ON HER MAJESTY'S
SECRET SERVICE (1969)

[ Snabbfakta | Intrigen i korthet | Om filmens tillkomst | Recension |
Kul att veta ]

Snabbfakta

Svensk titel: I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst
Premiärdatum, England, USA och Sverige: 18 december 1969. Längd: 139 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Peter Hunt. Manus: Richard Maibaum.
Foto: Michael Reed. Scenografi: Syd Cain. Klippning: John Glen.
Musik: John Barry. Filmbolag: United Artists.
Titelmelodi: On Her Majesty's Secret Service, (Musik: John Barry)
We Have All the Time in the World framförd av Louis Armstrong (Musik: John Barry, text: Hal David)
Do You Know How Christmas Trees are Grown? framförd av Nina (Musik: John Barry, text: Hal David)

Med George Lazenby, Diana Rigg, Telly Savalas, Gabriele Ferzetti, Ilse Steppat, Angela Scoular, Catherine von Schell, George Baker, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn och Bernard Lee.

Inspelad i Schweiz, Portugal och i Pinewood Studios, England.

Intrigen i korthet:

Bond har fortsatt att leta efter Blofeld sedan förra filmen, You Only Live Twice. M beordrar Bond att sluta leta, och att i stället ta ett par veckor ledigt. Under ledigheten lyckas Bond i Portugal och Schweiz få reda på att Blofeld försöker erhålla grevetiteln de Bleuchamp.
Bond beger sig till Blofelds "Institute of Physiological Research" i Piz Gloria, Schweiz, förklädd till genealogen sir Hilary Bray. Där visar det sig att Blofeld har låtit utveckla ett virus som gör vissa växt- och djurarter sterila, och med hjälp av detta idka utpressning mot västmakterna.
I filmen träffar dessutom Bond Teresa, Contessa di Vicenzo, som han förälskar sig i och även gifter sig med. Filmen slutar dock tragiskt då Teresa skjuts till döds från Blofelds förbipasserande bil av Irma Bunt.

Om filmens tillkomst:

This never happened to the other feller Detta är den första Bondfilmen utan Sean Connery, som efter konflikter med producenterna tackade nej till en ny film. Han bestämde sig för att vara med i västernfilmen Shalako istället.
I stället spelas Bond av den relativt oprövade George Lazenby.
(För en utförligare redogörelse av Lazenbys korta Bond-karriär, kolla in Lazenby-sidan).

Peter Hunt hade varit klippare på de tidigare Bondfilmerna. Han hade länge drömt om att få regissera en egen film, och allra helst OHMSS.
Hunt älskade Flemings bok och ville inte göra fler ändringar i intrigen än nödvändigt eftersom boken var så bra som den var. Hunts ambition var att göra den bästa Bondfilmen någonsin.

Richard Maibaum, den bäste av alla Bond-manusförfattare, skrev filmens manus. På ett listigt sätt vävde Maibaum in referenser till tidigare Bondfilmer: vi får bl a se Bonds tjänsterum och att han har sparat souvenirer från sina tidigare uppdrag.
Manuset finputsades av författaren Simon Raven, som gav vissa scener en mer intellektuell ton. Bl a lät han Tracy deklamera en dikt för Blofeld på Piz Gloria.

George Lazenbys brist på erfarenhet behövde balanseras med duktiga medaktörer. Diana Rigg fick rollen som Tracy, den flicka som Bond förälskar sig i och även gifter sig med. Telly Savalas, som flera år senare blev mer känd som tv-deckaren Kojak, fick skurkrollen som Blofeld. Tyska Ilse Steppat spelade Blofelds kompanjon Irma Bunt, och Gabriele Ferzetti spelade Tracys far Marc-Ange Draco, ledare för korsikanska syndikatet.

