TOMORROW NEVER DIES (1997) | ||
Med Pierce Brosnan, Michelle Yeoh, Jonathan Pryce, Teri Hatcher, Götz Otto, Vincent Schiavelli, Joe Don Baker, Judi Dench, Desmond Llewelyn. Inspelad i Frankrike, Tyskland, Thailand och i Frogmore Studios och Pinewood Studios, England, samt Baja Studios, Mexiko.
Det började inte bra. Till inspelningarna av Goldeneye hade
man fixat i ordning den helt nya studion Leavesden i Hertfordshire,
och man tog för givet att man även skulle få spela in nästa film där.
Leavesden hade dock under mellantiden sålts till några affärsmän från
Malaysia, och dessutom döpts om till Millennium Studios. Det visade
sig att George Lucas hade lagt upp ett bra bud för att få spela
in Star Wars Episode I i just den studion, och därigenom petat
ut Bondfilmen. Samtidigt var det ett oerhört trassel med filmens manus. Bruce
Feirstein hade anlitats för att skriva ihop ett manuskript. Detta
ansågs inte vara bra nog, så en lång period av omskrivningar inleddes.
De ständiga omändringarna i manuset var ett av de stora problemen
med filminspelningen. Specialeffekt-teamen och modellbyggarna behövde
ju veta vad som skulle byggas och planeras. Nu var det olika bud från
ena veckan till den andra. Kostnaderna skenade iväg och p g a detta
strök man tydligen ett avsnitt som skulle utspelas i Spanien. Man
hade dock bestämt sig för att filma i Asien. Mycket tid och energi lades på den s k "banner scene", alltså den då Bond och Wai Lin flyr från Carvers skyskrapa i Saigon genom att ta sig nedför en jättelik porträttbild av Carver. Efter mycket letande hittade man till slut ett höghus i Bangkok som kunde användas i scenen. En av filmens mest imponerande stuntscener är motorcykelhoppet över gatan i Saigon. 15-metershoppet utfördes av mc-specialisten och stuntmannen Jean Pierre Goy i Frogmore-studion, där man byggt upp gatumiljöerna. Man drog över filmbudgeten ordentligt, tydligen lär notan ha slutat på över 100 miljoner dollar, och olyckskorparna kraxade om att filmbolaget låg risigt till om inte den här filmen skulle bli en succé. Men det blev den ju, så satsningen gick hem. Tidspressen var enorm och egentligen var det ett under att man klarade deadline-datumet och att det trots allt blev en hyfsad film till slut!
Pierce Brosnan hyllades i olika medier som den bäste Bond sedan Sean Connery. Detta håller jag inte direkt med om - han saknar den utstrålning och närvaro som huvudrollsinnehavaren måste ha. Connery, Moore och även Lazenby hade den där utstrålningen, det där extra som gjorde att de passade så utmärkt som 007. Även om Brosnan är mera hemtam i Bonds smoking i sin andra film - han är klart bättre denna gång - och verkligen gör en god insats i rollen, så saknas den riktiga Bondkänslan. TND var den första Bondfilmen som gjordes sedan producenten Albert R Broccoli avlidit 1996. Hans arvtagare i producentstolen, Michael G Wilson & Barbara Broccoli, hade här för säkerhets skull plockat fram den gamla klassiska mallen som först presenterades i Goldfinger. Eftersom man i de två tidigare filmerna inte använde sig av denna mall, känns det här i alla fall lite bekant. Dessutom har Bond fått tillbaka en del av sina roliga repliker. Ibland glimtar den gamla Bondkänslan faktiskt till i filmen, t ex när Bond kör sin Aston Martin till MI6 efter att ha blivit uppringd av Moneypenny, och inte minst i scenen när Q visar Bond den nya BMW:n, och 007 övar sig på att fjärrstyra den med sin mobiltelefon. Filmens stora utropstecken är Jonathan Pryce i rollen som
Elliot Carver. Pryce är den bästa Bondskurken sedan Kamal Khan i Octopussy.
Parallellerna till den australiske mediemogulen Rupert Murdoch och den brittiske Robert Maxwell är nästan
övertydliga. Carvers hantlangare, Stamper (Götz Otto), är dock en förfärlig orgie i utslitna klichéer, både vad gäller tyskar på film och skurkrepliker ("We die together, Mr Bond"). Stort minus. Synd att man inte istället lät den intressanta karaktären Dr Kaufman (Vincent Schiavelli) få större utrymme i filmen. Sekvensen med honom och Bond på hotellrummet tillhör filmens höjdpunkter. Enligt uppgift försvann mycket av Teri Hatchers roll på golvet i klipprummet. Hon gör inte så stort väsen av sig i TND, även om man i manuset försökt göra en del intressant av att Paris Carver tidigare haft en relation med Bond. 
