Ian Fleming del 10: De sista åren

Ian Fleming
Del X: De sista åren

Ian Flemings sista böcker om Bond är dystra, mörka och allvarliga. Fleming mådde inte särskilt bra: all uppmärksamhet och mediefokusering hade slitit på honom, och han kände sig på något sätt fångad av den fiktiva karaktär han själv hade skapat. Dessutom hade ju han och hustrun Ann problem i sitt äktenskap. Även Ians hälsa var skral. I allt högre grad tvingades han ta mediciner dagligen för att stå ut med sina bröstsmärtor (han hade hjärtproblem).
Ian hade dock knappast några ekonomiska problem: succén för hans böcker hade gjort att hans inkomster tiodubblades mellan 1960 och 1964. Sedan kom ju allt som hade att göra med filmerna, licenser etc... det var en helt främmande värld för honom. Hans privata dagdrömmar hade blivit ett världsberömt fenomen.

You Only Live Twice
Under januari och februari 1963 satt Ian Fleming på Goldeneye och skrev You Only Live Twice. Han använde sig bl a av de erfarenheter han fått från sin Japan-resa föregående år. Detta manuskript var också ett av de som Fleming gjorde minst antal ändringar i.
Romanen slutar med en riktig "cliffhanger" - Bond tappar minnet och blir kvar i Japan. Hemma i England antar man att Bond är död och M får skriva Bonds dödsruna i The Times. I den finns intressanta biografiska detaljer om karaktären Bond.
Fleming hade blivit så förtjust i saké, det japanska risbrännvinet, att han sedan han kommit hem från Japan försökte importera det. (Annars föredrog Fleming bourbon, amerikansk majswhiskey, som han brukade bära med sig i en särskild väska på sina resor).

On Her Majesty's Secret Service
I april utkom On Her Majesty's Secret Service. Boken fick lysande recensioner, många recensenter ansåg att den var Flemings bästa, och den toppade New York Times bestsellerlista i ett halvår.
Omslaget, tecknat av Richard Chopping, visade en tecknarhand som fullbordar en bild av Bonds familjevapen med mottot The World is Not Enough.
Det gavs också ut en begränsad och numrerad upplaga av boken i endast 250 ex, där alla exemplaren var signerade av Fleming. Denna exklusiva upplaga är idag mycket svår att hitta och man får betala en hel del för att få tag i ett ex på auktioner e d.
På bara en månad sålde On Her Majesty's Secret Service i över 60.000 exemplar.

How To Write a Thriller
1963 publicerades en berömd essä av Ian Fleming i tidskriften Books And Bookmen, "How To Write a Thriller". I denna essä ville Fleming distansera sig från de "angry young men" som många samtida brittiska författare kallades. Han ville betona att det han skrev var underhållning och ingenting annat. Nedanstående citat brukar ofta citeras, och det är otroligt svårt att översätta, så vi kör det i original:

"I am not an angry young, or even middle-aged man. I am not 'involved'. My books are not 'engaged'. I have no message for suffering humanity and, though I was bullied at school and lost my virginity like so many of us used to do in those days, I have never been tempted to foist these and other harrowing personal experiences on the public. My opuscula do not aim at changing people or making them go out and do something. They are not designed to find flavor in the Comintern. They are written for warm-blooded heterosexuals in railway trains, airplanes and beds."

Bond parodieras
Nu var James Bond ett sådant etablerat fenomen att det började dyka upp parodier på Flemings böcker. En sådan var Cyril Connollys Bond Strikes Camp som publicerades i tidskriften London Magazine i april. I den berättelsen utgår författaren från att alla spioner är homosexuella (som vi minns hade England haft flera spionskandaler under denna tid, och flera av de avslöjade spionerna hade varit gay), och att då Bond ska infiltrera en annan spiongrupp måste han klä ut sig som drag-artist i kvinnokläder.
Ian svarade Connolly att han tyckte att det var omåttligt lustigt att samma vecka som han blivit "satt på piedestal" av en kritiker i Sunday Times (angående romanen OHMSS), få läsa denna parodi.
Senare under året utkom en hel roman som var en parodi på Bond, den studentikosa skämttidningen Harvard Lampoons Alligator by I*n Fl*m*ng.

