I den här sektionen kan du läsa om litteraturens Bond och om 007:s skapare, Ian Fleming. Han levde ett mycket innehållsrikt och dramatiskt liv – en fröjd för biografiförfattarna!
IAN FLEMING
(1908 – 1964)
Del I: Uppväxt och studier
Ian Lancaster Fleming föddes den 28 maj 1908 i London-stadsdelen Mayfair. Han kom från en välbärgad överklassfamilj.
Ians far Valentine Fleming var skotte och arbetade på sin fars ansedda bank, Robert Fleming & Co. Valentine Fleming valdes även in till parlamentet som konservativ ledamot för South Oxfordshires valkrets 1910. Familjen var rik och umgicks i de fina kretsarna. Winston Churchill hörde till familjens vänkrets.
Ians mor, Evelyn St Croix Rose, var av skotsk-irländsk börd, känd för sin skönhet och kallades allmänt för Eve. Hon verkar ha varit en ganska auktoritär person.
Ian hade tre bröder: Peter, som var ett år äldre, samt Richard och Michael som var tre respektive fyra år yngre än Ian. Unge Ian blev snart sedd som en liten rebell i denna fina familj. Han tyckte inte särskilt mycket om det som hans föräldrar ansåg viktigt, till exempel hästar, hundar och familjeträffar. Inte heller var Ian speciellt intresserad av Skottland.
1914 utbröt första världskriget. Valentine Fleming gick in i den brittiska armén och skickades till Frankrike, där han snart blev befordrad till major.
Ian på internatskola
Eve Fleming var kvar hemma med de fyra barnen. Det var naturligtvis meningen att barnen Fleming skulle följa i sin fars fotspår. 1916 skickades Ian och Peter till en internatskola som hette Durnford. Chef för skolan var en viss Tom Pellatt, som inte var så sträng. Hans fru brukade läsa spännande böcker för eleverna på skolan. Här blev unge Ian snabbt förtjust i författare som Robert Louis Stevenson (“Skattkammarön“) och Sax Rohmer (författare till böckerna om detektiven Bulldog Drummond och den djävulske skurken Fu Manchu).
Durnford var dock inget trevligt ställe, studieförhållandena var riktigt dåliga, pennalism och mobbning förekom flitigt, och på grund av krigets ransoneringar var maten usel.
Ian fick här sin första kontakt med golfsporten, något som han skulle fortsätta att vara intresserad av senare i livet.
Fadern stupar i kriget
Den 20 maj 1917 drabbades familjen Fleming av en tragedi då Valentine Fleming stupade i Frankrike. Han och en annan officer dödades av en tysk granat när de försökte ta sig fram mellan två skyttegravar.
Han fick postuma hedersutmärkelser, och Winston Churchill skrev hans dödsruna i The Times.
Ian Flemings far hade dött hjältedöden på slagfältet, något som kom att prägla Ians hela uppväxt. I brist på en närvarande far såg Ian i stället upp till sin äldre bror Peter.
Senare i livet brukade Ian Fleming alltid hänga upp sin fars inramade dödsruna ur The Times på väggen. Churchill hade signerat den.
I de flesta brittiska överklassfamiljer är det mycket viktigt med släktens fortlevnad, och den äldste pojken i varje generation blir släktens frontfigur. Eftersom Peter Fleming var äldst, fick Ian finna sig i att under decennier framåt stå i sin brors skugga. Peter Fleming var rena svärmorsdrömmen: väluppfostrad, mycket begåvad och han skulle säkert bli något stort. Ian ansågs däremot vara litet excentrisk och överdrivet fantasifull.
Ian börjar på Eton
Eve Fleming hade vid 32 års ålder fått ärva sin rike make (för att hon skulle få behålla en hög årlig inkomst hade dock Valentine i sitt testamente bestämt att hon inte fick gifta om sig).
Hon hade utan vidare råd att skicka Peter och Ian till den ansedda och ryktbara privatskolan Eton, där även Valentine hade varit elev. Detta inträffade 1921, när Ian var 13 år. Redan då ansågs Ian vara en mycket stilig ung man som var noga med sin klädsel och framtoning (Ians klassföreståndare anmärkte till exempel på hans användning av hårolja).
Ian trivdes aldrig på Eton. Han tyckte inte att han passade in där.
På ett område var dock Ian framstående: han var skolans bästa idrottsman, särskilt i friidrottsgrenar som löpning och längdhopp. Två år i rad, 1925 och 1926, blev Ian Fleming Victor Ludorum – Etons mästartitel. Att någon vann denna titel två år i rad var mycket ovanligt. Han hade fortfarande inte fyllt 18 år.
Ian, som var en sann individualist, var inte särskilt förtjust i lagsporter. Vid en kollision under en fotbollsmatch 1926 fick Ian dock sin näsa knäckt, vilket gav honom den senare så välkända profilen. En liten kopparbit sattes in i hans näsa för att jämna ut den. Ian anklagade sedan denna kopparbit för att ha vållat honom många hälsoproblem, bland annat intensiva attacker av huvudvärk.
Många år senare berättade Ian Fleming för en god vän en anekdot från sin Eton-tid: Rektorn hade kallat in Ian för en bestraffning för något han gjort sig skyldig till. Denna bestraffning skulle äga rum kl 12.00. Problemet var att Ian vid samma klockslag även skulle springa ett hinderlopp.
Ian lyckades övertala rektorn att flytta bestraffningen till kl 11.45. Efter att ha utsatts för rektorns käpp sprang sedan Ian hinderloppet kl 12, trots att han hade blodfläckar på baksidan av sina byxor. Han kom tvåa. Snacka om att bita ihop…
Ian Flemings första publicerade litterära verk var novellen The Ordeal of Caryl St George i skoltidningen The Wyvern. Senare skrev även Ian (opublicerade) ungdomsdikter.
Under sin Eton-tid höll han ihop med sin storebror Peter, men betraktades också av vissa som en litet enstörig och osocial person som gärna höll sig för sig själv.
Ians mor Eve blev vid den här tiden förälskad i den populäre porträttmålaren Augustus John. Våren 1925 åkte hon tillsammans med honom till Berlin. Vid återkomsten hade hon med sig en liten baby, en flicka som hon “adopterat” och döpt till Amaryllis.
Militärskola
Ian tappade snart intresset för sina studier, och betygen sjönk. Eve Fleming bestämde sig då för att flytta honom till en mer disciplinerad miljö, så att det skulle bli någon ordning på honom. Storebror Peter kunde ju läsa vidare vid Oxford, medan Ian kunde få gå i sin fars militära fotspår.
Ian förflyttades alltså till militärskolan i Sandhurst.
Här kommer de första rapporterna om att Ian var favorit bland traktens flickor, han sågs redan här som en kvinnokarl (han lär dock ha varit en usel dansare). Vid ett tillfälle var Ian ute med en flicka på en nattklubb och bad en kompis rapportera in för honom vid kvällsvisitationen. När Ian senare samma natt klättrade in över staketet åkte han fast och fick ett hårt disciplinstraff.
Trots att en militärskola knappast var den bästa platsen för en individualist som Ian, gjorde han någorlunda bra ifrån sig vid Sandhurst, även om han aldrig tog sin militära utbildning på allvar.
Ian avskydde ridning men tyckte bättre om gevärsskytte.
1927 blev han antagen till His Majesty´s List för The King´s Royal Rifle Corps, det finaste infanteriregementet. Detta hade Eve Fleming fixat genom sina kontakter, som nu sträckte sig ända in i Buckingham Palace!
Vid denna tid beslutades det att armén skulle “mekaniseras”. Ian och några andra av kadetterna tyckte inte att de hade någon lust att sitta och trycka på knappar och dra i spakar. Han vägrade anta sin utnämning till regementet (detta var i alla fall Ians officiella version, i själva verket tyder det mesta på att det var alla amorösa kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig vid skolan).
Han skrev hur som helst ned sin avskedsansökan på ett vykort, postade den till skolan och stack sedan iväg därifrån.
Ians dominanta mor Eve Fleming var inte glad över detta.
Ian hade verkligen visat sig vara familjens svarta får.
Till Kitzbühel
Eve Fleming hade hört talas om en privatskola i Kitzbühel i österrikiska Tyrolen. Hit skickades nu Ian, och här upplevde han några av sina mest positiva ungdomsår. Skolan låg högt uppe bland bergen i en ståtlig byggnad som hette Villa Tennerhof.
Ägarna till skolan, Ernan Forbes-Dennis och hans fru, tillämpade en effektiv språkundervisning, varför Ian här lärde sig tyska och franska. Det var även härliga omgivningar att bo och studera i, och Fleming ägnade sig på fritiden åt skidåkning och bergsklättring (Vintersport hade börjat bli populärt efter kriget, och 1928 byggdes den första linbanan uppför Hahnenkamm i Kitzbühel).
Han blev också populär bland ortens flickor. Samtidigt som han umgicks med österrikiska flickor, som fann honom mycket stilig, brevväxlade han med en flickvän hemma i England.
Ian började här utveckla sina talanger och fann att han kanske kunde bli något på egen hand och inte bara ses som Peter Flemings yngre bror. Forbes-Dennis fru uppmuntrade Fleming att utveckla sitt skrivande, så han skrev ett par korta noveller. En hette Death on two occasions, och en annan hette A poor man´s escapes.
Ian var mycket intresserad av språk och bestämde sig för att försöka göra karriär inom brittiska UD, något som var svårt och mycket åtråvärt.
Del II: Karriär och yrkesliv
I München och Geneve
1928 reste Ian Fleming till universitetet i München för att förbättra sina språkkunskaper. Han var då 20 år. I München lärde han sig också ryska. Året därpå läste han franska vid universitetet i Genève. I samband med detta fick Fleming tillstånd av den berömde dr C G Jung att översätta ett tal om 1500-talsalkemisten Paracelsus som denne hade hållit.
Ian började intressera sig för bilar. Bland annat körde han ett tag en Bugatti.
På en lång raksträcka i Henley hemma i England lär han vid ett tillfälle ha blåst på i över 100 miles/hour (en engelsk mil är 1609 m, vilket gör 100 miles till ca 160 km/h). I Genève hade han en svart Buick.
Ian samlade några av sina dikter i en bok som trycktes upp i en mindre upplaga. Den hette The black daffodil. Ian skämdes senare över sina ungdomsdikter, sökte upp alla exemplar av boken och brände upp dem.
