Kevin McClory och Thunderball
I denna långa (men förhoppningsvis intressanta) text tar jag bland annat upp dessa frågor:
- Varför producerades filmen Thunderball av Kevin McClory?
- Varför påminner Never Say Never Again om Thunderball?
- Varför hör inte Never Say Never Again till den officiella Bondserien?
- Vem är det som äger rättigheterna till SPECTRE och Blofeld?
- Kommer det att bli nya, rivaliserande Bondfilmer?
Bakgrunden till filmerna Thunderball och Never Say Never Again är en sällsynt komplicerad historia. Berättelsen började för över 60 år sedan och är fylld av intriger, fiendskap och rättegångar. Ingen vet om historien är slut idag, eller om den kommer att fortsätta.
Uppdaterat: 15 november 2013 gjordes en överenskommelse mellan MGM/Danjaq och Kevin McClorys dödsbo. Därmed kan historien till sist kanske vara över.
Här är ett försök att sammanfatta det hela.
Tidiga filmplaner för Bond
Under 1950-talet försökte Ian Fleming flera gånger att få till stånd filmer om James Bond. Fleming var helt övertygad om att Bond skulle bli en succé på bio.
De erfarenheter Fleming fått under 50-talet var dock inte särskilt goda. Alla fina projekt man haft hade till sist runnit ut i sanden.
Det enda som hade blivit något var den tv-version av Casino Royale som sändes i amerikansk tv 1954, och den var det ingen som mindes.
Ivar Bryce var en av Flemings barndomsvänner. Han hade blivit förmögen bland annat tack vare ett familjeföretag som sålde gödningsmedel. Nu bodde han i USA och var verksam som finansiär och filantrop. I slutet av 50-talet började han intressera sig för filmbranschen och det var då han träffade irländaren Kevin McClory.
Kevin McClory, Ivar Bryce och Xanadu
McClory hade varit assistent till regissören John Huston på bland annat filmerna The African Queen och Moby Dick. Sedan hade han även varit assisterande regissör till succéfilmen Around the World in 80 Days, som vann sex Oscar 1956.
Under en semesterresa till Bahamas hade McClory blivit imponerad av den vackra naturen där, och fått idén att göra den stora undervattensfilmen.
Vid den här tiden tog filmbranschen fram nya, breda filmformat för att konkurrera med tv-mediet. En undervattensfilm i brett filmformat var McClorys vision.
McClory gjorde några försök att få fler intresserade av denna idé, dock utan större framgång. Istället bestämde sig McClory för att filma barndomsskildringen The Boy and the Bridge.
Ivar Bryce gillade McClorys framåtanda och entusiasm och gick med på att finansiera filmen. De båda bildade tillsammans produktionsbolaget Xanadu. The Boy and the Bridge spelades in 1958 och blev McClorys regidebut.
Samarbetet mellan Bryce och McClory var inte friktionsfritt, men de ville båda gå vidare och med hjälp av bolaget Xanadu göra fler filmer. Bryce visste förstås att Fleming gärna ville se James Bond filmatiserad, så han bad McClory läsa några Bondböcker och sedan komma med synpunkter.
Fleming träffar McClory
McClory tyckte att böckerna inte var tillräckligt visuella för att filmatiseras som de var. Dessutom fanns det drag av sadism på vissa ställen, vilket inte skulle uppskattas av biopubliken, menade han. Men själva huvudpersonen James Bond 007 var en fantastisk tillgång som hade stor potential, sade han.
Raskt ordnades ett möte med McClory, Bryce och Fleming.
Att McClory verkligen trodde på karaktären Bond gladde Fleming, som haft flera motgångar under 50-talet när han försökt sälja filmrättigheterna till sin agent. Detta gjorde att McClory och Fleming till en början kom bra överens.
I maj 1959 skrev McClory ett brev till Fleming, där han meddelade att bolaget Xanadu ville göra en film baserad på karaktären James Bond. Vilken bok som skulle filmatiseras var dock ännu oklart. Fleming själv trodde mest på Live And Let Die och Diamonds Are Forever, men medgav att han inte riktigt visste hur man skulle skriva för film.
McClory bestämde sig nu för att den bästa lösningen var att skriva ett helt nytt filmmanus, och strunta i de befintliga Bondböckerna. Han passade då på att återuppliva sin gamla idé om att göra en storslagen film i undervattensmiljö på Bahamas. Detta skulle bli Bonds filmdebut.
McClory fann det mycket viktigt att man blev först med detta. Det var den första Bondfilmen som var nyckeln till succé, menade han. Ingen annan skulle hinna före. Därför skulle man satsa extra mycket på just den första.
De första manusutkasten
Ernest Cuneo var advokat och skribent, samt Ivar Bryces juridiska ombud i USA. Nu plockade Bryce med även honom i projektet, eftersom man behövde räta ut en del juridiska frågetecken.
