Ian Fleming del 11: Arvet efter Fleming

Ian Fleming
Del XI: Arvet efter Fleming

Ian Fleming hade dött när hans berömmelse stod på topp. I augusti 1964 efterlämnade han ett snårigt nätverk av bolag, fonder och annat som han hade satt upp för att inte behöva skatta bort det mesta av sina inkomster från den Bond-industri som nu börjat ta form. Brodern Peter Fleming åtog sig att försöka reda ut så mycket det gick. Ians änka Ann fick en framstående post i bolaget Glidrose, som än idag (under namnet Ian Fleming Publications Ltd) har hand om de litterära rättigheterna till Ian Flemings verk.

The Man With the Golden Gun
Det första som Glidrose behövde göra var att förbereda Ians sista bok The Man With the Golden Gun för publicering. Ian hade inte hunnit renskriva boken och lägga till alla de detaljer som hans böcker var så kända för. Bokförlaget Cape bad därför författaren Kingsley Amis att bearbeta boken, vilket han också gjorde. Den föregående boken, You Only Live Twice, hade slutat med att Bond hade tappat minnet i Japan. Så kunde ju inte gärna Bondserien sluta, resonerade man.

Inte ens en bearbetning kunde dock dölja det faktum att The Man With the Golden Gun, som utkom 1965, var en av de sämsta böckerna i serien. Trots att Amis (officiellt okrediterad) alltså hade bearbetat boken, lyckades han även få recensera den i The New Statesman!

Flemings material tar slut
Sedan fanns det tre Bondnoveller kvar som man kunde samla ihop och ge ut i bokform, nämligen Octopussy, The Living Daylights och The Property of a Lady. Det gjordes också 1966. (Från början tog man bara med novellerna Octopussy och The Living Daylights i boken, det var i pocketupplagan som man även petade in The Property of a Lady). Men sedan var det slut, och Glidrose (med sin stora huvudägare Booker Brothers) började fundera på idén att be någon skriva en 007-uppföljare. Och den som verkade vara det mest logiska valet var Kingsley Amis, som ju med sin bok The James Bond Dossier var väl inläst på Bond.
Ann Fleming var stark motståndare till detta, hon såg Amis som en opportunist med vänstersympatier.

Colonel Sun
Ett annat problem som Glidrose hade var alla imitationer som översvämmade marknaden. Vid denna tid var Bond-manin på absolut toppnivå, och hemliga agenter av alla de slag var på modet. En bulgarisk författare, Andrei Gulyashki, skrev t ex en bok där Bond ställdes mot Gulyashkis egen skapelse, öst-agenten Avakoum Zahov. Glidrose försökte stämma förlaget som gett ut boken, men det gick inte lika bra som man hoppats. Slutsatsen var att det bästa vapnet mot alla 007-kopior vore att ha sin egen "officiella" Bondserie.

Glidrose förberedde en Bondbok som sydafrikanen Geoffrey Jenkins skulle skriva. Jenkins hade faktiskt försökt intressera Fleming för att skriva ett Bondäventyr som skulle utspela sig i Sydafrika, men det hade inte resulterat i något under Flemings livstid. Jenkins skrev sedan boken på egen hand, men hans manuskript bedömdes av Glidrose som alltför dåligt, så den boken gavs aldrig ut. Detta manus är legendariskt bland Bondfans, många drömmer om att få läsa det manuset någon gång i framtiden.

Trots Anns protester fick i stället Kingsley Amis i uppdrag att skriva en Bondroman, Colonel Sun. Man bestämde att Amis skulle skriva boken under pseudonymen George Markham. Boken utgavs 1968. Sunday Telegraph bad Ann Fleming recensera boken, men hennes artikel var så nedgörande och fylld av personangrepp på Amis att tidningen inte vågade trycka den av risk för att bli stämd.

Det var meningen att flera olika författare skulle skriva Bondböcker under en och samma pseudonym, Robert Markham, men Colonel Sun blev inte så väl emottagen, så Glidrose skrinlade de planerna för en tid framåt.