I Genève blev Ian förälskad i en schweizisk flicka som hette Monique. De förlovade sig, och han ville gifta sig med henne men modern Eve Fleming sade nej. Hon tyckte inte att Monique var någon passande hustru till Ian. Förlovningen bröts alltså, vilket förstås gjorde Ian bitter (Fleming lät senare James Bonds mor vara en schweiziska vid namn Monique).
Ian missar inträdesprovet
1931 genomgick Ian Fleming ett inträdesprov för att få komma in vid utrikestjänsten. Han placerade sig på 25:e plats av 62 deltagare. Detta var ett stort misslyckande och sårade Ians stolthet enormt. Han ville sedan aldrig berätta sanningen om detta, inte ens för sina vänner. Till dem sade han att han slutat sjua, men att bara fem kandidater togs in.
Journalistkarriär på Reuters
Nu hade Ian studerat färdigt och det var dags att börja en yrkesbana. Återigen hade han nytta av sin mors kontaktnät: Eve Fleming var bekant med chefen för den brittiska nyhetsbyrån Reuters.
Den 19 oktober 1931 började Ian Fleming, 23, arbeta på Reuters nyhetskontor. Reuters främsta konkurrent vid denna tid var den amerikanska nyhetsbyrån United Press International, UPI.
Fleming trivdes i den snabba, krävande arbetsmiljön på Reuters. Snart var han ute på journalist-uppdrag som reporter.
1933 fick Fleming ett mycket viktigt uppdrag. Han skulle åka till Moskva och bevaka en rättegång mot sex britter som var anklagade för spioneri mot Sovjetunionen. Stalins utrensningar pågick i Sovjet, och britterna som arresterats arbetade för ett elbolag. Brittiska regeringen var mycket upprörd över denna incident. Nyhetsbyråer från hela världen skickade reportrar till Moskva för att bevaka rättegången. Fleming utsågs till Reuters korrespondent främst för att han talade ryska.
Fleming hittade på en sinnrik plan för att kunna bräcka de andra nyhetsbyråerna och bli först med nyheten om hur rättegången hade avlöpt. Han skrev två olika artiklar, en där britterna fälldes och en där de frikändes. De ryska censorerna skulle godkänna alla rapporter som sändes från Moskva, och Fleming lyckades bli kompis med en censor som hette Mironov. Denne satte motvilligt en godkännande-stämpel på båda Flemings artiklar i förväg. Fleming anlitade också två personer vid det lokala telegramkontoret. Enligt Flemings plan skulle han när rättegången var klar luta sig ut genom ett fönster, släppa ett meddelande till en av medarbetarna, som sedan sprang till telegramkontoret där Flemings andre kompanjon fyllde i de sista detaljerna och sände iväg rätt artikel. Smart!
Två av de sex britterna fick villkorliga domar och benådades senare. De fyra andra frikändes. Flemings plan fungerade helt enligt ritningarna, hans artikel var den första som nådde London via telegram. Tyvärr slog Central News honom med tjugo minuter över telefonen, och detta på grund av ren flax: deras reporter stod i telefonförbindelse med kontoret i ett helt annat ärende, när reportern plötsligt hörde domstolsutslaget rapporteras i högtalaranläggningen.
Ändå var alla i branschen imponerade av Flemings uppfinningsrikedom. De andra reportrarna i Moskva skickade ett telegram till chefen för Reuters där de berömde Flemings arbete. Så Ian var en vinnare trots allt!
Ian Flemings karriär hos Reuters blev dock överraskande kort. Reuters hade erbjudit honom chefsposten för deras östasiatiska kontor i Shanghai, men Fleming tackade nej och i oktober 1933 slutade han på nyhetsbyrån. Fleming hade nämligen fått en möjlighet att få gå in som delägare i en affärsbank i London, något som skulle vara mycket finansiellt fördelaktigt för honom. Familjen Fleming hade ju en egen bank och Ians mor ville att han skulle ta bankjobbet. Press från familjen samt pengar var alltså de viktigaste orsakerna.
Det var motvilligt som Ian sade upp sig från Reuters. Han berättade senare att de tre åren hos Reuters var några av de lyckligaste i hans liv.
Ian som mäklare
Affärsbanken där Ian nu började arbeta som börsmäklare hette Cull & Co. Senare flyttade han till Rowe & Pitman, där han blev kvar ända till 1945. Fleming rapporteras ha varit bra på att organisera och administrera men han tyckte att själva jobbet var ganska trist. Varken Ian Fleming eller hans bror Peter var idealiska kandidater till bankjobb. Peter Fleming gjorde sig under 30-talet känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar. Ingen bankir där heller alltså.
Det kan tyckas litet konstigt att Ian Fleming skulle passa som börsmäklare, men han tyckte om det goda i livet och det fanns mycket av det att hämta i London för en ung man som hade börd och pengar.
Ungkarlsliv i London
Under 30-talet levde Ian Fleming en ungkarls glada dagar. Hans umgängeskrets var snäv och litet elitistisk, många var till exempel gamla Eton-elever. Fleming grundade tillsammans med en god vän en privatklubb, The Cercle, där man spelade bridge, drack dyr sprit och serverades eleganta middagar. Ian levde ett sorts dubbelliv: en respektabel mäklare på dagtid med ett utsvävande liv nattetid.
Många flickvänner passerade revy genom Ians ungkarlsvåning på Ebury Street, inte långt från Victoria Station. Där fick de god mat och exklusiv champagne. Om de ville kunde de även titta på Ians stora bibliotek.
Ians boksamling
Nu började Fleming bygga upp sin omfattande boksamling. Han var en sann bibliofil som samlade på förstaupplagor av kända verk, liksom historiskt viktiga böcker. Fleming var mycket beläst och intresserad av litteratur. En idé Fleming hade var att bygga upp en samling av böcker tryckta efter 1800 som “fått saker att hända”. I samlingen fanns Darwin, Pasteur, Marx och andra kända tänkare, vetenskapsmän, filosofer med mera. Fleming skaffade specialdesignade boklådor som han förvarade samlingen i. Lådorna var dekorerade med Flemings vapensköld och hade olika färger: rött för vetenskap, gult för filosofi etc. I samlingen fanns även mycket skönlitteratur.
Den här samlingen, numera känd som The Fleming Collection, omfattar tusentals böcker och den köptes efter Flemings död av Lilly Library vid universitetet i Indiana, USA.
Del III: Underrättelsetjänsten
I början av 1939 märkte Ian Fleming, 31, att folk ställde frågor om honom. Det visade sig nämligen att underrättelsetjänsten letade efter en lämplig kandidat till ett viktigt jobb.
Orosmolnen hopade sig över Europa. Kriget ryckte allt närmare. Konteramiral John Godfrey hade nyligen blivit utsedd som chef över den brittiska marina underrättelsetjänsten, och behövde en personlig assistent. Hans företrädare hade under första världskriget haft ett mycket bra samarbete med en börsmäklare, vars administrativa organisationsförmåga hade varit idealisk. Godfrey letade nu efter en motsvarande person och hans val föll till sist på Fleming.
Under våren 1939 utsågs Ian Fleming till löjtnant i The Royal Naval Volunteer Reserve. Hans uppgift var att assistera Godfrey på olika sätt.
I praktiken innebar detta att Fleming blev “nummer två” i den brittiska marina underrättelsetjänsten. Sammanlagt jobbade ett tjugotal män och kvinnor i Godfreys stab. Högkvarteret låg i ett berömt rum som gick under namnet Room 39.
Fleming deltog egentligen aldrig i aktiva operationer, men hade en viktig uppgift att planera och organisera dem. Fleming blev känd för sin uppfinningsrikedom och befordrades ganska snart till kommendörkapten.
John Godfrey var rimligen förebilden för ‘M’ i Flemings böcker. Godfrey sade senare om Fleming att han var en “war-winner“.
En av Flemings medarbetare var Charles Fraser-Smith, en påhittig man som utrustade de brittiska agenterna med olika prylar som rakhyvlar med dolda utrymmen, skosnören som kunde användas som sågklingor och ihåliga golfbollar som man kunde ha hemliga meddelanden i.
Fraser-Smith var en av förebilderna till den karaktär som i böckerna kallas Boothroyd, i filmerna ‘Q’.
Evakuering i Frankrike
Ian Fleming var alltså inte i direkt operativ tjänst under kriget. Han var dock med om en intressant incident i juni 1940, när tyskarna ockuperat nästan hela Frankrike.
Den franske amiralen Darlan höll med sin flotta stånd i Le Bourget, men ville inte evakuera hamnen och föra flottan till England. Fleming och en kollega reste till Le Bourget för att övertala amiralen att lämna sin hamn. Tillsammans for de till Bordeaux, som nu var den säkraste hamnen för evakuering. Där organiserade Fleming även evakueringen av de brittiska medborgare som satt fast i Frankrike. Han fick order från London att se till att inga viktiga kvarlämnade saker, till exempel motordelar i bilar, föll i tyskarnas händer. Fleming och kollegan brände sedan kvarvarande brittiska papper. Just då anlände den flyende kung Zog av Albanien till Bordeaux, medförande sin familj, sina kronjuveler m m. Fleming såg till att kungen med familj kom säkert iväg ombord på evakueringsfartygen.
Baccarat i Lissabon
I juni 1941 var Fleming och Godfrey i Lissabon. Där föreslog Fleming att de skulle besöka hotell Palacio, Estoril, för att spela baccarat med några portugisiska affärsmän. Det var ett nöje som det var länge sedan han fått tillfälle att roa sig med sedan kriget brutit ut.
Fleming blev under spelets gång av med sina insatser, som dock inte var alltför höga. När han lämnade casinot tillsammans med Godfrey sade han: “Tänk om de där männen hade varit tyska agenter, och tänk om vi hade spelat av dem alla deras pengar. Det hade varit något!”.
Denna episod blev senare inspiration till spel-intrigen i boken Casino Royale.
Ian Fleming i USA
Från Lissabon flög Godfrey och Fleming till USA. Där var man i färd med att bilda en ny underrättelseorganisation. De besökte Sir William Stephenson, mannen som kallades “Intrepid” och hade hand om brittiska säkerhetstjänstens kontakter med New York. De fick även träffa FBI-chefen Hoover, som gav dem audiens i exakt 16 minuter!
I USA mötte Fleming amerikanen Ernest Cuneo, som arbetade för William “Wild Bill” Donovan, skaparen av OSS (CIA:s föregångare). Cuneo blev förbindelselänken mellan de amerikanska och brittiska säkerhetstjänsterna, och dessutom en av Flemings närmaste vänner.