De fyra herrarna träffades i London och bollade idéer om Bondfilmen. Det resulterade i att Cuneo skrev ned ett manusutkast som han skickade till de andra. Utkastet var daterat 28 maj 1959 och var det första manusutkast till en Bondfilm som någonsin tagits fram.
I juni 1959 föreslog Fleming att man i utkastet lade till en kvinnlig karaktär. Det saknades nämligen en sådan i Cuneos utkast. Fleming döpte henne till Fatima Blush (namnet Fatima Blush försvann sedan från alla kommande manus, men namnet dök senare upp i filmen Never Say Never Again 1983, där rollen spelades av Barbara Carrera).
Sedan föreslog Fleming att man bytte skurkar. I Cuneos manusutkast var det ryska kommunister som var de onda. Fleming hävdade att man borde ha skurkar som kan vara trovärdiga oberoende av den politiska utvecklingen i omvärlden, eftersom en film kan ta lång tid att färdigställa. Det var i detta sammanhang som organisationen SPECTRE skapades.
Flemings första version av namnet uttydde det till ”Special Executive for Terrorism, Revolution and Espionage” vilket senare ändrades till ”Special Executive for Terrorism, Revenge and Extortion”
Det är flera som har tagit åt sig äran för att ha hittat på SPECTRE. McClory hävdade alltid att det var han som var upphovsman till att ha en internationell terroristgrupp som skurkar i manuset. Samtidigt är det mycket som talar för att namnet SPECTRE är Flemings. Han hade redan använt liknande namn på andra saker i Bondböckerna (chiffermaskinen i From Russia With Love heter Spektor och gangsterstaden i Diamonds Are Forever heter Spectreville).
Men SPECTRE försvann sedan som skurkar ur filmmanuset för att istället ersättas av den italienska maffian.
Nu började fler i film- och tv-branschen intressera sig för Bond. Fleming fick flera förfrågningar om tv-projekt och lät 1959 det amerikanska bolaget MCA få representera honom beträffande tv- film- och dramarättigheter.
Samtidigt var Fleming medveten om att överenskommelsen med Xanadu omöjliggjorde andra, kanske mer lukrativa, filmavtal och började hamna i en besvärlig sits. Han ville ha ut maximalt med vinst för sina rättigheter och bad Bryce att försöka skynda på med filmprojektet.
Delar av ersättningen till Fleming skulle bli andelar i bolaget Xanadu.
Han satte sig ned för att skriva ett nytt utkast till filmmanus, baserat på hans och McClorys idéer. Men han var inte särskilt bra på att skriva för film.
Ändå finns i detta manusutkast den klassiska filmrepliken ”My name is Bond. James Bond.”
Historien utspelas i Nassau, Bahamas. Skurkarnas plan är att stjäla två NATO-atombomber för utpressningsändamål.
Jack Whittingham
Men en professionell filmmanusförfattare behövde plockas in i projektet.
Det blev Jack Whittingham som fick i uppdrag att bearbeta Flemings manus. Whittingham var en av Storbritanniens mest kända manusförfattare för film. Det skulle bli han som skrev ihop det slutliga filmmanuset som senare fick namnet Thunderball. Sammanlagt skrev Whittingham tre olika Bondmanus baserade på en och samma intrig.
Whittingham fick av Xanadu 5000 pund för arbetet med manuset till filmen. Det var en lägre summa än han egentligen brukade få, men han gick med på det eftersom han hade fått indikationer på att det kunde bli fler filmer om Bond senare, och därmed nya manus att skriva.
Vem skulle spela James Bond? Fleming föreslog Richard Burton och senare David Niven. McClory föreslog Trevor Howard. Fleming kontrade med att rollen som 007 kunde ges till en ung, relativt okänd skådespelare, medan övriga roller i filmen kunde besättas av mer kända namn.
Fleming tvivlar
McClorys Xanadu-producerade film The Boy And the Bridge var det brittiska bidraget till filmfestivalen i Venedig 1959 och Fleming gillade filmen, som han hade sett på en förhandsvisning. Många trodde att den skulle bli en succé och den fick flera utmärkelser vid olika festivaler. Men filmen fick inte särskilt bra kritik och blev istället en rejäl publikflopp.
McClory ville fortfarande regissera den kommande Bondfilmen. Men Fleming och Bryce började tvivla på att det skulle gå att få filmbolag intresserade av en ny McClory-film. De började så sakta försöka manövrera ut McClory. I brev diskuterade Bryce och Fleming möjligheter att till exempel ta in nya finansiärer i Xanadu. McClory hölls utanför dessa diskussioner.
Hitchcock och Bond
I september 1959 såg Bryce den nya Alfred Hitchcock-filmen North By Northwest (I sista minuten) och blev mycket entusiastisk. Det var just en film i den stilen de ville göra. Efter att ha sett filmen anmärkte Fleming på att det var för mycket humor, men att den annars var bra.