Större delen av OHMSS utspelar sig i Alperna, och man hade efter mycket besvär lyckats hitta ett bra inspelningsställe på en av bergstopparna i Schilthorn i Schweiz. Där hade man hittat en roterande restaurang som höll på att byggas. Den fick i filmen bli Blofelds Piz Gloria. Nedanför bergstoppen låg den lilla byn Mürren, som hade 250 invånare. Filmteamet fick bekosta byggandet av en helikopterplattform och extra dragning av elkablar för att alls kunna använda området som inspelningsplats. Detta kostade dem ca 60.000 dollar.
Andra problem tillstötte: Schilthorns tunna luft vållade filmteamet en del trassel, liksom bergets oförutsägbara snödjup. När fotografen Michael Reed kom till platsen upptäckte han att glasfönstren inne i restaurangen skulle ge oönskade reflektioner sedan man monterat upp belysningen.
Ett annat problem för filmteamet var att vintern 1968-69 visade sig bli ovanligt mild - den snöfattigaste vintern i Schweiz på 40 år! Detta gjorde bl a att vissa stuntscener blev farligare än väntat att spela in, och man var med om flera olyckstillbud. Väderproblemen gjorde att inspelningarna drog över tiden med ungefär två månader. Först i juni 1969 var OHMSS färdiginspelad. Då hade man under våren kompletterat med scener från Portugal och Schweiz, samt filmat de flesta interiörerna i Pinewood Studios i England.

Under hela inspelningstiden pressade producenterna Lazenby: de ville att han skulle skriva under ett flerfilmskontrakt som sträckte sig över sju år. Enligt Lazenby ska Saltzman t o m ha erbjudit honom pengar "under bordet" för att skriva under det där kontraktet. Lazenby hade enligt Peter Hunt aldrig ett riktigt filmkontrakt under hela OHMSS inspelningsperiod!

Den som fick äran av att ha klippt ihop OHMSS var John Glen, som även regisserat några av actionsekvenserna i filmen, och som under 80-talet själv skulle komma att regissera fem Bondfilmer. Den färdiga filmen blev nästan 2.20 lång, vilket än idag gör OHMSS till den längsta Bondfilmen. (Peter Hunt hemlighöll detta faktum för producenterna: till dem sade han att den färdiga filmen skulle bli knappt två timmar lång). Man var noga med att klippa in stora delar av kameramannen Johnny Jordans utsökta material. Jordan hade i Schweiz filmat många fantastiska scener hängande i en fallskärm under en helikopter. Andra skidscener som klipptes ihop var Willy Bogners otroliga tagningar. Bogner hade konstruerat speciella skidor, på vilka han kunde åka både fram- och baklänges medan han filmade. Detta gjorde att skidscenerna i OHMSS tillhör några av de bästa skidscener som någonsin spelats in.
Vid den här tiden omöjliggjorde fackliga regler att samma person var både regissör och klippare. Peter Hunt, själv en proffsklippare från alla tidigare Bondfilmer, var den som i själva verket även skötte det mesta av klippandet, fast John Glen officiellt fick äran av detta!

Recension:

Betyg: 10/10

On Her Majesty´s Secret Service ("OHMSS") är en av filmhistoriens mest underskattade filmer. Många recensenter har älskat att smutskasta denna film, mest p g a George Lazenbys närvaro och Sean Connerys frånvaro.
Sanningen är att det är den bästa Bondfilmen av alla. Kort sagt: filmen är ett mästerverk. Oavsett vilken betygsskala man använder sig av för att ranka Bondfilmerna, tar OHMSS hem full pott.

Naturligtvis är inte George Lazenby i Connerys eller Moores klass, men han är avsevärt bättre som Bond än både Dalton och Brosnan. Särskilt bra är Lazenby i actionscenerna, och det var också det som var avgörande för att han fick rollen. Det finns dock ett par scener där Lazenbys brist på scenisk erfarenhet lyser igenom, t ex när Bond möter Draco för första gången. Man kan också ha synpunkter på Lazenbys lite för ljusa röst. Samtidigt ger ju Lazenbys engångs-insats filmen ett särskilt skimmer, som är svårt att beskriva.

