 
[ Snabbfakta | Intrigen
i korthet | Om filmens tillkomst | Recension
| Kul att veta ]
Snabbfakta
Svensk titel: Diamantfeber
Premiärdatum, USA: 17 december 1971. England och Sverige:
30 december 1971. Längd: 119 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Guy Hamilton. Manus: Richard Maibaum & Tom Mankiewicz.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Ken Adam.
Klippning: Bert Bates & John W Holmes.
Musik: John Barry. Filmbolag: United Artists.
Titelmelodi: Diamonds Are Forever, framförd av Shirley
Bassey (Musik: John Barry, text: Don Black)
Med Sean Connery, Charles Gray, Jill St. John, Lana Wood,
Jimmy Dean, Bruce Cabot, Potter Smith, Bruce Glover, Lois Maxwell,
Desmond Llewelyn och Bernard Lee.
Inspelad i Kalifornien, Las Vegas, Amsterdam, Frankrike och i Pinewood
Studios, England.
Intrigen i korthet:
Stora mängder sydafrikanska diamanter
har försvunnit utan att dyka upp på marknaden, och Bond får uppdraget
att ta reda på vem som lagrar diamanterna och varför. Det visar sig
att det är Blofeld och SPECTRE som låtit konstruera en stor lasergenerator,
som denne använder för att få kärnvapen att självdetonera. Syftet
är utpressning mot supermakterna. Stora delar av filmen utspelas i
Las Vegas, där Bond bl a demolerar ett stort antal polisbilar i en
berömd biljakt. Slutstriden äger rum på en oljerigg utanför Kaliforniens
kust.
Om filmens tillkomst:
Man försökte först övertala George Lazenby att vara
med en gång till. Han fick ett förskott på gaget för Diamonds Are
Forever, men skickade tillbaka checken.
Regissören Guy Hamilton ville då ha Burt Reynolds som
Bond, men fick (som tur var) inget gehör för denna idé.
Istället blev det amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet
för att bli James Bond nr 3. Gavin var halvkänd och hade varit med
i storfilmer som Spartacus och Psycho. Dessutom hade
han varit Bondkopia i en italiensk b-film om den hemlige agenten OSS
117.
United Artists-bossen David Picker tyckte dock att man borde
göra ett sista försök med Sean Connery i alla fall och sökte
personligen upp honom.
Resultatet vet vi: Sean Connery lockades tillbaka för ännu en Bond-film,
och han fick ett ordentligt gage: en och en kvarts miljon dollar,
samt 140.000 dollar extra för varje vecka som filmandet drog över
utsatt tid. Förutom detta skulle filmbolaget United Artists bekosta
inspelningen av två valfria filmer, som Connery fick bestämma. Detta
var det högsta gage som någon skådespelare dittills hade fått för
en film. I själva verket var det en stor del av hela filmbudgeten
(på ca 7.5 miljoner dollar) som gick direkt till Connery!
Connery skänkte hela sitt stora gage till välgörande ändamål i Skottland.
Ironiskt nog, sade Connery senare, var detta den enda av hans Bondfilmer
som inte drog över den utsatta tiden för filminspelningen.
Vad hände med John Gavin då? Filmbolaget köpte ut honom för 50.000
dollar.
Det faktum att Connery återvände i rollen som 007, och att stora
delar av filmen spelades in i Las Vegas, orsakade naturligtvis enormt
mediaintresse inte minst i USA.
Charles Gray fick rollen som Blofeld. SPECTRE:s
ledare kom därigenom att spelas av ännu en ny skådespelare,
den tredje i raden efter Pleasence och Savalas. Charles Gray hade
tidigare spelat Dikko Henderson i You Only
Live Twice.
Den excentriske och skygge multimiljonären Howard Hughes
tillät filmteamet att filma inne i hans casinon och på andra av hans
ställen. Vad ville Hughes ha i utbyte? En privat 16 mm-kopia av filmen!
Recension:
Detta är den första Bondfilmen med
ett mera "lättviktigt" manus, och den var stilbildande för de kommande
70-talsfilmerna med Roger Moore. Filmen har en stor mängd komiska
inslag - för många, ansåg vissa kritiker.