Nu gjorde man försök att få Hitchcock att intressera sig för att regissera filmen. Ett problem var att detta skulle kosta ganska mycket, men man trodde ändå att detta vore en vinnande lösning. Efter flera turer nobbade Hitchcock hela idén, för att istället göra filmen Psycho.
Höga kostnader
De planerade kostnaderna för Xanadus Bondfilm började stiga kraftigt, något som oroade Fleming. McClory tänkte sig en storfilm med en budget på ca 3 miljoner dollar (som jämförelse var det ungefär tre gånger så mycket som den första Bondfilmen Dr. No kostade att göra 1962). Det var mer än Xanadu kunde klara av. Frågan var om man skulle försöka gå samman med ett stort filmbolag, med en lägre egen vinst som följd? Alternativt kunde man välja att göra filmen själva för en lägre summa.
Bryce klagade över att McClory inte trots påstötningar kunde redovisa intäkterna för filmen The Boy and the Bridge, något Bryce behövde få för sin deklaration. Allt fler tvivel väcktes hos Bryce och Fleming om McClorys ordningsegenskaper beträffande ekonomi.
I december 1959 stod det klart att The Boy And The Bridge hade floppat rejält. Den var nu omöjlig att sälja till andra länder och Bryce som finansiär hade gjort en stor förlust. Vinsten från den här filmen var tänkt att delfinansiera den nya Bondfilmen, något som nu var omöjligt. Bryce ville nu hoppa av hela Bondprojektet.
McClory protesterade. Bryce gav då i februari 1960 McClory ett halvår för att han själv skulle försöka hitta finansiering för Bondfilmen.
Bondfilmsprojektet får problem
Det var nu högst oklart vem eller vilka som egentligen ägde Bondfilmprojektet. Bryce och McClory hade olika uppfattning om hur bolagskonstruktionen Xanadu såg ut, och vilket som var dess egentliga ansvar för Bondfilmen. Klart var att Xanadu hade anlitat Whittingham för att skriva klart filmens manus, och det skulle vara klart under våren 1960.
Titeln på filmen hade inte slagits fast. Första arbetstiteln var ”James Bond of the Secret Service”. McClory registrerade sedan titlarna ”Longitude 78 West” och ”Latitude 25”.
Både Whittingham och Fleming gjorde senare anspråk på att ha hittat på den slutliga titeln ”Thunderball”. Förmodligen var det Fleming. I vilket fall som helst blev Thunderball det slutliga namnet på filmmanuset.
Hela Xanadus Bondfilmprojekt tycks ha dokumenterats ganska bristfälligt. Flera av överenskommelserna var åtminstone delvis muntliga. Andra beslut finns endast dokumenterade i brev.
Exakt vad var det som McClory hävdade att han hade fått rättigheterna till – att göra en film om James Bond, eller att göra den första filmen om James Bond? Bryce hävdade i sin tur att rättigheterna att göra Bondfilmen var hans egna, som han fått av Fleming. Enligt hans mening låg de rättigheterna utanför Xanadu.
Vem ägde egentligen det färdiga filmmanuset, som Whittingham hade skrivit?
Hur stor procentuell andel av Xanadu ägdes av de olika delägarna? Och så vidare.
Hela historien hade nu blivit extremt juridiskt komplicerad. Och värre skulle det bli.
Fleming skriver Thunderball
I början av varje år reste Fleming till Goldeneye på Jamaica för att skriva en ny Bondbok. Efter boken Goldfinger hade Fleming tröttnat en del på att skriva om Bond och hade brist på idéer. Året innan hade han plockat ihop några gamla manusidéer till en tv-serie om 007 som aldrig blev av och samlat ihop dessa som noveller i boken For Your Eyes Only. Men nu ville hans förläggare ha en ny roman om Bond.
Av någon anledning bestämde sig nu Fleming för att skriva en roman baserad på filmmanuset Thunderball. Varför gjorde han det?
Under det senaste året hade Fleming levt med filmprojektet, som nu såg ut att somna in det också, precis som de tidigare försöken. Varför kasta bort bra uppslag och idéer, kan han ha tänkt. Och Whittingham hade ju fått betalt för sitt manus.
Det var i och för sig inget nytt att han använde sig av gammalt material och omarbetade detta i romanform, men denna gång blev det ödesdigert. Han nämnde nämligen ingenstans att intrigen baserades på det filmmanus som han, McClory och Whittingham arbetat fram. Däremot dedicerades boken till Ernest Cuneo, som ju skrivit det första utkastet.
I boken lade Fleming till en lång sekvens på Shrublands, som helt saknas i filmmanuset. Dessutom tog han bort maffian som skurkar och satte tillbaka SPECTRE. I boken introducerade han också SPECTREs ledare Ernst Stavro Blofeld.
