 
[ Snabbfakta | Intrigen
i korthet | Om filmens tillkomst | Recension
| Kul att veta ]
Snabbfakta
Svensk titel: Älskade spion
Premiärdatum, England: 7 juli 1977. USA: 3 augusti 1977.
Sverige: 17 september 1977. Längd: 125 minuter.
Producent: Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Lewis Gilbert. Manus: Christopher Wood & Richard
Maibaum.
Foto: Claude Renoir. Klippning: John Glen.
Scenografi: Ken Adam (Oscarsnominering).
Musik: Marvin Hamlisch (Oscarsnominering).
Filmbolag: United Artists.
Titelmelodi: Nobody Does it Better, framförd av Carly
Simon (Musik: Marvin Hamlisch, text: Carole Bayer Sager) (Oscarsnominering).
Med Roger Moore, Barbara Bach, Curt Jurgens, Richard Kiel,
Caroline Munro, Bernard Lee, Geoffrey Keen, George Baker, Lois Maxwell
och Desmond Llewelyn.
Inspelad i Egypten, Sardinien, Bahamas, Canada, Malta, Skottland,
Okinawa, Schweiz och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet:
Britterna och ryssarna har blivit av med varsin atomubåt. Deras kurser
var topphemliga, så man misstänker att den som ligger bakom det hela
har använt sig av någon värmesökande metod. Bond skickas ut för att
undersöka vissa ledtrådar i Kairo, där han träffar Anya Amasova, ryssarnas
agent XXX. De slår sig ihop och får snart veta att redaren Karl Stromberg
är den skyldige. Denne har bl a hantlangaren Jaws, som har ståltänder.
Till sin hjälp har 007 sin fräsiga Lotus Esprit, som t ex kan köras
under vatten. Filmens slutstrid inträffar ombord på Strombergs tanker
Liparus.
Om filmens tillkomst:
 Producenten
Harry Saltzman hade till sist ledsnat på Bond. Dessutom behövde
han pengar till diverse andra kostsamma projekt som han var involverad
i. Hans 50-procentiga andel i produktionsbolaget köptes ut av filmbolaget
United Artists. Detta medförde segdragna juridiska turer som drog ut
på tiden.
Efter det halvhjärtade mottagandet av den förra filmen, The
Man With the Golden Gun, undrade många om Bondserien var på
väg mot sitt slut. Nu var det Ian Flemings kanske minst lyckade bok
som skulle filmas, The Spy Who Loved Me. Fleming hade bestämt
att filmmakarna bara skulle få använda titeln och inget annat. Varför
kan man bara gissa.
Detta betydde att Broccoli & Co hade relativt fria händer att hitta
på något originellt. Befriad från den ofta stormiga affärsrelationen
med Saltzman, kunde han agera på ett effektivare sätt. Man hade den
hittills största filmbudgeten för en Bondfilm, nästan 14 miljoner
dollar, att leka med. Samtidigt var detta en mycket avgörande film
för Broccoli: han var tvungen att visa för filmbolaget att han ensam
kunde klara av att producera en framgångsrik Bondfilm, samtidigt som
hela seriens framtid stod på spel. Vinna eller försvinna...
Ett gäng manusförfattare sattes genast i arbete och kom fram till
ett par ganska fantastiska resultat som bl a involverade dåtida terroriströrelser.
Dessa manusutkast avfärdades dock som alltför politiska. I stället
bestämde man sig för att på nytt damma av gamla SPECTRE och Blofeld
igen. Samtidigt började den rivaliserande producenten Kevin McClory
förbereda ett eget Bondfilm-projekt och hävdade att det var han som
innehade copyright-rättigheterna till SPECTRE och Blofeld. Denna trassliga
historia kan du läsa om på McClory-sidan.
Broccoli misstänkte att han hade lagen på sin sida, men ville inte
riskera en lång och onödig rättstvist, varför alla spår av SPECTRE
och Blofeld raskt försvann ur filmmanuset.
Endast två manusförfattare är krediterade, men i själva verket var
det upp till tolv författare som i olika omgångar jobbade på manuset.
Först var det meningen att Guy Hamilton, som regisserat de
tre senaste Bondfilmerna, skulle göra även denna film. Han hoppade
dock av projektet för att istället göra Superman - The Movie.
(Det blev dock Richard Donner som regisserade den filmen).