Sean Connery är verkligen bra i Diamonds Are Forever.
Trots att han är äldre och väger mera än i de tidigare filmerna, märks
det att han är på gott humör och agerar med pondus. Detta är definitivt
en av hans bästa rollprestationer som Bond.
Tyvärr är de övriga huvudrollsinnehavarna inte alls lika bra. Charles
Gray passar inte alls som Blofeld, som i hans version är alldeles
för belevad och elegant. Både Pleasence och Savalas var bättre i rollen.
Jill St. John som Tiffany Case är inte heller något lyckat
val. Hennes skådespelartalanger är inte direkt framstående.
Blofelds båda hantlangare, Mr Wint och Mr Kidd, har i manuset gjorts
till ett lustigt homosexuellt par och därigenom blir de inte alls
hotfulla, som de ju borde vara. I och för sig har de flera kul scener,
bäst är den i Amsterdam när Mr Wint fotograferar kanalerna åt Mrs
Whistler, vars lik just fiskas upp ur vattnet en bit bort.
(Idag skulle det nog vara politiskt omöjligt att framställa homosexuella
på ett sådant här ganska fördomsfullt sätt på film).
Bond är inte tillräckligt hatisk mot Blofeld i Diamonds are Forever
- trots allt lät ju Blofeld mörda hans älskade fru Tracy i förra filmen.
Här är ett manusuppslag som nästan helt slarvats bort. Och vart tog
Irma Bunt vägen?
Huvudproblemet med filmen är att handlingen är onödigt komplicerad.
Första gången man ser filmen begriper man t ex inte varför Mr Wint
och Mr Kidd åker omkring och har ihjäl folk. I själva verket beror
det på att SPECTRE nu har samlat ihop tillräckligt många diamanter,
och nu avvecklar sin smugglings-kedja. Men det förklaras aldrig
tillfredsställande i filmen.
Inte heller är det lätt att hänga med i alla turer kring Blofelds
plastikopererade kopior av sig själv.
Lana Woods roll som Plenty O'Toole är också svår att få grepp
om. Allt detta beror på att flera förklarande scener uppenbarligen
spelades in, men klipptes bort innan filmen hade premiär.
Trist, kan man tycka.
Slutstriden på oljeriggen är tyvärr en besvikelse, för den är ganska
lam. Här borde man kunnat göra något bättre.
Det är uppenbart att producenterna nu ville satsa på säkra kort
efter att episoden med Lazenby inte hade gett önskad utdelning. Från
början var det alltså inte klart att det var Connery som skulle vara
007 i filmen, så man stod alltså inför en situation då man för andra
filmen i rad var tvungen att introducera en ny skådis som Bond. Bäst
med säkra kort alltså, så fram med den gamla mallen från Goldfinger
igen. Det är nästan som om man inte ville låtsas om att OHMSS
nyss hade gjorts.
Efter den stilfulla OHMSS kommer här tre Bondfilmer i rad
utan någon direkt stil. Varken Diamonds Are Forever, Live
And Let Die eller The Man With the Golden
Gun har några direkta förtjänster på kläd-designområdet. I
den här filmen har Bond t ex en rosa slips, och vi tvingas se Blofeld
i kvinnokläder. Uff!
Trots allt klagande, är det en hel del som är bra också i Diamonds
Are Forever. Som redan nämnts är Connery allra bäst i hela filmen.
Även John Barrys musik är lysande, liksom Maurice Binders
förtexter.
Ken Adams scenografi är magnifik och skapar den riktiga Bond-stämningen.
Jag tänker t ex på lyxsviten på hotellet i Las Vegas, och Willard
Whytes privatvåning. Just sekvensen då Bond klättrar ut från hotellrummet
och tar sig upp till Whytes våning är strålande Bondsk... regin, klippningen,
musiken, ja allt är perfekt just här. Överhuvud taget verkar hela
filmen glittra, precis som diamanter.