Whittinghams manus blev klart i maj 1960. McClory reste nu runt med detta manus för att försöka hitta finansiering till filmen. Han hade ju fått ett halvår på sig. McClory upptäckte att han inte kunde få någon att intressera sig på allvar för projektet om han inte kunde visa upp klara papper på att det inte fanns några upphovsrättsliga problem. Samtidigt kom det signaler att filmbolaget Fox planerade att göra film av Casino Royale (vars filmrättigheter Fleming hade sålt när boken var ny). Oklarheten om vem som hade upphovsrätten till Bond på film omöjliggjorde nu McClorys planer.
Flemings förläggare, Jonathan Cape, var mycket nöjda med den nya boken Thunderball. De tyckte att den var en tydlig förbättring jämfört med tidigare böcker. De såg fram emot att snart ha en stor Bond-bästsäljare ute.
Fleming fick i slutet av 1960 klart för sig att upphovsrätten till Thunderball-historien inte var så tydlig som han kanske trodde, och att han riskerade stämning om boken publicerades endast under hans författarnamn. Ändå valde han att gå vidare med publicering. Envishet eller arrogans? Kanske bådadera.
Whittingham och McClory fick kännedom om Flemings nya bok på ett sent stadium. De försökte stoppa boken, men man var för sent ute och boken kom ut i mars 1961.
Thunderball-boken blev en jättesuccé, inte minst för att det skrevs så mycket i tidningarna om det upphovsrättsliga bråket kring den.
McClory och Whittingham stämde nu Fleming för plagiat.
Whittingham hade sålt sitt manus till McClory och fått sin betalning för det. Så det var McClory som innehade rätten till Whittinghams manus. Men Whittingham stödde McClory i processen och vid en eventuell vinst kunde han senare gå vidare med en egen process mot Fleming.
Broccoli & Saltzman gör entré
Under våren 1961 kom så producenterna Harry Saltzman och Albert R Broccoli in i bilden. Saltzman hade skaffat sig en sexmånaders option på filmrättigheterna till Flemings Bondböcker och sammanfördes i London med Broccoli. Tillsammans bildade de produktionsbolaget Eon Productions. De fick nobben av många filmbolag men den 21 juni 1961 gjorde de en överenskommelse med United Artists.
Saltzman och Broccoli valde Thunderball som den första Bondfilmen, eftersom den boken var en färsk succé. Richard Maibaum anlitades för att skriva ett manus baserat på boken (som ju i sin tur var baserad på ett annat filmmanus).
När den första versionen av manuset var klart hade United Artists jurister undersökt hur upphovsrättsläget var beträffande Thunderball, och de avrådde från att filmatisera boken just då.
Broccoli & Saltzman ordnade nu ett möte med McClory, som då begärde en stor summa pengar för att de skulle få använda Thunderball-boken. De tackade nej. Så Maibaum fick skriva ett manus baserat på Dr. No istället.
Thunderball-rättegången 1963
Många menar att allt bråk kring Thunderball knäckte Fleming och drev honom till en för tidig död 1964.
Thunderball-rättegången inleddes 20 november 1963 och orsakade ett stort mediaintresse. De två första Bondfilmerna Dr. No och From Russia With Love hade släppts, och James Bond var därför en allt hetare agent.
McClory hade anlitat den framstående advokaten Peter Carter-Ruck, som arbetat nästan två år med fallet. Mängden dokument var stor: huvudtexten var över 400 sidor lång, och åtalshandlingarna innehöll mer än 1000 olika brev. Carter-Ruck och hans stab hade gjort ett bra jobb för McClory.
Efter nio dagars rättegång avbröt man den plötsligt. Det hade blivit dags att göra upp i godo.
Carter-Ruck redovisade villkoren. McClory skulle få sina rättegångskostnader betalda, och han skulle få alla filmrättigheter till boken Thunderball. Han skulle också behålla upphovsrätten till den färdiga filmen och till alla de Thunderball-filmmanuskript som hade tagits fram. Dessutom skulle McClory få ett stort skadestånd – hela 50.000 pund, en enorm summa.
Fleming behöll upphovsrätten till själva boken Thunderball, men alla i framtiden utgivna exemplar av boken skulle bära tillägget: “baserat på ett filmmanuskript av Kevin McClory, Jack Whittingham och Ian Fleming” – i den ordningen!
Det var Ivar Bryce som övertalade Fleming att gå med på den här förlikningen. Varför gjorde han det, efter bara nio dagars rättegång och utan att någon från Fleming-sidan alls hade hunnit vittna?
Först och främst var kostnaderna för rättegången höga, och det stod tidigt klart att McClory hade ett starkare underlag än vad Fleming & Bryce trott. De hade underskattat sin motståndare. Men det berodde också på Flemings egen hälsa, som var försämrad efter alla turer kring Bond.
McClory hade vunnit en total seger. Men ändå var han inte nöjd med uppgörelsen och hamnade i dispyt med sin advokat Carter-Ruck om den och om hans gage. Carter-Ruck fick inte hela sitt gage betalt och behöll därför alla rättegångshandlingar hos sig, handlingar som McClory sedan försökte få tag i på annat sätt.