Han ersattes av You Only Live Twice-regissören
Lewis Gilbert. Hamilton kom aldrig mer tillbaka till Bondserien.
Det spektakulära skidhoppet i filmens inledningsscen genomfördes
av stuntmannen Rick Sylvester i juli 1976. Hoppet skedde vid
Mount Asgard i Kanada (ca 1000 m högt) och hade inspirerats av en
whiskyannons som Broccoli sett. Enligt uppgift fick Sylvester 30.000
dollar för besväret.
Denna stuntscen är en av de mest berömda i hela Bondserien,
och sekvensen regisserades av John Glen, som senare skulle
komma att stå för regin i fem Bondfilmer på 80-talet.
Manuset krävde en stor tanker som skulle kunna svälja ubåtar med sin
för, och i tankern skulle det finnas plats för monorail-banor, docka,
brygga mm. Tre ubåtar skulle också kunna ligga bredvid varandra. Scenografen
Ken Adam hittade en hangar som kunde byggas om, men det var
lika dyrt som att bygga en helt ny scenbyggnad i Pinewood. Alltså
blev det ett nybygge som kostade en miljon pund och döptes till The
007 stage. Som tur var hade Adam och de andra nytta av sina
erfarenheter från det liknande jättebygget till You
Only Live Twice. The 007 Stage var 130 m lång, 160
m bred och 19 m hög. Ubåtarna som befann sig i den var 5/8 av verklig
storlek.
Recension:
The Spy Who Loved Me är en av
de bästa Bondfilmerna och definitivt den främsta från 70-talet.
Efter att Roger Moores två första Bondfilmer varit mer avvaktande
och inte riktigt helgjutna, kommer här Moores riktiga smash.
Det lär också vara den av sina Bondfilmer som han är mest nöjd med.
Roger Moore är väldigt bra i den här filmen, och äntligen ger manuset
honom några tuffare scener. Slagsmålet med Sandor på hustaket är en
klassiker ("What a helpful chap") och kanske Moores bästa fajtsekvens.
Scenen med Anya på hotellrummet, då Bond erkänner att det var han
som dödade hennes pojkvän, är en av Moores bästa scener i hela Bondserien.
Manuset är riktigt bra, filmen består väl egentligen av nya varianter
av scener ur tidigare Bondfilmer, men det fungerar fantastiskt bra
och resultatet blir ett sorts "Bond´s greatest hits". The Spy Who
Loved Me var en av 70-talets största filmsuccéer, och det var
en rulle som gjorde många till Bondfantaster (jag, t ex :-)
Extra plus för hänsyftningen på Bonds tidigare öden och äventyr (Anya
nämner Bonds kortlivade äktenskap med Tracy, vilket får Bond att reagera
på ett intressant sätt. Utmärkt!)
Barbara Bach är helt OK i rollen som agent XXX, Bonds ryska
motpart. Hon är definitivt en av de elegantaste kvinnorna i hela Bondserien.
Agent XXX är Bonds jämlike, och 007 får inte alltid sista ordet i
den här filmen!
Curt Jürgens ger ett litet trött intryck som Stromberg och
klagade under inspelningen över att han bara fick sitta och trycka
på knappar. Det är f ö ganska uppenbart att Stromberg är en Blofeld
utan katt. Han har t o m samma klädsmak som Blofeld!
Richard Kiel introducerar den urstarke Jaws, som blev så populär
att filmmakarna lät honom komma tillbaka i nästa film. Detta skulle
dock visa sig vara ett stort misstag.
Walter Gotell som general Gogol såg vi senast som SPECTRE-agent
i From Russia, With Love. Gogol skulle
återkomma i de närmaste fem Bondfilmerna.
I filmen träffar vi för övrigt försvarsministern (Geoffrey Keen)
för första gången. Han kommer i fortsättningen att vara en del av
det fasta persongalleriet kring Bond. Han är faktiskt med lika länge
som Gogol, i fem filmer till alltså.
Även Robert Brown är med här - han gör rollen som amiral Hargreaves
- och Brown efterträdde senare Bernard Lee i rollen som M.
Lewis Gilberts regi gör filmen snabb och effektiv, och John
Glens klippning är suverän, särskilt i actionavsnitten.
Ken Adams scenografi sätter en enorm prägel på filmen, inte
bara den stora Liparus-tankern utan även Strombergs Atlantis.