Ian i Istanbul
Först i maj 1963 hade den första Bondfilmen, Dr. No, premiär i USA. Recensenterna var litet mer avvaktande här men antog att Eon Productions nog hade en framgångsrik investering på gång.
Samtidigt var redan inspelningarna av nästa film i serien, From Russia With Love, i full gång sedan en månad. Ian åkte till Istanbul för att se hur inspelningarna gick, inte minst för att han var väldigt förtjust i just den här boken. En annan viktig orsak var att Ians kontrakt med Eon innebar att han inte behövde betala brittisk skatt på sitt konsultarvode så länge han utförde 'arbetet' utomlands. Så Ian hade det rätt så trevligt i Turkiet ett tag, men klagade vid hemkomsten över att det var så svårt att hitta god kaviar där.

Under denna tid utbröt den kända Profumo-affären i England: försvarsministern John Profumo fick avgå sedan det avslöjats att hans älskarinna, Christine Keeler, även haft ihop det med en rysk diplomat och spion. Flera av Ians vänner blev på ett eller annat sätt insyltade i denna uppmärksammade historia (som även blev film i slutet av 80-talet).

Ian och agentserien i tv
Via kontakter i USA tillfrågades Ian Fleming om han ville vara med och ta fram en agentserie (som inte skulle ha något att göra med Bond) för amerikansk tv. Efter flera turer kom Fleming via sina rådgivare fram till att relationerna med Eon skulle skadas om han gick in i projektet, och att även framgången för de kommande Bondfilmerna kunde riskeras. Fleming avsade sig då alla rättigheter till serien, eller rättare sagt så sålde han dem till MGM för 1 pund. Vad var det för tv-serie? The Man From U.N.C.L.E. (Mannen från U.N.C.L.E.), där en av huvudpersonerna heter Napoleon Solo (ett namn som Fleming hade hittat på).

The Property of a Lady
Under sommaren 1963 skrev Fleming Bondnovellen The Property of a Lady på beställning av auktionsbyrån Sotheby's. Den publicerades sedan i deras årsbok. I novellen avslöjar Bond en rysk KGB-agent i London under en auktion, då han bjuder på en Fabergé-glob. Fleming var inte nöjd med novellen och vägrade ta emot betalning av Sotheby's för den.

Ian möter Simenon
I juli flyttade paret Fleming äntligen in i sitt nya hus i Sevenhampton. Ann irriterade sig över hantverkarna i trädgården, som inte ville arbeta utomhus när det regnade.
Det blev dags för sommarsemester. Ian hade fått i uppdrag från Sunday Times att åka till Montreux i Schweiz för att intervjua en av sina favoritförfattare, Georges Simenon (författare till böckerna om kommissarie Maigret). Vid ankomsten blev det både alkohol och tobak för Ian, trots att hans doktorer starkt avrått från detta. När Ian träffade Simenon, sade han att han hade läst ca 50 av Simenons böcker. Simenon hade dock inte läst en enda av Ians böcker. Han hade slutat läsa skönlitteratur redan 1928 och läste nu mest medicinsk facklitteratur. Inte heller hade Simenon skrivit om Schweiz, som Fleming i sin bok Thrilling Cities hade sagt hade "a Simenon quality". Det blev litet antiklimax av alltihop.

Efter sommaren visade det sig att alla paret Flemings bekanta ville se det nya huset, som hade tagit så lång tid att iordningställa. Det blev alltså en hel del bjudningar och partaj under hösten. Ian var dock ständigt på dåligt humör. Efter att han nyligen skrivit om Japan, verkade han dock bli påverkad av buddhistiskt synsätt eftersom han nu började ge bort en hel del personliga tillhörigheter till sina vänner.
När Richard Chopping visade Ian sitt omslag till You Only Live Twice, blev Ian så nöjd att han höjde tecknarens gage till 300 guineas, vilket gjorde att Chopping fick råd att dra in centralvärme till sitt hus.

