Ian Fleming del 9: Berömd och omstridd

Ian Fleming
Del IX: Berömd och omstridd

On Her Majesty's Secret Service
Samtidigt som den första James Bondfilmen, Dr. No, i januari 1962 började spelas in på Jamaica satte sig Ian Fleming ned vid sin gyllene skrivmaskin för att skriva On Her Majesty's Secret Service, den bok som många anser vara hans bästa. (Arbetsnamnet var först The Belles of Hell.)
Vid arbetet med denna bok var Fleming tvungen att rådfråga en expert på heraldik. Boken tillägnades sedan denne expert, fast Fleming använde pesudonymen Sable Basilisk Pursuivant för att dölja dennes identitet. Det var denne heraldiker, greve Robin Mirrlees, som hittade släkten Bond of Peckhams vapensköld med devisen "The World is Not Enough" som familjens motto. Detta passade ju utmärkt in på 007.
I den här boken ges även en detaljerad beskrivning av M, amiral Miles Messervy, som gör karaktären ännu mer lik Flemings gamle chef under kriget, amiral Godfrey.
En annan av bokens karaktärer, Hilary Bray, var f ö namnet på en god vän till Fleming.

The Living Daylights publiceras
9 februari 1962 publicerades det första numret av Sunday Times nya färgbilaga, där en ny Bondnovell ingick, The Living Daylights. Detta upprörde först Daily Express, som tidigare hade publicerat annat Bondmaterial samt även den tecknade serien James Bond. Fleming lyckades dock lugna de heta känslorna.

Serien Thunderball avbryts
Dagen därpå avbröts tvärt publiceringen av den tecknade serien Thunderball i Daily Express. Man hade inte ens kommit halvvägs in i berättelsen, och p g a det juridiska bråk om rättigheterna till boken Thunderball som nu hade inletts var man tvungna att i en enda seriestripp hastigt sammanfatta resten av boken. Så här skrev man i den sista seriestrippen:
"Giuseppe flyger det stulna bombplanet till Bahamas och bomberna göms i havet.
SPECTRE:s ultimatum sänds till de brittiska och amerikanska regeringarna:
betala 100 miljoner pund i guld, annars detonerar vi bomberna i era länder.
Alla agenter, inklusive Bond, letar efter bomberna. Bond hittar dem och räddar världen."

Fleming tycker till om U-2
Ian Flemings berömmelse hade nu ökat rejält, och han fick regelbundet kommentera olika autentiska händelser som hade med spioneri att göra.
I Sunday Times skrev han t ex en lång artikel om hur amerikanerna borde ha handskats med affären U-2 (Ett amerikanskt U-2-spionplan hade 1960 skjutits ned över Sovjet, och piloten Gary Powers utväxlades två år senare mot en rysk spion). USA borde ha tystat ned historien, ansåg Fleming, och kastat piloten "cold-bloodedly at the dogs".

På filminspelning
En dag bestämde sig Fleming, hans vän Noël Coward och två andra bekanta att gå och titta på inspelningarna av Dr. No. Just denna dag höll regissören Terence Young på med den klassiska scenen då Honey går upp på stranden och möter Bond. Young fick plötsligt se fyra män som inte hörde till filmteamet stå och titta på. Han ropade till dem att genast kasta sig ned, vilket de också gjorde. Först en halvtimme senare, när scenen var färdig, reste de på sig igen och då upptäckte Young att det var Fleming med vänner som han skrikit åt!

Angreppen på The Spy Who Loved Me
I april utkom The Spy Who Loved Me, Flemings mest "o-Bondska" Bondbok. På titelsidan hade Fleming lagt till Vivienne Michel (den kvinnliga huvudpersonen) som medförfattare, och i den amerikanska utgåvans förord skrev Fleming att han en dag funnit manuskriptet på sitt bord och bara reviderat det en aning. Men det var det ingen som gick på.
Fleming hade väntat sig blandad kritik av boken, men råkade ut för flera kraftfulla attacker, mest för några påstått 'pornografiska' inslag i början av boken. En av de mest vildsinta kritikerna var tidskriften Today som även angrep Ian personligen - han var sinnebilden för "the nastiest and most sadistic writing of today".
Hela debatten medförde att Fleming fick en inbjudan till BBC:s tv-debattprogram Tonight, där han påstod att Today bara var ute efter att hämnas därför att de inte fått lov att publicera boken som följetong. (I själva verket hade Today fått följetongs-budet först sedan Daily Express nobbat boken då de inte tyckte att den var tillräckligt bra).

All kritik mot boken tärde på Ian och även på äktenskapet med Ann, som redan tidigare inte var alldeles harmoniskt. I ett brev till en god vän skrev Ian att han medgav att Bond borde ha kommit in i bokens handling tidigare, samt att vissa passager kanske hade blivit lite slippriga. Han skrev vidare att boken hade varit ett försök att skildra Bond ur en utomståendes perspektiv och att 007 inte skulle skildras som en hjälte i denna bok.
Till sin förläggare sade Fleming att han hade försökt experimentera med sin skapelse men att det inte hade gått så bra som han tänkt, och att det vore bäst att boken "fick ett så kort liv som möjligt". Ian bestämde nu att om man önskade filmatisera boken, fick man bara använda titeln och inte något annat, och han ville heller inte att boken skulle tryckas om eller ges ut i pocket. (När Bond-industrin började ta fart, trycktes boken sedan om i alla fall).

