[ Snabbfakta | Intrigen
i korthet | Om filmens tillkomst | Recension
| Kul att veta ]
Snabbfakta
Svensk titel: Leva och Låta Dö
Premiärdatum, USA: 27 juni 1973. England: 5 juli 1973.
Sverige: 22 december 1973. Längd: 121 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Guy Hamilton. Manus: Tom Mankiewicz.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Syd Cain. Klippning:
Bert Bates, Raymond Poulton och John Shirley.
Musik: George Martin. Filmbolag: United Artists.
Titelmelodi: Live And Let Die, framförd av Paul McCartney
& Wings (Musik & text: Paul & Linda McCartney)
Med Roger Moore, Yaphet Kotto, Jane Seymour, Clifton James,
Julius W Harris, Geoffrey Holder, David Hedison, Gloria Hendry, Lois
Maxwell och Bernard Lee.
Inspelad i USA, på Jamaica och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet:
Tre brittiska agenter har dödats på ett dygn. Bond skickas
ut för att undersöka saken och finner snart att spåren leder till Dr
Kananga, premiärminister på ön San Monique i Västindien. I Harlem blir
Bond tillfångatagen av gangstern Mr Big och får då också träffa spåkvinnan
Solitaire. I slutet av filmen får Bond reda på att Kananga och Mr Big
är samma person, och att han är en tung knarkhandlare som ämnar sprida
två ton heroin på den amerikanska marknaden.
Filmen innehåller bl a en spektakulär och berömd båtjakt, och har också
en del voodoo-inslag.
Om filmens tillkomst:
Sean Connery tackade nej till ett gage på ca 5 miljoner dollar
för denna film.
Från början ville filmbolaget ha en stor amerikansk stjärna i huvudrollen
(Burt Reynolds var ännu en gång föreslagen, och även Paul
Newman), men Broccoli insisterade på det faktum att man
ville ha en engelsman.
Roger Moore hade varit föreslagen som Bond flera gånger tidigare,
första gången redan 1961, men det var alltid något som hade förhindrat
hans medverkan i serien, oftast ett annat kontrakt som Moore just
då hade. Vid tiden för Live And Let Die hade Moore nyligen
släppts från sitt kontrakt med tv-serien The Persuaders (Snobbar
Som Jobbar) med Tony Curtis. Serien var gjord för att slå
i USA, men slog istället i Europa men inte alls i USA, varför den
lades ned. Av den anledningen var Moore ledig och kunde anta erbjudandet
att bli James Bond nr 3 på bio.
När Roger Moore tog över rollen som James Bond, hade producenterna
redan slagit an den mera lättviktiga ton som Bondfilmerna fick under
70-talet, varför Moore passade väl in i detta koncept. Moore hade
ju spelat elegante Simon "The Saint" Templar i åratal i tv, och sedan
Lord Brett Sinclair i The Persuaders. Nu skrev Moore på ett
trefilmskontrakt som Bond.
Live And Let Die var en av Flemings bättre böcker, men pga
dess lite brännbara intrig med enbart svarta skurkar hade man lämnat
boken ofilmad fram till nu. I början av 70-talet fanns en svart filmvåg
med succéer som Shaft, så producenterna bedömde att det nu
var läge för denna bok.
Enligt Tom Mankiewicz, som skrev filmmanuset, var det inte
bestämt vem som skulle spela Bond då manuset skrevs. Därför är det
mycket action i filmen eftersom Live And Let Die oavsett huvudrollsinnehavare
skulle vara en underhållande film.
Under de två första veckornas inspelningar, i oktober 1972, yttrade
inte Roger Moore ett enda ord som Bond. Det var bara action
eftersom man började med båtscenerna utanför New Orleans. Den första
replik Roger fick säga som Bond var "Hello, Felix. What are you doing
here?".
Det blev kontroverser då Yaphet Kotto, som spelade Mr Big,
gjorde den kända "Black power"-hälsningen med knuten näve på ett officiellt
gruppfoto.
Q, Desmond Llewelyn,
saknas märkligt nog i denna Bondfilm. Officiellt berodde detta
på att Desmond var upptagen med att spela in hästserien Follyfoot,
men i själva verket var det en av producenterna, Harry Saltzman,
som inte tyckte att Desmond behövdes i filmen! Desmond trodde att
han nu hade fått sparken från Bondserien, men lyckligtvis
var han tillbaka i nästa film igen.