Filmen har tre centrala actionsekvenser, som är uppenbart påkostade (inledningsscenen, biljakten i parkeringshuset samt motorcykeljakten). Ändå är inledningsscenen ingen av Bondseriens bättre. De andra två actionsekvenserna är däremot väldigt maffiga. Trots detta är det lite svårt att förstå hur TND kan vara den dyraste Bondfilmen hittills - en film som Moonraker framstår fortfarande som skenbart dyrare. Både i Goldeneye och TND skjuts det förfärligt mycket med automatvapen hela tiden. Inget av alla dessa skott är ens i närheten av att träffa Bond, hans kompisar eller hans fordon. Det blir faktiskt lite tradigt. Regissören Spottiswoode har inte riktigt fått fart på berättandet, tempot varierar avsevärt och filmen sackar lite här och var. Något som var uppenbart redan i Goldeneye
är den ökade produktplaceringen och sponsringen av James Bond. I TND
marknadsförs skamlöst Smirnoff vodka, BMW, Ericssons mobiltelefon,
AVIS biluthyrning, Omega klockor mm mm. Man har försökt göra det lite
diskret, men inte ens Bond klarar det. Agent 007 säljs som en annan
Spice Girls-plastprodukt och det drar tyvärr ned betyget för filmen.
Ändå var det inte lika illa som jag fruktat. En klassisk Bond-regel är att publiken ska få veta i förväg vilka
prylar som Q har hittat på åt Bond och hur de kan användas. Här blir
det totala överraskningar när vi plötsligt ser att Bonds mobiltelefon
t ex kan fixa de punkterade däcken på bilen med ett enkelt knapptryck.
Inte bra. Ett stort plus är filmmusiken av David Arnold. Efter de två senaste bedrövliga musikaliska bidragen från herrar Kamen och Serra är detta en enorm kvalitetshöjning, även om Arnold naturligtvis inte kommer upp i John Barrys klass. Att Sheryl Crows mesiga titellåt är den sämsta Bondlåten någonsin kan inte Arnold hjälpa, för hans egna TND-låt är tio gånger bättre. Den heter Surrender och framförs av K D Lang under eftertexterna. Den skulle ju självklart ha varit den riktiga titellåten istället. Sammanfattningsvis är TND bättre än de två närmast föregående
Bondfilmerna, men den saknar ändå den klassiska Bondkänslan, som förmodligen
är borta för alltid (även om den plötsligt kan glimta till
ibland).
|
 Kul att veta om Tomorrow Never Dies
| |
"Svensk"
titel:Tomorrow Never Dies
Mediemagnaten
Elliot Carver vill inte bara spegla nyheterna i sina TV-kanaler och
tidningar, han vill skapa dem också. Därför försöker han framkalla en
internationell krissituation genom att sänka det brittiska fartyget
HMS Devonshire och få det att se ut som om kineserna ligger bakom.
Men han har naturligtvis inte räknat med agent 007.
Sedan 
Filmbolaget
hade alltså bestämt sig för att släppa filmen före jul 1997, vilket
medförde att den officiella starten för inspelningen inleddes den
1 april 1997 trots att man egentligen inte var klara. Vissa skådespelare
var ännu inte kontakterade för filmen i början av april, och manuset
var t ex inte alls färdigt och skrevs hela tiden om. Detta betydde
en hel del trassel och slitningar i filmteamet. Pryce och Hatcher
hade synpunkter på sina roller och ville göra egna ändringar. Ett
annat exempel: Judi Dench ('M') hade på sedvanligt sätt läst in sina
repliker i förväg och upptäckte när hon kom till studion att alla
repliker var ändrade. Vidare rapporterades det att regissören Spottiswoode
inte gick ihop med andra personer i filmteamet och inte heller med
Brosnan. Detta har man försökt förneka i efterhand, men inspelningen
tycks ha varit allt annat än smidig.
© Thomas Drugg, 1997-2007.
Tomorrow
Never Dies : filmbolagets officiella webbsida
007
News' 'Tomorrow Never Dies' News Page
Kimberly
Last's 'Tomorrow Never Dies' Page
Tomorrow
Never Dies i The Internet Movie Database
Tillbaka till förra filmen: Goldeneye
Till nästa film: The
World is Not Enough