1964 hade förlaget Cape även utgivit den barnbok som Ian hade skrivit om en flygande bil, Chitty Chitty Bang Bang. Boken blev 1968 även en populär film (producerad av Albert R Broccoli) med Dick van Dyke.

Glidroses inkomster ökar
När Ian Fleming dog 1964 hade hans böcker sålts i över 30 miljoner exemplar över hela världen. På mindre än två år fördubblades det antalet.
Glidrose gav ut alla de gamla böckerna i ständigt nya upplagor, även The Spy Who Loved Me, tvärtemot Ians önskan.
Sedan minskade försäljningen av böckerna under slutet av 60-talet, även om de fortfarande såldes i miljontals exemplar. Glidroses inkomster kom sedan alltmer att härröra från de fenomenalt framgångsrika James Bondfilmerna och dess kringprodukter. 1964 hade Eon och Glidrose ingått ett kontrakt där de delade på alla licensintäkter för varumärkena "James Bond", "007", o s v - ett mycket lukrativt avtal för båda parter. Under den värsta Bondhysterin på 60-talet såldes leksaker, pussel, kläder, skor, deodoranter, ja allt som man kunde sätta "007" på.

Varje ny Bondfilm som Eon gjorde föregicks av ett kontrakt med ett av de bolag i stiftelseform som Fleming lämnat efter sig. Glidrose hade inte hand om just de intäkterna.

Ann Fleming
Ann Fleming kom aldrig över Ians död. Hon hade undertryckt sitt olyckliga äktenskap så länge att hon nu sörjde hejdlöst. Motvilligt gick hon med på att assistera John Pearson när han på uppdrag av Sunday Times satte samman den första och mest berömda biografin över Ian, The Life of Ian Fleming. Ann tyckte dock inte om Pearsons bok och tog avstånd från den. 1968 sålde hon Ians stora boksamling till det amerikanska universitetsbiblioteket i Indiana, något hon fick ta emot kritik för.
På Ians grav lät hon sätta upp en liten obelisk, formgiven av konstnären Robin Ironside.

Caspar Flemings tragiska liv
Ians son Caspar växte upp till en upprorisk 60-talstonåring som vållade sina närmaste stora bekymmer. Även han sattes i skola på Eton, precis som alla tidigare Fleming. Han var intelligent men ganska egocentrisk. Ett av hans stora intressen var egyptologi, och han började samla på sig antika egyptiska föremål.
Ett annat av hans intressen var, oroande nog, vapen. Samlarintresset gränsade tydligen till mani. Det kan inte ha varit lätt att vara son till den berömde skaparen av James Bond...
1969 upptäcktes det att Caspar på sitt rum på Eton förvarade en skarpladdad revolver. Polisen tillkallades, och vid förhör av Caspars skolkamrater kom det fram att han även ägde flera andra vapen. Polisen besökte nu Peter Fleming och upptäckte då att han hade låst in fyra automatvapen med ammunition, så att inte Caspar skulle kunna komma åt dem, och kastat en Browning i en brunn. Alla vapnen saknade licenser, så både Peter och Caspar bötfälldes i domstol. Caspar blev även relegerad från Eton.

Caspar sökte sig nu till New College i Oxford. Han lämnade dock skolan efter två år för att försöka sig på en karriär i antikhandlarbranschen. Han hade dock psykiska problem och levde ett alltmera enstörigt liv. I augusti 1973 fyllde Caspar Fleming 21 år och fick då tillgång till sitt arv efter Ian. Pengarna spenderade han tyvärr mest på droger av olika slag. Han ärvde också Goldeneye på Jamaica. 1974 besökte han Goldeneye för första gången efter Ians död. Han blev deprimerad, tog en överdos och simmade ut till havs. Hans vänner lyckades rädda honom genom att låta en helikopter flyga honom till lasarettet i Kingston.