Mr and Mrs James Bond

Både Thunderball och You Only Live Twice hade varit överdådiga filmer med massor av häftiga Bondprylar och enorma mass-scener (t ex slutstriden i You Only Live Twice). OHMSS är i stället en återgång till de tidiga Bondfilmerna, en återgång till Ian Flemings original. OHMSS är tillsammans med From Russia, With Love de två Bondfilmer som bäst följer Flemings böcker. Det är därför som OHMSS är så "flemingsk".
Richard Maibaum skrev ensam manuset till båda dessa filmer, och det märks. Manuset är trovärdigt: Bond är en mänsklig varelse, som får lita till sin egen uppfinningsrikedom hellre än till en massa kul tekniska prylar. Överhuvudtaget står karaktären Bond i centrum på ett markant sätt. Det är stor skillnad mot hur 007 porträtterades i den föregående filmen, You Only Live Twice.
Bond hamnar dessutom i en intressekonflikt: ska han vara lojal mot Secret Service eller mot Tracy?

Brottsorganisationen SPECTRE framställs här precis som den alltid borde framställas - som en liten krets människor kring Blofeld. Inga jättearméer à la "Thunderball" och "You Only Live Twice" här inte. Dessutom ger sig Blofeld själv ut på skidor efter Bond i stället för att sitta inne på sitt rum och trycka på knappar.

Peter Hunt gör här sin utmärkta och tyvärr enda insats som Bond-regissör. Den dynamiska klippningen i actionsekvenserna, som var oerhört långt före sin tid, gjordes av John Glen. Han skulle senare regissera alla de fem 007-rullarna från 80-talet.

Många Bondfilmer är vackert fotograferade, men OHMSS tar priset. Ingen annan Bondfilm har lika ljuvligt foto som denna. Fotografen Michael Reed gjorde heller ingen mer Bondfilm än OHMSS, vilket man måste beklaga.
John Barrys musik är strålande. Detta är hans absolut bästa Bond-soundtrack, och hans musik är en mycket viktig beståndsdel i filmens succérecept.

Diana Rigg Rollbesättningen är ovanligt lyckad i OHMSS. Även om Lazenby inte är perfekt som Bond, så gör han en mycket god insats med tanke på att han faktiskt inte tidigare hade någon skådis-erfarenhet. Lazenby är mer än godkänd som Bond.
Diana Rigg är perfekt som Teresa/Tracy, och Telly Savalas är den bästa av de skådisar som spelat Blofeld. Ilse Steppat som Irma Bunt är lysande. Tyvärr avled Steppat kort efter filmens premiär. Gabriele Ferzetti är utmärkt i rollen som Draco, liksom George Baker som sir Hilary Bray.

Rollen som Tracy är en ovanligt komplex kvinnoroll för en Bondfilm. Tracy är en kompetent kvinna som exempelvis själv besegrar Blofelds vakt Grunther. Hon är den som räddar Bond när han är som mest illa ute, och det är hon som får Bond att tänka igenom sitt liv och bestämma sig för att sluta i Secret Service. (Och just därför är Tracy tvungen att dö för att Bond ska kunna fortsätta sin karriär i säkerhetstjänsten i nästa film).

Actionscenerna är helt enkelt magnifika. Inledningsscenen i OHMSS ("This never happened to the other feller") är tillsammans med den i The Spy Who Loved Me den bästa i hela serien. Ja, inledningsscenen bör tas fram för studier i hur man gör film. Detaljstudera regin, klippningen, musiken, färgerna, allt! En ren njutning och Bondseriens absoluta estetiska och konstnärliga höjdpunkt. Bättre än så här blir det helt enkelt inte!
Och alla skidsekvenserna är helt enkelt lysande, särskilt måste nämnas Johnny Jordans flygfoto och Willy Bogners action-foto.