Recension:
Ortodoxa Bondfans brukar ofta håna
Roger Moore. Han ges skulden för att 70-talets Bondfilmer var
"oseriösa" och "alltför lättsamma". Detta är dock orättvist, för Diamonds
Are Forever är gjord i precis samma stil som Live and Let
Die, och det är uppenbart att Broccoli & Saltzman hade bestämt sig
för denna mer humoristiska ton redan tidigare.
Moore försökte inte bara imitera Connery, utan gjorde redan från början
sin egen rolltolkning.
David Morefield har skrivit
en lysande artikel till försvar för "Good old Roger". Den återfinns
på den utmärkta webbplatsen Mr Kiss Kiss Bang Bang och heter
Who
Says Moore is Less?. Den borde vara obligatorisk läsning
för samtliga Bondfans.
I denna film saknas Richard Maibaum i manusförfattarens stol.
Det är verkligt synd eftersom alldeles för mycket av Flemings originalhistoria
ratats av Tom Mankiewicz, som gjort filmmanuset. Intressant
är att notera att vissa av de ratade sekvenserna i boken Live And
Let Die senare dyker upp i andra Bondfilmer: Kölhalnings-scenen
i slutet av boken hamnade i filmen For Your
Eyes Only, Felix Leiters förlust av diverse kroppsdelar kom
med i Licence to Kill, liksom slagsmålet
bland akvarierna.
Roger Moore introduceras tyvärr inte på något spännande sätt i rollen
som 007. Producenterna måste ha tyckt att han som redan känd internationell
stjärna inte behövde något sådant. Jag tycker dock att det är lite
trist att Rogers första insats som Bond är att koka kaffe hemma i
köket. (Bonus-info: Detta är enda gången i filmserien, förutom i Dr
No, som vi får se hur det ser ut hemma hos Bond).
Bond själv är inte ens med i inledningsscenen, som måste rankas som
seriens svagaste.
Kanangas dubbelnatur som Mr. Big fungerar inte ordentligt i filmen
och är mest förvirrande. Yaphet Kotto är däremot utmärkt i
rollen.
Jane Seymour är också bra som spåkvinnan Solitaire.
Något som är lyckat i filmen är att man konsekvent använder voodoo-
och tarot-element. Det skapar en röd tråd och en mystik som hela tiden
finns i bakgrunden. Den fantastiske Baron Samedi (Geoffrey Holder)
överlever också filmen och får "sista skrattet".
Bond har också en preparerad tarot-lek, som han i filmen använder
på ett effektivt sätt.
Live And Let Die innehåller flera spektakulära actionscener,
särskilt den långa båtjakten, där Bond förgäves försöker hindras av
redneck-sheriffen J W Pepper, spelad av Clifton James. ("A
secret agent? On who´s side?"). Vissa bedömare tycker inte om J W
Peppers karaktär, som ju faktiskt är insatt enbart av humoristiska
skäl. Jag tycker dock att sheriffen passar väl in i den här filmen,
men inte i nästa, The Man With the Golden Gun.
Andra minnesvärda scener är t ex Bonds flykt från krokodilerna,
samt äventyren med den dubbeldäckade bussen. Fajten med Mr. Big är
fartfylld men för kort. Det avslutande slagsmålet på tåget mellan
Bond och Tee Hee är dock litet lamt (Jag tänker inte ens försöka göra
någon jämförelse med tågfajten i From Russia
With Love...).
Någon som verkligen saknas i Live And Let Die är Q, Desmond
Llewelyn, som Saltzman inte tyckte att man behövde i filmen!
Ett förfärligt misstag av honom.
Bond har i filmen en kul klocka som kan göra många saker. I slutet
av filmen visar det sig att klockan även kan fungera som sågklinga,
något som publiken inte visste att den kunde göra. Detta är första
exemplet på en "slarvigare" hantering av Bonds prylar. Antagligen
beror det på att förklarande scener spelats in, men klippts bort.
 En annan
saknad person är John Barry. Detta är första filmen sedan Dr
No utan Barrys musik (om man undantar Bondtemat). Barry var
vid tillfället upptagen med sin musikal Billy. Beatles-producenten
George Martin blev i stället kompositör för filmen, och det
är en avsevärd skillnad mot Barrys genialiska insatser. Martins musik
är OK, inte mer.