Nu inledde Jack Whittingham sin egen process mot Fleming. Han ville ha skadestånd för att Fleming förnekat att Whittingham var en av upphovsmännen till Thunderball-intrigen.
Man var mitt uppe i denna process då Ian Fleming plötsligt dog i en hjärtattack 12 augusti 1964. Han fick aldrig uppleva den enorma Bondmani som snart skulle svepa över världen.
Whittingham kunde inte stämma en död man. Hela processen avbröts och Whittingham fick själv betala alla kostnader.
Allt Whittingham fick ut av affären Thunderball var de 5000 pund han erhållit av Xanadu för att ha skrivit filmmanuset. Alla rättigheter till manuset hade han sålt till McClory.
De rättigheter McClory fått i rättegången 1963 var, ordagrant, en ”exclusive right to use James Bond as a character in any such scripts or film of Thunderball”, samt “The exclusive right to reproduce any part of the novel in films and for the purpose of making such films to make scripts”.
McClory gör upp med Eon
1964 hade redan de två första Bondfilmerna gjort Sean Connery till världskändis som 007, och den nya filmen Goldfinger var på väg. Bilden av Bond på film var redan etablerad.
Detta visade sig vara ett problem för McClory, som inte lyckades hitta någon finansiär till sitt konkurrerande filmprojekt.
McClory föreslog då Broccoli & Saltzman en kompromiss. Det skulle bli ett samarbete dem emellan om filmrättigheterna till Thunderball, mot att han fick stå som producent och att han fick 20% av intäkterna. Eon fick däremot ta hand om upphovsrätten till själva filmen, då den gjordes som en del i deras Bondserie.
Broccoli och Saltzman ville inte att någon annan skulle göra en Bondfilm. En konkurrerande Bondfilm skulle skada deras egen serie i detta tidiga skede, ansåg producentduon. De hade efter jättesuccén med Goldfinger funnit den mall, som de i fortsättningen skulle använda till kommande filmer.
En inte oviktig detalj var att McClory under flera års tid letat inspelningsplatser kring Bahamas för att spela in filmen, och han var ordentligt förberedd. McClory var även mycket kunnig beträffande undervattensfilmning.
Thunderball ansågs dessutom vara en av Flemings bästa böcker. Det vore ju synd att låta någon annan göra en Bondfilm baserad på just den här titeln.
McClory hade dragit en vinstlott. Han fick till sist sin Bondfilm gjord, med Connery i huvudrollen, mitt under den mest intensiva Bond-mani-perioden, och fick själv 20% av filmens intäkter.
En sak till skrevs in i avtalet : McClory var tvungen att vänta minst tio år innan han på nytt kunde sätta igång ett filmprojekt baserat på Thunderball-boken eller på filmmanuskripten han innehade. Det verkade inget större hot – då…
Thunderball hade premiär 1965 och blev en av de största succéerna i hela Bondserien. Bara i USA gick hela 75 miljoner amerikaner och såg filmen. McClory kunde inte ha haft en bättre film att få procent på intäkterna ifrån.
McClorys Warhead-film
Åren gick och Bondfilmer passerade förbi.
I januari 1976 gick den tioårsperiod ut som hindrat McClory från att på nytt göra en Bondfilm baserad på Thunderball-manuskripten.
McClory var redo och kontaktade nu thrillerförfattaren Len Deighton. Därefter kontaktade han Sean Connery, som egentligen tagit avsked från Bond 1971, men som McClory nu hoppades skulle kunna återvända i hans eget projekt. Connerys namn kopplat till filmen skulle förstås vara en dörröppnare för McClory.
McClory visste att förutsättningen för att Connery skulle vara intresserad var att han blev inkopplad på ett tidigt stadium och hade full insyn i manus med mera.
McClory, Deighton och Connery tog fram ett maffigt Bondmanus som de kallade Warhead.
Stora delar av den filmen var tänkt att spelas in i New York, med actionscener som vattenskidåkning på Hudsonfloden, fallskärmsscener ovanför Frihetsgudinnan, etc. 1977 var det mycket nära att den här filmen hade blivit av. Ett helt färdigt manus för filmen var klart, och Connery och Deighton hade varit i New York för att kolla inspelningsplatser.
Hela filmprojektet stoppades då av juridiska turer. Broccoli och Eon menade att de hade ensamrätt att göra Bondfilmer baserade på nyskrivna manus, och Warhead-manuset låg onekligen ganska långt ifrån Thunderball-intrigen.
Nya rättegångsbataljer var att vänta, då McClory dessutom hävdade att det var han som ägde filmrättigheterna till SPECTRE och Blofeld, eftersom det var i Thunderball som organisationen hade förekommit för första gången.