Filmen är, precis som så många andra Bondfilmer, mycket vackert
och elegant fotograferad. Den fotoansvarige, Claude Renoir,
är f.ö. sonson till den store impressionistmålaren Auguste Renoir.
Detta är också en 007-rulle med ovanligt många exotiska miljöer. Särskilt
lyckade är sekvenserna vid det egyptiska templet då Bond och Anya
förföljer Jaws. T o m konstvetare har berömt dessa scener.
Maurice Binders förtexter till The Spy Who Loved Me
är (tillsammans med On Her Majesty´s Secret
Service) hans bästa i hela serien. För första gången får vi
i förtexterna se Bond själv. Resultatet blev mycket lyckat.
Någon som saknas i The Spy Who Loved Me är John Barry,
som flyttat till USA och pga brittiska skatteregler inte var tillgänglig.
I hans ställe kom Marvin Hamlisch, som gjort flera musikaler,
mest känd är A Chorus Line. Titellåten Nobody Does it Better
är bra, men resten av soundtracket är tyvärr halvdant. Det ligger
faktiskt till så att det bara är Barry som till fullo kan fånga den
speciella Bondstämningen med sin lysande musik (Typiskt nog är Moores
två bästa Bondfilmer båda utan Barry-musik, vilket man många gånger
haft anledning att beklaga).
Hur Hamlischs soundtrack till The
Spy Who Loved Me kunde Oscarsnomineras är obegripligt.
The Spy Who Loved Me är den bästa av de storslagna Bondfilmerna.
Med det menar jag de filmer med enorma, påkostade scenbyggen och där
skurken till sitt förfogande har en jättelik armé, med vilken strider
utkämpas i filmens slutskede.
Detta var den sista (senaste?) Bondfilmen som klipptes sönder av
svenska biocensuren. Det som ansågs skadligt för en myndig biopublik
var bl a Bonds slagsmål med Sandor, Bonds fajt med de ryska agenterna,
Jaws som dunkar Bond i taket i tågkupén samt Bonds slutuppgörelse
med Stromberg. Alla dessa scener kortades av censorerna. Ren vandalism!
Numera kan man se hela filmen på video utan klipp.
Det finns naturligtvis en del problem även i denna film, t ex Jaws
uppenbara odödlighet (Jaws borde ha dött i hajtanken) och ett par
sekvenser när Bond skall programmera om ubåtarnas missil-mål. Ubåtarna
skall inom ett par minuter utplåna New York och Moskva. Vad gör Bond?
Han öppnar datamanualen på sidan 1. Omedelbart tar han reda
på ubåtarnas koordinater (ingen som helst behörighetskod finns tydligen)
och ser sedan till att ubåtarna får varandras lägeskoordinater som
nya mål. Ubåtsbesättningarna misstänker heller ingenting när de sekunderna
före avfyrning får nya mål!
Genast efter att ubåtarna tagit
kål på varandra, börjar det plötsligt explodera överallt i Liparus.
Jag har alltid haft svårt för just dessa sekvenser i en för övrigt
så bra film...
En eller annan dylik scen finns mer eller mindre i varje Bondfilm.
Som synes är inte ens de bästa av dem utan skönhetsfläckar.
The Spy Who Loved Me är en oerhört välbalanserad, underhållande
och effektivt berättad film, som man aldrig tröttnar på. Alla de 14
miljonerna dollar syns på bioduken (tja, det som inte syns skulle
väl vara Rogers gage) och filmen blev den största Bond-kassasuccén
sedan Thunderball.
Det bör också nämnas att det är tack vare denna films succé som Bondserien
kunde ånga på vidare in i 80- och 90-talen (och sedan ännu längre).
En given klassiker!
Om någon undrar varför denna film får 9.5 och inte
10 i betyg så beror det uteslutande på att John Barry
inte har gjort musiken till filmen.
|
Kul att veta om The Spy Who Loved Me
- * Bråket mellan producenterna Saltzman & Broccoli äventyrade
hela Bondseriens framtid. Ett tag var det mycket oklart med finansieringen
av den nya filmen. Broccoli beskriver den här episoden i sin självbiografi
When the Snow Melts. Saltzman hade lånat pengar av schweiziska
banker och satt sin andel i sitt och Broccolis bolag Danjaq som
säkerhet - något han inte fick göra enligt kontraktet. En av bankerna
menade t o m att hela Danjaq hade satts som säkerhet! Hela summan
lär ha legat kring 20 miljoner dollar.