From Russia With Love: Ian bjuder på kaviar
I oktober hade den andra Bondfilmen, From Russia With Love, premiär. Ian var förstås hedersgäst men premiärfesten var en plåga för honom. Han försökte ändå efterlikna den Bond-lika bilden av honom som hade blivit så populär, men hade sin läkare med sig hela tiden.
Efter filmpremiären hade Ian arrangerat ett party på temat From Russia With Love där det bara fanns kaviar att äta. Ian hade nyligen vunnit 500 pund på ett kasino, och lade hela summan på det bästa kaviarmärket Beluga, som inte gick att köpa i England. Ann Fleming fick transportera två stora kaviarbehållare från Frankrike till England. "Vad ska jag säga om tullen stoppar mig?" frågade hon Ian. "Säg att det är till James Bond" blev svaret.
Fleming var nu en trött, sjuk och svag man: alla kunde se kontrasten mellan Sean Connerys Bond på bioduken och den man som en gång hade hittat på alltihop. Ian åt själv ingen kaviar och gick och lade sig tidigt. Kylskåpet var sedan fullt av Beluga-kaviar i flera veckor.

Thunderball-rättegången
I november började äntligen den segdragna Thunderball-rättegången mot Kevin McClory. Detta mål var mycket komplicerat och än idag bråkas det om vad man egentligen kom fram till vid rättegången. Den pågick i tre veckor och Ian Fleming var närvarande varje dag, trots att han var vid dålig hälsa. Det stod snabbt klart att McClory hade en stark argumentation i rätten.
Redan i december gjorde man upp i godo, mest för att Ians vän Ivar Bryce ville det. McClory skulle inte längre stoppa boken Thunderball, men alla framtida utgåvor av boken skulle ha tillägget "this story is based on a screen treatment by Kevin McClory, Jack Whittingham and Ian Fleming" - i den ordningen - medan McClory fick filmrättigheterna till de s k "film scripts" och till boken Thunderball. Utöver detta betalade man pengar till varandra. Mera om denna trassliga historia kan du läsa på McClory-sidan.
Ian var besviken på Bryce, som han ansåg hade svikit honom genom att inte kämpa vidare i rättegången.

Thunderbeatle
1964 skulle bli den stora spion-boomens år, och det blev också Ian Flemings sista. Det året nådde försäljningssiffran för James Bondböckerna 30 miljoner exemplar över hela världen. Ann Fleming började skämtsamt kalla sin man för Thunderbeatle, den femte Beatlen, lika rik och berömd som de andra fyra. Och faktum var att James Bond 007 hade blivit Englands största exportartikel vid sidan av The Beatles.

The Man With the Golden Gun
Ian Flemings sista vinter på Jamaica ägnade han åt att skriva The Man With the Golden Gun. Han var inte längre i sin krafts dagar, orkade bara skriva i 90 minuter om dagen, och skulle väl egentligen inte ha ansträngt sig för att skriva boken. Hur som helst var Fleming inte alls nöjd med den, "den kommer att kräva omfattande bearbetning" sade han.

Ornitolog-Bond kommer på besök
Men vem kom på överraskande besök till Goldeneye, om inte original-James Bond, ornitologen vars namn Fleming hade knyckt till sin litteräre gestalt. (Läs mera om honom på denna sida). Denne hade roat läst i en intervju med Fleming hur 007 fått sitt namn och tyckte nu att det vore trevligt att få träffa Ian. Bond och hans fru hade hela tiden problem med folk som gjorde sig lustiga över hans namn.

I mars 1964 sålde Fleming 51% av sitt bolag Glidrose till företaget Booker Brothers, något han blivit ombedd att göra av skatteskäl. Glidrose är det bolag som innehar de litterära rättigheterna till James Bond. Fleming skojade om att han nu sålt hälften av sig själv.