För säkerhets skull beordrade Broccoli att alla spår av SPECTRE och Blofeld skulle tas bort från manuset till filmen The Spy Who Loved Me, som just då höll på att skrivas.
Detta är orsaken till att SPECTRE och Blofeld inte har setts till i någon EON-producerad Bondfilm sedan Diamonds Are Forever 1971 fram till och med Skyfall (2012).
I For Your Eyes Only 1981 verkar det dock som om Bond till sist tar kål på Blofeld i filmens inledningsscen, men Blofeld nämns aldrig vid namn och skådisen finns inte med i rollistan. Det var naturligtvis en markering till McClory att Eon faktiskt inte behövde vare sig Blofeld eller SPECTRE för att göra bra Bondfilmer.
Det kan också ha haft att göra med det faktum att McClory ville använda karaktären Blofeld i sin planerade film, och Broccoli såg då till att ta död på “Blofeld” direkt i inledningen av sin officiella Bondfilm For Your Eyes Only.
McClory sågs länge som en lustig kuf i Hollywood. Han drog från den ena filmstudion till den andra och hävdade att han hade rättighet att göra en Bondfilm. Ingen studio ville dock ta risken att utmana UA och Broccoli – man såg framför sig kostsamma juridiska strider som man troligen skulle förlora.
Never Say Never Again
Inget hände med McClorys filmprojekt Warhead förrän 1981, när han träffade producenten Jack Schwarzman, som hade skapat produktionsbolaget Taliafilm. Han var jurist och visste precis hur McClory skulle göra för att få en film till stånd, och Schwartzman hade också de kontakter som behövdes.
Tillsammans fick de Warner att satsa pengar i projektet, och när man fick Sean Connery att göra rollen som Bond igen, var det klart att göra filmen Never Say Never Again.
Schwartzman valde att strunta i Warhead-manuset och istället, av juridiska skäl, låta manuset ligga mycket nära boken Thunderball. Det är orsaken till att Never Say Never Again i praktiken var en nyinspelning av Thunderball.
Kevin McClory hade inget praktiskt att göra med filmen, han avsade sig all sådan detaljkontroll mot att han fick stå som producent.
Eon och MGM (som 1982 köpt United Artists) försökte först stoppa filmen, men det gick inte.
Den som hade total detaljkontroll över filmen var Sean Connery. Han godkände manus, han var med och valde skådespelare och regissör och fick dessutom del av filmens intäkter.
Inspelningen av Never Say Never Again var otroligt rörig och fylld av problem. Budgetramar spräcktes och inspelningstider överskreds. Connery och Schwartzman tålde inte varandra och efter att filmen var klar dröjde det hela tre år innan Connery gjorde en ny film.
Den ”rivaliserande” Bondfilmen Never Say Never Again hade premiär 1983, samma år som Eons Bondfilm Octopussy med Roger Moore, och båda filmerna blev stora kassasuccéer. Never Say Never Again förlorade dock kassakampen mot Octopussy, som drog in avsevärt mera i intäkter.
Nu ville McClory göra en egen serie Bondfilmer, baserade på Thunderball-manuskripten. Filmtiteln Warhead återanvändes vid flera tillfällen som namn på nya projekt som McClory annonserade om i Variety och övrig fackpress. SPECTRE skulle komma tillbaka, hette det.
McClory undersökte finansieringsmöjligheter för en animerad serie filmer som skulle heta ”James Bond vs SPECTRE”. 1991 svarade Eon med den animerade serien James Bond Jr, med Bonds brorson i huvudrollen. 65 avsnitt av serien gjordes. Därmed var McClorys möjligheter att använda denna idé minimala.
McClorys nya filmförsök
Jack Whittingham hade avlidit 1973. Hans familj hade knappt haft någon kontakt alls med McClory sedan Thunderball-rättegången. McClory informerade dem inte om att Never Say Never Again var under produktion, och att den delvis baserade sig på Whittinghams manus.
I mitten av 90-talet kontaktades dock Whittinghams barn av McClory, som via dem ville ha tag i dokumenten från rättegången 1963. Han hade ju då blivit osams med sin advokat och hade därför inte fått ut sina egna handlingar. McClory behövde dessa papper för att driva en ny process mot MGM och Eon.
McClory hävdade nu att Richard Maibaum hade haft tillgång till Whittinghams Thunderball-manus 1961, i samband med att Eons första Thunderball-manus togs fram. Eftersom det manuset införde nya idéer i Bonds värld färgade detta av sig även på manuset till Dr. No och följande filmer, menade McClory. Så Whittinghams och McClorys manus hade alltså varit en sorts grundplåt för filmversionen av James Bond, och därmed för alla följande Bondfilmer.
Whittinghams barn gav dock aldrig papperen till McClory. De litade inte på hans löften om kommande ersättning. Men McClory måste ha fått tag i sina papper på annat sätt.
