Byt till blått tema
(1977)

SNABBFAKTA   -   INTRIGEN I KORTHET   -   OM FILMENS TILLKOMST   -   RECENSION   -   KUL ATT VETA

Snabbfakta

Svensk titel: Älskade spion

Premiärdatum: England: 7 juli 1977. USA: 3 augusti 1977. Sverige: 17 september 1977.

Längd: 125 minuter.

Producent: Albert R Broccoli, Eon Productions.

Regi: Lewis Gilbert.

Manus: Christopher Wood & Richard Maibaum.

Foto: Claude Renoir. Scenografi: Ken Adam (Oscarsnominering). Klippning: John Glen.

Musik: Marvin Hamlisch (Oscarsnominering). Titelmelodi: Nobody Does it Better, framförd av Carly Simon (Musik: Marvin Hamlisch, text: Carole Bayer Sager) (Oscarsnominering).

Filmbolag: United Artists.

Med Roger Moore, Barbara Bach, Curt Jurgens, Richard Kiel, Caroline Munro, Bernard Lee, Geoffrey Keen, George Baker, Lois Maxwell och Desmond Llewelyn.

Inspelad i Egypten, Sardinien, Bahamas, Canada, Malta, Skottland, Okinawa, Schweiz och i Pinewood Studios, England.

Intrigen i korthet

Britterna och ryssarna har blivit av med varsin atomubåt. Deras kurser var topphemliga, så man misstänker att den som ligger bakom det hela har använt sig av någon värmesökande metod. Bond skickas ut för att undersöka vissa ledtrådar i Kairo, där han träffar Anya Amasova, ryssarnas agent XXX. De slår sig ihop och får snart veta att redaren Karl Stromberg är den skyldige. Denne har bl a hantlangaren Jaws, som har ståltänder. Till sin hjälp har 007 sin fräsiga Lotus Esprit, som till exempel kan köras under vatten. Filmens slutstrid inträffar ombord på Strombergs tanker Liparus.

Om filmens tillkomst

Producenten Harry Saltzman hade till sist ledsnat på Bond. Dessutom behövde han pengar till diverse andra kostsamma projekt som han var involverad i. Hans 50-procentiga andel i produktionsbolaget köptes ut av filmbolaget United Artists. Detta medförde segdragna juridiska turer som drog ut på tiden.

Efter det halvhjärtade mottagandet av den förra filmen, The Man With the Golden Gun, undrade många om Bondserien var på väg mot sitt slut. Nu var det Ian Flemings kanske minst lyckade bok som skulle filmas, The Spy Who Loved Me. Fleming hade bestämt att filmmakarna bara skulle få använda titeln och inget annat. Varför kan man bara gissa.

Detta betydde att Broccoli & Co hade relativt fria händer att hitta på något originellt. Befriad från den ofta stormiga affärsrelationen med Saltzman, kunde han agera på ett effektivare sätt. Man hade den hittills största filmbudgeten för en Bondfilm, nästan 14 miljoner dollar, att leka med. Samtidigt var detta en mycket avgörande film för Broccoli: han var tvungen att visa för filmbolaget att han ensam kunde klara av att producera en framgångsrik Bondfilm, samtidigt som hela seriens framtid stod på spel. Vinna eller försvinna...

Ett gäng manusförfattare sattes genast i arbete och kom fram till ett par ganska fantastiska resultat som bland annat involverade dåtida terroriströrelser. Dessa manusutkast avfärdades dock som alltför politiska. I stället bestämde man sig för att på nytt damma av gamla SPECTRE och Blofeld igen. Samtidigt började den rivaliserande producenten Kevin McClory förbereda ett eget Bondfilmsprojekt och hävdade att det var han som innehade copyright-rättigheterna till SPECTRE och Blofeld. Denna trassliga historia kan du läsa om på McClory-sidan. Broccoli misstänkte att han hade lagen på sin sida, men ville inte riskera en lång och onödig rättstvist, varför alla spår av SPECTRE och Blofeld raskt försvann ur filmmanuset.
Endast två manusförfattare är krediterade, men i själva verket var det upp till tolv författare som i olika omgångar jobbade på manuset.

