[ Snabbfakta | Intrigen
i korthet | Om filmens tillkomst | Recension
| Kul att veta ]
Snabbfakta
Svensk titel: Never Say Never Again
Världspremiär: 7 oktober 1983. Svensk premiär: 16 december
1983. Längd: 137 minuter.
Producent: Jack Schwartzman, Taliafilm. Exekutiv producent:
Kevin McClory.
Regi: Irvin Kershner. Manus: Lorenzo Semple, Jr.
Foto: Douglas Slocombe. Scenografi: Philip Harrison &
Stephen Grimes. Klippning: Robert Lawrence.
Musik: Michel Legrand. Filmbolag: Warner Bros.
Titelmelodi: Never Say Never Again, framförd av Lani
Hall (Musik: Michel Legrand, text: Alan & Marilyn Bergman)
Med Sean Connery, Klaus Maria Brandauer, Max von Sydow, Barbara
Carrera, Kim Basinger, Bernie Casey, Alec McCowen, Edward Fox, Pamela
Salem, Pat Roach, Prunella Gee och Rowan Atkinson.
Inspelad i Frankrike och Bahamas.
Intrigen i korthet:
Detta är i grund och botten en nyinspelning av Thunderball.
SPECTRE har kapat ett plan med två atombomber ombord, varefter man utpressar
västvärlden. Connery spelar en äldre Bond, som inte längre är i tjänst
men som tas till heders igen.
Bond får ta sig an skurken Largo och dennes hantlangare Fatima
Blush. Via Largos flickvän Domino tycks Bond hitta vägen till
atombomberna...
Om filmens tillkomst:
Detta är ingen "officiell" James Bond-film, utan i princip en nyinspelning
av Thunderball, gjord av Warner och inte
av United Artists. Den komplicerade bakgrundshistorien kan du läsa på
McClory-sidan. Warner fick inte använda vare
sig "Thunderball", "James Bond" eller "007" i filmens titel.
Tydligen var inspelningen av filmen väldigt trasslig. Producenten
Jack Schwartzman hade ingen tidigare erfarenhet av filminspelning,
så man drog snabbt över budgeten. Sean Connery muttrade senare
att det var han och den biträdande producenten Tomblin som i realiteten
producerade filmen. Hela budgeten uppgick till 34 miljoner dollar.
Till råga på allt blev Connery och Schwartzman bittra
fiender under inspelningens gång, något som gav inspelningsprocessen
allvarliga problem.
Regissören Irvin Kershner beskrev senare inspelningen som "totally
disorganised".
Sean Connery tog en stor risk med filmen. Oavsett resultat
skulle den betraktas som "Sean Connerys nya Bondfilm". Han var mycket
tätt involverad i filmens planering och samarbetade intensivt med
regissör Kershner. Varje tagning, varje replik var godkänd av Connery.
Dock var Connerys filmkarriär vid denna tid i ett stagnerande stadium.
Han hade under 70-talet gjort flera bra roller och fått bra
kritik för dessa, men det var i filmer som ingen såg. Den enda
succén på senare tid för Connery var vid denna tid SF-filmen Outland
(1981), som regisserades av Peter Hyams.
Det visade sig att Connerys drag var smart. Never Say Never Again
blev en succé, även om Octopussy drog
in mer pengar. Tack vare att Connery blev en man att räkna med igen,
låg vägen till roller i stora filmer öppen för honom. 1988 vann Connery
rättvist en Oscar för bästa biroll (The Untouchables).
Allt trassel med Never Say Never Again gjorde dock att Connery
tappade lusten att filma. Han gjorde sedan ingen ny film på
flera år. Det dröjde ända till 1986 innan han gjorde en ny rulle
- Highlander.
Recension:
Låt mig genast slå fast att jag aldrig
tyckt om den här filmen. Never Say Never Again är ett tydligt
exempel på att det inte räcker med att a) huvudpersonen heter James
Bond och att b) Bond spelas av Sean Connery för att resultatet
ska bli en riktig Bondfilm.
Behållningen av filmen är två: Sean Connerys fenomenala insats
i huvudrollen samt Barbara Carreras lysande porträtt av Fatima
Blush. Resten av filmen håller tyvärr inte, även om det finns några
bra scener.
