidrog dock med nya modellen DBS.
Det är första gången på flera decennier som
en Bondfilm innehåller stora delar av en originalintrig av Ian
Fleming.
Daniel Craig tillsammans med Eva Green (Vesper)
och Caterina Murino (Solange). |
14 oktober 2005 tillkännagavs det att Daniel
Craig, 37, hade fått rollen som James Bond i Casino
Royale. Craig anlände till presskonferensen med båt
på Themsen i bästa Bondstil.
Craig hade gradvis seglat fram som en allt tydligare kandidat till
rollen när andra namn föll bort. Ändå sågs
valet av honom som en liten överraskning i media.
Brittiska tidningar var påtagligt hårda mot Craig redan
från första början, innan någon scen till filmen
hade börjat spelas in. Många skribenter hade kanske svårt
att smälta att deras favorit Clive Owen inte skulle bli den nye
007. När filmen väl kom ut var däremot recensionerna
mycket positiva.
Av kostnadsskäl valde Eon att spela in det mesta
av filmens interiörscener i Barrandov-studion i Prag. Endast
ett mindre antal scener spelades in i brittiska Pinewood.
Inspelningsplatser för Casino Royale var Tjeckien, Italien,
Bahamas och Storbritannien. Sydafrika var länge en planerad inspelningsplats
men landet byttes senare ut mot Bahamas.
Intresset för den nya Bondfilmen och för den nye 007 Daniel
Craig var mycket stort. Det startades webbkampanjer både för
och emot Craig, långt innan filmen eller ens trailern kommit
ut.
Casino Royale är hittills längsta Bondfilmen eftersom
den är hela 144 minuter lång.
Recension
Alla Bondfans fick vänta fyra år på
en ny Bondfilm, men den väntan var väl värd sin tid.
Casino Royale är den bästa Bondfilmen på 20
år och tillika en nystart för hela filmserien.
Filmen har både tyngd och allvar men glömmer samtidigt inte
bort den särskilda Bondhumorn. Filmen lider dock av ett besvärande
kontinuitetsproblem som jag återkommer till.
Äntligen har Ian Flemings Casino Royale
fått den filmatisering boken så väl förtjänar.
Det hela börjar strålande med en dramatisk sekvens helt
i svartvitt.
Vi får se det uppdrag som gör att Bond befordras till dubbelnolla.
Regin och fotot här är briljant, och det svartvita ger en
tydlig ”noir”-känsla.
Sedan följer Daniel Kleinmans förtexter,
i en utsökt retrostil baserad på spelkortsmotiv. Kleinman
har här gjort sina hittills bästa Bond-förtexter. Det
är också en speciell känsla att efter så många
år se frasen ”Based on the novel by Ian Fleming”
i förtexterna i en ny Bondfilm, och veta att detta faktiskt stämmer.
Flemings roman har verkligen använts som förlaga, och man
har då inte bara lånat titeln och några karaktärer
ur boken utan istället använt huvudintrigen i utbroderad
och moderniserad form.
Daniel Craigs debut som James Bond
är bättre än väntat. Han dominerar verkligen den
här filmen på ett markant sätt. Craig sätter
sin egen prägel på 007 redan från början.
Han är oerhört vältränad och har en mycket bra
fysik. Det gör att actionscenerna känns mer påtagligt
trovärdiga, och det är inte alltid det har varit så
i en Bondfilm. Vi vet förstås att Craig har haft stuntmän
i vissa scener i filmen, men han gör många stuntscener
själv och vi i publiken känner att det faktiskt är
Craigs Bond som utför de här scenerna.
Filmens första stora actionsekvens efter förtexterna är
en briljant uppvisning. Bond förföljer skurken Mollaka,
spelad av den professionelle freerunnern Sebastien Foucan.
Detta är en central actionscen som sätter tonen för
hela filmen. Det är en lång och mästerligt utförd
actionscen där Bond och skurken hela tiden springer och utför
imponerande hopp. Vi får se prov på riktigt raffinerad
actionregi här.
