Ian Fleming
Del IV: James Bonds skapare

Fleming och kvinnorna
Ian Flemings förhållande till kvinnorna var komplicerat. Han hade en omvittnad stor aptit på kvinnor och var känd för att ha många tillfälliga bekantskaper. Han hade dock en tuff attityd - Flemings biografiförfattare använder ofta ordet ruthless - mot damer. Detta kan bero på de krav och den press han var utsatt för från sin auktoritära mor Eve när han var ung, och då hon hindrade honom från att gifta sig med schweiziskan Monique (se del 2).
En av de kvinnor i Ians liv som han dock hyste mycket varma känslor för var Muriel, som under kriget dödades under en tysk flygräd över London (se del 3). Ian tog hennes död hårt.

Den evige ungkarlen Ian Fleming skulle dock gifta sig till sist. Han hade träffat sin blivande fru Ann O'Neill (född Charteris) redan på 30-talet. Hennes dåvarande man stupade i kriget, och sedan började hon och Ian umgås av och till. Ian ville inte bli alltför involverad i förhållandet vid denna tid, så Ann gifte sig med Lord Rothermere.

Ian och Ann fortsatte dock att umgås, deras förhållande var intensivt och passionerat. De hade många gemensamma vänner, särskilt inom litterära och intellektuella kretsar. 1948 födde Ann en dotter som Ian var far till. Dottern, Mary, levde dock bara i åtta timmar.
Så småningom skilde Ann sig från Lord Rothermere för att gifta sig med Ian. De gifte sig på Jamaica den 24 mars 1952. Flemings granne på Jamaica, den kände Noël Coward, var bröllopsvittne.

Ian Fleming hade ett omvittnat intresse för sex. Han hade under sitt liv samlat på sig en stor samling erotisk litteratur som han ibland var förtjust i att visa för sina gäster, inte sällan de kvinnliga. Ians och Anns relation ska enligt legenden ha innehållit en del S&M. Och visst finns det en del smiskscener i Bondböckerna...

James Bond, agent 007, föds
Två månader om året hade Fleming semester, och den tillbringade han numera alltid i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Det var också där som han skulle komma att skriva alla sina Bondböcker.

James Bond föddes - enligt Flemings biografiförfattare John Pearson - den 15 januari 1952, när Ian Fleming satte sig ned vid sin skrivmaskin för att börja skriva sin första agentthriller. (Fleming sade alltid att boken kom till i chocken över att gifta sig vid 43 års ålder.)

Ian Fleming tog namnet James Bond från en fågelbok i sin bokhylla. (Läs mera om detta på sidan om ornitologen James Bond.)
Fleming gjorde två försök att skriva inledningen till sin bok innan han till sist fick till det på det tredje försöket:

Det kan redan här vara på plats att beskriva hur Fleming arbetade fram sina böcker. Han hade inget utkast, utan författade rakt upp och ned vid skrivmaskinen. Han läste inte igenom vad han hade skrivit, utan fortsatte framåt hela tiden. Handlingen skulle röra sig snabbt framåt, menade Fleming. Det var väl också ett ganska typiskt arbetssätt för en van reporter. Sedan, när han var i New York eller hemma i England, gick han igenom sitt utkast och gjorde ändringar och tillägg med en kulspetspenna. Han lade här till alla de detaljer som hans böcker sedan blev kända för.

Casino Royale skrevs i ett rasande tempo. Redan den 18 mars var Fleming färdig med det första utkastet. I denna första bok om agent 007 använde Fleming många händelser med verklighetsbakgrund från sitt eget liv.

I den första James Bond-boken får 007 ta sig an den ryske agenten Le Chiffre och utmana denne i baccarat på casinot i Royale-les-Eaux. Ian använde sig av sina egna erfarenheter i Portugal under kriget (se del 3) som bakgrund till delar av intrigen. I boken introduceras också CIA-agenten Felix Leiter. Flemings Bondböcker kännetecknas av en tydlig kalla kriget-miljö, särskilt i denna första bok. Bond grubblar även en hel del över moraliska frågor.
Fleming älskade att skriva om olika typer av spel-scener på casinon, och han var en verklig mästare på detta, vilket också märks redan i den första boken.

