Ian
Fleming
Del V: Succéförfattaren
James
Bond var den man Ian Fleming hade velat vara. Han bar många av Flemings
personlighetsdrag. Att skriva agentromaner var också ett sätt
för honom att "fly undan" sitt äktenskap och en sorts
ersättning för den ungkarlsstatus han förlorat vid 43 års
ålder. James Bond var en mycket personligt skapad karaktär
för Fleming. Böckerna om 007 blev hans privata säkerhetsventil.
Det har diskuterats om Ians fru Ann tyckte illa om Bondböckerna,
men det verkar snarare som om hon var missnöjd med hur Bond förvandlade
Ian Fleming. Mer om detta senare.
I början av Ian Flemings författarkarriär var han ännu bara känd som "Peter Flemings yngre bror". Peter Fleming hade sedan 30-talet gjort sig känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar från alla jordens hörn. Snart skulle dock Ian distansera sin bror när det gällde berömmelse.
Ian Fleming
började nu få en annorlunda årsrytm : Under årets
första tre månader skrev han en ny roman på Jamaica.
Sedan for han (oftast) till London för att vara med i lanseringen
av den roman han skrivit året innan. Ungefär samtidigt utgavs
i USA den bok han skrivit två år tidigare.
Dessutom var han mellan 1953 och 1956 författare till en stående
spalt i Sunday Times under pseudonymen Atticus.
Moonraker
I början av 1954 åkte Ian och Ann Fleming som vanligt till
Jamaica och Goldeneye på sin årliga semester. Ian var inte
helt kry, men började ändå att skriva på den tredje
Bondromanen. Här valde Fleming mellan två olika arbetstitlar:
Mondays Are Hell och Hell is Here. Till sist bestämde
han sig för Moonraker.
Den nya romanen
var lite mer dämpad än de två första och Fleming
var litet tveksam till den. I ett brev skrev han att han var osäker
på bokens potential eftersom han "hade skrivit 30.000 ord och
det är fortfarande ingen sex i den".
I Moonraker förekommer f ö den kanske bästa spel-scenen
som Fleming skrev: bridgepartiet då Bond blåser Hugo Drax.
Ett fantastiskt kapitel som är ett av de bästa i hans böcker.
En annan intressant detalj: i den här boken får Bond inte flickan
på slutet: hon nobbar honom eftersom hon är förlovad med
en annan.
Den 23 mars
1954 kom Casino Royale ut i USA. Ingen brydde sig nämnvärt.
Det tog faktiskt många år innan Flemings böcker började
göra succé i USA, först när president Kennedy
1961 uttryckte sin uppskattning över dem började det röra
på sig där.
När boken skulle ges ut i pocket i USA bytte man titel: den kallades
nu You Asked For It! och fick ett Manhattan-liknande omslag. Antagligen
ansågs Casino Royale vara för svårbegripligt för
amerikanerna...
Strax därpå,
den 8 april, utkom Live And Let Die i England. Även
denna bok fick mycket bra recensioner. Förstaupplagan såldes
slut i ett huj, och det var nu som de första filmbolagen och filmproducenterna
började intressera sig för Bond. Det enda konkreta som kom ut
av detta var att Fleming för 1000 dollar sålde rättigheterna
att göra en amerikansk tv-film av Casino Royale. Det var CBS
som köpte rättigheterna för att visa tv-filmen i oktober
samma år.
Live And Let Die förbjöds för övrigt på
Irland, vilket var bra gratisreklam för boken.
I Live And Let Die är skurkarna svarta, och de skildras emellanåt
på ett tämligen fördomsfullt sätt, som för en
nutida läsare ter sig som mossigt och lätt rasistiskt. Fleming
var dock i början av 50-talet knappast ensam om att författa
böcker med sådana värderingar.
USA-resa
Senare under 1954 åkte Fleming till USA för att träffa
sina goda vänner Ernest Cuneo och Ivar Bryce. Där
samlade han på sig massor av information till sin nästa bok,
som skulle handla om diamantsmuggling. Han besökte hästkapplöpningsbanan
i Saratoga, spelhallarna i Las Vegas, polisstationer m m. Ett av de mest
lyckade besöken var det på Los Angeles Police Department (LAPD),
där Fleming fick lära sig många intressanta saker om organiserad
brottslighet.
I oktober
1954 visades sedan den första filmversionen av James Bond i amerikansk
tv, Casino Royale med Barry Nelson som Bond. CBS hade gjort
om Bond till amerikansk agent som kallades "Card Sense Jimmy Bond".
Detta program behandlas på en egen sida.
Efter ett par års äktenskap började Ian och Ann att glida
ifrån varandra. Det gick alltmer rutin i förhållandet,
och Ian fick allt mindre att göra med sin son Caspars uppfostran.