I den här filmen har Bond inget utbud av tekniska hjälpmedel
som han kan använda sig av. Det finns ingen Q och inget Q-labb.
Bond får förlita sig till sin egen fysik och till sin egen
uppfinningsrikedom. Dessutom är Bond här i början av
sin agentkarriär och har ännu inte förvandlats till
den professionelle 00-agent vi så väl känner till.
Actionscenerna är inte bara välgjorda, de är dessutom
naturliga delar i manuset, t ex den mycket dramatiska actionsekvensen
på flygplatsen i Miami. De känns inte inklistrade.
Stuntscenerna i filmen är i toppklass och detta
tackar vi verkligen för. Förra filmen Die
Another Day innehöll en dataanimerad actionscen som
fick hård kritik.
Bondfilmerna har ju alltid utmärkt sig just på stuntområdet,
där verkliga stuntmän har utfört ofta våghalsiga
och ibland även direkt farliga scener. Det har varit på
riktigt.
Nu är den här gamla hederliga stuntandan tillbaka igen,
något som jag gärna applåderar.
Craig klarar actionscenerna med glans. Detta är
en påtagligt fysisk Bond vi får se, den mest fysiske 007
sedan George Lazenby. När Bond slåss känner vi verkligen
slagen. Här finns både blod och brutalitet. Roger Moore-slagsmålen
känns långt borta.
M kallar Bond för ett ”blunt instrument”,
ett trubbigt vapen. Och Craig är kanske litet trubbig, men personen
Bond är också lite trubbig i den här filmen. Han är
inte världsvan, snarare direkt arrogant och har ännu inte
lagt sig till med alla sina vanor. I en av premärpubliken bejublad
scen beställer Bond en vodka martini och när bartendern
frågar om han vill ha den skakad eller rörd snäser
Bond tillbaka: ”Do I look like I care?”
Det är kanske elegansen som är Craigs främsta svaghet
som Bond. Där finns det en del att putsa på, liksom när
det gäller humorn. Där verkar inte Craig ha hittat rätt
ännu. Men Craigs debut som Bond är bra. Han är en god
aktör och hans insats i sin första Bondfilm är definitivt
bättre än t ex Pierce Brosnans debut i
Goldeneye.
Craig samspelar på ett mycket bra sätt med
sina medskådespelare i Casino Royale. Främst gäller
detta Eva Green som Vesper. Craig och Green har en
väldigt bra kemi tillsammans som syns tydligt på bioduken.
Både Bonds och Vespers rollfigurer är utmärkt skrivna.
Vesper är en av de viktigaste Bondkvinnorna i filmserien och
Eva Green gör en lysande insats.
Mads Mikkelsen är också bra som skurken
Le Chiffre. I gammal god Bondtradition har skurken utrustats med en
kroppslig defekt. Han gråter blod.
Men jag skulle gärna ha velat se mer av Mikkelsen i filmen. Jag
får ett intryck av att en del sekvenser med Le Chiffre blev
kvar på golvet i klipprummet.
Judi Dench återkommer som M. Dench och Craig
passar också bra ihop och här får vi några
riktigt bra Bond/M-scener.
Det är också trevligt att få se en gammal Fleming-karaktär
som Mathis, utmärkt spelad av Giancarlo Giannini. Däremot
är Felix Leiter tämligen blek i Jeffrey Wrights
version. Caterina Murino som Solange har dock fått
en ganska schabloniserad roll.
Martin Campbells regi i Casino
Royale är bra. Filmen har ett tydligt driv och saknar i
stort sett svackor och transportsträckor, trots att den är
nästan två och en halv timme lång.
Campbell utnyttjar också de flesta miljöerna. Inte minst
gäller det Venedig, som kanske aldrig skildrats vackrare i en
Bondfilm.