Först var det meningen att Guy Hamilton, som regisserat de tre senaste Bondfilmerna, skulle göra även denna film. Han hoppade dock av projektet för att istället göra Superman - The Movie. (Det blev dock Richard Donner som regisserade den filmen).
Han ersattes av You Only Live Twice-regissören Lewis Gilbert. Hamilton kom aldrig mer tillbaka till Bondserien.

Det spektakulära skidhoppet i filmens inledningsscen genomfördes av stuntmannen Rick Sylvester i juli 1976. Hoppet skedde vid Mount Asgard i Kanada (ca 1000 m högt) och hade inspirerats av en whiskyannons som Broccoli sett. Enligt uppgift fick Sylvester 30.000 dollar för besväret.
Denna stuntscen är en av de mest berömda i hela Bondserien, och sekvensen regisserades av John Glen, som senare skulle komma att stå för regin i fem Bondfilmer på 80-talet.

Manuset krävde en stor tanker som skulle kunna svälja ubåtar med sin för, och i tankern skulle det finnas plats för monorail-banor, docka, brygga mm. Tre ubåtar skulle också kunna ligga bredvid varandra. Scenografen Ken Adam hittade en hangar som kunde byggas om, men det var lika dyrt som att bygga en helt ny scenbyggnad i Pinewood. Alltså blev det ett nybygge som kostade en miljon pund och döptes till The 007 stage. Som tur var hade Adam och de andra nytta av sina erfarenheter från det liknande jättebygget till You Only Live TwiceThe 007 Stage var 130 m lång, 160 m bred och 19 m hög. Ubåtarna som befann sig i den var 5/8 av verklig storlek.

Recension

Betyg:

9.5 av 10

The Spy Who Loved Me är en av de bästa Bondfilmerna och definitivt den främsta från 70-talet. Efter att Roger Moores två första Bondfilmer varit mer avvaktande och inte riktigt helgjutna, kommer här Moores riktiga smash.
Det lär också vara den av sina Bondfilmer som han är mest nöjd med.

Roger Moore är väldigt bra i den här filmen, och äntligen ger manuset honom några tuffare scener. Slagsmålet med Sandor på hustaket är en klassiker ("what a helpful chap") och kanske Moores bästa fajtsekvens. Scenen med Anya på hotellrummet, då Bond erkänner att det var han som dödade hennes pojkvän, är en av Moores bästa scener i hela Bondserien.

Manuset är riktigt bra, filmen består väl egentligen av nya varianter av scener ur tidigare Bondfilmer, men det fungerar fantastiskt bra och resultatet blir ett sorts "Bond´s greatest hits". The Spy Who Loved Me var en av 70-talets största filmsuccéer, och det var en rulle som gjorde många till Bondfantaster (jag, till exempel 🙂) Extra plus för hänsyftningen på Bonds tidigare öden och äventyr (Anya nämner Bonds kortlivade äktenskap med Tracy, vilket får Bond att reagera på ett intressant sätt. Utmärkt!) 

Barbara Bach är helt OK i rollen som agent XXX, Bonds ryska motpart. Hon är definitivt en av de elegantaste kvinnorna i hela Bondserien. Agent XXX är Bonds jämlike, och 007 får inte alltid sista ordet i den här filmen!
Curt Jürgens ger ett litet trött intryck som Stromberg och klagade under inspelningen över att han bara fick sitta och trycka på knappar. Det är för övrigt ganska uppenbart att Stromberg är en Blofeld utan katt. Han har till och med samma klädsmak som Blofeld!
Richard Kiel introducerar den urstarke Jaws, som blev så populär att filmmakarna lät honom komma tillbaka i nästa film. Detta skulle dock visa sig vara ett stort misstag.

Walter Gotell som general Gogol såg vi senast som SPECTRE-agent i From Russia With Love. Gogol skulle återkomma i de närmaste fem Bondfilmerna. I filmen träffar vi för övrigt försvarsministern (Geoffrey Keen) för första gången. Han kommer i fortsättningen att vara en del av det fasta persongalleriet kring Bond. Han är faktiskt med lika länge som Gogol, i fem filmer till alltså.
Även Robert Brown är med här - han gör rollen som amiral Hargreaves - och Brown efterträdde senare Bernard Lee i rollen som M.

Lewis Gilberts regi gör filmen snabb och effektiv, och John Glens klippning är suverän, särskilt i actionavsnitten. Ken Adams scenografi sätter en enorm prägel på filmen, inte bara den stora Liparus-tankern utan även Strombergs Atlantis.