Eftersom titellåten gjordes av Paul & Linda McCartney och lades
till efteråt, är den nästan inte alls med i själva soundtracket -
en klar brist. Detta fenomen skulle senare inträffa även i Licence
to Kill och alla Pierce Brosnans Bondfilmer.
Som tidigare nämnts är inte 70-talets tre första Bondfilmer några
av de mest stilfulla i serien. Det tidlöst eleganta mode som Bond
tidigare gjort till sin stil är här ersatt av något sorts försök att
vara samtida. I Live And Let Die bär Bond t ex inte smoking
vid något enda tillfälle.
En av favoritscenerna: Bond knallar in på Fillet of Soul
i Harlem och försöker smälta in i miljön. Han beställer en whisky,
"neat, no ice". Bartendern svarar: "That's extra, man".
Live And Let Die är en lite avvaktande film. Den saknar Bond-element
som Ken Adams futuristiska miljöer och John Barrys musik, och den
är tyvärr inte filmad i det bredare Cinemascope-formatet!
Intrigen är inte någon av Bondfilmernas bättre, men Moore är bra och
actionscenerna är minnesvärda. Precis som den efterföljande The
Man With the Golden Gun känns den inte helt genomarbetad.
Den platsar någonstans i Bondfilmernas mellanskikt.
|
Kul att veta om Live And Let Die
- * Bland de som fick provfilma för rollen som Bond i Live And
Let Die fanns två senare Bond-bekanta, Julian Glover
(Kristatos i For Your Eyes Only) och Michael Billington
(Sergei i The Spy Who Loved Me). Glover sade senare i en
intervju att "vi visste alla att Roger skulle få rollen". Trots
detta lär Billington ha fått göra inte mindre än sju provfilmningar.
- * Först var det tänkt att Solitaire skulle vara svart och Rosie
Carver vit, men producenterna vågade inte lansera både en
ny Bond och en svart Bondbrud i samma film, påstås det.
F ö klipptes alla Rogers kärleksscener med Gloria Hendry
bort i den sydafrikanska versionen av filmen!
- * När filmteamet var på Jamaica för att leta inspelningsplatser,
såg de först en skylt där det stod "Beware crocodiles
crossing", följd av en annan skylt med budskapet "Trespassers
will be eaten". Skylten ledde till en krokodilfarm, ägd av en
Ross Kananga. Han fick låna sitt namn till filmens Dr. Kananga.
Kananga fick i filmen sedan utföra krokodil-stuntscenen, då Bond
flyr genom att springa över krokodilernas ryggar. Scenen var farlig
att spela in, och Kananga föll i vattnet flera gånger. Först
på det femte försöket klarade Kananga att springa
över alla krokodilerna utan att ramla i vattnet. Dessutom fick
han hela tiden varna filmteamet när de spelade in sekvenserna med
krokodilerna, så att inte någon kameraman skulle bli av med ett
ben!
- * Producenterna Saltzman & Broccoli var inte de bästa vänner,
och detta var några år innan den slutliga brytningen mellan dem
kom. De bestämde sig för att turas om att ha hand om det praktiska
producerandet av filmerna: Saltzman var den aktive beträffande Live
And Let Die, medan Broccoli skulle ha motsvarande roll för nästa
film, The Man With the Golden Gun.
- * Roger Moore fick klippa sig tre gånger innan producenterna
var nöjda. Moore hade haft längre hår i rollen som Lord Sinclair
i The Persuaders.
- * I den här filmen gjorde Moore flera stuntscener själv, något
han sedan snabbt slutade med. En incident vid inspelningen av båtscenerna
gjorde att Moore blev lätt skadad.
- * Jane Seymour fick rollen som Solitaire sedan Albert
R Broccoli sett henne i tv-serien Onedinlinjen.
- * Det var ett tag oklart om Bernard Lee skulle kunna vara
med i filmen. Före inspelningen hade Lees hustru tragiskt omkommit
i en eldsvåda, och producenterna hörde sig för med Kenneth More
ifall Lee inte kunde spela M i Live And Let Die.
- * Bonds kärleksscen med Solitaire spelades in mitt i vintern i
Pinewood studios, och det var svinkallt. Roger & Jane hade värmeflaskor
under täcket för att hålla temperaturen uppe (behövdes det verkligen?)