Den här filmen bärs fram av en mer visuell Bondkänsla
än i Brosnans senaste Bondfilmer. Phil Meheux står
för fotot och den här gången tycker jag att han lyckats
bättre än i sin förra Bondfilm Goldeneye.
Dessutom har Lindy Hemming skapat mängder av
stiliga kläder till filmen.
Ian Flemings bok ligger alltså till grund för
Casino Royale. Självklart har man fått modernisera
och utöka den intrigen, men alla de grundläggande beståndsdelarna
finns kvar.
Manusförfattarna Purvis, Wade och Haggis
har gjort ett bra jobb. För Purvis & Wade är det lite
av en revansch eftersom deras manus till förra filmen Die
Another Day fick motta en hel del kritik. Från det alltför
fantastiska har man här återgått till ett mer jordnära
alternativ.
Enligt uppgift har man sneglat på From
Russia With Love när manuset skrevs, och det märks
faktiskt. Detta är en Bondfilm med starka personligheter, och
inte minst gäller det Bond själv. Han förändras
nämligen under filmens gång. Från början är
han ung och grön och begår misstag. Så småningom
blir han den agent 007 vi känner till. Det är det som Bond
råkar ut för i den här filmen som sedan formar hans
personlighet.
Dialogen är påfallande god i Casino Royale. Jag
misstänker den Oscarbelönade Paul Haggis för denna
insats.
Manuset har ändå svagheter. Ibland finns
luckor i handlingen. Det förklaras inte alltid tillräckligt
tydligt varför Bond handlar som han gör. Särskilt gäller
detta första halvan av filmen.
Det allra största problemet med manuset är dock kontinuiteten.
Handlingen i Casino Royale borde rimligen utspela sig före
handlingen i Dr No.
Flera gånger påpekas att Bond är nyligen befordrad
till 00-agent, dessutom av den M som spelas av Judi Dench. Samtidigt
vet vi alla att Denchs M var nytillträdd vid tiden för händelserna
i Goldeneye 1995, där det även görs en hel
del av det faktum att Bond för första gången fått
en kvinnlig chef.
Detta går inte ihop, särskilt inte som det förekommer
massor av mobiltelefoner, bärbara datorer och annan modern teknik
i Casino Royale. Dessutom nämner M 11 september för
Bond. Så sent som i förra filmen fick vi veta att när
dessa terrorattacker inträffade satt Bond i nordkoreansk fångenskap…
Man får helt enkelt acceptera att manusförfattarna inte
kunde lösa detta och bestämde sig för att strunta i
problemet.
Istället har de helt ignorerat det som hänt i de tidigare
20 filmerna. Men eftersom man behållit Dench i rollen som M
är det ofrånkomligt att vi i publiken kopplar ihop M i
Casino Royale med M i de fyra närmast föregående
filmerna i serien. Detta lider filmen av. Konceptet med en nystart
hade fungerat bättre med en ny skådespelare som M. Men
uppenbarligen ansågs det viktigast att ha en M i filmen som
Bondpubliken känner igen.
Personligen har jag länge velat se en stärkt kontinuitet
i Bondfilmerna, gärna med små referenser till händelser
i tidigare filmer och till Bonds förflutna. Med en total nystart
omöjliggörs t ex referenser till Bonds kortlivade äktenskap
med Tracy. Detta tycker jag inte om.
Ett annat problem i manuset är filmens final, som är lite
utdragen och inte riktigt känns helt genomarbetad. Det är
nästan som om manusförfattarna inte riktigt visste hur man
skulle avsluta filmen.
Det tar ett tag innan vi får se själva casinot
i Casino Royale, men när det väl kommer är
vi framme vid ett av filmens bästa avsnitt. I filmen är
det poker och inte baccarat, vilket inte gör så mycket
eftersom spelscenerna är så pass bra. Casinot är en
klassisk Bondmiljö och utnyttjas maximalt i filmen. Det är
svårt att göra spelscener spännande för en bred
biopublik som kanske inte alls känner till poker, men här
lyckas Campbell bra med detta.