Filmen är, precis som så många andra Bondfilmer, mycket vackert och elegant fotograferad. Den fotoansvarige, Claude Renoir, är för övrigt sonson till den store impressionistmålaren Auguste Renoir.
Detta är också en 007-rulle med ovanligt många exotiska miljöer. Särskilt lyckade är sekvenserna vid det egyptiska templet då Bond och Anya förföljer Jaws. Till och med konstvetare har berömt dessa scener. 

Maurice Binders förtexter till The Spy Who Loved Me är (tillsammans med On Her Majesty´s Secret Service) hans bästa i hela serien. För första gången får vi i förtexterna se Bond själv. Resultatet blev mycket lyckat.

Någon som saknas i The Spy Who Loved Me är John Barry, som flyttat till USA och på grund av brittiska skatteregler inte var tillgänglig. I hans ställe kom Marvin Hamlisch, som gjort flera musikaler, mest känd är A Chorus Line. Titellåten Nobody Does it Better är bra, men resten av soundtracket är tyvärr halvdant. Det ligger faktiskt till så att det bara är Barry som till fullo kan fånga den speciella Bondstämningen med sin lysande musik (Typiskt nog är Moores två bästa Bondfilmer båda utan Barry-musik, vilket man många gånger haft anledning att beklaga).
Hur Hamlischs soundtrack till The Spy Who Loved Me kunde Oscarsnomineras är obegripligt.

The Spy Who Loved Me är den bästa av de storslagna Bondfilmerna. Med det menar jag de filmer med enorma, påkostade scenbyggen och där skurken till sitt förfogande har en jättelik armé, med vilken strider utkämpas i filmens slutskede.

Detta var den sista (senaste?) Bondfilmen som klipptes sönder av svenska biocensuren. Det som ansågs skadligt för en myndig biopublik var bland annat Bonds slagsmål med Sandor, Bonds fajt med de ryska agenterna, Jaws som dunkar Bond i taket i tågkupén samt Bonds slutuppgörelse med Stromberg. Alla dessa scener kortades av censorerna. Ren vandalism! Numera kan man se hela filmen på dvd och blu-ray utan klipp.

Det finns naturligtvis en del problem även i denna film, till exempel Jaws uppenbara odödlighet (Jaws borde ha dött i hajtanken) och ett par sekvenser när Bond skall programmera om ubåtarnas missil-mål. Ubåtarna skall inom ett par minuter utplåna New York och Moskva. Vad gör Bond? Han öppnar datamanualen på sidan 1. Omedelbart tar han reda på ubåtarnas koordinater (ingen som helst behörighetskod finns tydligen) och ser sedan till att ubåtarna får varandras lägeskoordinater som nya mål. Ubåtsbesättningarna misstänker heller ingenting när de sekunderna före avfyrning får nya mål!
Genast
efter att ubåtarna tagit kål på varandra, börjar det plötsligt explodera överallt i Liparus. Jag har alltid haft svårt för just dessa sekvenser i en för övrigt så bra film... En eller annan dylik scen finns mer eller mindre i varje Bondfilm. Som synes är inte ens de bästa av dem utan skönhetsfläckar. 

The Spy Who Loved Me är en oerhört välbalanserad, underhållande och effektivt berättad film, som man aldrig tröttnar på. Alla de 14 miljonerna dollar syns på bioduken (tja, det som inte syns skulle väl vara Rogers gage) och filmen blev den största Bond-kassasuccén sedan Thunderball.

Det bör också nämnas att det är tack vare denna films succé som Bondserien kunde ånga på vidare in i 80- och 90-talen (och sedan ännu längre). En given klassiker!

Om någon undrar varför denna film får 9.5 och inte 10 i betyg så beror det uteslutande på att John Barry inte har gjort musiken till filmen.