En känd episod som ägde rum vid denna tid är den när Fleming tillsammans med Stephenson en natt tog sig in i den japanske generalkonsulns kontor och mikrofilmade de japanska kodböckerna.
Godfrey reste hem till England och lämnade kvar Fleming i USA. Där var hans uppgift att assistera amerikanerna med uppbyggnaden av deras nya underrättelseorganisation, det som först hette COI (“Office of Coordination of Information“) och sedan skulle bli OSS (“Office of Strategic Services“) och därefter CIA (“Central Intelligence Agency“). Mycket av arbetet hade dock redan gjorts av andra, däribland Stephenson.
Under sin tid i USA provade Fleming bland annat olika hinderbanor och övningar i ett hemligt träningsläger för agenter, och lärde sig mera om chiffer.
Ett av de test Fleming var med om klarade han dock inte: det som skulle avgöra om han var kapabel att personligen döda en människa. Han bröt sig in i ett rum och det var meningen att han skulle skjuta en man som satt i en stol. Fleming avbröt denna övning eftersom han inte kunde förmå sig till att öppna eld.
Ians kommandostyrka
I slutet av 1941 skapade Fleming kommandostyrkan Number 30 Assault Unit. De var specialiserade på att rensa ut nazisternas baser efter att de erövrats av britterna. Kommandostyrkan var utbildad i kontraspionage och det var deras uppgift att till exempel ta hand om alla hemliga dokument.
Denna styrka var under kriget verksam i Mellanöstern, Nordafrika, Italien och de deltog även i D-dagen 1944.
1942 blev Godfrey ansvarig för den indiska flottan och ersattes i brittiska underrättelsetjänsten av kommendör Rushbrooke.
Tyskarna bombade London, och stadens befolkning levde i ständig fara. En av de som omkom vid en bombräd var Flemings flickvän Muriel, som var motorcykel-ordonnans. Ian själv var illa ute vid tre tillfällen, då huset där han befann sig träffades, men han klarade sig oskadd alla tre gångerna.
Flemings yngre bror Michael blev skadad i strid, och tillfångatogs vid Dunkerque. Han dog senare i fångenskap.
Fleming bygger hus på Jamaica
Hösten 1944 reste Fleming till Jamaica för att delta i en säkerhetskonferens. Det var första gången han besökte ön. En av hans amerikanska vänner, Ivar Bryce, ägde ett hus på Jamaica och bjöd in Fleming att bo där under ett par dagar före konferensen. Det var ett förfärligt väder – det regnade hela tiden – men trots detta blev Fleming verkligt förtjust i ön. Han bad Bryce hjälpa honom leta efter en tomt där han kunde bygga ett eget hus.
I mars 1945 började Fleming planera bygget av sitt eget hus på Jamaica. Han hade ritat huset själv och döpt det till Goldeneye. Golden eye hade varit namnet på en topphemlig underrättelseoperation under kriget, och det var därifrån Ian tog namnet. Han var även förtjust i en novell av författaren Carson McCullers som hette Reflections in a Golden Eye.
Fleming hade hand om många viktiga uppgifter i hemlig tjänst under kriget, (ovanstående episoder är bara ett urval av dem) och han fick goda vitsord för sitt arbete där. I november 1945 slutade han i säkerhetstjänsten. Han hade tjänat sitt land väl, precis som sin far.
Skribent på Sunday Times
Efter kriget blev Ian Fleming utrikeschef hos tidningsföretaget Kelmsley. Detta arbete gjorde det möjligt för honom att resa runt i världen. Fleming skrev regelbundet artiklar i Sunday Times, och han blev en av tidningens mest uppskattade skribenter. Flemings favoritberättelser var reseäventyr av olika slag, till exempel ett reportage då han följde med Jacques Cousteau på jakt efter sjunkna skatter. Fleming lyckades även genom sin övertalningsförmåga få den kände författaren Somerset Maugham att skriva i Sunday Times, ett verkligt kap!
Snart skulle Flemings liv ta nya dramatiska vändningar. Inom några år skulle han både gifta sig och bli en känd romanförfattare.
Del IV: James Bonds skapare
Ian Flemings förhållande till kvinnorna var komplicerat. Han hade en omvittnad stor aptit på kvinnor och var känd för att ha många tillfälliga bekantskaper. Han hade dock en tuff attityd – Flemings biografiförfattare använder ofta ordet ruthless – mot damer. Detta kan bero på de krav och den press han var utsatt för från sin auktoritära mor Eve när han var ung, och då hon hindrade honom från att gifta sig med schweiziskan Monique (se del 2).
En av de kvinnor i Ians liv som han dock hyste mycket varma känslor för var Muriel, som under kriget dödades under en tysk flygräd över London (se del 3). Ian tog hennes död hårt.
Den evige ungkarlen Ian Fleming skulle dock gifta sig till sist. Han hade träffat sin blivande fru Ann O’Neill (född Charteris) redan på 30-talet. Hennes dåvarande man stupade i kriget, och sedan började hon och Ian umgås av och till. Ian ville inte bli alltför involverad i förhållandet vid denna tid, så Ann gifte sig med Lord Rothermere.
Ian och Ann fortsatte dock att umgås, deras förhållande var intensivt och passionerat. De hade många gemensamma vänner, särskilt inom litterära och intellektuella kretsar. 1948 födde Ann en dotter som Ian var far till. Dottern, Mary, levde dock bara i åtta timmar.
Så småningom skilde Ann sig från Lord Rothermere för att gifta sig med Ian. De gifte sig på Jamaica den 24 mars 1952. Flemings granne på Jamaica, den kände Noël Coward, var bröllopsvittne.
Ian Fleming hade ett omvittnat intresse för sex. Han hade under sitt liv samlat på sig en stor samling erotisk litteratur som han ibland var förtjust i att visa för sina gäster, inte sällan de kvinnliga. Ians och Anns relation ska enligt legenden ha innehållit en del S&M. Och visst finns det en del smiskscener i Bondböckerna…
James Bond, agent 007, föds
Två månader om året hade Fleming semester, och den tillbringade han numera alltid i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Det var också där som han skulle komma att skriva alla sina Bondböcker.
James Bond föddes – enligt Flemings biografiförfattare John Pearson – den 15 januari 1952, när Ian Fleming satte sig ned vid sin skrivmaskin för att börja skriva sin första agentthriller. (Fleming sade alltid att boken kom till i chocken över att gifta sig vid 43 års ålder).
Ian Fleming tog namnet James Bond från en fågelbok i sin bokhylla. (Läs mera om detta på sidan om ornitologen James Bond).
Fleming gjorde två försök att skriva inledningen till sin bok innan han till sist fick till det på det tredje försöket:
“Framemot tretiden på morgonen är atmosfären på ett casino kväljande med sin odör av parfym och rök och svett. Den själsliga nötningsprocess som förorsakas av högt spel – en blandning av snikenhet, fruktan och nervös spänning – når då gränsen för det uthärdliga, förnuftet vaknar till besinning och revolterar med vämjelse mot alltsammans.
James Bond insåg plötsligt att han var trött.”
(Casino Royale, kapitel 1. Översättning: Carl Sundell)
Det kan redan här vara på plats att beskriva hur Fleming arbetade fram sina böcker. Han hade inget utkast, utan författade rakt upp och ned vid skrivmaskinen. Han läste inte igenom vad han hade skrivit, utan fortsatte framåt hela tiden. Handlingen skulle röra sig snabbt framåt, menade Fleming. Det var väl också ett ganska typiskt arbetssätt för en van reporter. Sedan, när han var i New York eller hemma i England, gick han igenom sitt utkast och gjorde ändringar och tillägg med en kulspetspenna. Han lade här till alla de detaljer som hans böcker sedan blev kända för.
Casino Royale skrevs i ett rasande tempo. Redan den 18 mars var Fleming färdig med det första utkastet. I denna första bok om agent 007 använde Fleming många händelser med verklighetsbakgrund från sitt eget liv.
I den första James Bond-boken får 007 ta sig an den ryske agenten Le Chiffre och utmana denne i baccarat på casinot i Royale-les-Eaux. Ian använde sig av sina egna erfarenheter i Portugal under kriget (se del 3) som bakgrund till delar av intrigen. I boken introduceras också CIA-agenten Felix Leiter. Flemings Bondböcker kännetecknas av en tydlig kalla kriget-miljö, särskilt i denna första bok. Bond grubblar även en hel del över moraliska frågor.
Fleming älskade att skriva om olika typer av spel-scener på casinon, och han var en verklig mästare på detta, vilket också märks redan i den första boken.
Ian Fleming berättade inte för sina vänner att han hade skrivit en bok. När han var tillbaka i London igen i maj 1952 åt han lunch med sin gode vän William Plomer, som han hade känt sedan 30-talet. Plomer råkade vara lektör för det ansedda bokförlaget Jonathan Cape.
Av konversationen förstod Plomer att Fleming hade skrivit en roman, och ville genast läsa manuskriptet. En månad senare fick han läsa Flemings första version av Casino Royale. Fleming var mycket ödmjuk och tycktes nästan skämmas över vad han hade skrivit. Sedan var det som om han plötsligt insåg vilken kick det kunde vara att bli thriller-författare, precis som Raymond Chandler, Eric Ambler och andra författare han tyckte om. Fleming blev ivrig och beställde en jättedyr förgylld skrivmaskin, som han sedan skrev alla sina Bondböcker på.
Casino Royale kommer ut
Andra lektörer på bokförlaget tyckte också om boken och föreslog att Cape kunde ge ut den efter vissa ändringar. Även förläggaren själv, Jonathan Cape, var en gammal bekant till Ian Fleming, och av hans äldre bror Peter Flemings reseböcker hade flera utkommit just på Cape.
Fleming satte genast igång med att renskriva sitt manuskript. I slutet av augusti var han färdig och lämnade över manuset till Plomer.
I samma veva, den 12 augusti, föddes Anns och Ians son Caspar Fleming. Det var en svår förlossning och Caspar föddes med hjälp av kejsarsnitt.
Fleming och Cape kom överens om att Casino Royale skulle komma ut i april året därpå. Man skrev kontrakt, och en eventuell serie av James Bond-böcker planerades. Fleming köpte ett bolag, en före detta teateragentur, som han kunde använda i i sin nya karriär som författare. Bolaget hette Glidrose och kom att äga rättigheterna till alla Bondböckerna.
Det för Ian Fleming så händelserika året 1952 avslutades med att han och Ann köpte en villa vid Victoria Square, London. Året hade inneburit en ny start i livet för Fleming på många vis: han hade gift sig, fått barn, skaffat hus och dessutom en ny karriär som thrillerförfattare.