OHMSS är förmodligen den mest stilfulla Bondfilmen av alla. Stilen och elegansen präglar nästan varenda sekvens!
OHMSS är följaktligen en av de Bondfilmer som har det mest imponerande klädkontot. Många vackra kreationer passerar förbi, t ex Diana Riggs 700 pund-klänning som blir helt förstörd i vattnet i filmens inledningsscen (Två klänningar gick åt vid inspelningen). Kläderna i filmen designades av Marjorie Cornelius. Tre färger återkommer genomgående i filmen: vitt, violett och orange.

Bondfilmernas estetik är ett eget kapitel. Maurice Binders förtexter till Bondfilmerna, med de typiska silhuetterna, är välkända. Eftersom OHMSS var en sorts nystart för Bondserien valde Binder att denna gång fokusera på själva tiden som motiv. Vi ser en silhuett (Bond?) hänga i klockans visare liksom för att hejda tidens gång. Vi ser timglasmotivet återkomma genom hela förtexterna, och vi ser också korta klipp från de tidigare Bondfilmerna återspeglas i timglaset. I slutet av förtexterna ser vi en klocka där visarna vilt snurrar baklänges. Dessa förtexter, ackompanjerade av John Barrys OHMSS Main Title, är i särklass de bästa förtexterna i Bondserien. (Mer om Maurice Binder kan du läsa här).

En gåta i filmen är att Bond och Blofeld inte känner igen varandra, trots att de möttes så sent som i förra filmen! Detta är en följd av producenternas misstag att spela in Ian Flemings böcker You Only Live Twice och OHMSS i fel ordning. Att både Bond och Blofeld spelas av andra personer är inte direkt någon ursäkt.

I OHMSS förekommer de kanske bästa Bond / M -scenerna i hela serien. Även Bonds scener med Moneypenny är osedvanligt bra i den här filmen.

Om Connery hade spelat Bond i denna film hade alla varit eniga om att OHMSS var den bästa Bondfilmen. Nu blev den i stället oförtjänt utskälld. Filmen är avsevärt bättre än sitt rykte och är en av de finaste pärlorna i 007-serien.
Personligen tycker jag att detta är den bästa Bondfilmen. Det har, tro mig, tagit många år att komma fram till den ståndpunkten, men faktum är att OHMSS vinner i längden.

Kritikerna av OHMSS brukar hävda att filmen är långsamt berättad och "seg", särskilt i början. Jag håller inte alls med. Precis som regissören Peter Hunt anser jag att det inte går att ta bort en enda sekund ur OHMSS. Den enda Bondfilm där det är motiverat att använda ordet "seg" är däremot Licence to Kill.

Thy dawn, O Master of the World, thy dawn;
For thee the sunlight creeps across the lawn,
For thee the ships are drawn down to the waves,
For thee the markets throng with myriad slaves,
For thee the anvil on the hammer rings,
For thee the poet of beguilement sings.

(Ur 'Hassan: a soldier's story' av James Elroy Flecker, bearbetat för OHMSS av Simon Raven. Tracy deklamerar denna dikt för Blofeld på Piz Gloria.)

Ännu 30 år efter filmens premiär var det fortfarande lite kontroversiellt att hylla OHMSS. När jag för första gången såg filmen, var jag påverkad av allt negativt som skrivits om den. Mina förväntningar var lika med noll. Vad hände? Inledningsscenen var en fullständig knock. Sedan började förtexterna, ackompanjerade av Barrys tema, som man aldrig hade hört tidigare. Och filmen hade knappt börjat...
Ändå kunde man inte ta till sig vad man hade sett. Det tog flera år innan man verkligen insåg hur ofattbart bra den här filmen är.

