The World is Not Enough

Med Pierce Brosnan, Robert Carlyle, Sophie Marceau, Denise Richards, Robbie Coltrane, Maria Grazia Cucinotta, Serena Scott Thomas, Claude-Oliver Rudolph, Goldie, Judi Dench, Samantha Bond, Desmond Llewelyn och John Cleese.

Inspelad i England, Spanien, Frankrike, Azerbajdzjan, Turkiet och Pinewood Studios.

Den brittiske regissören Michael Apted fick göra The World is Not Enough, vilket ansågs som en överraskning. Apted har gjort sig känd för att vara bra på att lyfta fram karaktärerna i sina filmer, och detta är den första actionfilm han haft hand om. 2nd unit-regissör blev Vic Armstrong, van vid Bond sedan tidigare.

Manusförfattare är Neal Purvis och Robert Wade, två ganska okända namn men de har skrivit en del brittiska filmmanus tidigare.
Bruce Feirstein är inblandad denna gång också, han uppges ha skrivit om Purvis och Wades manus. En annan manusförfattare som bearbetat Purvis och Wades manus är Dana Stevens.

Skurken Renard, som har en kula inbäddad i skallen som gör att han är okänslig för smärta, spelas av Robert Carlyle från Trainspotting och The Full Monty. Det ryktas att Carlyle fick en miljon pund för rollen.

Sophie Marceau, känd som drottningen i Braveheart, har den kvinnliga huvudrollen som Elektra King, och Denise Richards spelar kärnvapenexperten Christmas Jones. Robbie Coltrane återkommer som Zukovsky som vi tidigare såg i Goldeneye.

Desmond "Q" Llewelyn hade hunnit bli 85 år. Eftersom Desmond inte var säker på att han kunde vara med i denna film - han skulle bl a opereras - bad han producenterna skaffa en assistent åt honom. Denna roll gick till den inte helt obekante John Cleese. Cleese skrev på ett kontrakt om att även vara med i de tre kommande Bondfilmerna.

Nu återvände Bond-filmteamet till Pinewood Studios utanför London, där de 14 första Bondfilmerna spelades in. Den senaste Bondfilm som hade använt sig av Pinewood var The Living Daylights 1987.

Den första utomhusscenen man spelade in till filmen var sekvenserna i Bilbao, då Bond hoppar ut med väskan. Ca 100.000 människor hade i februari 1999 samlats där för att få en skymt av Bond. Filmteamet blev överrumplade av det enorma intresset för Bond i Spanien. "Det var som om Beatles hade kommit på besök" sade regissören Apted.

Först hade man tänkt sig att filma mycket mera på plats i Azerbajdzjan, men när man kom dit upptäckte man att omgivningarna inte var så bra som man hade önskat: oljeplattformarna låg långt ute till havs, det luktade starkt av bensin etc.

I stället byggde man i Pinewood t ex upp Zukovskys kaviarfabrik, och utförde modelljobb av bl a flertalet pipeline-miljöer.

2nd unit-regissören Vic Armstrong fick koordinera den enormt påkostade båtjakten på floden Themsen i London. Denna sekvens, den dyraste actionsekvensen i Bondfilmernas historia, ägnade man ca sex veckors inspelningstid åt. Varje minut färdig Themsen-film på bioduken kostade ca en miljon dollar!

Att filma i Turkiet ansågs riskabelt, eftersom den kurdiska organisationen PKK nyligen hade hotat med attentat mot turister där. Ingen av huvudskådisarna satte alls sin fot i Turkiet, endast ett mindre filmteam reste dit i hemlighet för att ta några miljöbilder.

Recension:

Betyg: 3/10

De finansiella succéerna med Goldeneye och Tomorrow Never Dies etablerade Pierce Brosnan som Bond. MGM fick dock även ta emot en del kritik för den massiva betoningen av action, allt skjutande med automatvapen, övertydlig produktplacering etc.
Brosnan själv sade till producenterna att han nu ville ha ett rejält manus som han kunde agera ifrån. Och det fick han den här gången.

The World is Not Enough (TWINE) är karaktärernas film. Det är de enskilda karaktärerna som står i fokus på ett ovanligt tydligt sätt, och actioninslagen är markant nedtonade.
Det är fyra karaktärer som interagerar med varandra på ett intressant sätt i filmen.
Till att börja med har vi förstås Bond, som här framställs som en mer sammansatt personlighet än vi vanligtvis brukar se honom. Han misslyckas med att hindra ett attentat och tillbringar större delen av filmen med att ha en axelskada. Detta tillsammans med den emotionella dragningen till Elektra gör Bond mer sårbar. (Det är faktiskt inte alldeles lätt att komma ihåg när Bond senast var skadad). Brosnan gillar den här rollen, det märks, och när manuset ger honom mer manöverutrymme trivs han ännu mera. Det ser vi också i filmen: Brosnan gör sin hittills bästa rollprestation som 007. Dessutom får Bond kläcka ur sig en hel del kvicka one-liners, precis som vi vill ha det!

