 
[ Snabbfakta | Intrigen
i korthet | Om filmens tillkomst | Recension
| Kul att veta ]
Snabbfakta
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Premiärdatum, England: 5 oktober 1962. USA: 8 maj 1963.
Sverige: 29 april 1963. Längd: 109 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Terence Young.
Manus: Richard Maibaum, Johanna Harwood & Berkely Mather.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Ken Adam. Klippning:
Peter Hunt.
Musik: Monty Norman. Filmbolag: United Artists.
The James Bond Theme förmodligen
skrivet av John Barry.
Med Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord,
Bernard Lee, Anthony Dawson, John Kitzmiller, Zena Marshall, Eunice
Gayson, Lois Maxwell och Peter Burton.
Inspelad på Jamaica och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet:
Den brittiske agenten Strangways har försvunnit på Jamaica.
M skickar ut Bond för att undersöka saken. Amerikanska raketer, som
skjutits upp från Cape Canaveral, har påverkats av en yttre, okänd kraft
och det var detta som Strangways skulle undersöka. Det visar sig så
småningom att det är Dr. No som är hjärnan bakom hela operationen och
som styr alltihop från sin bas på Crab Key utanför Jamaica. Dr. No har
låtit bygga ett underjordiskt laboratorium med bl a en kärnreaktor -
något som Bond givetvis spränger i luften i filmens slutskede och därmed
räddar världen för första gången.
Om filmens tillkomst:
Om bakgrunden till den första Bondfilmen, och hur Connery fick rollen
som Bond, kan du läsa på sidan James Bonds väg
till vita duken.
Den första James Bond-filmen kostade ca 1 miljon dollar att spela
in, vilket var relativt beskedligt t o m på den här tiden.
Inspelningarna började den 16 januari 1962. De första scenerna som
togs var vid flygplatsen i Kingston, när 007 anländer till Jamaica.
Filmteamet uppges ha varit mycket imponerade av Connery redan från
första dagens inspelningar.
Inte många av de som jobbade med Dr. No trodde att de var
med om något speciellt. De såg filmen som en dussin-thriller bland
många andra. Skådisarna flög till Jamaica i vanlig turistklass.
Hela inspelningsperioden var bara 58 dagar lång!
Dr. No:s laboratorie-utrustning var mycket avancerad 1962 och filmbolaget
hade lånat in den från flera brittiska företag. Scenografen Ken
Adam lyckades verkligen få det att se ut som om filmen kostade
mycket mera att göra än vad som faktiskt var fallet.
Den exklusiva klubb, Les Ambassadeurs, där vi för
första gången får se Bond, hade öppnat i London
1961. Filmens låga budget medgav dock inte att man spelade in
dessa scener på plats, så man fick bygga upp en studiomiljö
i Pinewood istället. Utrustningen till casinot fick lånas
in eller hyras av filmteamet, vilket var ett mödosamt arbete.
Dessutom använde man diverse inredningsprylar som fanns kvar
från tidigare filminspelningar.
Filmbolagets fest efter världspremiären av Dr No
den 5 oktober 1962 arrangerades dock på den "riktiga"
klubben Les Ambassadeurs.
(Både Sean Connery och Roger Moore var f ö under 60-talet
medlemmar i Les Ambassadeurs. Det finns bl a ett känt
foto av de två tillsammans, vilket är taget inne på
klubben).
Recension:
James Bond-filmerna är så pass etablerade
populärkulturella ikoner idag, att det nästan är svårt för en nutida
betraktare att riktigt inse hur pass långt före sin tid den här och
de följande Bondfilmerna var. Inom några år hade man fått massor av
efterföljare, som alla försökte imitera de tidiga Bondfilmernas succérecept.
När man idag ser Dr No, bör man tänka på att det var en lågbudgetfilm,
som filmbolaget hoppades skulle bli en succé. Att det visade sig bli
inledningen på historiens mest framgångsrika filmserie kunde man inte
ana 1962.
Det är ganska uppenbart att det var det lyckosamma valet av Sean
Connery i huvudrollen som gjorde filmen så framgångsrik.
Connery är verkligen bra. Scenen där vi för första gången får se Bond
är ren filmhistoria. Bond sitter vid spelbordet på klubben Les
Ambassadeurs (på klubbens casino Le Cercle) , där
han spelar Chemin de fer med Sylvia Trench. När Trench skriver
ut en ny check, säger Bond: "I admire your courage, miss...?" "Trench.
Sylvia Trench. I admire your luck, mr...?" I detta ögonblick får vi
se Connerys ansikte när han uttryckslöst svarar: "Bond... James Bond."