Ian Flemings image som bon viveur
Ian Fleming fick allt oftare försöka leva upp till den Bond-image han själv hade skapat, vilket inte alls var bra för hans hälsa. En omfattande konsumtion av tobak och alkohol tog ut sin rätt. Fleming beskrevs ofta i artiklar som en leveman, en bon viveur, som tog vara på allt det goda i livet. Ett känt fotografi, taget av Cecil Beaton, visar en belåten Fleming sittande i en stol, bekvämt bakåtlutad som efter en god middag. Han röker en cigarrett som han håller i ett munstycke. I bakgrunden kan man se tre champagneflaskor.
Tidskriften Life intervjuade Fleming och porträtterade honom med Bond-rekvisita som vapen, spelkort och en Bentley.

Senare under året köpte Ian en ny fräsig bil, en Studebaker Avanti med svart läderklädsel och elektriska fönsterhissar. Antagligen var det delar av gaget för filmen Dr. No som Ian handlade för.

Ian lät sin vän Amherst Villiers måla sitt porträtt, vilket väl var en kombination av en önskan att bli ihågkommen av eftervärlden och av behovet av att ha något imponerande att hänga upp på väggen i huset i Sevenhampton, som makarna Fleming nu höll på att inreda.

Ians ovanliga prispokal
Efter att allt bråk kring The Spy Who Loved Me hade lagt sig, kunde Fleming spela golf på St George's Club i lugn och ro, och leva gott där. Ian tog inte så allvarligt på varken golf eller klubb-stämningen, vilket belyses av denna anekdot:
Ian Fleming tillfrågades om han ville bidra med en prispokal till föreningen Old Etonian Golfing Society (som vi minns var Ian en gammal Eton-student). Ians pokal visade sig inte bli någonting fint i silver, utan pokalen var en potta (!) som hade fått inskriptionen James Bond All Purpose Grand Challenge Vase. Många medlemmar tyckte att detta var höjden av dålig smak - att driva så med anrika Eton! - men Fleming var så känd att man inte kunde byta ut pokalen.

Angrepp på Bond i Izvestija
Den sovjetiska tidningen Izvestija angrep nu Bond för att vara en farlig imperialistisk skapelse, och Ian Fleming beskrevs som ett redskap för amerikansk propaganda. Ian tyckte att detta var så kul att han ville använda citat ur artikeln på omslaget till sin nästa bok, vilket dock ej blev av.
År 1962 präglades av det kalla kriget: som vi minns var detta även Kubakrisens år.

Fleming i Japan
Under hösten 1962 reste Fleming till Japan, dit han hade tänkt skicka Bond i sin nästa bok, You Only Live Twice. Detta var delvis ett resultat av att Fleming ville återse Japan, som han bara besökt som hastigast inför arbetet med Thrilling Cities. Om han då lät nästa Bondbok utspelas där, kunde han få resan betald av sin förläggare. Praktiskt!
I Japan mötte han bl a "Tiger" Saito, redaktör för en ansedd tidskrift. Han förvandlades senare till "Tiger" Tanaka i boken. Flemings vän Richard Hughes, Sunday Times korrespondent i Fjärran Östern, blev förebilden till Dikko Henderson.

007 och Playboy
On Her Majesty´s Secret Service var den första Bondbok som gick som följetong i tidskriften Playboy - presenterad på ett mycket elegant sätt - och inledde därmed det långa samarbete mellan James Bond och Playboy, som än idag fortlever. Denna koppling gjorde mycket i USA för Bonds popularitet och för den image av Bond som snart blev allmängods.

Kris i äktenskapet
Makarna Flemings äktenskap hade nu definitivt sett sina bästa dagar. Kärleken hade tagit slut i deras förhållande och de var alltför olika som människor. Skilsmässan var tydligen inte långt borta, särskilt som det hade blivit alltmera uppenbart för Ann att Ian hade ett mycket nära förhållande med en kvinnlig bekant på Jamaica. Dessutom hade paret Fleming problem med sonen Caspar, som nu var tio år, och hans ibland odisciplinerade uppträdande.
Ian for till Goldeneye för att få litet ro och för att börja på en ny Bondnovell, Octopussy (som var namnet på en båt Ian hade fått av sin kvinnliga bekant).

Premiär för Dr. No
Den 5 oktober 1962 hade den första James Bondfilmen, Dr. No, världspremiär i London. Biopubliken var lyrisk.
Fleming satt i biosalongen med blandade känslor. Under så många år hade han kämpat för att få sin skapelse James Bond överförd till filmduken, och nu hade han äntligen nått det målet. Den Bond, spelad av Sean Connery, som skildrades i filmen var dock inte riktigt förenlig med den bild som Fleming själv hade av 007. Fleming kände sig nästan litet bortglömd i denna extravaganta och raffinerade film.
Till pressen sade Fleming: "Den som har läst boken kan bli besviken, men den som inte har gjort det kommer att tycka filmen är fantastisk. Publiken skrattar på de rätta ställena."

Vid en förhandsvisning hade Fleming inte varit lika positiv i sitt omdöme om filmen. Assistenten Peter Garnham, som var med vid detta tillfälle, berättar att Fleming raskt gick ut från salongen medan eftertexterna rullade. Han sa inte ett ord. Tillsammans med Garnham for han iväg i en taxi till puben som låg mitt emot kontoret. Där beställde han drinkar till dem båda. Efter att ha svept sin drink lär Fleming ha sagt: "Dreadful... absolutely dreadful". Efter det, sade Garnham, diskuterade vi aldrig Bondfilmerna någon mer gång.

Det verkar som om Ian Fleming började ana att han nu inte hade långt kvar. I ett brev till Richard Hughes skrev han:
"I´m not worrying anymore. Down with death."

IAN FLEMING, del 10: De sista åren