En annan nyckelkaraktär är Elektra King, suveränt spelad av Sophie Marceau. Man vet aldrig riktigt var man har henne någonstans, och det är inte svårt att se att Bond (och andra män) dras till henne. Elektra måste definitivt räknas till en av de mest minnesvärda kvinnorna som varit med i Bondserien.

Robert Carlyle är också bra i rollen som terroristen Renard, här kunde det lätt blivit överspel men Carlyle klarar den balansgången. Renard har en inbäddad pistolkula i huvudet vilket gör att han är okänslig för fysisk smärta. Hans replik "You can't kill me. I'm already dead" är lysande. Jag hade dock velat se mera av Renard i filmen, och velat veta mera om hans bakgrund.

Judi Dench som M är den fjärde huvudkaraktären i TWINE. I sin tredje Bondfilm får Dench här en betydligt större roll än tidigare. M:s personliga relationer till Bond och Elektra präglar filmen mer än man kanske hade väntat sig, vilket är intressant. Dench gör naturligtvis alltid en utmärkt insats (oavsett vilken film hon medverkar i), även om vi konservativa Bondfans fortfarande tycker att det är en äldre man som ska spela M.

Att dessa fyra huvudkaraktärer agerar mot varandra på ett raffinerat vis kan vi tacka TWINE:s fina manus för: Neal Purvis och Robert Wade har gjort ett gott jobb, precis som Bruce Feirstein. Tack vare de välvalda skådespelarna i dessa roller fungerar det också i praktiken. Jag vill i sammanhanget även gärna nämna Robbie Coltrane som Zukovsky, även om han nu bara är en bifigur.

Nu är det ju tyvärr inte alla karaktärer i filmen som fungerar: Denise Richards som Christmas Jones är - milt uttryckt - inte bra. (En röst ur premiärpubliken sade "Denise Richards förstörde hela filmen".) Det är lika svårt att tro på Richards som kärnvapenexpert som det var att tro på Tanya Roberts som geolog i A View to a Kill.
Den främsta orsaken till att Richards får vara med i filmen är uppenbarligen hennes fysiska företräden, som frikostigt exponeras och dessutom gärna i wetlook. Dessutom är Richards medverkan i filmen ett listigt marknadsföringsknep eftersom TWINE fått massor av förhandsreklam tack vare detta. Efter Brosnan har hon varit den i förväg mest omtalade skådisen i den här filmen.

En hel del spekulationer rörde Desmond 'Q' Llewelyns eventuella försvinnande ur Bondserien. I den här filmen introducerar Q sin nya assistent, spelad av John Cleese (vars roll egentligen är mikroskopisk). Det var Desmond själv som ville ha en assistent till Q. Scenerna i TWINE var inte menade att vara Q:s definitiva avsked ur Bondserien. Eftersom Desmond var hela 85 år var det ju faktiskt inte självklart att han skulle kunna vara med i nästa film, och detta var ett sätt att i så fall kunna förklara detta. "Desmond har kvar sin roll i Bondserien så länge han själv vill" sade producenterna.

Ödet ville nu annorlunda. Den 19 december 1999, bara en månad efter TWINE:s premiär, omkom Desmond Llewelyn i en tragisk bilolycka. Desmonds "Q" var en av de mest omtyckta karaktärerna i Bondserien och hans hastiga bortgång väckte enorm förstämning i hela världen. I och med detta fick Bonds och Q:s scener i TWINE en ännu mer symbolisk innebörd, fast det aldrig var tänkt så när Bruce Feirstein skrev manuset. Desmond kommer att saknas djupt, tomrummet efter honom går aldrig att fylla.

Producenterna har valt att byta regissör mellan varje film numera: på 80-talet fick ju John Glen göra fem filmer i rad. Regissör till TWINE är Michael Apted, vilket när den nyheten släpptes var ett ganska överraskande val. Apted har tidigare inte gjort några direkt actionbetonade filmer utan just fokuserat på karaktärsskildring, vilket med facit i hand ter sig som en logisk förklaring till att han valdes. Ändå tycker jag att tempot i TWINE svajar betänkligt både här och var, ännu mer än vad det gjorde i Tomorrow Never Dies. Filmen innehåller en hel del dialog och är som sagt påtagligt karaktärsdriven.