Den 13 oktober 1997 meddelade nämligen filmbolaget Sony att de tecknat avtal med McClory om att producera en egen serie James Bond-filmer. Första filmen var inplanerad till 1999, sades det också.
Det visade sig att Sony helt enkelt hade köpt McClorys rättigheter för ca 2 miljoner dollar och nu bestämt sig för att ta en fajt med MGM och Eon för att se om de kunde kapa åt sig en del av den lukrativa James Bond-kakan.
Sony och MGM:s kamp om Bond
I februari 1998 släpptes den sensationella nyheten att Kevin McClory och Sony stämde MGM och Eon.
Sony påstod att de hade en del av film-upphovsrätten för karaktären James Bond. Man hävdade i stämningen att Thunderball-filmmanuset, som sedan blev boken Thunderball, var så viktig i skapandet av film-karaktären Bond, att McClory indirekt hade rätt till en del av intäkterna till 35 års Bondfilmer, samt rätt att göra egna filmer med denna film-karaktär.
Inom några veckor lämnade MGM i sin tur in en stämning på 25 miljoner dollar gentemot Sony, där man bland annat hävdade intrång i upphovsrätten och en del andra saker.
Rättigheterna till Bondserien var livsviktig för MGM, som haft finansiella problem under 80- och 90-talen. Bond-avtalet var filmbolagets viktigaste intäkt – bara mellan 1993 och 1996 tjänade man över 400 miljoner dollar på 007.
Det kan ha funnits personliga motiv bakom denna historia. John Calley var chef för Sony Pictures, och han hade bara några år tidigare varit chef för MGM. De menade nu att Calley utnyttjade interna företagshemligheter, till exempel strategier för hur Bondfilmerna skulle lanseras under de kommande åren.
Sony började förbereda planering för sin första Bondfilm. Det ryktades om Liam Neeson i huvudrollen.
I juli 1998 förbjöds dock Sony av en federal domstol i Los Angeles att börja planera för någon egen Bondfilm innan det fanns något domstolsutslag. Det betydde att MGM hade vunnit första ronden.
Pappersmängden juridiska dokument i denna fråga var tydligen enorm, motsvarande 14 telefonkataloger lagda ovanpå varandra.
Domstolen sade också att Sony utan tillstånd förväntades utnyttja det som Bond associerats med i MGM:s alla filmer, samt ansåg att McClorys rättigheter gått ut. MGM hävdade att McClorys rättigheter föll under en viss upphovsrättslag som innebär att man måste förnya dessa rättigheter efter 28 år. MGM menade att eftersom man själva förnyat dessa rättigheter, och då McClory inte gjort det, hade filmrättigheterna till Thunderball återgått till Eon och MGM.
Sony gav sig inte utan försökte gå vidare till högre instans. Det verkade gå mot en stor rättegång, något som både MGM och Sony helst ville undvika.
I mars 1999 gjorde därför de båda filmbolagen upp med varandra, och MGM säkrade då rättigheterna till Bond genom ett finurligt avtal.
Lustigt nog blev det en annan superhjälte, Spindelmannen (Spider-Man) som till sist avgjorde saken.
Sony hade länge velat göra en filmserie om Spindelmannen, men MGM innehade delar av filmrättigheterna till figuren och hade tidvis också varit intresserade av att sätta igång en sådan filmserie. Nu kvittade Sony och MGM Bond och Spindelmannen mot varandra. Sony avsade sig alla anspråk på att göra egna Bondfilmer, och MGM avsade sig alla anspråk på Spindelmannen.
Samtidigt slogs det fast att MGM i och med denna uppgörelse fick kontroll över rättigheterna till samtliga Bondfilmer, alltså även de “inofficiella” filmerna. Sony hade köpt filmbolaget Columbia, som 1967 hade gjort Casino Royale-filmen. Dessa rättigheter såldes nu tillbaka till MGM. Dessutom hade MGM redan tidigare köpt distributionsrättigheterna till Never Say Never Again från Taliafilm. Rättigheterna till dessa filmer köptes för att samla alla Bond-rättigheter under ett och samma tak.
Kevin McClory var inte inblandad i den här uppgörelsen och blev mycket sur. Sony hade gjort upp med MGM utan hans vetskap, sade han. Nu skulle han gå vidare på egen hand mot MGM och kanske även mot Sony, hette det.
I mars 2000 avslog den federale domaren McClorys egna önskemål om att frågan skulle prövas på nytt.
Men det såg nu ganska mörkt ut för McClory, som inte gärna kunde förvänta sig att ett nytt stort filmbolag skulle ge sig på att ta upp kampen med MGM – alla såg ju hur det gick för Sony. Dessutom ansågs det på många håll i filmbranschen att Sonys försök att “sno” en bit av MGM:s Bondrättigheter var osedvanligt sniket.
McClorys sista strid
I september 2001 avslogs även en ny begäran från McClory om att hela saken skulle prövas igen i domstol.