Samma månad utkom You Only Live Twice. Den var förhandsbeställd i 62.000 exemplar, dubbelt så många som den tidigare boken, OHMSS. Boken fick mycket goda recensioner och blev snabbt en bestseller.

Ians hälsa försämras
Under våren togs Ian in på sjukhus. Han hade fått en blodpropp i ena lungan. Till sina vänner sade han att The Man With the Golden Gun var den sista boken om Bond, eftersom hans energi nu var slut. Ian var för svag för att orka omarbeta bokmanuset på det sätt han ville.
Samtidigt höll författaren Kingsley Amis på med en hel bok om Ian Flemings berättarteknik och om den litteräre Bond, The James Bond Dossier ("Fallet James Bond").

Fallet James Bond av Kingsley Amis. Detta är fortfarande den enda kompletta genomgången av Flemings böcker som finns på svenska.

Ians vänner berättar om hur tystlåten och melankolisk han var vid denna tid. Motvilligt gick han med på en vistelse på The Dudley Hotel i Brighton. Många dagar satt Ian bara på en bänk eller vid ett fönsterbord och tittade på Engelska kanalen. Han var helt ointresserad av de litterära priser och utmärkelser som hade tilldelats honom.

Eve Fleming avlider
Minns ni Ians dominanta mor Eve? Hon var nu även hon vid dålig hälsa och av en ren slump befann hon sig också i Brighton, där kurhotellen ju är relativt vanliga. Den 27 juli 1964 avled hon där till följd av ett slaganfall. Ians bröder Peter och Richard fanns vid hennes sida, liksom halvsystern Amaryllis. Hon besökte Ian på hans rum och blev chockad över att se hans tillstånd. "Han är döende" sade hon till Peter Fleming.

Ian insisterade på att gå på sin mors begravning, trots att hans läkare bestämt avrådde honom. Därefter fortsatte han hem till Sevenhampton, där han nu ville undvika allt som hade svart färg. Man fick bl a byta ut en svart matta i hans sovrum.

Ian började känna sig något piggare. Året innan hade han valts till ordförande i en kommitté på St Georges Club, där han brukat spela golf. Den kommittén hade hand om klubbens väsentligheter, i alla fall som Ian såg det - mat och dryck. Ian ville gärna delta i kommitténs möte den 8 augusti, trots att han nyligen drabbats av magsår. Minsta ansträngning gjorde honom utmattad.

Ian Flemings sista dagar
Den 11 augusti orkade i alla fall Ian ta sig till klubben för att äta lunch. På kvällen åt paret Fleming middag på sitt hotell tillsammans med en god vän. Dagens ansträngningar blev dock för mycket för Ian: han kollapsade och man fick tillkalla ambulans. När Ian bars in i ambulansen sade han till ambulansförarna: "Jag är ledsen att jag orsakat er extra besvär, grabbar".
Kl 21.30 anlände ambulansen till Kent and Canterbury Hospital. I mer än tre och en halv timme kämpade läkarna för att rädda hans liv, de försökte med syrgas, med injektioner, men det var förgäves. Kl 01.10 på morgonen den 12 augusti 1964 förklarades Ian Fleming död. Han blev 56 år.
Samma dag fyllde hans son Caspar 12 år.

Tre dagar senare hölls Ians begraving i den lilla kyrkan St James' i Sevenhampton. En minnesgudstjänst arrangerades därefter i medeltidskyrkan St Bartholomew's i Smithfield. Ians halvsyster Amaryllis, nu på väg att bli en berömd cellist, spelade Bachs Sarabande på sin cello.
Ian Fleming var död, men hans skapelse, James Bond 007, var piggare än någonsin. Senare samma år släpptes den tredje Bondfilmen, Goldfinger, som fick Bondmanin att blomma ut fullständigt. Ian missade alltså hela den enorma Bondhysteri som bröt ut bara några månader efter hans bortgång.
Ann Fleming sade dock alltid att James Bond bara lyckades döda en enda människa, och det var sin egen skapare, Ian Fleming.

IAN FLEMING, del 11: Arvet efter Fleming