Actioninslagen i TWINE är inte så dominerande som i de två första Brosnan-Bondfilmerna. Inledningsscenen med den enormt påkostade båtjakten på Themsen är både en tillgång och en belastning för filmen: scenen är så lång, så maffig och så välgjord att den väcker stora förväntningar på resten av filmen, och som kanske inte riktigt infrias, i alla fall inte beträffande actionscenerna.
Jag måste säga att jag tyckte att skidjakten var en liten besvikelse, och det beror inte på att skidscenerna i TWINE är dåliga, utan det beror på att tidigare skidscener i Bondserien har varit så pass framstående att de är omöjliga att komma i närheten av längre. Sedan tycker jag att Bond åker skidor på ett litet "stelt" sätt i den här filmen.
Då är fajten i Zukovskys kaviarfabrik mycket bättre! Här är det bra action, även om det är ganska uppenbart när man ser helikoptrarna med sågklingorna tidigare i filmen, att de kommer att attackera Bond i ett senare skede...

Produktplaceringen i TWINE hålls på en bra nivå, vilket är ett gott tecken. I de två tidigare Brosnan-filmerna var produktplaceringen stundtals direkt påträngande, vilket inte är fallet här: i flertalet fall diskret och snyggt, precis som det ska vara. Dock märks det att producenterna har velat ha med en ny cool Bondbil i filmen efter succén i förra rullen, men man har inte riktigt vetat vad man ska göra med Bonds nya bil så resultatet blir en liten antiklimax även om chassit är rätt snyggt.

David Arnold blir i och med denna film den ende kompositör förutom John Barry som fått äran att göra musik till fler än en Bondfilm. Det är inte svårt att förstå, för Arnold är det klart bästa valet när man nu inte längre kan få Barry att göra Bondmusik. Arnold vågar ta ut svängarna mera denna gång, har gjort flera riktigt bra teman, riktigt bra actionmusik m m. Detta soundtrack är definitivt bättre än det till Tomorrow Never Dies, som också var bra. Men varför är inte Arnolds fenomenala version av Bondtemat, som avslutar filmen, med på cd:n?

TWINE saknar dock de exotiska miljöer, som vi så gärna vill se i Bondfilmerna - helst vackert fotograferade dessutom. Azerbajdzjan tycker jag inte direkt kan räknas som exotiskt... men Istanbul är ju helt OK.

Dock är det snygg scenografi i TWINE. Det är gamle Bond-bekantingen Peter Lamont som återkommit till serien (efter att ha Oscar-belönats för sin insats i Titanic). Jag gillar särskilt MI6:s skotska högkvarter och Elektras våning. Även kostymören Lindy Hemming har gjort ett bra jobb. Stil och elegans, väl värdigt Bond!

Det är väldigt mycket vatten i den här Bondfilmen, sällan har Bond blivit så blöt som i denna rulle.

Jag tycker att det faktum att producenterna väljer att ställa karaktären Bond i centrum på ett tydligt sätt är ett fall framåt: det är ju just personen Bond som gör filmserien så unik och som gör att en Bondfilm alltid är någonting mera än en dussin-action-rulle med t ex Bruce Willis.
Tidigare har försöken med detta berättargrepp bjudit på stora variationer: antingen kan resultatet bli den bästa filmen (OHMSS) eller den sämsta filmen i serien (Licence to Kill). Det finns således fallgropar att ramla ned i om man inte ser upp.
Det är också intressant att se att man inte riktigt vågat sig på detta förrän i Brosnans tredje film.

Sammanfattningsvis är intrycken av TWINE blandade: manuset är filmens främsta tillgång tillsammans med skådespelarinsatserna av framför allt Brosnan och Marceau. Inledningsscenen och Arnolds musik är också riktigt bra. TWINE har dock brister när det gäller berättartempot, miljöerna är inte sådär värst inspirerande och så Denise Richards då förstås.
Ändå tycker jag att detta är den bästa av de fyra Brosnan-Bondfilmerna (utan att den för den skull når upp till exempelvis The Living Daylights nivå).

Några favoritdetaljer i filmen: Bonds entré i Zukovskys casino, Bonds replik "I never miss", Q ropar "It's not finished" efter Bonds båt, och så porträttet av 'gamle' M, Bernard Lee, på väggen i MI6 skotska slott.

I december 1999 arrangerade jag en omröstning där man kunde sätta eget betyg på The World is Not Enough.
Resultat av omröstningen

THE WORLD IS NOT ENOUGH (1999)

Snabbfakta

Om filmens tillkomst:

Recension:

Kul att veta om The World is Not Enough

© Thomas Drugg, 1998-2006.