I början av 1953 började Fleming förbereda nästa Bondbok. Arbetsnamnet på den nya boken var först The Undertaker’s Wind men titeln ändrades senare till Live And Let Die. I den här boken låter Mr Big kasta Felix Leiter till hajarna, och denne blir av med en arm och ett ben. Från början hade Fleming tänkt ta livet av Leiter här, men en god vän som läste manuset tyckte att det vore fel att ta död på en så fin karaktär, så Fleming ändrade sig och skrev om.
Förstaupplagan av Casino Royale hade ett skyddsomslag som Fleming själv hade formgivit.
Den 13 april 1953 kom Casino Royale ut i England. Första upplagan trycktes i 4.750 exemplar och såldes slut på en månad. Denna förstaupplaga hade ett omslag som var designat av Fleming själv. På omslaget kan man se röda blödande hjärtan mot en grön bakgrund.
Idag är dessa förstaupplagor mycket eftertraktade samlarobjekt och är värda tusentals kronor.
I mars 2001 såldes ettill exempelemplar av förstaupplagan av Casino Royale på en brittisk bokauktion för rekordhöga 11 300 pund (ca 163 000 kr)! Den boken var i perfekt skick, något som är mycket ovanligt för denna förstaupplaga.
Förläggaren själv, Jonathan Cape, sade i juni 1953 att Casino Royale hade sålts i genomsnitt i ettill exempel var sjunde minut som bokhandlarna haft öppet.
Ian Fleming hade inte varit nöjd med procentintäkterna som stipulerats i hans kontrakt med Cape och passade nu på att omförhandla kontraktet. Efter långa diskussioner gav Cape motvilligt med sig: Ian fick 15% av intäkterna från försäljningen av de första 5.000 exemplaren, och 20% av intäkterna från all försäljning därefter. (Från början hade Fleming erbjudits 20% först efter försäljning över 20.000 ex).
Boken fick bra kritik, och låg på plus redan från början eftersom Cape var ett förlag med hög status och som inte tidigare hade utgivit så många titlar i spännings-genren.
Fleming ville att Casino Royale även skulle ges ut i USA, så han skaffade sig en litterär agent där som försökte sälja den till något förlag. Tre förlag nobbade boken innan Macmillan tackade ja till att ge ut den i USA under 1954. James Bonds långa karriär hade precis börjat.
Del V: Succéförfattaren
James Bond var den man Ian Fleming hade velat vara. Han bar många av Flemings personlighetsdrag. Att skriva agentromaner var också ett sätt för honom att “fly undan” sitt äktenskap och en sorts ersättning för den ungkarlsstatus han förlorat vid 43 års ålder. James Bond var en mycket personligt skapad karaktär för Fleming. Böckerna om 007 blev hans privata säkerhetsventil.
Det har diskuterats om Ians fru Ann tyckte illa om Bondböckerna, men det verkar snarare som om hon var missnöjd med hur Bond förvandlade Ian Fleming. Mer om detta senare.
I början av Ian Flemings författarkarriär var han ännu bara känd som “Peter Flemings yngre bror”. Peter Fleming hade sedan 30-talet gjort sig känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar från alla jordens hörn. Snart skulle dock Ian distansera sin bror när det gällde berömmelse.
Ian Fleming började nu få en annorlunda årsrytm: Under årets första tre månader skrev han en ny roman på Jamaica. Sedan for han (oftast) till London för att vara med i lanseringen av den roman han skrivit året innan. Ungefär samtidigt utgavs i USA den bok han skrivit två år tidigare.
Dessutom var han mellan 1953 och 1956 författare till en stående spalt i Sunday Times under pseudonymen Atticus.
Moonraker
I början av 1954 åkte Ian och Ann Fleming som vanligt till Jamaica och Goldeneye på sin årliga semester. Ian var inte helt kry, men började ändå att skriva på den tredje Bondromanen. Här valde Fleming mellan två olika arbetstitlar: Mondays Are Hell och Hell is Here. Till sist bestämde han sig för Moonraker.
Den nya romanen var lite mer dämpad än de två första och Fleming var litet tveksam till den. I ett brev skrev han att han var osäker på bokens potential eftersom han “hade skrivit 30.000 ord och det är fortfarande ingen sex i den”.
I Moonraker förekommer\sför övrigt den kanske bästa spel-scenen som Fleming skrev: bridgepartiet då Bond blåser Hugo Drax. Ett fantastiskt kapitel som är ett av de bästa i hans böcker.
En annan intressant detalj: i den här boken får Bond inte flickan på slutet: hon nobbar honom eftersom hon är förlovad med en annan.
Den 23 mars 1954 kom Casino Royale ut i USA. Ingen brydde sig nämnvärt. Det tog faktiskt många år innan Flemings böcker började göra succé i USA, först när president Kennedy 1961 uttryckte sin uppskattning över dem började det röra på sig där.
När boken skulle ges ut i pocket i USA bytte man titel: den kallades nu You Asked For It! och fick ett Manhattan-liknande omslag. Antagligen ansågs Casino Royale vara för svårbegripligt för amerikanerna…
Strax därpå, den 8 april, utkom Live And Let Die i England. Även denna bok fick mycket bra recensioner. Förstaupplagan såldes slut i ett huj, och det var nu som de första filmbolagen och filmproducenterna började intressera sig för Bond. Det enda konkreta som kom ut av detta var att Fleming för 1000 dollar sålde rättigheterna att göra en amerikansk tv-film av Casino Royale. Det var CBS som köpte rättigheterna för att visa tv-filmen i oktober samma år.
Live And Let Die förbjöds för övrigt på Irland, vilket var bra gratisreklam för boken.
I Live And Let Die är skurkarna svarta, och de skildras emellanåt på ett tämligen fördomsfullt sätt, som för en nutida läsare ter sig som mossigt och lätt rasistiskt. Fleming var dock i början av 50-talet knappast ensam om att författa böcker med sådana värderingar.
USA-resa
Senare under 1954 åkte Fleming till USA för att träffa sina goda vänner Ernest Cuneo och Ivar Bryce. Där samlade han på sig massor av information till sin nästa bok, som skulle handla om diamantsmuggling. Han besökte hästkapplöpningsbanan i Saratoga, spelhallarna i Las Vegas, polisstationer m m. Ett av de mest lyckade besöken var det på Los Angeles Police Department (LAPD), där Fleming fick lära sig många intressanta saker om organiserad brottslighet.
I oktober 1954 visades sedan den första filmversionen av James Bond i amerikansk tv, Casino Royale med Barry Nelson som Bond. CBS hade gjort om Bond till amerikansk agent som kallades “Card Sense Jimmy Bond“. Detta program behandlas på en egen sida.
Efter ett par års äktenskap började Ian och Ann att glida ifrån varandra. Det gick alltmer rutin i förhållandet, och Ian fick allt mindre att göra med sin son Caspars uppfostran. Paret Fleming hade förstås anställt en barnflicka, “nanny”, som hade hand om Caspar. Ian hade flera kontroverser med nannyn.
Ann Fleming hade många intellektuella vänner, som inte tyckte att Ians böcker var särskilt mycket att komma med.
Diamonds Are Forever
I början av 1955 skrev Ian Fleming så sin fjärde Bondbok, Diamonds Are Forever. Där använde han många av de intryck han samlat på sig under sin USA-resa. En kul detalj är att de två mördarna Wint och Kidd från början hette Wint och Gore. En kusin till Ians fru hette Gore och ville att Fleming skulle byta namn på karaktären i boken, vilket Fleming också gjorde.
I januari 1955 utgavs Live And Let Die i USA. Inget hände där nu heller. Endast 5.000 ex såldes.
Filmproducenten Gregory Ratoff erbjöd sig i mars 1955 att köpa filmrättigheterna till Casino Royale. Fleming funderade ett tag och sålde dem sedan för 6000 dollar. För pengarna köpte han en Ford Thunderbird. Ratoff dog innan han hann göra något med filmrättigheterna, och hans änka sålde dem senare vidare till Charles K Feldman, som till sist gjorde film på boken 1967 (med känt resultat).
I april 1955 utkom Moonraker i England. Den fick rätt hyfsad kritik, vissa kritiker tyckte att det var Flemings hittills bästa bok. Andra höll inte med, så mottagandet var blandat.
Under 1955 reste Ian till Turkiet för att skaffa bakgrundsfakta till sin nästa bok, som skulle få namnet From Russia With Love. I Istanbul pågick då en stor Interpol-konferens. Under vistelsen i Turkiet mötte Ian Nazim Kalkavan, en levnadsglad och sympatisk man som Fleming genast tyckte om och i sin bok förvandlade till Darko Kerim. Fleming passade även på att åka Orientexpressen. Han blev inte särskilt imponerad men använde den ändå som en miljö i sin bok.
Raymond Chandler
Den kritiker som Ian Fleming ansåg viktigast var dock Raymond Chandler, författare bland annat till böckerna om Philip Marlowe. Fleming hade mött Chandler vid ett par tillfällen, och Chandler hade då berömt Casino Royale.
I ett brev till Ian skrev Chandler att Fleming var “probably the most forceful and driving writer of what I suppose still must be called thrillers in England“. Chandler var också imponerad av att Fleming kunde beskriva amerikanska miljöer i Live And Let Die så bra utan att vara amerikan.
Detta år lät sig Ian också övertalas att köpa den mycket ansedda publikationen The Book Collector. Efter sega förhandlingar med ägaren, som ett tag ville lägga ned tidskriften, köptes den av Fleming, som nu även kunde kalla sig förläggare. Detta var tydligen rätt så viktigt för Flemings status, inte minst hos hans fru Anns fina vänner. Fleming hade ju som vi minns även en egen betydande boksamling.
Filmrättigheter
Utgivningsschemat för Ians amerikanska förläggare började nu hinna ikapp de brittiska: Moonraker utkom i USA i september 1955 (boken gavs sedan ut i pocket i USA året därpå, då hade man ändrat titeln till Too Hot To Handle).
Förfrågningar om filmrättigheter dök upp igen, utan att det egentligen hände något. Filmrättigheterna till Moonraker såldes faktiskt till brittiska Rank Organization för hela 10.000 pund (ca tre gånger så mycket som betalades för Casino Royale). Rank ägde dessa rättigheter ända till våren 1959, då Fleming köpte tillbaka dem.