Connery ser f ö faktiskt bättre ut här än i sin senaste Bondfilm Diamonds
Are Forever, 1971.
Av upphovsrättsliga skäl kunde inte Warner använda The
James Bond Theme, Bondvinjetten, 007-logotypen
med pistol, och en del andra saker. Ni får kalla mig purist, men jag
anser att Bondtemat och Bondvinjetten skall vara med i en äkta
Bondfilm. Det kravet är inte förhandlingsbart.
Sedan är heller inte Never Say Never Again gjord med samma
finess som filmerna i den riktiga Bondserien. Dock har producenten
Jack Schwartzman engagerat några bra medarbetare: Irving
Kershner, regissör till bl a The Empire Strikes Back, och
fotografen Douglas Slocombe, som bl a gjorde Raiders of
the Lost Ark. Bondfilmerna har alltid präglats av lagarbete och
kontinuitet. Därför blir det ändå inte riktigt bra i en sådan här
"engångsfilm".
Regissören Kershner verkar t ex inte alls vara intresserad av
att skildra de exotiska miljöer där filmen utspelas. Exempelvis
är det minst sagt oklart i vilket stad SPECTRE håller till.
Vi ser bara Fatima Blush komma in till Blofelds möte, men är
de i Paris eller någon annanstans?
Tempot i filmen är väl inte heller världens mest fartfyllda.
Klaus Maria Brandauer spelar Largo, och han försöker framställa
honom som lite galen. Brandauer är bra, även om man minns Adolfo
Celi från Thunderball bättre. Brandauers
rolltolkning skulle senare inspirera Christopher Walkens skurk Max
Zorin i A View to a Kill 1985.
Max von Sydow passar inte alls som Blofeld. Hans scener är i och
för sig kraftigt nedklippta.
Kim Basinger är också bra som Domino (Kim var inte lika känd på
den här tiden), även om Barbara Carrera spelar skjortan av henne.
Edward Fox är dock felvald som en lite sprättig, yngre M.
(M skall aldrig vara yngre än Bond, det är brott mot Fleming-reglerna!).
Det är nästan så att man funderar på om M själv
borde åka till Shrublands för att vila upp sig.
Det finns några scener i Never Say Never Again som trots
allt är ganska bra: Bonds dialog med Q, här spelad av Alec
McGowan, är riktigt bra skriven. Och hela sekvensen på
casinot är bra, även om allt dataspelsblippande kanske känns
litet föråldrat idag. Bonds spel med Largo om "världsherraväldet"
är också en bra scen.
Bonds slagsmål med Lippe, i denna film spelad av Pat Roach,
är också en hyfsat bra sekvens, även om det inte är
i klass med något av de "klassiska" Bondslagsmålen.
Michel Legrands musik är inget vidare, och titellåten, framförd
av Lani Hall, är en riktig gäspning. Musiken ansågs allmänt
vara en stor besvikelse i den här filmen, och soundtracket gavs bara
ut på skiva i Japan. Det enda spår som är riktigt bra är
tangon som Bond dansar med Domino.
Sammanfattningsvis
är Never Say Never Again en hyfsad actionfilm, men en mindre
bra Bondfilm.
Filmen lider av en viss inneboende tröghet, samt av brist på
actionscener.
Connery
och Carrera är lysande, men Never
Say Never Again
är bitvis trist och slutstriden med Largos män är en ren besvikelse.
När Bond slutligen konfronterat Fatima Blush, går luften
helt ur filmen eftersom det var spelet mellan dessa två som
höll spänningen uppe.
Favoritscen: Fatima Blush möter Bond i Nassau. Hon har just stänkt
ned honom av misstag när hon åkt vattenskidor. Fatima ursäktar sig:
"I've made you all wet." Bond svarar: "It's OK, my martini is still
dry". |
Kul att veta om Never Say Never Again
- * Rättigheterna till denna film köptes i slutet av 90-talet
av MGM, som vill samla alla Bondfilmer "under ett tak". Först
efter flera år bestämde man sig för att ge ut filmen
på köpvideo och DVD. Länge gick det inte alls att
få tag i denna film.