Den federale domaren konstaterade då att trots att Eons serie Bondfilmer startade redan 1962 hade inte McClory förrän 1997 framfört ståndpunkten att han ägde rättigheter till film-James Bond. Dessutom hade McClory varit inblandad i flera rättsprocesser om Bond under 60- och 70-talen, utan att vid något av dessa tillfällen ha framfört det nya kravet. Det gjorde att hans krav inte var trovärdigt, enligt domaren. Eon med moderbolaget Danjaq förnekade dessutom att Maibaum alls hade sett Whittinghams manus 1961.
Det sista försöket från McClory i frågan var en annons i tidskriften Screen International 2002. Där utbjöds Bond-filmrättigheter, som i texten tydligt kunde kännas igen som de McClory alltid hävdat sig ha, till högstbjudande. Eon hotade snabbt med jurister, och sedan kom det inga fler annonser.
Ironiskt nog köptes hela MGM av Sony i september 2004 för 4.8 miljarder dollar. Så Sony fick till sist hand om Bond i alla fall, om än indirekt.
Detta tycktes bli slutpunkten för McClorys långa kamp. Han avled i november 2006, 80 år gammal, samtidigt som den 21:a Bondfilmen Casino Royale drog fulla hus på världens biografer.
Åsikter om McClory
Många Bondfans har under årens lopp varit kritiska till McClorys agerande. Han har ibland beskrivits som en sniken typ som bara ville krama ut så mycket pengar som möjligt ur den skärva av Bond som han ägde rättigheterna till.
Andra har menat att McClorys Bondfilmer skulle ha skildrat Bond på ett mer modernt och tuffare sätt, till skillnad från till exempel 70-talets humoristiska Bondfilmer.
Kevin McClory kom från en enkel bakgrund och kände sig lurad och sviken av Fleming och Bryce, som kom från brittisk överklass. Han led också av stamning och dyslexi. Detta måste ha skapat ett envist revanschbehov som han aldrig blev fri från.
McClory lade det mesta av sin förmögenhet på domstolsprocesser och advokatkostnader. Med de pengar han tjänade på Thunderball-filmen 1965 kunde han ha byggt upp ett eget bolag och producerat massor av spännande film. Han kunde dock aldrig släppa James Bond och det faktum att han var så nära att få bli den som var först med att lansera en Bondfilm.
Han sökte något han aldrig fann, och han blev heller aldrig nöjd med de uppgörelser och avtal han lyckades nå.
I och med McClorys död frågade sig många om hans arvingar på något sätt skulle välja att driva frågan vidare. Efter några år kom svaret.
MGM och Danjaq gör upp med McClorys dödsbo
Den 15 november 2013 tillkännagavs att MGM och Danjaq gjort upp med McClorys dödsbo, och genom denna uppgörelse till sist köpt McClorys lösa Bond-rättigheter. Någon köpesumma angavs inte.
Advokatbyrån som representerade McClorys arvingar sade i ett uttalande: “The 50-year intellectual property row involving James Bond was settled because of a great deal of hard work by the attorneys for the estate of Kevin McClory, MGM, and Danjaq and will benefit James Bond film fans throughout the world”.
Därmed har efter alla dessa år alla James Bond-filmrättigheter samlats under ett och samma tak. Vågar vi nu hoppas att denna långa juridiska tvist äntligen är över?
Många Bondfans ville också återse Blofeld och SPECTRE i en Bondfilm.
4 december 2015 tillkännagavs att den 24:e Bondfilmen skulle heta SPECTRE. SPECTRE och Blofeld kom till sist tillbaka i den filmen, och den filmen kanske är en sorts slutpunkt i den långa historien som började på 1950-talet.
Boken The Battle for Bond av Robert Sellers
Denna artikel skrevs från början 1997 och har sedan omarbetats flera gånger.
2007 skrevs artikeln om helt och hållet sedan boken ”The Battle for Bond” av Robert Sellers utkommit. (Tomahawk Press, 2007)
Det är den första och hittills enda bok som beskriver hela denna historia och vars författare har haft tillgång till alla kvarvarande dokument. Många nya faktauppgifter i ovanstående text kommer alltså från den boken.
Den som är intresserad av att veta mera om de olika filmmanuskripten som togs fram av McClory, Whittingham och Fleming kan hitta detaljerade sammanfattningar av dem i Sellers bok.
Uppdaterat: I februari 2008 meddelade Tomahawk Press att de drar in boken “The Battle for Bond“. På deras webbplats står det att boken har blivit “banned by the Ian Fleming Will Trust”. Uppenbarligen är det bokens publicerade material från Thunderball-rättegången som har orsakat detta. Familjen Flemings advokater menar att vissa av de återgivna breven inte är att se som offentliga handlingar.
Boken gavs ut igen under våren 2009, fast då med vissa brev borttagna och med ett nytt förord.
- Filmsidan Thunderball
- Filmsidan Never Say Never Again