Ian Fleming insåg nu, inte mist med tanke på förfågningarna om film- och tv-rättigheter, att han borde ta hand om hela apparaten kring Bond på ett seriöst sätt. Med tanke på bokutgivning utomlands vore det bra att ha en litterär agent. Författaren Eric Ambler hjälpte Fleming med många praktiska tips. Fleming hade redan köpt bolaget Glidrose som handlade de litterära rättigheterna. Film- tv- och andra rättigheter sattes in i andra bolag, inte minst för sonen Caspars bästa.
Del VI: Diamanter och revolvrar
Under januari och februari 1956 skrev Ian Fleming sin femte Bondbok, From Russia With Love. Denna bok tillhör de som Fleming jobbade mest med, originalmanuskriptet har många ändringar och tillägg.
En av gästerna på Goldeneye i början av 1956 var för övrigt författaren Truman Capote.
Flamingo-expedition
I mars fick Fleming en inbjudan från sin gode vän Ivar Bryce. Denne skulle tillsammans med två experter bege sig ut på en vetenskaplig expedition för att titta på en flamingo-koloni på ön Inagua. Fleming nappade – ett givet äventyr! – och från denna resa hämtade han inspiration till det som sedan skulle bli boken Dr. No. Här fanns bland annat en “träsk-buggy” – en förstärkt Land Rover – som hela gänget åkte ut till flamingo-kolonin med. Buggyn blev sedan embryot till Dr. No:s drak-tank i boken, liksom Inagua gjordes om till Crab Key. Tydligen fanns det många flamingos här: Fleming uppger att det var ca 15.000 fåglar.
4 april 1956 utkom Diamonds Are Forever. Flera kritiker tyckte att intrigen och karaktärerna var svaga jämfört med de i de tidigare böckerna.
Flemings hälsa hade börjat bli sämre: bland annat hade han fått besvär av ischias och njursten. Han besökte hälsokliniken Enton Hall, där han blev kurerad. (Denna episod inspirerade senare Fleming till en sekvens i boken Thunderball).
Fleming hade även hjärtbesvär. Läkarens råd till Fleming var att han måste minska på konsumtionen av alkohol och tobak, ett råd som Fleming inte nödvändigtvis följde.
Brevväxling med Chandler
Ian Fleming och Raymond Chandler skrev brev till varandra: Fleming skrev att han inte tyckte att hans Bondböcker var särskilt märkvärdiga. Chandler svarade att Fleming borde använda sin talang även till andra verk, och att han inte gjorde sig själv rättvisa med Bond. Casino Royale var den bästa Bondboken, tyckte Chandler. Fleming svarade att han började tröttna på Bond och att skriva den nyaste boken (From Russia With Love) inte hade varit alldeles lätt.
Antagligen var det under denna tid som Fleming bestämde sig för att “ta död på” Bond i slutet av From Russia With Love. Det avsnittet var nämligen inte med i den första versionen av manuset. Bond träffas av Rosa Klebbs förgiftade sko och faller till golvet… Detta kan också ha varit ett skämt med läsekretsen, ett sätt att hålla läsaren i ovisshet.
Geoffrey Boothroyd
I maj 1956 fick Fleming ett brev från vapenentusiasten Geoffrey Boothroyd. Denne förklarade att han tyckte mycket om Bondböckerna, men att Bond hade fel vapen. Fleming hade låtit Bond ha en 25-kalibers Beretta. Enligt Boothroyd var detta “a lady’s gun, and not a really nice lady at that”.
I stället föreslog Boothroyd att Bond fick en revolver, närmare bestämt en Smith & Wesson .38 Centennial Airweight. Boothroyd passade även på att beskriva sin egen modell, som hade en avsågad pipa och en justerad avtryckare. Boothroyd arbetade som teknisk konsult för ett kemiskt företag och hade vapensamlande som sitt stora fritidsintresse. Han hade 45 olika vapen i sina samlingar.
Fleming var glad över att ha träffat en expert och att ha fått konstruktiv kritik. Under sommaren fortsatte korrespondensen med Boothroyd, som bodde i Glasgow. Fleming skapade sedan karaktären “Major Boothroyd”, som i början av Dr. No, på M:s order, förordar ett vapenbyte för Bond. 007 får då en Walther PPK samt en Smith & Wesson .38 Centennial Airweight.
Boothroyd lånade även ut sin revolver till Fleming så att omslagstecknaren Richard Chopping kunde måla av den till From Russia With Love-omslaget. Strax därefter inträffade ett par mord i Glasgow, och mordvapnet var en .38-kalibers revolver. Eftersom Boothroyds Smith & Wesson var registrerad, ville polisen kolla hans vapen, som just då befann sig i Choppings studio. Fleming var tvungen att visa upp sin korrespondens med Boothroyd och förklara allting.
Boothroyds vapen var naturligtvis inte det som polisen letade efter.
Commander James Gunn
Det amerikanska tv-bolaget NBC planerade nu en tv-serie som gick under arbetsnamnet “Commander James Gunn” – en äventyrsserie i Karibien. Fleming åtog sig att ta fram ett manus. Huvudpersonen hette James Gunn och var amerikansk agent. Han undersökte en fästning på en ö, där en grupp skurkar, ledda av en Dr. No, höll på att ändra kursen för raketer som sköts upp från Cape Canaveral. Hela tv-projektet gick i stöpet, men Fleming använde sig av råmaterialet till sin nästa Bondbok, Dr. No.
Premiärministern på besök
I oktober utkom Diamonds Are Forever i USA, och i november blev Fleming omskriven i tidningarna eftersom den brittiske premiärministern Sir Anthony Eden då besökte Goldeneye. Eden led av utmattning och överansträngning, inte minst efter den berömda Suezkrisen 1956, och behövde någonstans att vila ut. Hans fru var bekant med Ann Fleming, så Goldeneye valdes som lämplig rekreationsmiljö. Nu blev det inte så lugnt för Eden: hans livvakter och övriga följe hängde med, liksom massor av journalister. Allt detta gjorde dock att Fleming och hans böcker fick lysande gratisreklam. Försäljningssiffrorna för Flemings böcker steg efter Edens besök.
Bond blir tecknad serie
I januari och februari 1957 skrev Fleming sin sjätte Bondbok – Dr. No. Under våren sålde sedan Fleming rättigheterna att göra en tecknad serie av Bond till Daily Express. Han fick 1.500 pund per bok i gage, och hade mycket att säga till om beträffande seriens utformning. Tecknare blev John McLusky, och den första bok som tecknades var Casino Royale, som började publiceras i tidningen i juli 1958. Serien blev en stor succé och lyckades behålla mycket av stämningen i Flemings böcker.
The Diamond Smugglers
I april fick Fleming ett nytt uppdrag. Sir Percy Sillitoe,\sföre detta chef för The International Diamond Security Organization, ville ha en bok skriven om organisationens kamp mot diamantsmuggling. En skribent vid namn John Collard började skriva på boken. Hans material lästes sedan av en redaktör på Sunday Times, som tyckte att det var bra, men behövde piffas upp litet. Vem kunde göra detta? Givetvis Ian Fleming.
Det blev först några artiklar i ämnet som under hösten 1957 publicerades i Sunday Times, och sedan kom de ut i bokform i november, under titeln The Diamond Smugglers. Boken fick blandad kritik, men den bevisade att Fleming kunde skriva andra saker än Bond.
Under våren 1957 kom From Russia With Love ut i både England och USA. Boken blev en stor succé, och man uppmärksammade även Richard Choppings omslag (med Boothroyds revolver). Omslaget vann flera priser. Chopping skulle sedan formge nästan alla de efterföljande Bondböckernas omslag.
From Russia With Love är en av Flemings bästa böcker, och den fick mycket bra kritik. Boken blev en av Flemings mest framgångsrika. För första gången försöker sig Fleming på att ha en kvinnlig skurk – Rosa Klebb. Boken innehåller också långa detaljerade avsnitt om säkerhetstjänster och om ryska SMERSH. From Russia With Love var helt klart ett försök av Fleming att skriva en mera “litterär” agentroman.
Låt oss dröja ett ögonblick vid illustratören Richard Chopping. Fleming gillade hans verklighetstrogna bildspråk och Chopping blev berömd för den stora publiken just för sina omslag till Flemings Bondböcker.
Chopping ångrade sig dock senare. I samband med att ett antal av hans provtryck till omslagen såldes på auktion 2003 uttalade han sig tämligen kritiskt om Fleming. “Han var en otrevlig och elak man att arbeta för” sade Chopping och tillade att han “hade blivit lurad hela tiden”. Han syftade då på att han ansåg sig ha fått alldeles för litet betalt för sina illustrationer med tanke på hur kända de sedan blev. Han ångrade också att han dels inte krävde att få procent på bokintäkterna, samt att han överlät äganderätten till originalmålningarna till Fleming. Sedan blev han så förknippad med Bondböckerna att han fick svårt att få andra jobb.
Chopping kunde lika litet som någon annan vid denna tid föreställa sig det enorma Bondintresse som senare skulle komma. Inte ens Fleming själv hade ju förutsett något sådant.
Fleming spelade en hel del golf under sommaren 1957. Han var medlem i en exklusiv klubb i Sandwich, och besökte som medlem Royal St. Georges golfbana. Det var inte vem som helst som fick lira golf här. Fleming använde senare sina erfarenheter som bakgrund till golfpartiet mellan Bond och Goldfinger.
Det var ungefär vid denna tid som försäljningen av Flemings Bondböcker verkligen började ta fart. Men det var ändå ingenting mot det som skulle komma under 60-talet…
Del VII: Kontroverser och filmanbud
Ian Flemings och hans hustru Ann hade i slutet av 1957 haft en del problem i äktenskapet och de bestämde att de skulle tillbringa vintern var och en på sitt håll: Ian på Jamaica och Ann i England. I slutet av 1957 hade Flemings köpt ett hus i Kent, som visade sig vara en dålig investering och inte vad de hoppats på.
Goldfinger
Ian Flemings sjunde Bondbok, Goldfinger, skrevs på Goldeneye under januari och februari 1958. Arbetsnamnet var The Richest Man in the World innan Fleming bytte ut titeln mot Goldfinger. Detta är den längsta av Flemings Bondböcker. Fleming hade samlat in uppgifter om guld, särskilt från The Goldsmiths´ Company i London. Det var även oundvikligt att Fleming till sist skulle skriva om golf i sina Bondböcker. Golf var sedan länge ett av hans stora intressen.
Namnet Goldfinger tog Fleming efter den ungerske arkitekten Ernö Goldfinger (1902-87), som var verksam i England. Ett av hans 30-talsbyggen i Hampstead var illa omtyckt – det var bland annat byggt i betong – och Fleming hörde till dem som skrev på protestlistor mot det. Så man kan väl anta att det var en liten hämnd från Flemings sida att använda Goldfingers namn på sin skurk.