Ann Fleming visste inte längre vad hon skulle ta sig till med Caspar. Läkarna ställde diagnosen 'svårt depressiv' på honom, och han behandlades bl a med elchocker. Caspar var dock fast besluten att ta sitt liv och lyckades till sist med detta den 2 oktober 1975, när han tog sin sista överdos. Han blev 23 år.
Caspars tragiska slut gjorde att även Ann Fleming sakta tynade bort. Hon dog 1981, svårt nedbruten, i cancer.

John Gardner startar ny Bond-bokserie
1980 tyckte man på Glidrose att det var dags att åter introducera den "riktige" James Bond, alltså 007 från böckerna. Inga officiella Bondböcker hade getts ut sedan Colonel Sun 1968 (bortsett från de romanbearbetningar av filmmanusen till The Spy Who Loved Me och Moonraker som Christopher Wood hade skrivit på 70-talet).
Men vem skulle skriva böcker om Bond nu, och förflytta agenten till 80-talet (utan att Bond blev äldre)? Valet föll på den engelske författaren John Gardner (som inte ska förväxlas med den amerikanske författaren med samma namn). Man skrev ett kontrakt på tre böcker, och Glidrose kontrollerade hela tiden hur arbetet med Gardners första bok gick. Boken godkändes, och Gardners första Bondroman Licence Renewed kunde ges ut 1981. Varken kritiker eller Bondfans var överdrivet förtjusta i boken, som dock ändå blev en bestseller. I den här boken kör Bond en Saab 900 Turbo, något som uppmärksammades stort i svensk press och gav boken en hel del extra PR i tidningarna.

Kontraktet förnyades och Gardner fortsatte att skriva böcker om Bond: den första boken följdes raskt av en ny titel varje år: For Special Services (1982), Icebreaker (1983), Role of Honour (1984), Nobody Lives Forever (1986) No Deals, Mr Bond (1987) och Scorpius (1988).
Endast de tre första Gardner-böckerna översattes till svenska. Bok-Bond sålde i början av 80-talet inte lika bra i Sverige som förlaget Bonniers hoppats. Samtidigt försökte Bonniers även ge ut svenska översättningar av fyra av Flemings mest kända titlar i pocket (Dr No, From Russia With Love, Goldfinger och Thunderball), men de sålde inte tillräckligt bra. Sedan dess har inte Flemings böcker gått att köpa hos svenska bokhandlare, med undantag av nytryckningen av Döden spelar falskt (Diamantfeber) som oväntat dök upp på 2003 års bokrea.

1989 bad Glidrose Gardner att skriva en romanversion av filmmanuset till den då aktuella Bondfilmen, Licence to Kill. Gardner skrev sedan ytterligare sju Bondböcker: Win, Lose or Die (1989), Brokenclaw (1990), The Man From Barbarossa (1991), Death is Forever (1992), Never Send Flowers (1993), Sea Fire (1995) och Cold (1996). Han hann även med att skriva en bokversion av filmen Goldeneye 1995.
Efter denna långa rad av Bondböcker, som var av minst sagt varierande kvalitet, hade Gardner tröttnat.

Raymond Benson tar över
Eftersom Bondböckerna sålt bra i England och USA, ville Glidrose gärna fortsätta serien. De tillfrågade nu amerikanen Raymond Benson om han ville ta över. Benson blev rätt förvånad: han hade skrivit facklitteratur om Bond, bl a den berömda James Bond Bedside Companion, men ingen skönlitteratur tidigare. Efter moget övervägande accepterade han anbudet, och han har hittills skrivit dessa romaner: Zero Minus Ten (1997), The Facts of Death (1998), High Time to Kill (1999), Doubleshot (2000), Never Dream of Dying (2001), samt The Man With the Red Tattoo (2002). Dessa böcker är riktigt bra och har blivit populära bland fansen.
Dessutom har Benson skrivit bokversioner av de senaste Bond-filmmanusen: Tomorrow Never Dies (1997), The World is Not Enough (1999) och Die Another Day (2002).
Förutom detta har Benson även skrivit flera Bondnoveller som publicerats i olika tidskrifter. Benson tycks dock nu (2003) ha ledsnat på att skriva Bondböcker, så gissningsvis kommer en annann författare att ta över den rollen.
Bond visar alltså inga tecken på att försvinna som litterär figur.