Ian Fleming berättade inte för sina vänner att han hade skrivit en bok. När han var tillbaka i London igen i maj 1952 åt han lunch med sin gode vän William Plomer, som han hade känt sedan 30-talet. Plomer råkade vara lektör för det ansedda bokförlaget Jonathan Cape.
Av konversationen förstod Plomer att Fleming hade skrivit en roman, och ville genast läsa manuskriptet. En månad senare fick han läsa Flemings första version av Casino Royale. Fleming var mycket ödmjuk och tycktes nästan skämmas över vad han hade skrivit. Sedan var det som om han plötsligt insåg vilken kick det kunde vara att bli thriller-författare, precis som Raymond Chandler, Eric Ambler och andra författare han tyckte om. Fleming blev ivrig och beställde en jättedyr förgylld skrivmaskin, som han sedan skrev alla sina Bondböcker på.

Casino Royale kommer ut
Andra lektörer på bokförlaget tyckte också om boken och föreslog att Cape kunde ge ut den efter vissa ändringar. Även förläggaren själv, Jonathan Cape, var en gammal bekant till Ian Fleming, och av hans äldre bror Peter Flemings reseböcker hade flera utkommit just på Cape.

Fleming satte genast igång med att renskriva sitt manuskript. I slutet av augusti var han färdig och lämnade över manuset till Plomer.
I samma veva, den 12 augusti, föddes Anns och Ians son Caspar Fleming. Det var en svår förlossning och Caspar föddes med hjälp av kejsarsnitt.

Fleming och Cape kom överens om att Casino Royale skulle komma ut i april året därpå. Man skrev kontrakt, och en eventuell serie av James Bond-böcker planerades. Fleming köpte ett bolag, en f d teateragentur, som han kunde använda i i sin nya karriär som författare. Bolaget hette Glidrose och kom att äga rättigheterna till alla Bondböckerna.
Det för Ian Fleming så händelserika året 1952 avslutades med att han och Ann köpte en villa vid Victoria Square, London. Året hade inneburit en ny start i livet för Fleming på många vis: han hade gift sig, fått barn, skaffat hus och dessutom en ny karriär som thrillerförfattare.

I början av 1953 började Fleming förbereda nästa Bondbok. Arbetsnamnet på den nya boken var först The Undertaker's Wind men titeln ändrades senare till Live And Let Die. I den här boken låter Mr Big kasta Felix Leiter till hajarna, och denne blir av med en arm och ett ben. Från början hade Fleming tänkt ta livet av Leiter här, men en god vän som läste manuset tyckte att det vore fel att ta död på en så fin karaktär, så Fleming ändrade sig och skrev om.

Förstaupplagan av Casino Royale hade ett skyddsomslag som Fleming själv hade formgivit.

Den 13 april 1953 kom Casino Royale ut i England. Första upplagan trycktes i 4.750 exemplar och såldes slut på en månad. Denna förstaupplaga hade ett omslag som var designat av Fleming själv. På omslaget kan man se röda blödande hjärtan mot en grön bakgrund.
Idag är dessa förstaupplagor mycket eftertraktade samlarobjekt och är värda tusentals kronor.

I mars 2001 såldes ett exemplar av förstaupplagan av Casino Royale på en brittisk bokauktion för rekordhöga 11 300 pund (ca 163 000 kr)! Den boken var i perkekt skick, något som är mycket ovanligt för denna förstaupplaga.

Förläggaren själv, Jonathan Cape, sade i juni 1953 att Casino Royale hade sålts i genomsnitt i ett ex var sjunde minut som bokhandlarna haft öppet.
Ian Fleming hade inte varit nöjd med procentintäkterna som stipulerats i hans kontrakt med Cape och passade nu på att omförhandla kontraktet. Efter långa diskussioner gav Cape motvilligt med sig: Ian fick 15% av intäkterna från försäljningen av de första 5.000 exemplaren, och 20% av intäkterna från all försäljning därefter. (Från början hade Fleming erbjudits 20% först efter försäljning över 20.000 ex).

Boken fick bra kritik, och låg på plus redan från början eftersom Cape var ett förlag med hög status och som inte tidigare hade utgivit så många titlar i spännings-genren.
Fleming ville att Casino Royale även skulle ges ut i USA, så han skaffade sig en litterär agent där som försökte sälja den till något förlag. Tre förlag nobbade boken innan Macmillan tackade ja till att ge ut den i USA under 1954. James Bonds långa karriär hade precis börjat.

IAN FLEMING, del 5: Succéförfattaren

Tillbaka till IAN FLEMING, del 1: Uppväxt och studier
Tillbaka till IAN FLEMING, del 2: Karriär och yrkesliv
Tillbaka till IAN FLEMING, del 3: Underrättelsetjänsten
Tillbaka till Bond i litteraturen