Kontroverser om Dr. No
I mars 1958 utkom Dr. No, som Fleming hade skrivit året innan. Boken blev utsatt för flera hätska recensioner, där recensenterna anklagade Fleming för att anspela på “the very worst instincts of his readers (…) The nastiest book I have ever read” (New Statesman), och “sex, snobbery and sadism” (Twentieth Century). Vissa av recensenterna angrep Fleming personligen: hans världsbild ansågs inte lämplig. Andra recensenter försvarade boken och framhöll att en sämre författare än Fleming inte skulle ha kunnat komma undan med intrigen i Dr. No. Genom litet listigt manövrerande lyckades Fleming få sin arbetsgivare, Sunday Times, att anlita Raymond Chandler för att recensera Dr. No.
Debatten övergick sedan till att diskutera karaktären Bond och huruvida han symboliserade Storbritanniens nedgång och fall.
Kontroversiella böcker medför alltid att författaren får gratisreklam genom den debatt som äger rum i medierna. Så gick det även denna gång, och Dr. No:s försäljningssiffror steg snabbt till rekordnivåer.
Boken släpptes i USA i juni, där den fick titeln Doctor No.
Seychellerna
I april 1958 reste Fleming till Bombay för att samla material om en skattjakt vid Seychellerna till en artikel för Sunday Times. Skatterna var det inte så värst mycket med, men Fleming använde sig av miljöerna till en framtida Bondnovell, The Hildebrand Rarity.
På hemvägen träffade Ian sin fru Ann i Venedig, där de firade Ians 50-årsdag. Det blev inspiration till miljöer i en annan novell, Risico.
Bond som tv-serie
Tillbaka i London visade det sig att det amerikanska tv-bolaget CBS hade kommit med ett frestande anbud. De ville att Fleming skulle skriva 32 James Bond-avsnitt för tv. Serien var tänkt att gå i två år. Fleming nappade och började skissa på några avsnitt.
(Ann Fleming skrev i ett brev till Evelyn Waugh att Ian nu var svår att stå ut med eftersom “han försökte tänka ut 32 nya intriger samtidigt som han undrade hur han skulle undvika att skatta bort alla pengarna”).
I slutändan blev det dock ingenting av med CBS-serien.
Flemings tillbringade sin sommarsemester i Österrike, där Ian passade på att återse några av sina jaktmarker från ungdomsåren i Kitzbühel 30 år tidigare.
Fleming träffar McClory
Vid samma tid började Fleming tillsammans med sin vän Ivar Bryce diskutera möjligheterna att själva göra en James Bond-film. Fleming hade fått flera filmanbud under den senaste tiden, även ett rörande boken Dr. No. Via Bryce träffade Fleming regissören Kevin McClory, som med Bryce hade bildat produktionsbolaget Xanadu. Hela episoden med McClory är ett separat kapitel, som jag behandlar på McClory-sidan. Fleming ångrade nog många gånger att han hade gett sig in på detta projekt. Många bedömare är övertygade om att allt bråk kring detta bidrog till att förkorta Flemings liv.
Fortfarande rökte Ian Fleming 60 cigarretter om dagen. På nästan alla foton kan han ses med en cigg i handen. Läkarna sade åt honom att drastiskt minska på rökningen, ett råd som Ian dock inte hade någon lust att följa.
Noveller
I januari och februari 1959 satt Fleming för omväxlings skull och skrev noveller. Fyra av de tv-avsnitt han hade skissat på skrev han om till novellform. Det var From a View to a Kill, For Your Eyes Only, Risico och The Hildebrand Rarity. Han lade till en annan novell han skrivit året innan, Quantum of Solace. Tillsammans skulle novellerna ges ut under samlingstiteln For Your Eyes Only: Five Secret Occasions in the Life of James Bond. (Den provisoriska titeln var först The Rough With the Smooth).
Filmanbud och projekt
I mars 1959 utkom Goldfinger, och boken fick överlag bra recensioner.
Fleming började nu förbereda sig mera inför eventuella kommande filmprojekt. Han bytte ut både sin litterära agent och sitt förlag i USA, och valde istället Viking Press. Fleming ville ha företrädare i USA som hade bättre kontakter med Hollywood. Nu köptes filmrättigheterna till Moonraker tillbaka från Rank Organization, som sedan de köpt dem 1955 inte hade gjort något med dem.
Under sommaren 1959 satt Fleming tillsammans med McClory, Bryce och Ernest Cuneo och försökte sätta ihop ett manus till en kommande Bondfilm (se McClory-sidan).
Sedan McClorys film The Boy and the Bridge floppat samma sommar, började luften gå ur samarbetet. Turerna fortsatte dock. Fleming föreslog att man skulle ta in en annan regissör, och McClory hörde sig för med Alfred Hitchcock, som dock nobbade. Kostnadsfrågan var nu ett problem, det visade sig att Bondfilmen skulle kosta mer än beräknat att spela in. Flemings intresse för projektet minskade alltmera under hösten. Under tiden plockade McClory in Jack Whittingham i projektet för att skriva om manuskriptet. Fleming tyckte att de hade gjort ett bra jobb men oroades över kostnaderna för projektet.
Nytt hus
Ann Fleming ville att de skulle köpa ett annat hus istället för det otursamma huset de köpt två år tidigare. Ian gick med på att köpa Warneford Place i Sevenhampton nära Swindon. Detta var ett imponerande 1500-talshus med 40 sovrum, park och en stor anlagd sjö. Det tog dock fyra år innan Flemings kunde flytta in – allting behövde renoveras och byggas om. Ann döpte om huset till Sevenhampton Place.
Thrilling Cities
Hösten 1959 gjorde Fleming en fem veckors rundresa till flera berömda städer. Denna resa gjordes på uppdrag av Sunday Times. Resultatet blev en serie uppskattade reseskildringar från dessa städer som publicerades i tidningen. Artiklarna skulle senare samlas i boken Thrilling Cities.
Detta blev också Ians sista uppdrag som anställd hos Sunday Times. Han slutade sin anställning där i december 1959.
Det var ett stort steg för Ian Fleming, som i hela sitt yrkesverksamma liv hade varit anställd av olika arbetsgivare. Nu var han solo.
Del VIII: Äntligen filmkontrakt
Om man frågar någon vilka populärkulturella fenomen det är som man mest förknippar med 1960-talet, är chansen stor att svaret blir Beatles och James Bond. 1960 var det dock ännu ingen som anade detta.
Thunderball
Som vi minns, hade Ian Flemings intresse för filmprojektet med Kevin McClory minskat, främst på grund av de höga kostnaderna.
Samtidigt var det allt svårare för Fleming att kläcka fram idéer till nya Bondböcker varje år. I ett brev till sin vän William Plomer skrev han att han funderade på att ta död på Bond i en kommande bok. Vad som var lätt vid 40 var svårt vid 50, skrev Ian.
Under januari 1960 började Ian Fleming skriva på sin nästa James Bond-roman, Thunderball. Han använde sig då av det tänkta filmmanus, som man hade arbetat fram under 1959. Detta var ingen ovanlig arbetsmetod för Fleming: som vi har sett, var han snabb att utnyttja oanvänt material till sina böcker – en sorts “recycling”. Dr. No var från början ett tv-manus, liksom flera av novellerna i For Your Eyes Only. För Fleming verkade det som om filmprojektet hade avbrutits. Därför återanvände han det framtagna manuset. Han lade till en del nya sekvenser som han själv hittat på, till exempel inledningen på Shrublands.
Stormigt möte med McClory
Under tiden hade McClory och Jack Whittingham arbetat vidare på filmmanuskriptet. 1 mars 1960 reste McClory till Jamaica för att träffa Fleming på Goldeneye. Det blev ett stormigt möte. McClory hade med sig filmmanuskriptet, och Fleming hävdade senare att han avslutat boken Thunderball innan han hade sett McClorys och Whittinghams manus. Det är dock omöjligt att verifiera.
Fleming sade till McClory att han ville lämna över manuset till filmbolaget MCA, med rekommendation att McClory skulle vara producent. Om MCA ville ha en annan producent, så var det McClorys sak att övertala dem eller att dra sig ur hela projektet. En upprörd McClory lämnade Goldeneye efter bara några timmar.
Det visade sig inom kort att amerikanska MCA trodde att filmen mest skulle passa den brititiska marknaden, och Fleming skrev till Ivar Bryce, som också var involverad i projektet, att de borde sälja manuset till brittiska Rank Organization. Bryce hade dock lovat McClory sex månader till för att försöka ragga pengar. McClory gillade inte alls att Fleming gått till MCA, han ville att det egna produktionsbolaget Xanadu skulle producera filmen.
Fleming träffar Kennedy
Under våren 1960 träffade Fleming, via gemensamma bekanta, en av sina mer berömda läsare: senator John F Kennedy, som senare samma år skulle väljas till USA:s president. Under en middag blev Fleming och Kennedy goda vänner. Senare träffade Fleming även brodern Robert Kennedy. Fleming skickade dem sedan regelbundet signerade exemplar av sina böcker.
I april utkom novellsamlingen For Your Eyes Only. Den fick blandad kritik. Vissa recensenter tyckte att novellerna var svaga.
Fler Thrilling cities
Fleming reste till fler “thrilling cities“, på uppdrag av Sunday Times för att fortsätta sin populära artikelserie. Denna gång var det europeiska städer som stod i fokus: Hamburg, Berlin, Génève, Wien, Rom, Neapel, Monte Carlo.
Ann Fleming anmärkte surt att hon inte kunde förstå varför Ian kallade städerna “thrilling” när han aldrig stannade till för att titta på någonting.
Ian var aldrig förtjust i museer. Han brukade säga att de borde erbjuda sina besökare rullskridskor i entrén. Trots detta gick han med på att stanna till i Florens så att Ann kunde besöka konstmuseet Uffizierna.
När Ian kom hem till England igen väntade ett surt brev från en redaktör på Sunday Times. Delar av läsekretsen hade inte uppskattat Ians oblyga beskrivning av sexindustrin i Hamburg.