För Bondfans som känner till Flemings bok
finns det några element som absolut måste vara med, t
ex den berömda tortyrscenen och så bokens sista rad (som
jag här inte avslöjar av spoilerskäl).
Båda dessa finns givetvis med i filmen.
Tortyrscenen är grym och kommer att få alla män i
publiken att skruva på sig av obehag. Här pratar vi smärta.
Musiken i Casino Royale är nog David
Arnolds hittills bästa Bondsoundtrack.
Jag gillar i och för sig inte titellåten You Know My
Name, som Arnold skrivit tillsammans med Chris Cornell,
men det är snarare arrangemanget än själva
melodin som är problemet med låten. I filmen märker
vi att Arnold bygger hela soundtracket just kring denna melodi, som
gör sig mycket bättre i orkesterversion än som rocklåt.
Även detta är en återgång till en gammal Bondtradition
som vi sett (och hört) alldeles för lite av på senare
tid.
Ibland är det tung Arnold-actionmusik, ibland är det rena
Barryfierade toner. Arnold har också komponerat flera riktigt
bra teman, bl a ett för Vesper.
Det klassiska Bondtemat används sparsamt i filmen. Detta gör
Arnold därför att han inte vill använda temat fullt
ut förrän Bond har förvandlats till just ”James
Bond 007”, vilket dröjer ett tag. Men man saknar det ändå…
Hur är det med sponsringen då? Tja, det
är nog ingen risk att någon åskådare missar
att Sony lagt en hel del pengar i denna film. Casino Royale
slår mobiltelefonrekord för Bondfilmerna, och det finns
även gott om bärbara datorer som det står Sony Vaio
på.
På ett ställe nämner Bond t o m sitt klockmärke
Omega, vilket är litet onödigt och förstör tyvärr
en del av en i övrigt mycket bra dialogscen med Bond och Vesper.
Och Ford Mondeo kanske inte var ett självklart val av Bondbil.
Säkert saknar en stor del av Bondpubliken Q och
Moneypenny, men de passade faktiskt inte in i den här filmen
och kommer säkert tillbaka senare.
Det var ca 20 år sedan vi senast fick se en så
här bra Bondfilm och den distanserar utan vidare Pierce Brosnans
fyra filmer, utan att för den skull nå den verkliga toppen.
Casino Royale visar att det var ett riktigt beslut att skicka
tillbaka Bond till sina rötter. Bondserien har fått nytt
liv. Nystartens form gör tyvärr samtidigt att man sågar
av kontinuitetsmöjligheten i Bondserien, vilket är mycket
beklagligt. Men detta hindrar inte att själva filmen är
bra.
För tredje gången i Bondfilmernas historia har producenterna
gått tillbaka till en mer jordnära Bond efter att i den
närmast föregående filmen satsat (alltför) mycket
på rent fantastiska element. Den efterföljande filmen har
sedan blivit en markant förbättring jämfört med
den föregående och vitaliserat hela serien.
Först OHMSS 1969. Sedan For
Your Eyes Only 1981. Nu Casino Royale 2006.
Eftersom Casino Royale slutar mitt i steget, precis då Bond skjutit ned Mr White, kom nästa film Quantum of Solace att bli en ren uppföljare. Detta var första gången i Bondseriens historia som en film blev en direkt uppföljare till den föregående.
Länkresurser om
Casino Royale (2006)
JamesBond.com
- officiell webbplats
sonypictures.com/movies/casinoroyale
- tillfällig filmsida med trailer och förhandsposter
CasinoRoyaleMovie.com
CommanderBond.net
MI6.co.uk
Wikipedia:
Casino Royale (2006 film)
Yahoo
Movies: Casino Royale
IMDB:
Casino Royale
Kimberly
Lasts Casino Royale-sida