Ett helt batteri av advokater och jurister satt och förhandlade
på ett lyxhotell i Lausanne. Mellan de heta förhandlingarna åt man
"Cordon Bleu-måltider" vilket enligt Broccoli gjorde situationen
lite absurd.
En av Saltzmans stjärnadvokater lär ha tagit 400 dollar i timmen,
vilket ansågs högt redan för 25 år sedan!
Alltihop slutade med att United Artists köpte Saltzmans andel av
Danjaq och lär Broccoli kvarstå som ensam producent.
Saltzman gjorde sedan inget större väsen av sig: han gjorde
några ekonomiska felsatsningar och levde sedan ett tillbakadraget
liv. Han avled 1994.
- * Intrigen i The Spy Who Loved Me har egendomliga likheter
med den i You Only Live Twice. Saul Fischer skrev
för många år sedan en intressant artikel om dessa likheter. Ett
urval punkter ur denna kan du läsa här.
- * Rick Sylvesters skidhopp vid Mount Asgard bevakades av
flera kamerateam, men det var bara ett av dem som lyckades fånga
hela hoppet och vars film kunde användas.
- * Modellen av Liparus-tankern var 25 m lång och sprängdes i luften,
precis som det ser ut i filmen.
- * Det var Albert R Broccoli personligen som krävde att
karaktären Jaws skulle överleva filmen (i manuset dog Jaws i eld-infernot).
Han ansåg att karaktären hade sådan potential att man kunde använda
honom i en film till.
- * Bonds Lotus Esprit var inte en enda bil utan flera exemplar,
som alla kunde utföra olika finesser. En av Lotusarna utrustades
så den kunde färdas under vatten. Två man krävdes för att styra
den.
Undervattensscenerna är alltså filmade på riktigt i Bahamas och
inte med små modeller.
Lotusen kallades f ö skämtsamt för Wet Nellie (med hänsyftning
på autogyron Little Nellie i You Only Live Twice).
Vi kan tacka scenografen Ken Adam och specialeffekt-mästaren
Derek Meddings för den här fantastiska bilen.
- * I en tidig manusversion skulle Fekkesh vara anställd vid egyptologiska
museet, så man hade skrivit in en slagsmålsscen med Bond i museet
bland sarkofager och andra föremål. Denna idé återanvändes i nästa
film, Moonraker, fast då i Venedig.
- * Christopher Wood skrev en romanversion av filmmanuset,
James Bond, The Spy Who Loved Me. Boken utgår från en tidig
version, så Stromberg heter i boken Sigmund i förnamn. Det uppges
också att han är svensk och har sitt högkvarter i Malmö. Enligt
Wood heter Jaws egentligen Zbigniew Krycsiwiki och är polack.
- * Stromberg skulle från början ha hetat Stavros, men antagligen
ansåg man att det var för likt Blofelds mellannamn - Ernst Stavro
Blofeld.
- * Det uppges att Jaws ståltänder var så smärtsamma för Richard
Kiel att bära, att han bara kunde ha dem i femminuterspass.
Kiel har f.ö. 52 i skonummer.
- * Vid inspelningen i Egypten råkade filmteamet ut för en plötslig
matbrist. Då tog producenten Albert R Broccoli på sig kockmössan
och kokade personligen spaghetti för ca 100 man.
- * George Baker, som spelar kapten Benson, såg vi tidigare
som sir Hilary Bray i OHMSS.
- * Milton Reid, "Sandor", var en av Dr. No:s vakter i den
första Bondfilmen. Han hade även en mindre roll i ploj-filmen Casino
Royale.
- * Fiskarten Pterois voletans, som Bond märkligt nog känner
igen hos Stromberg, kallas Drakfisk på svenska. "Other fish avoid
it - handsome, but deadly."
- * Minns ni Gerry Andersons synopsis för Moonraker,
som skrevs kring 1970 men som aldrig användes? (Se Diamonds Are
Forever-sidan).
I hans manus-skiss förekom en skurk som kapade ubåtar, varför Gerry
stämde Eon Productions. Det hela slutade med att Eon köpte alla
rättigheter till det gamla manus-utkastet och Gerry lär inte ha
fått mer än 3000 pund för det.