Paret Fleming hade förstås anställt en barnflicka, "nanny",
som hade hand om Caspar. Ian hade flera kontroverser med nannyn.
Ann Fleming hade många intellektuella vänner, som inte tyckte
att Ians böcker var särskilt mycket att komma med.
Diamonds
Are Forever
I början av 1955 skrev Ian Fleming så sin fjärde Bondbok,
Diamonds Are Forever. Där använde han många av
de intryck han samlat på sig under sin USA-resa. En kul detalj är
att de två mördarna Wint och Kidd från början hette
Wint och Gore. En kusin till Ians fru hette Gore och ville att Fleming
skulle byta namn på karaktären i boken, vilket Fleming också
gjorde.
I januari 1955 utgavs Live And Let Die i USA. Inget hände där nu heller. Endast 5.000 ex såldes.
Filmproducenten Gregory Ratoff erbjöd sig i mars 1955 att köpa filmrättigheterna till Casino Royale. Fleming funderade ett tag och sålde dem sedan för 6000 dollar. För pengarna köpte han en Ford Thunderbird. Ratoff dog innan han hann göra något med filmrättigheterna, och hans änka sålde dem senare vidare till Charles K Feldman, som till sist gjorde film på boken 1967 (med känt resultat).
I april 1955
utkom Moonraker i England. Den fick rätt hyfsad kritik, vissa
kritiker tyckte att det var Flemings hittills bästa bok. Andra höll
inte med, så mottagandet var blandat.
Raymond
Chandler
Den kritiker som Ian Fleming ansåg viktigast var dock Raymond
Chandler, författare bl a till böckerna om Philip Marlowe.
Fleming hade mött Chandler vid ett par tillfällen, och Chandler
hade då berömt Casino Royale.
I ett brev till Ian skrev Chandler att Fleming var "probably the
most forceful and driving writer of what I suppose still must be called
thrillers in England". Chandler var också imponerad av
att Fleming kunde beskriva amerikanska miljöer i Live And Let
Die så bra utan att vara amerikan.
Under 1955 reste Ian till Turkiet för att skaffa bakgrundsfakta till sin nästa bok, som skulle få namnet From Russia, With Love. I Istanbul pågick då en stor Interpol-konferens. Under vistelsen i Turkiet mötte Ian Nazim Kalkavan, en levnadsglad och sympatisk man som Fleming genast tyckte om och i sin bok förvandlade till Darko Kerim. Fleming passade även på att åka Orientexpressen. Han blev inte särskilt imponerad men använde den ändå som en miljö i sin bok.
Detta år lät sig Ian också övertalas att köpa den mycket ansedda publikationen The Book Collector. Efter sega förhandlingar med ägaren, som ett tag ville lägga ned tidskriften, köptes den av Fleming, som nu även kunde kalla sig förläggare. Detta var tydligen rätt så viktigt för Flemings status, inte minst hos hans fru Anns fina vänner. Fleming hade ju som vi minns även en egen betydande boksamling.
Filmrättigheter
Utgivningsschemat för Ians amerikanska förläggare började
nu hinna ikapp de brittiska: Moonraker utkom i USA i september
1955. (Boken gavs sedan ut i pocket i USA året därpå,
då hade man ändrat titeln till Too Hot To Handle)
Förfrågningar om filmrättigheter dök upp igen, utan
att det egentligen hände något. Filmrättigheterna till
Moonraker såldes faktiskt till brittiska Rank Organization
för hela 10.000 pund (ca tre gånger så mycket som betalades
för Casino Royale). Rank ägde dessa rättigheter
ända till våren 1959, då Fleming köpte tillbaka
dem.
Ian Fleming insåg nu, inte mist med tanke på förfågningarna om film- och tv-rättigheter, att han borde ta hand om hela apparaten kring Bond på ett seriöst sätt. Med tanke på bokutgivning utomlands vore det bra att ha en litterär agent. Författaren Eric Ambler hjälpte Fleming med många praktiska tips. Fleming hade redan köpt bolaget Glidrose som handlade de litterära rättigheterna. Film- tv- och andra rättigheter sattes in i andra bolag, inte minst för sonen Caspars bästa.
IAN FLEMING, del 6: Diamanter och revolvrar
Tillbaka till IAN FLEMING, del 1: Uppväxt
och studier
Tillbaka till IAN
FLEMING, del 2: Karriär och yrkesliv
Tillbaka till IAN
FLEMING, del 3: Underrättelsetjänsten
Tillbaka till IAN
FLEMING, del 4: James Bonds skapare
Tillbaka till Bond i litteraturen