Allt medan originalversionen av The James Bond
Theme spelas i bakgrunden.
Det är intressant att se hur många "obligatoriska" element i Bondfilmerna
som fanns med redan i den första filmen. Uppdraget från M, småpratet
med miss Moneypenny, Bonds vitsiga kommentarer (s.k. "one-liners"),
exotiska platser, vackra flickor, en osedvanligt ondskefull skurk,
högteknologi och elegans. T.o.m. Maurice Binders Bond-vinjett
och förtexter fanns med. Dessutom måste Ken Adams futuristiska
scenografi nämnas. Adam var en i kärntruppen redan från början. Särskilt
lyckade är Dr No:s våning och labb, samt det rum där professor Dent
hämtar giftspindeln. Adam skulle komma att designa många fler miljöer
i kommande Bondfilmer.
Terence Youngs regi är i absoluta toppklass. Hans tuffa och
realistiska stil passar filmen utmärkt. Tillsammans med den nydanande
och fräcka klipptekniken introducerad av Peter Hunt hade man
här skapat något helt nytt, som ingen tidigare hade sett maken till.
Joseph Wiseman är fenomenal som Dr No. Han är helt enkelt
en av de bästa Bondskurkarna någonsin. Enbart hans iskalla röst är
skräckinjagande. Observera att Dr No:s lyxiga bostad, där han artigt
och belevat bjuder Bond på middag medan han beskriver sin plan, var
så bra att detta koncept blev stilbildande för många senare Bondskurkar!
Ursula Andress fick sitt stora genombrott i den här filmen,
trots begränsade skådespelar-talanger. Hmmm... undrar just vad det
berodde på :o) Scenen när hon stiger upp ur vattnet iförd den berömda
(och vid denna tid mycket vågade) bikini, blev snabbt klassisk. Bonds
kommentar i denna scen är även den legendarisk: Honey frågar
Bond "Are you too looking for shells?" och Bond svarar "No,
I'm just looking".
Anthony Dawsons porträtt av den skurkaktige professor Dent
är lysande. Dent framställs verkligen som en obehaglig typ.
Sekvensen då Bond dödar Dent är ganska våldsam för att förekomma
i en Bondfilm, och den brukar ibland anföras som exempel på att det
förekom "sadistiska" inslag i de tidiga Bondfilmerna. Även Quarrels
behandling av den kvinnliga fotografen brukar nämnas i detta sammanhang.
Dagens tittare kan tycka att atomkraft-temat behandlas på ett skrattretande
sätt i Dr No. Dr No och alla hans tekniker sitter mitt inne
i reaktorn och styr hela anläggningen, och folk traskar glatt
förbi den bubblande reaktorhärden. Radioaktivitet duschas
enkelt av Bond och Honey på ett dusch-rullband. I slutet av filmen
spränger 007 hela reaktorn i luften, vilket rimligen borde ha orsakat
en härdsmälta. Det var dock inget man kände till på den här tiden.
I stället sågs atomkraft som framtidens energikälla.
Filmen är påfallande fräsch när man ser den
idag, nästan 40 år senare. Visst kan man se tekniska brister,
men filmberättandet är fenomenalt. Jämför man
Dr No med andra filmer från samma tid är skillnaden
verkligen häpnadsväckande. Man förstår vilken
succé filmen var när den kom. Det är ingen överdrift
att påstå att de tidiga Bondfilmerna förändrade
hela filmbranschen.
Dr No är väl retrospektivt sett ingen av de allra bästa Bondfilmerna,
men den platsar definitivt på den övre halvan.
Den var en mycket bra början på en legendarisk filmserie. Nästa film
skulle bli ännu bättre.
|
Kul att veta om Dr. No
- * Dr No hade världspremiär i London 5 oktober 1962.
Samma datum släpptes The Beatles första singel, Love Me
Do. Onekligen ett intressant historiskt sammanträffande!
- * Redaktionen för Guinness rekordbok lät 1998 en jury utse de tio mest
berömda filmreplikerna genom tiderna. Den replik som juryn utsåg till världens
mest berömda var naturligtvis Sean Connerys presentation i Dr. No:
"Bond... James Bond".
- * Sean Connerys gage för Dr. No var beskedliga 16.000 dollar. Det skulle bli bättre
betalt sedan. Den ene producenten, Harry Saltzman, nekade först Connery en mindre
extrasumma som tillägg till detta gage, vilket fick Connery att för alltid misstro
Saltzman.
- * När filmens rätt så tajta budget drogs över med ungefär 100.000 dollar,
blev filmbolaget oroliga för att de inte skulle få tillbaka sina satsade pengar.