VHS-omslag, 1988 års utgåva
DVD-omslag, Ultimate Edition (2006)
Blu-Ray-omslag, 2012 års utgåva

Kul att veta om
The Spy Who Loved Me

  • Bråket mellan producenterna Saltzman & Broccoli äventyrade hela Bondseriens framtid. Ett tag var det mycket oklart med finansieringen av den nya filmen. Broccoli beskriver den här episoden i sin självbiografi When the Snow Melts. Saltzman hade lånat pengar av schweiziska banker och satt sin andel i sitt och Broccolis bolag Danjaq som säkerhet – något han inte fick göra enligt kontraktet. En av bankerna menade till och med att hela Danjaq hade satts som säkerhet! Hela summan lär ha legat kring 20 miljoner dollar.
    Ett helt batteri av advokater och jurister satt och förhandlade på ett lyxhotell i Lausanne. Mellan de heta förhandlingarna åt man “Cordon Bleu-måltider” vilket enligt Broccoli gjorde situationen lite absurd.
    En av Saltzmans stjärnadvokater lär ha tagit 400 dollar i timmen, vilket ansågs högt redan för 25 år sedan!
    Alltihop slutade med att United Artists köpte Saltzmans andel av Danjaq och lät Broccoli kvarstå som ensam producent. Saltzman gjorde sedan inget större väsen av sig: han gjorde några ekonomiska felsatsningar och levde sedan ett tillbakadraget liv. Han avled 1994.
  • Intrigen i The Spy Who Loved Me har egendomliga likheter med den i You Only Live Twice. Saul Fischer skrev för många år sedan en intressant artikel om dessa likheter. Ett urval punkter ur denna kan du läsa här.

  • Rick Sylvesters skidhopp vid Mount Asgard bevakades av flera kamerateam, men det var bara ett av dem som lyckades fånga hela hoppet och vars film kunde användas.
  • Modellen av Liparus-tankern var 25 m lång och sprängdes i luften, precis som det ser ut i filmen.
  • Det var Albert R Broccoli personligen som krävde att karaktären Jaws skulle överleva filmen (i manuset dog Jaws i eld-infernot). Han ansåg att karaktären hade sådan potential att man kunde använda honom i en film till.

  • Bonds Lotus Esprit var inte en enda bil utan flera exemplar, som alla kunde utföra olika finesser. En av Lotusarna utrustades så den kunde färdas under vatten. Två man krävdes för att styra den.
    Undervattensscenerna är alltså filmade på riktigt i Bahamas och inte med små modeller.
    Lotusen kallades för övrigt skämtsamt för Wet Nellie (med hänsyftning på autogyron Little Nellie i You Only Live Twice).
    Vi kan tacka scenografen Ken Adam och specialeffekt-mästaren Derek Meddings för den här fantastiska bilen.
  • I en tidig manusversion skulle Fekkesh vara anställd vid egyptologiska museet, så man hade skrivit in en slagsmålsscen med Bond i museet bland sarkofager och andra föremål. Denna idé återanvändes i nästa film, Moonraker, fast då i Venedig.

  • Christopher Wood skrev en romanversion av filmmanuset, James Bond, The Spy Who Loved Me. Boken utgår från en tidig version, så Stromberg heter i boken Sigmund i förnamn. Det uppges också att han är svensk och har sitt högkvarter i Malmö. Enligt Wood heter Jaws egentligen Zbigniew Krycsiwiki och är polack.
  • Stromberg skulle från början ha hetat Stavros, men antagligen ansåg man att det var för likt Blofelds mellannamn – Ernst Stavro Blofeld.
  • Det uppges att Jaws ståltänder var så smärtsamma för Richard Kiel att bära, att han bara kunde ha dem i femminuterspass. Kiel hade för övrigt 52 i skonummer.

  • Vid inspelningen i Egypten råkade filmteamet ut för en plötslig matbrist. Då tog producenten Albert R Broccoli på sig kockmössan och kokade personligen spaghetti för ca 100 man.
  • George Baker, som spelar kapten Benson, såg vi tidigare som sir Hilary Bray i On Her Majesty’s Secret Service.
  • Milton Reid, “Sandor”, var en av Dr. No:s vakter i den första Bondfilmen. Han hade även en mindre roll i ploj-filmen Casino Royale.
  • Fiskarten Pterois voletans, som Bond märkligt nog känner igen hos Stromberg, kallas Drakfisk på svenska. “Other fish avoid it – handsome, but deadly.”