Biljakten i Las Vegas är en av filmens höjdpunkter. Bond kör här
en Ford Mustang Mach 1 på sitt sedvanligt effektiva vis. (Åtta Ford-bilar
gick åt under inspelningen).
En annan höjdpunkt är fajten mellan Bond och Peter Franks i en hiss.
("Who is your floor?") Det är imponerande att kunna koreografera en
slagsmålsscen i ett så litet utrymme (Givetvis var den svenska filmcensuren
tvungna att, precis som vanligt, helt respektlöst massakrera denna
slagsmålsscen. Det tog ca 20 år innan filmen gavs ut oklippt
i Sverige, och då på VHS).
Dessutom är Diamonds Are Forever en av de Bondfilmer som
har flest fantastiska repliker. Bond känner igen ursprungsåret för
en druvskörd som ligger till grund för en sherrysort ("1851... unmistakeable").
Han är gentleman när han möter Tiffany ("That's a quite nice little
nothing you´re almost wearing").
Minnesvärda replikskiften finns också i scenen där Bond tagit död
på Franks i Tiffanys trapphus. "Is he dead?" undrar hon, "I sincerely
hope so" svarar Bond och smugglar sedan in sitt Playboy-medlemskort
i Franks plånbok. När Tiffany får se kortet, utbrister hon "My God,
you´ve just killed James Bond!". Bonds svar: "Was that who it was?
Well, that proves that no one's indestructable!"
Även dialogen med Plenty O'Toole vid spelbordet i Las Vegas är minnesvärd.
Efter att Bond givit detaljerade anvisningar om sina insatser i tärning,
utbrister hon "Say! You've played this game before!". Bond svarar
"Just once".
Sammanfattningsvis är Diamonds Are Forever en mycket minnesvärd
Bondfilm, mycket tack vare Connerys fina insats. Diamonds är
bäst i början (inte minst då Bond befinner sig i Amsterdam).
Filmen innehåller många fenomenala Bondscener men en del
sekvenser, särskilt mot slutet av filmen, håller inte riktigt
måttet.
|
Kul att veta om Diamonds Are Forever
- * Producenten Albert R Broccoli hade en natt en dröm, som
gick ut på att en bedragare hade tagit multimiljonären Howard
Hughes plats. Denna detalj hamnade sedan i filmens manus, där
Blofeld utger sig för att vara multimiljonären Willard Whyte.
- * I den här filmen har man inte använt sig av Ian Flemings
skurk från boken. Diamonds Are Forever var en relativt tidig
Bondbok som skrevs innan SPECTRE och Blofeld var uppfunna. Flemings
skurkar i boken var istället gangsterbröderna Jack och Seraffimo
Spang. De hade dock en egen stad som hette Spectreville.
Det här är oanvända karaktärer, så varför kan man inte ta med dem
i en kommande Bondfilm, i alla fall till namnet? Det vore väl kul.
- * Det var nära att man bytte ut Lois Maxwell som Moneypenny
i den här filmen. Lois agent ville förhandla fram påökt, men det
hade inte producenterna tänkt sig. Till sist ångrade sig Broccoli
& Saltzman, de ville nog ha Lois med trots allt. Hon hade dock
färgat håret svart för en roll i Agatha Christie-filmen Endless
Night, så man fick hitta på en scen där Moneypenny bär mössa.
- * En kort scen med Sammy Davis Jr på Las Vegas-casinot
spelades in, men kom aldrig med i filmen.
Likaså klipptes en restaurangscen med Bond och Plenty O´Toole bort.
I den skickar Bond bl a ut ett vin, som inte är tillräckligt bra.
- * I en tidig manus-skiss skulle skurken i filmen vara Goldfingers
tvillingbror! Man hörde sig t.o.m. för med Gert Fröbe, som
spelade original-Goldfinger. Enligt manusförfattaren Richard
Maibaum hade man låtit Goldfingers bror på ett ställe fälla
repliken "Åh, min bror Auric. Han var alltid lite efterbliven."