- * Under en provvisning av Dr No för de amerikanska United Artists-cheferna
var de måttligt imponerade. United Artists Europa-chef lär ha sagt:
"Det bästa med den här filmen är att vi inte kan förlora mer än
1 miljon" (vilket alltså var vad den hade kostat att spela in).
- * Ursula Andress fick rollen som Honey Ryder enbart tack vare sitt
utseende. (Enligt uppgift hade producenterna sett ett fotografi
av Andress i våt T-shirt). Hon talade dock engelska med så kraftig
brytning att man lät dubba hennes röst i filmen.
Den främsta orsaken till att Andress tog rollen var att hon ville
se Västindien.
- * Den berömda scenen då Honey kommer upp ur vattnet och möter Bond
spelades in på stranden nedanför Ian Flemings hus Goldeneye.
Vid inspelningstillfället var Fleming tillsammans med tre bekanta
(bl a Noel Coward) närvarande, men de fick gömma sig bakom en sanddyn
för att inte hamna i bild.
- * I en scen upptäcker Bond en Goya-tavla i Dr. No:s privata våning. Målningen, ett porträtt
av Wellington, hade stulits från ett museum i England 1961, och alla britter kände igen
tavlan. Den som ser filmen idag fattar inte varför Bond så uppmärksamt tittar till
den där tavlan hos Dr. No (Målningen kom till rätta några år senare).
- * Det var Nikki van der Zyl som dubbade Ursula Andress
röst i filmen. Van der Zyl påstod i en intervju 1983 att hon faktiskt
hade dubbat alla kvinliga roller i Dr No utom Miss Moneypenny
och Miss Taro!
- * I ett tidigt manusutkast var det en liten spindelapa på skurkens axel som hette Dr. No,
och alltså ingen människa. När Albert R. Broccoli fick veta detta, gick han i taket
och bad Richard Maibaum skriva ett riktigt manus.
- * Författaren Wolf Mankowitz var med och skrev manus till Dr. No,
men han tyckte inte att det var något han ville stå för. Han bad producenterna
att inte kreditera honom som manusförfattare. När det sedan stod klart att
filmen faktiskt blivit en succé, ändrade sig Mankowitz och ville trots allt ha
med sitt namn. Albert R Broccoli meddelade dock att det var för sent för
ändringar i förtexterna.
- * Bernard Lee fick rollen som M så sent som dagen innan studio-inspelningarna
skulle börja.
- * Ian Fleming föreslog att hans granne på Jamaica, Noel Coward, kunde
spela Dr. No. Coward svarade Fleming: "My dear Ian. The answer is no! no! no!"
- * Det var nära att Lois Maxwell och Eunice Gayson hade fått varandras roller.
Maxwell uppges ha fått välja mellan rollen som Moneypenny och Sylvia Trench.
Hon valde den förstnämnda eftersom Trench förekom i en lättklädd scen.
Inte kunde någon av dem veta att Maxwell genom detta beslut skulle figurera
i 13 ytterligare Bondfilmer, medan Gayson bara skulle få vara med i en
Bondfilm till!
- * Peter Burton spelar major Boothroyd (karaktären skulle
komma att döpas om till Q i kommande filmer). Han tackade nej till
att återkomma i nästa film, From Russia With Love, varvid
denna så småningom klassiska roll gick till Desmond Llewelyn
istället. Han innehade den i hela 36 år!
- * I Ian Flemings bok möter Dr. No sitt öde genom att bli levande begravd i guano
- dvs fågelskit!
- * Det var meningen att Dr. No:s vakter skulle låta Honey, fastbunden, bli
attackerad av jättekrabbor. Det visade sig dock att krabborna, som filmteamet
importerat från kanalön Guernsey, dog så fort man försökte spela in dessa
sekvenser. Därför ser det litet egendomligt ut i filmen när Bond räddar
Honey, som bara ligger fastbunden.
- * Då taranteln kravlar på Bond, kan man se glasskivan som finns mellan
Connery och spindeln. I närbilderna är det dock stuntmannen Bob Simmons
arm som taranteln knallar omkring på. Simmons fick klara sig utan glasskiva.
- * I Dr. No gör Bond sin hittills enda sång-insats i serien.
- * När de två första Bondfilmerna hade släppts, lät man i USA ha nypremiär
på Dr. No och visade den som en s k "double feature" tillsammans med
From Russia With Love.
- * Vatikanen lät släppa en kommuniké sedan filmen haft premiär
i Italien. De var starkt kritiska till filmens, som de ansåg,
omoraliska budskap.
|
Dr
No i The Internet Movie Database