Det kan hända att OHMSS är en litet annorlunda Bondfilm, men den är inte mer annorlunda än From Russia With Love.
Det tragiska slutet på filmen är märkbart: varje gång jag sett OHMSS på bio har följande inträffat: Folk har börjat plocka med sina jackor, för de inser att filmen strax är slut. Plötsligt blir det knäpptyst i salongen...

En av favoritscenerna: Bond har knockat en angripare som väntat på honom i Tracys hotellrum. På väg ut passerar han den vagn med kaviar och champagne (Dom Perignon '57), som han tidigare beställt upp. Bond kan inte låta bli att stanna till för att smaka på kaviaren. När han lämnar rummet pratar han för sig själv: "Hmm... Royal Beluga. North of the Caspian."

Kul att veta om On Her Majesty's Secret Service

* Vinjetten i OHMSS stannar till, och vi kan läsa "Harry Saltzman and Albert R Broccoli present", varefter vinjetten fortsätter. Detta var en exakt kopia av hur den första Bondfilmen, Dr. No, hade inletts. En markering att filmen var en del i Bondsagan, trots den nye huvudrollsinnehavaren.
* En av alla de som provfilmade för rollen som Bond i OHMSS var en 22-årig Timothy Dalton, som precis gjort sin filmdebut i "The Lion in Winter" (även Anthony Hopkins debuterade i den filmen).
* Först funderade man över att förklara Bonds ändrade utseende med att han plastikopererat sig för att förvirra sina fiender. Idén föll ganska tidigt, men återanvändes i annan form i nästa rulle, Diamonds Are Forever.
* Bilen Bond kör i början och i slutet av filmen är en Aston Martin DBS. Två bilar användes vid inspelningen. Båda dessa är idag i privat ägo (en i England och en i Australien).
* Från början var Brigitte Bardot tänkt för rollen som Tracy, men hon hann skriva på kontraktet för westernfilmen Shalako med - Sean Connery!
* Den enda "tekniska leksak" som finns med i OHMSS (förutom Bonds kassaskåpsöppnare) är Q:s radioaktiva gasbinda som visas i filmens inledning. M avfärdar denna uppfinning, vilket är en klar markering av regissör Hunt att Bond hade blivit alltför beroende av lustiga prylar. I den här filmen får 007 klara sig utan det mesta i den vägen.
* I OHMSS får vi för första och hittills enda gången i serien se Bonds kontor. Vi blir även fascinerade av att se att Bond sparar souvenirer från sina tidigare uppdrag! (F ö undrar man hur Bond fick tag i dem, eftersom vi inte i någon av de tidigare filmerna ser att Bond tar med sig dessa saker.)
* En scen i bobsleigh-jakten var i själva verket en olyckshändelse - en stuntman föll av sin bob och skadade sig lätt - men såg så bra ut på film att scenen fick vara kvar.
* När Bond tillfångatagits av Dracos män, för de honom till Dracos högkvarter. De passerar en städare, som visslar titelmelodin till Goldfinger.
* En av flickorna på Piz Gloria är Joanna Lumley, numera mest känd från tv-serien Absolutely Fabulous (Helt Hysteriskt).
* I förtexterna kan man läsa: "Additional dialogue - Simon Raven". Vad kan det vara för något? Jo, det rör sig om den lyriska vers som Tracy deklamerar för Blofeld på Piz Gloria, den som börjar 'Thy Dawn, O Master of the World, thy dawn'. Det rör sig om en omarbetning av en text av 1800-talsförfattaren J E Flecker.
* Producenterna var upprörda över att regissören Hunt lät filmen bli så lång, 139 minuter. De ville korta filmen så att biograferna skulle kunna visa filmen flera gånger per kväll. Därför cirkulerar två olika versioner av OHMSS. I den korta versionen saknas två scener, bl a den där Bond tar sig in på Gumbolds advokatkontor i Bern. Enligt vissa uppgifter var det biografchefen på Odeon i London (enligt andra var det en VD för en stor brittisk biografkedja) som inte alls tyckte att filmen var för lång, och som därmed indirekt räddade dessa sekvenser från att helt försvinna.