- * Det lär ha varit Sean Connerys fru Micheline som
hittade på titeln Never Say Never Again (syftande på Connerys
ovilja att spela Bond ännu en gång).
- * 1983 var ett hett Bond-år: Medierna älskade att berätta om "Bondarnas
krig" ("The battle of the Bonds") eftersom både Moore och Connery
släppte varsin Bondfilm under året. Både Connery och Moore blev
till sist hjärtligt trötta på denna nyhetsvinkling.
- * Kevin McClory krediteras som exekutiv producent, men
hade i verkligheten ingenting praktiskt att göra med filmen.
- * Producenten Jack Schwartzman erkände senare att han underskattat
hur komplex denna filminspelning skulle bli. Filmen drog över budgeten,
och Schwartzman fick finansiera stora delar av den överskjutande
summan ur egen ficka.
- * Man planerade från början en inledningsscen som utspelade sig
vid en riddartornering. En av riddarna dödas av en annan riddares
spetsiga lans, vilket får en tredje riddare - Bond - att fälla upp
visiret och förfölja den förste riddaren. Jakten går till häst över
en hinderbana och genom ett parkeringshus. Allt detta bedömdes som
alltför dyrt och idén skrotades.
- * Rowan Atkinson, alias Mr Bean, har en komisk roll i filmen
som brittisk representant.
- * Felix Leiter spelas denna gång av en svart skådespelare, Bernie
Casey. Det var Connerys idé, eftersom publiken sällan minns
Leiters karaktär i Bondfilmerna.
-
- * Largos förnamn har i Never Say Never Again ändrats till
Maximilian. I Thunderball hette han ju Emilio.
- * Valerie Leon, som spelar Bonds kvinnliga Bahamas-kontakt,
är den enda kvinna som varit med i tre olika Bondfilmer, alla producerade
av olika filmbolag. Filmerna är förutom Never Say Never Again Casino
Royale och The Spy Who Loved Me. Visserligen är rollerna
ganska små, men i alla fall!
- * Trumpetsolot i titelmelodin framförs av Herb Alpert.
Han lirade även trumpet i titelmelodin till Casino Royale.
- * Enligt en uppgift i Expressen från 1982 skulle Sean Connerys
tupé i denna film kosta 36.000 kronor.
- * Bond har i denna film en specialväska innehållande bl a en flaska
Absolut Vodka, en lyckad svensk produktplacering som fick enormt
med utrymme i de svenska medierna.
- * Vissa recensenter var lyriska över denna film, t ex Mats
Olsson i Expressen som gav den fyra getingar. Jurgen
Schildt i Aftonbladet var dock inte imponerad. "Vad nytt
under månen?" undrade han (syftande på Connerys flint) och delade
ut två plus.
- * En krönikör i DN hade inte fattat att Never Say Never
Again var en nyinspelning av Thunderball, och att man
av juridiska skäl inte fick frångå original-handlingen alltför mycket.
Krönikören skrev en lång artikel där han "avslöjade" att "Never"
minsann hade stulit det mesta av sin handling från Thunderball.
Han börjar sedan räkna upp en massa likheter mellan de båda filmernas
intriger. Antagligen tyckte krönikören att han verkligen hade kommit
på någonting.
- * I en av filmens sekvenser förekommer två Bondbekanta från den
officiella serien: vid det NATO-möte där man spelar upp Blofelds
utpressningsvideo blir flera delegater upprörda, bl a en italiensk
minister som spelas av Robert Rietty. Denne ganska okände
skådespelare lånade ut sin röst till Largo i Thunderball
och till Tanaka i You Only Live Twice, samt var med själv
vid spelbordet i OHMSS.
Den andre Bondbekantingen är Manning Redwood, som här är
en amerikansk general. Han spelade senare Conley i A View to
a Kill.
- * I de svenskspråkiga delarna av Finland döptes filmen till Neka
Aldrig Två Gånger.
-
* Filmen slutar med att Connery blinkar till biopubliken, något
som flera recensenter har retat sig på.
* I scenen på Largos casino förekommer en statist som
vid en hastig blick är väldigt lik Timothy Dalton. Flera
Bondfans har menat att det kan vara Dalton själv som står
vid spelmaskinen, men det är knappast han.
-
|
Never
Say Never Again i The Internet Movie Database