  • Minns ni Gerry Andersons synopsis för Moonraker, som skrevs kring 1970 men som aldrig användes? (Se Diamonds Are Forever-sidan).
    I hans manus-skiss förekom en skurk som kapade ubåtar, varför Gerry stämde Eon Productions. Det hela slutade med att Eon köpte alla rättigheter till det gamla manus-utkastet och Gerry lär inte ha fått mer än 3000 pund för det.
  • Innan man fick tag i Richard Kiel, hade man planer på att låta David Prowse spela Jaws. Prowse blev dock inte lottlös – han blev samma år som Bondfilmen släpptes världsberömd som Darth Vader i Star Wars.
    Även Will Sampson (indianen i Gökboet) var föreslagen som Jaws.
  • Backgammon-partiet mellan Bond och Kamal Khan (Octopussy) förekom först i manuset till The Spy Who Loved Me. Det var meningen att Bond skulle ha spelat backgammon med Max Kalba.

  • Michael Billington hade uppenbarligen varit en av Roger Moores tuffaste konkurrenter om rollen som Bond i Live And Let Die. I denna film spelar Billington Sergei, som Bond skjuter med sin skidstav.
  • Roger Moore blev brännskadad när man spelade in Bonds slutstrid med Stromberg. Han hann precis kasta sig undan explosionen. “Jag har nu två hål där de flesta bara har ett” sade Moore.
  • Producenterna fick kritik för att de använde så stora mängder vatten till The 007 Stage under den heta sommaren 1976. Den var vattenbrist i England och vissa tidningar skrev sura artiklar i ämnet. Filmbolaget påstod dock att man mirakulöst nog hade en brunn precis i närheten av The 007 Stage. Tänk, så praktiskt ;-).
  • Shane Rimmer, som haft småroller i både You Only Live Twice och Diamonds Are Forever, fick nu sin största Bondroll. Han spelar ubåtskapten Carter från USS Wayne (“A nuclear missile? Hey!”).

  • Den stora 007 Stage invigdes 5/12 1976 i närvaro av bland andra dåvarande premiärministern Harold Wilson. Det var en god investering, eftersom scenen användes flitigt vid andra filminspelningar ända tills hela rasket brann ned 1984. 007 Stage byggdes upp igen och brann sedan ned en andra gång 2006.
  • Uppenbarligen verkar man ha tänkt att Stromberg ska ha “ihopväxta” fingrar, ungefär som simhud, men det syns inte direkt i filmen. Vi får bara veta att Stromberg inte vill skaka hand. Kanske specialeffekterna inte blev så bra i just detta fall.
  • Strombergs supertanker, Liparus, var en modell men den var nästan 20 meter lång!
  • Bonds Wetbike var egentligen inget annat än en lyckad produktlansering, eftersom tillverkaren passade på att börja sälja denna farkost i samband med filmens premiär.

  • Strombergs Atlantis var inte byggt i full skala, men hela komplexet vägde ändå 13 ton!
  • När Bond och Anya vandrar genom öknen efter att deras bil brakat ihop (topplockspackningen!) spelas temat från den klassiska filmen Lawrence of Arabia av Maurice Jarre – ett musikaliskt skämt.
  • Scenen då Bond skjuter Stromberg – med fyra skott – är ovanligt våldsam för att vara i en Bondfilm. Det var från början tänkt att Bond skulle säga “ballseye, fishfinger!” men den repliken ströks.
  • Inspelningarna av denna berömda Bondfilm dokumenterades i en omfattande BBC-serie, hela sex timmar lång! Serien gick i svensk tv kring 1977-78 och har aldrig sänts igen. Vad skulle man inte ge för en videoinspelning av denna tv-serie? Fråga inte…
    Jag minns att man bland annat fick se när man spelade in vinjetten. Ett helt avsnitt handlade om filmens specialeffekter.

  • The Spy Who Loved Me var den mest framgångsrika Bondfilmen sedan Thunderball 12 år tidigare. Enbart i USA drog filmen in dubbelt så mycket pengar som The Man With the Golden Gun.
  • The Spy Who Loved Me är den Bondfilm som nominerats till flest Oscar – hela tre stycken. Ken Adam för Bästa scenografi, Marvin Hamlisch för Bästa musik och Nobody Does It Better för bästa sång. Tyvärr vann inte filmen någon statyett!
  • En vanlig Bond-fråga brukar vara “Hur lång är Richard ‘Jaws’ Kiel?” Svaret är 2.18. Han står omnämnd i Guinness rekordbok som “den längsta skådespelaren”.
  • När Bond kör upp med sin Lotus på stranden står flera förvånade åskådare och tittar på. En av dem, han som sätter handen för munnen, är Richard Kiels äldste son.


www.Agent007.nu