- * Roger Moore skrev en bok om inspelningen av Live And
Let Die, "Roger Moore´s James Bond diary". Där berättar Roger
ganska humoristiskt och småtrevligt om hur inspelningarna fortskrider.
Han redovisar även varje restaurangbesök!
Boken är inte lätt att få tag i, jag letade i 15 år innan jag till
sist hittade den genom webbtjänsten Bibliofind.
- * Det finns flera bilder från inspelningen av Live And Let
Die som föreställer Roger Moore stående vid en stor artilleripjäs
ombord på ett fartyg. En av bilderna kom dessutom med på den officiella
filmaffischen. Det finns dock ingen sådan scen med i filmen, och
det är heller inte lätt att se var en sådan scen skulle ha placerats
om den hade varit med!
Detta var länge ett knepigt problem som var till synes olösligt.
Sedan jag till sist fått tag i Rogers dagbok (se ovan) är gåtan
nu löst!
Ett av den lokala kustbevakningens fartyg, The Point Spencer,
var "statist" i bakgrunden under vissa båtsekvenser. Kaptenen bjöd
sedan Roger ombord på fartyget, och på däck fick sedan Roger posera
för fotograferna bredvid två olika artilleripjäser. Det är alltså
bara PR-bilder och ingen bortklippt scen. Ändå märkligt att en av
kanon-bilderna hamnade på filmaffischen.
- * Lois Maxwell och Roger Moore var gamla klasskamrater,
de gick i samma klass i RADA, den brittiska utbildningen för skådespelare.
- * Idag reagerar vi inte nämnvärt över Bonds digitalur som han
bär i början av filmen, men 1973 var detta en oerhört avancerad
klocka. Det rörde sig om en Pulsar II, modell 2900. För bilder och
info, kolla denna Pulsar-sida, www.oldpulsars.com
- * Den berömda titelmelodin av Paul & Linda McCartney var
den första Bond-titellåt som blev Oscarsnominerad. Märkligt nog
nådde låten aldrig 1:a-platsen på någon singellista - den blev som
bäst 9:a i England och 2:a i USA.
- * Live And Let Die är f ö den enda Bondfilm där titellåten
faktiskt sjungs 'live' i filmen - här av B J Arnau.
- * Richard Maibaum, som skrivit manus till flertalet Bondfilmer
men inte till just denna, gillade aldrig vad Tom Mankiewicz
gjorde med Live And Let Die. Maibaum avfärdade manuset i
en intervju: "Den handlade inte om någonting, en sketen 'fixa lite
knark nånstans i djungeln'-film. Det är inte Bond alls!"
Själv var Maibaum långt senare med och skrev Licence to
Kill, som minsann handlar om knarkhandel den också...
- * Solitaires tarot-lek har ett dolt 007-mönster på baksidan. Kortleken
designades speciellt för filmen av Fergus Hall, och fanns
även till försäljning.
- * Quarrel Jr är uppenbarligen son till Quarrel, som omkom i Dr.
No. Tyvärr ströks tydligen alla referenser till Bonds tidigare
äventyr med Quarrel Jr:s far från filmen. Varför då, kan man undra.
- * Roger Moore antyder i sin dagbok att Tee Hees mekaniska
arm var besvärlig att sköta för skådespelaren Julius W Harris,
inte minst i värmen i Louisiana!
- * Madeline Smith rekommenderades för rollen som som miss
Caruso av Roger Moore, som nyligen agerat tillsammans med
henne i ett avsnitt av The Persuaders.
I sin dagbok noterar Moore, inte utan viss belåtenhet, att Smiths
kurviga figur gjorde att man var tvungen att fästa osynliga "hjälp-snören"
i hennes klänning, så att den skulle kunna falla till golvet i rätt
ögonblick.
- * En av de många anekdoter Roger Moore berättar i sin dagbok
är den om när han satt på en lunchrestaurang tillsammans med sin
son Geoffrey. Sonen frågade sin far om han, rent hypotetiskt,
skulle kunna slå ned någon av de andra gästerna. Moore svarade att
det skulle han nog kunna. Men om James Bond kommer in då, undrade
Geoffrey. Pappa ska spela James Bond på film, sade Moore. Jag vet,
sade Geoffrey, men jag menar den riktige James Bond - Sean
Connery!
-
-
|
Live And Let Die soundtrack