* Peter Hunt fick verkligen kämpa för att i filmen få ha med det tragiska slutet som finns i Flemings bok. Om Lazenby hade gjort fler Bondfilmer, hade man tänkt sig att låta OHMSS sluta glatt och istället ha med det tragiska slutet på OHMSS i början av nästa film, Diamonds Are Forever.
* Detta är den enda Bondfilm som inte marknadsförts med huvudrollsinnehavarens namn. Eftersom Lazenby redan före premiären (dumt nog) offentligt sagt att han inte skulle göra någon mer Bondfilm, fokuserades marknadsföringen istället på karaktären Bond ("James Bond 007 is back!").
* RAF-officeren John Crewdson föreställer Dracos helikopterpilot. Han flög också SPECTRE-helikoptern, som Bond sköt ned, i From Russia With Love.
* Ett envist rykte påstår att OHMSS blev en ekonomisk flopp. Sant är att filmen tog längre tid på sig att spela in sina kostnader än de tidigare Bondfilmerna, men någon förlustaffär var det absolut inte tal om. OHMSS kostade 7 miljoner dollar att göra och drog in ca 65 miljoner. Den var 1970 års mest sedda film i England. Det var alltså inte alls någon förlustfilm men den tog längre tid på sig att spela in sin vinst. Det var också en halvering av intäkterna jämfört med den föregående filmen, You Only Live Twice. Särskilt i USA hade man tappat publik, vilket var allvarligt eftersom USA var (och är) den viktigaste marknaden för Bondfilmerna. Detta var huvudorsaken till att man i nästa film ville använda sig av "säkra kort" och på sätt och vis göra en ny Goldfinger. En väsentlig orsak till att intäkterna blev lägre är också att filmen var så lång. Man kunde inte veva den lika många gånger per kväll som t ex Dr. No. * Länge var George Lazenby och OHMSS en allmän slagpåse. Det var populärt att ranka filmen allra sist i olika Bondska topplistor. När filmen för första gången visades i amerikansk tv 1976 sändes den i en nedklippt version på dålig sändningstid. Filmen hade dåligt rykte och filmbolaget behandlade den inte lika respektfullt som övriga Bondfilmer. När filmserien skulle ges ut på köpvideo i widescreenformat i början av 90-talet gav man först ut en "Sean Connery Collection", sedan en "Roger Moore Collection", medan OHMSS fick komma lite vid sidan av. Dessutom hade filmbolaget slarvigt nog givit ut en ofullständig version av OHMSS när den först släpptes på köpvideo i Europa: två sekvenser saknades helt och hållet och filmen gavs inte ut i sin helhet på VHS förrän på 90-talet.
* Det finns en hel del mer eller mindre fanatiska samlare av Bondprylar, s k collectibles. En av de mest myt-omspunna prylarna som dessa samlare hoppas att någon gång få tag i är en "James Bond-bröllopsring", som det påstås att Arts Galore i London lät framställa i samband med premiären på OHMSS. Ingen verkar dock någonsin ha sett en sådan ring, så det är högst tveksamt om den existerar. Enligt legenden ska det stå "We have all the time in the world" i den.
* Det nummer av Playboy som Bond kikar i medan han befinner sig på Gumbolds kontor är 1969 års februari-nummer. Detta nummer har givetvis blivit ett samlarobjekt för Bondfans.
* Det första man ser när filmen börjar är Bondvinjetten, som stannar till vid Universal Exports blanka skylt. I skylten ser man spegelbilden av en gående man. Det är regissören Peter Hunt!
* Bond beställer på casinot in en flaska Dom Pérignon 1957. Det är bara ett litet problem med detta: det gjordes aldrig någon årgång 1957 av Dom Pérignon (eller någon annan av årgångs-champagnerna). Så Bond beställer in en årgång som egentligen inte existerar.