Den förbjudna boken om Kuwait
Mer resande väntade Ian under 1960: i november for han på en litet osannolik resa till Kuwait, inbjuden av The Kuwait Oil Company. Bolaget ville att Ian skulle skriva en bok om livet i landet och hur viktigt oljebolaget var. De ville dock godkänna texten innan boken publicerades. Ian Fleming fascinerades av Kuwaits äventyrliga förflutna och skrev raskt boken State of Excitement – Impressions of Kuwait. Oljebolaget tyckte att boken var ok men att det kanske var bäst ändå att visa den för Kuwaits regering innan den publicerades. Shejkerna gillade dock inte alls att Fleming hade skrivit så mycket om pirater och annan blodsutgjutelse. De var även missnöjda med vissa av Flemings kommentarer. De ville ge bilden av ett modernt land och förbjöd Flemings bok. Den gavs aldrig ut, och länge fanns det enda kända exemplaret av boken i Flemings efterlämnade boksamling (numera i Indiana University, USA). För ett antal år sedan upptäcktes dock ännu ettill exempelemplar. Det såldes på auktion till en anonym samlare för ett skyhögt pris.
Lustigt nog var Kuwait en besvikelse för Fleming: i brev hem skrev han att landet var “a ghastly place”.
Saltzman köper rättigheter
I december 1960, medan hela familjen Fleming var på skidsemester i Alperna, inträffade en viktig händelse i historien om Bond. Den kanadensiske producenten Harry Saltzman köpte då en option gällande i sex månader för alla existerande och kommande James Bond-böcker (utom Casino Royale, vars filmrättigheter Fleming hade sålt till Gregory Ratoff redan 1955).
The Spy Who Loved Me
1961 var ett händelserikt år för Ian Fleming och James Bond.
Året började med att Fleming skrev en helt ny typ av Bondbok – The Spy Who Loved Me. Det är en bok som berättas av en kvinnlig huvudperson, Vivienne Michel. Bond kommer inte in i handlingen förrän två tredjedelar in i boken, och då som en bifigur. Det är också Flemings kortaste bok.
Kennedys topp 10-lista
I mars publicerades ett nummer av tidskriften Life, där president John F Kennedy listade sina tio favoritböcker. Ian Flemings From Russia With Love fanns på nionde plats. Detta gjorde plötsligt James Bond riktigt känd i USA. Försäljningssiffrorna för Flemings böcker steg direkt.
Resten av titlarna på Kennedys lista var mest biografier och facklitteratur. Flemings bok var den enda av sitt slag på listan, vilket gjorde effekten desto större.
McClory stämmer Fleming
Samma månad fick Kevin McClory läsa ett förhandsexemplar av boken Thunderball, som nu skulle ges ut. Fleming hade inte nämnt något om honom eller Whittingham eller varifrån han utvecklat bokens intrig, så McClory och Whittingham försökte omedelbart stoppa boken. Det var dock för sent, men rättegång förbereddes. Det skulle ta två år innan saken var avgjord.
Försäljningen av boken gick lysande, förmodligen var publiciteten om bråket bidragande. Dessutom fick boken bra kritik.
Hjärtattack
Allt detta hände på relativt kort tid, och pressen blev för mycket för Fleming. 12 april fick han sin första hjärtattack. Han segnade ned mitt under ett planeringsmöte på Sunday Times. På nytt sade läkarna till Fleming att han måste sluta med både tobak och alkohol.
Medan han låg på sjukhuset och återhämtade sig, fick han idén till en barnbok om en flygande bil. Han skissade fram det som skulle bli boken Chitty Chitty Bang Bang. Redan i slutet av maj skickade han manuskriptet till sitt förlag.
Kommendör Pott säger i boken “Säg aldrig nej till ett äventyr. Säg alltid ja, annars kommer du att leva ett trist liv”. Det kunde ha varit Flemings eget valspråk.
Saltzman & Broccoli slår sig ihop
Under tiden hade Harry Saltzman svårt att hitta finansiärer till den James Bond-film han hade tänkt göra. Författaren Wolf Mankowitz sammanförde honom med en annan producent, Albert R Broccoli, som även han varit intresserad av att köpa filmrättigheterna till Bondböckerna (första gången redan 1957) men nu hade Saltzman hunnit före honom.
Broccoli försökte köpa loss Saltzman, som dock vägrade. Saltzman och Broccoli bildade då ett eget bolag, EON (“Everything or Nothing“). Filmbolagen Columbia och United Artists kontaktades. Den första Bondfilmen skulle bli Thunderball var det tänkt. Columbia tyckte dock att filmen inte fick kosta mer än 300.000 – 400.000 dollar, vilket var en liten summa redan på den tiden. United Artists kunde däremot sträcka sig till 900.000 dollar i filmbudget, vilket avgjorde saken. Enligt uppgift varade Broccolis och Saltzmans möte med United Artists VD, Arthur Krim, i mindre än en timme. Datum: 21 juni 1961.
Manusförfattaren Richard Maibaum fick i uppdrag att börja skriva ett filmmanus baserat på Thunderball. När bråket om rättigheterna till boken började, bestämde man sig för att göra film av Dr. No istället.
Mera om tillkomsten av den första Bondfilmen kan du läsa här.
Ian trasslar till det
Detta så viktiga filmkontrakt lyckades nästan Ian paja genom att i en romantisk iver ge bort tv-rättigheterna för sina böcker till Ann Marlow, en vacker kvinnlig producent han åt middag med i New York. Han rev av en bit av matsedeln och skrev på den: “To MCA: I would like Ann Marlow to be my exclusive television and radio representative – worldwide. – Ian Fleming”.
De inledde en oskyldig, men litet flirtig korrespondens och Marlow började jobba för Ian i USA. Sedan blev filmkontraktet med Saltzman och Broccoli klart, och Fleming insåg att han hade gjort ett misstag. De ville naturligtvis även ha tv-rättigheterna.
Efter ytterligare några brev skickade Ian som kompensation till Marlow en dyrbar Cartier-penna. Ett av Ann Marlows brev hamnade av misstag i händerna på Ians fru, som blev rasande och hotade med skilsmässa. Ian var tvungen att reparera krisen i äktenskapet genom att bland annat ta med sin hustru på en semesterresa i Frankrike. Ann Fleming var nu alltmer orolig för sin makes hälsa, vilket gjorde att semestern inte blev så harmonisk som den kunde ha varit.
Ian och Dr. No
Medan förberedelserna för den första Bondfilmen, Dr. No, var i full gång beslöt Ian att inte blanda sig alltför mycket i filmproduktionen (antagligen hade Ian blivit bränd av bråket med McClory). Det tyckte EON bara var bra.
Han kunde dock inte låta bli att föreslå vem som skulle spela Bond: Ian Flemings förslag var David Niven eller den då 24-årige Roger Moore. Producenterna hade då bestämt sig för Sean Connery, vilket Ian inledningsvis var tveksam till. Han ändrade sig senare, inte minst sedan han förstått hur populär Connery var bland kvinnor. Ian var dock mycket fascinerad att det nu äntligen skulle göras en Bondfilm, och hjälpte filmteamet att hitta inspelningsplatser på Jamaica.
I ett brev till Ivar Bryce skrev Fleming vad han tyckte om Hitchcock-filmen North By Northwest (“I Sista Minuten“), en film som var viktig inspiration för de tidiga Bondfilmerna. Ian tyckte inte om alla skämt i filmen. Han hoppades att de kommande Bondfilmerna skulle “hålla antalet skämt på en minimal nivå”.
Man kan inte låta bli att undra vad Fleming hade tyckt om Goldfinger – den film där humorn på allvar gjorde sitt intåg i Bonds värld (redan i den första scenen, där Bond kommer simmande med en uppstoppad anka på huvudet).
The Living Daylights
Under hösten fick Fleming i uppdrag att skriva en lämplig artikel till ett specialnummer av Sunday Times som skulle komma ut 1962. Först tänkte han skriva en artikel om Bonds alla vapen, men sedan bestämde han sig för att skriva en ny Bondnovell istället – The Living Daylights.
När 1961 närmade sig sitt slut var det mesta klart för inspelningen av den första Bondfilmen, och Fleming var ett hetare namn än någonsin. Det såg verkligen bra ut.
Del IX: Berömd och omstridd
On Her Majesty’s Secret Service
Samtidigt som den första James Bond-filmen, Dr. No, i januari 1962 började spelas in på Jamaica satte sig Ian Fleming ned vid sin gyllene skrivmaskin för att skriva On Her Majesty’s Secret Service, den bok som många anser vara hans bästa. (Arbetsnamnet var först The Belles of Hell).
Vid arbetet med denna bok var Fleming tvungen att rådfråga en expert på heraldik. Boken tillägnades sedan denne expert, fast Fleming använde pesudonymen Sable Basilisk Pursuivant för att dölja dennes identitet. Det var denne heraldiker, greve Robin Mirrlees, som hittade släkten Bond of Peckhams vapensköld med devisen “The World is Not Enough” som familjens motto. Detta passade ju utmärkt in på 007.
I den här boken ges även en detaljerad beskrivning av M, amiral Miles Messervy, som gör karaktären ännu mer lik Flemings gamle chef under kriget, amiral Godfrey.
En annan av bokens karaktärer, Hilary Bray, var\sför övrigt namnet på en god vän till Fleming.
The Living Daylights publiceras
9 februari 1962 publicerades det första numret av Sunday Times nya färgbilaga, där en ny Bondnovell ingick, The Living Daylights. Detta upprörde först Daily Express, som tidigare hade publicerat annat Bond-material samt även den tecknade serien James Bond. Fleming lyckades dock lugna de heta känslorna.
Serien Thunderball avbryts
Dagen därpå avbröts tvärt publiceringen av den tecknade serien Thunderball i Daily Express. Man hade inte ens kommit halvvägs in i berättelsen, och på grund av det juridiska bråk om rättigheterna till boken Thunderball som nu hade inletts var man tvungna att i en enda seriestripp hastigt sammanfatta resten av boken. Så här skrev man i den sista seriestrippen:
“Giuseppe flyger det stulna bombplanet till Bahamas och bomberna göms i havet.
SPECTRE:s ultimatum sänds till de brittiska och amerikanska regeringarna:
betala 100 miljoner pund i guld, annars detonerar vi bomberna i era länder.
Alla agenter, inklusive Bond, letar efter bomberna. Bond hittar dem och räddar världen.”
Fleming tycker till om U-2
Ian Flemings berömmelse hade nu ökat rejält, och han fick regelbundet kommentera olika autentiska händelser som hade med spioneri att göra.
I Sunday Times skrev han till exempel en lång artikel om hur amerikanerna borde ha handskats med affären U-2 (Ett amerikanskt U-2-spionplan hade 1960 skjutits ned över Sovjet, och piloten Gary Powers utväxlades två år senare mot en rysk spion). USA borde ha tystat ned historien, ansåg Fleming, och kastat piloten “cold-bloodedly at the dogs”.