- * Innan man fick tag i Richard Kiel, hade man planer på
att låta David Prowse spela Jaws. Prowse blev dock inte lottlös
- han blev samma år som Bondfilmen släpptes världsberömd som Darth
Vader i Star Wars.
Även Will Sampson (indianen i Gökboet) var föreslagen
som Jaws.
- * Backgammon-partiet mellan Bond och Kamal Khan (Octopussy)
förekom först i manuset till The Spy Who Loved Me. Det var
meningen att Bond skulle ha spelat backgammon med Max Kalba.
- * Michael Billington hade uppenbarligen varit en av Roger
Moores tuffaste konkurrenter om rollen som Bond i Live And
Let Die. I denna film spelar Billington Sergei, som Bond skjuter
med sin skidstav.
- * Roger Moore blev brännskadad när man spelade in Bonds
slutstrid med Stromberg. Han hann precis kasta sig undan explosionen.
"Jag har nu två hål där de flesta bara har ett" sade Moore.
- * Producenterna fick kritik för att de använde så stora mängder
vatten till The 007 Stage under den heta sommaren 1976. Den
var vattenbrist i England och vissa tidningar skrev sura artiklar
i ämnet. Filmbolaget påstod dock att man mirakulöst nog hade en
brunn precis i närheten av The 007 Stage. Tänk, så praktiskt.
;-)
- * Shane Rimmer, som haft småroller i både You Only Live
Twice och Diamonds Are Forever, fick nu sin största Bondroll.
Han spelar ubåtskapten Carter från USS Wayne ("A nuclear
missile? Hey!")
- * Den stora 007 Stage invigdes 5/12 1976 i närvaro av bl
a dåvarande premiärministern Harold Wilson. Det var en god
investering, eftersom scenen användes flitigt vid andra filminspelningar
ända tills hela rasket brann ned 1984. 007 Stage byggdes upp igen och brann sedan ned en andra gång 2006.
- * Uppenbarligen verkar man ha tänkt att Stromberg ska ha "ihopväxta"
fingrar, ungefär som simhud, men det syns inte direkt i filmen.
Vi får bara veta att Stromberg inte vill skaka hand. Kanske specialeffekterna
inte blev så bra i just detta fall.
- * Strombergs supertanker, Liparus, var en modell men den
var nästan 20 meter lång!
- * Bonds Wetbike var egentligen inget annat än en lyckad produktlansering,
eftersom tillverkaren passade på att börja sälja denna farkost i
samband med filmens premiär.
- * Strombergs Atlantis var inte byggt i full skala, men hela komplexet
vägde ändå 13 ton!
- * När Bond och Anya vandrar genom öknen efter att deras bil brakat
ihop (topplocks-
packningen!) spelas temat från den klassiska filmen Lawrence
of Arabia av Maurice Jarre - ett musikaliskt skämt.
- * Scenen då Bond skjuter Stromberg - med fyra skott - är ovanligt
våldsam för att vara i en Bondfilm. Det var från början tänkt att
Bond skulle säga "Ballseye, Fishfinger!" men den repliken ströks.
- * Inspelningarna av denna berömda Bondfilm dokumenterades i en
omfattande BBC-serie, hela sex timmar lång! Serien gick i svensk
tv kring 1977-78 och har aldrig sänts igen. Vad skulle man inte
ge för en videoinspelning av denna tv-serie? Fråga inte...
Jag minns att man bl a fick se när man spelade in vinjetten. Ett
helt avsnitt handlade om filmens specialeffekter.
- * The Spy Who Loved Me var den mest framgångsrika Bondfilmen
sedan Thunderball 12 år tidigare. Enbart i USA drog filmen
in dubbelt så mycket pengar som The Man With the Golden Gun.
- * The Spy Who Loved Me är den Bondfilm som nominerats till
flest Oscar - hela tre stycken. Ken Adam för Bästa scenografi,
Marvin Hamlisch för Bästa musik och Nobody Does It Better
för bästa sång. Tyvärr vann inte filmen någon statyett!
- * En vanlig Bond-fråga brukar vara "Hur lång
är Richard 'Jaws' Kiel?" Svaret är 2.18. Han står
omnämnd i Guinness rekordbok som "den längsta skådespelaren".
- * När Bond kör upp med sin Lotus på stranden står
flera förvånade åskådare och tittar på.
En av dem, han som sätter handen för munnen, är Richard
Kiels äldste son.
|
The Spy Who Loved Me Soundtrack