Vän av ordning undrar nu förstås varför inte någon av alla dessa böcker blivit film. Orsakerna är, som så ofta annars, mest ekonomiska. Eon har kontrakt med Ian Flemings dödsbo om att få göra nya filmmanus baserade på karaktären James Bond. Vill Eon göra film på t ex någon av Gardners böcker, måste man skriva kontrakt med bolaget Ian Fleming Publications Ltd (f d Glidrose), som äger de litterära rättigheterna, samt med författaren Gardner. Dyrare alltså, och man tycker väl inte att man behöver det längre sedan man betat av allting som Fleming skrev. Enklare då att skriva nya filmmanus varje gång.
Förlaget Ian Fleming Publications Ltd leds f ö av familjen Fleming.

Arvet efter Fleming
I början av 80-talet var ingen av Ians bröder längre i livet. Den stiftelse som hade hand om de lukrativa filmrättigheterna leddes nu av Peter Flemings barn, Nichol, Kate och Lucy. Nichol Fleming avled 1995, så nu är det Kate och Lucy Fleming, Ians brorsdöttrar alltså, som förvaltar familjen Flemings rättigheter. (Det är naturligtvis inte bara de som sitter i styrelsen, men de är de enda familjemedlemmarna där numera).

Under 90-talet instiftades The Ian Fleming Foundation (IFF), en stiftelse som aktivt försöker bevara samt lyfta fram Ian Flemings verk, och även intresserar sig för annat som har med Bond att göra. Man ger även regelbundet ut tidskriften Goldeneye.
Intresset för Ian Flemings verk tycks ha ökat särskilt under 90-talet och framåt, efter att ha varit mera vilande under längre tid. Många har förstått att bok-Bond inte automatiskt är samma karaktär som film-Bond, och vill återvända till rötterna.

Sommaren 1999 avled även Amaryllis Fleming, Ians halvsyster som sedan gjort sig känd som framgångsrik cellist.

Även om många av Ian Flemings släktingar numera är avlidna, kommer hans skapelse James Bond 007 att överleva honom längre än vad han någonsin hade kunnat tro den där dagen i januari 1952 när han satte sig ned för att börja skriva på en roman han kallade Casino Royale.
Vi kan vara säkra på att det långt in på 2000-talet fortsätter att ges ut böcker om Bond, och att nya Bondfilmer även i fortsättningen kommer att dra publik till biograferna.
Många tecken tyder även på att vi nu kommer att se en ny våg av 'merchandising' - produkter med varumärket James Bond eller 007. Till skillnad från många av 60-talets produkter tycks det denna gång på ett mer utpräglat sätt vara produkter av mycket hög kvalitet som associeras med Bonds namn och nummer. Nyckelordet är exklusivitet. Genom att köpa en märkesprodukt med Bonds namn eller nummer köper konsumenten en del av den eftertraktade Bond-imagen.

Någon har sagt att vi inte vill träffa James Bond. Vi vill inte bjuda hem honom på middag - vi vill vara James Bond. Han lever det glamorösa och äventyrliga liv vi så gärna skulle vilja leva, är en sorts ställföreträdande äventyrare för oss, och är för många ett maskulint ideal (även om vissa gärna vill dra likhetstecken mellan Bond och Sean Connery). När vi själva har en litet småtrist och spänningslös vardagstillvaro, kan vi under en stund drömma oss bort till Bonds eleganta värld...
Ian Fleming betonade många gånger att hans böcker var ren underhållning och eskapism. De hade ingen djupare mening än så. Och varför måste de ha det?
James Bond will return...

Källor till dessa biografiska artiklar om Ian Fleming har främst varit följande böcker: The James Bond Bedside Companion av Raymond Benson, The Life of Ian Fleming av John Pearson samt Ian Fleming av Andrew Lycett.