- * I Diamonds Are Forever förekommer den kanske mest kända
"Bond-bloopern". När Bond jagas av sheriffen i Las Vegas, undkommer
han genom att tippa sin bil på ena sidan och köra på två hjul genom
en gränd. Dock kommer bilen ut ur gränden på de två andra hjulen,
vilket indikerar att bilen skulle ha tippat över en gång till inne
i gränden. En kort sådan scen finns också med, men det är ganska
uppenbart att scenen satts in i efterhand för att försöka dölja
misstaget.
- * Gangstern som spelas av Marc Lawrence ("I didn´t know
there was a pool down there") kan vara samma karaktär som den gangster
Marc spelar i The Man With the Golden Gun, när han kommer
till Scaramangas ö för att skjuta honom.
- * Hur hamnade Plenty O'Toole i Tiffany Cases pool? Det förklaras
i en sekvens som klipptes bort ur filmen: Plenty kommer tillbaka
till Bonds hotellrum, hör honom tala med Tiffany och noterar hennes
adress genom att kika i Tiffanys handväska. När hon sedan anländer
till huset stöter hon på Wint och Kidd, som tar fel på henne och
Tiffany och tar kål på henne istället.
- * Mera bortklippta godbitar: Wint skjuter Shady Tree med en pistol
som ovanligt nog är kamouflerad som vattenpistol. "Two was company,
Mr Wint." "Three was a crowd, Mr Kidd."
- * När Bond talar med Q i telefon, kan man i bakgrunden se hur
teknikerna lastar in missiler i Bonds Aston Martin. De används aldrig
i filmen.
- * En av Blofelds vakter i inledningsscenen (han som klämmer sina
fingrar i "råttfällan") var i Blofelds tjänst även i OHMSS
och gjorde livet surt för Bond redan då.
- * Slutstriden mellan Bond och Blofeld skulle egentligen ha fortsatt:
Blofeld flyr i ubåten, Bond följer efter hängande från en väderballong,
och konfronterar sedan Blofeld vid en saltgruva i Mexiko. Det här
blev antagligen för dyrt att spela in, eftersom man kortade hela
sekvensen.
- * Stuntmannen som ersatte Mr Kidd blev brännskadad på händerna
när man spelade in filmens slutscen, där Kidd brinner upp.
- * Putter Smith, som spelar Mr Kidd, var egentligen jazzmusiker
och hade ingen tidigare erfarenhet av skådespeleri.
- * Lana Wood fick rollen som Plenty O'Toole sedan producenterna
sett bilder av henne i Playboy.
- * David De Keyser, som spelar Blofelds plastikkirurg, dubbade
Dracos röst i OHMSS.
- * Under inspelningen av OHMSS planerade producenten Harry
Saltzman att låta Moonraker bli nästa Bondfilm. Detta
berodde antagligen på succén med Stanley Kubricks sf-film
2001 och det stora intresset för månlandningen 1969. Gerry
Anderson, känd brittisk tv- och sf-man, fick i uppdrag att skriva
ett synopsis för Moonraker. Tillsammans med Tony Barwick
skrev han ihop ett 70-sidigt manus som bl a introducerade en skurk
vid namn Zodiac, som hotade att utplåna västmakternas kärnvapen-ubåtar.
Det blev inget av med detta manus, eventuellt använde man ubåtsidén
i annan form i The Spy Who Loved Me.
Men visst är det fascinerande att veta att Sean Connery kunde
ha spelat Bond i Moonraker.
-
* Egendomligt nog nämns inte organisationen SPECTRE överhuvud
taget i Diamonds Are Forever.
- * John Gavin, som alltså var ytterst nära att få spela
Bond i den här filmen, blev senare amerikansk politiker och diplomat.
Ronald Reagan utnämnde honom många år senare till USA:s ambassadör
i Mexiko.
- * Sean Connerys gage på en miljon dollar var rekordhögt
1971. 34 år senare fick Connery ungefär lika mycket i
gage för att bidra med utseende och röst till 007 i dataspelet
From Russia With Love, utgivet av EA GAMES.
-
-
|
Diamonds Are Forever soundtrack