På filminspelning
En dag bestämde sig Fleming, hans vän Noël Coward och två andra bekanta att gå och titta på inspelningarna av Dr. No. Just denna dag höll regissören Terence Young på med den klassiska scenen då Honey går upp på stranden och möter Bond. Young fick plötsligt se fyra män som inte hörde till filmteamet stå och titta på. Han ropade till dem att genast kasta sig ned, vilket de också gjorde. Först en halvtimme senare, när scenen var färdig, reste de på sig igen och då upptäckte Young att det var Fleming med vänner som han skrikit åt!
Angreppen på The Spy Who Loved Me
I april utkom The Spy Who Loved Me, Flemings mest “o-Bondska” Bondbok. På titelsidan hade Fleming lagt till Vivienne Michel (den kvinnliga huvudpersonen) som medförfattare, och i den amerikanska utgåvans förord skrev Fleming att han en dag funnit manuskriptet på sitt bord och bara reviderat det en aning. Men det var det ingen som gick på.
Fleming hade väntat sig blandad kritik av boken, men råkade ut för flera kraftfulla attacker, mest för några påstått ‘pornografiska’ inslag i början av boken. En av de mest vildsinta kritikerna var tidskriften Today som även angrep Ian personligen – han var sinnebilden för “the nastiest and most sadistic writing of today”.
Hela debatten medförde att Fleming fick en inbjudan till BBC:s tv-debattprogram Tonight, där han påstod att Today bara var ute efter att hämnas därför att de inte fått lov att publicera boken som följetong (i själva verket hade Today fått följetongs-budet först sedan Daily Express nobbat boken då de inte tyckte att den var tillräckligt bra).
All kritik mot boken tärde på Ian och även på äktenskapet med Ann, som redan tidigare inte var alldeles harmoniskt. I ett brev till en god vän skrev Ian att han medgav att Bond borde ha kommit in i bokens handling tidigare, samt att vissa passager kanske hade blivit lite slippriga. Han skrev vidare att boken hade varit ett försök att skildra Bond ur en utomståendes perspektiv och att 007 inte skulle skildras som en hjälte i denna bok.
Till sin förläggare sade Fleming att han hade försöktill exempelperimentera med sin skapelse men att det inte hade gått så bra som han tänkt, och att det vore bäst att boken “fick ett så kort liv som möjligt”. Ian bestämde nu att om man önskade filmatisera boken, fick man bara använda titeln och inte något annat, och han ville heller inte att boken skulle tryckas om eller ges ut i pocket (när Bond-industrin började ta fart, trycktes boken sedan om i alla fall).
Ian Flemings image som bon viveur
Ian Fleming fick allt oftare försöka leva upp till den Bond-image han själv hade skapat, vilket inte alls var bra för hans hälsa. En omfattande konsumtion av tobak och alkohol tog ut sin rätt. Fleming beskrevs ofta i artiklar som en leveman, en bon viveur, som tog vara på allt det goda i livet. Ett känt fotografi, taget av Cecil Beaton, visar en belåten Fleming sittande i en stol, bekvämt bakåtlutad som efter en god middag. Han röker en cigarrett som han håller i ett munstycke. I bakgrunden kan man se tre champagneflaskor.
Tidskriften Life intervjuade Fleming och porträtterade honom med Bond-rekvisita som vapen, spelkort och en Bentley.
Senare under året köpte Ian en ny fräsig bil, en Studebaker Avanti med svart läderklädsel och elektriska fönsterhissar. Antagligen var det delar av gaget för filmen Dr. No som Ian handlade för.
Ian lät sin vän Amherst Villiers måla sitt porträtt, vilket väl var en kombination av en önskan att bli ihågkommen av eftervärlden och av behovet av att ha något imponerande att hänga upp på väggen i huset i Sevenhampton, som makarna Fleming nu höll på att inreda.
Ians ovanliga prispokal
Efter att allt bråk kring The Spy Who Loved Me hade lagt sig, kunde Fleming spela golf på St George’s Club i lugn och ro, och leva gott där. Ian tog inte så allvarligt på varken golf eller klubb-stämningen, vilket belyses av denna anekdot:
Ian Fleming tillfrågades om han ville bidra med en prispokal till föreningen Old Etonian Golfing Society (som vi minns var Ian en gammal Eton-student). Ians pokal visade sig inte bli någonting fint i silver, utan pokalen var en potta (!) som hade fått inskriptionen James Bond All Purpose Grand Challenge Vase. Många medlemmar tyckte att detta var höjden av dålig smak – att driva så med anrika Eton! – men Fleming var så känd att man inte kunde byta ut pokalen.
Angrepp på Bond i Izvestija
Den sovjetiska tidningen Izvestija angrep nu Bond för att vara en farlig imperialistisk skapelse, och Ian Fleming beskrevs som ett redskap för amerikansk propaganda. Ian tyckte att detta var så kul att han ville använda citat ur artikeln på omslaget till sin nästa bok, vilket dock ej blev av.
År 1962 präglades av det kalla kriget: som vi minns var detta även Kubakrisens år.
Fleming i Japan
Under hösten 1962 reste Fleming till Japan, dit han hade tänkt skicka Bond i sin nästa bok, You Only Live Twice. Detta var delvis ett resultat av att Fleming ville återse Japan, som han bara besökt som hastigast inför arbetet med Thrilling Cities. Om han då lät nästa Bondbok utspelas där, kunde han få resan betald av sin förläggare. Praktiskt!
I Japan mötte han bland annat “Tiger” Saito, redaktör för en ansedd tidskrift. Han förvandlades senare till “Tiger” Tanaka i boken. Flemings vän Richard Hughes, Sunday Times korrespondent i Fjärran Östern, blev förebilden till Dikko Henderson.
007 och Playboy
On Her Majesty’s Secret Service var den första Bondbok som gick som följetong i tidskriften Playboy – presenterad på ett mycket elegant sätt – och inledde därmed det långa samarbetet mellan James Bond och Playboy, som än idag fortlever. Denna koppling gjorde mycket i USA för Bonds popularitet och för den image av Bond som snart blev allmängods.
Kris i äktenskapet
Makarna Flemings äktenskap hade nu definitivt sett sina bästa dagar. Kärleken hade tagit slut i deras förhållande och de var alltför olika som människor. Skilsmässan var tydligen inte långt borta, särskilt som det hade blivit alltmera uppenbart för Ann att Ian hade ett mycket nära förhållande med en kvinnlig bekant på Jamaica. Dessutom hade paret Fleming problem med sonen Caspar, som nu var tio år, och hans ibland odisciplinerade uppträdande.
Ian for till Goldeneye för att få litet ro och för att börja på en ny Bondnovell, Octopussy (som var namnet på en båt Ian hade fått av sin kvinnliga bekant).
Premiär för Dr. No
Den 5 oktober 1962 hade den första James Bondfilmen, Dr. No, världspremiär i London. Biopubliken var lyrisk.
Fleming satt i biosalongen med blandade känslor. Under så många år hade han kämpat för att få sin skapelse James Bond överförd till filmduken, och nu hade han äntligen nått det målet. Den Bond, spelad av Sean Connery, som skildrades i filmen var dock inte riktigt förenlig med den bild som Fleming själv hade av 007. Fleming kände sig nästan litet bortglömd i denna extravaganta och raffinerade film.
Till pressen sade Fleming: “Den som har läst boken kan bli besviken, men den som inte har gjort det kommer att tycka filmen är fantastisk. Publiken skrattar på de rätta ställena.”
Vid en förhandsvisning hade Fleming inte varit lika positiv i sitt omdöme om filmen. Assistenten Peter Garnham, som var med vid detta tillfälle, berättar att Fleming raskt gick ut från salongen medan eftertexterna rullade. Han sa inte ett ord. Tillsammans med Garnham for han iväg i en taxi till puben som låg mitt emot kontoret. Där beställde han drinkar till dem båda. Efter att ha svept sin drink lär Fleming ha sagt: “Dreadful… absolutely dreadful”. Efter det, sade Garnham, diskuterade vi aldrig Bondfilmerna någon mer gång.
Det verkar som om Ian Fleming började ana att han nu inte hade långt kvar. I ett brev till Richard Hughes skrev han:
“I’m not worrying anymore. Down with death.”
Del X: De sista åren
Ian Flemings sista böcker om Bond är dystra, mörka och allvarliga. Fleming mådde inte särskilt bra: all uppmärksamhet och mediefokusering hade slitit på honom, och han kände sig på något sätt fångad av den fiktiva karaktär han själv hade skapat. Dessutom hade ju han och hustrun Ann problem i sitt äktenskap. Även Ians hälsa var skral. I allt högre grad tvingades han ta mediciner dagligen för att stå ut med sina bröstsmärtor (han hade hjärtproblem). Ian hade dock knappast några ekonomiska problem: succén för hans böcker hade gjort att hans inkomster tiodubblades mellan 1960 och 1964. Sedan kom ju allt som hade att göra med filmerna, licenser etc… det var en helt främmande värld för honom. Hans privata dagdrömmar hade blivit ett världsberömt fenomen.
You Only Live Twice
Under januari och februari 1963 satt Ian Fleming på Goldeneye och skrev You Only Live Twice. Han använde sig bland annat av de erfarenheter han fått från sin Japan-resa föregående år. Detta manuskript var också ett av de som Fleming gjorde minst antal ändringar i.
Romanen slutar med en riktig “cliffhanger” – Bond tappar minnet och blir kvar i Japan. Hemma i England antar man att Bond är död och M får skriva Bonds dödsruna i The Times. I den finns intressanta biografiska detaljer om karaktären Bond.
Fleming hade blivit så förtjust i saké, det japanska risbrännvinet, att han sedan han kommit hem från Japan försökte importera det (annars föredrog Fleming bourbon, amerikansk majswhiskey, som han brukade bära med sig i en särskild väska på sina resor).
On Her Majesty’s Secret Service
I april utkom On Her Majesty’s Secret Service. Boken fick lysande recensioner, många recensenter ansåg att den var Flemings bästa, och den toppade New York Times bestsellerlista i ett halvår.
Omslaget, tecknat av Richard Chopping, visade en tecknarhand som fullbordar en bild av Bonds familjevapen med mottot The World is Not Enough.
Det gavs också ut en begränsad och numrerad upplaga av boken i endast 250 ex, där alla exemplaren var signerade av Fleming. Denna exklusiva upplaga är idag mycket svår att hitta och man får betala en hel del för att få tag i ettill exempel på auktioner\seller dylikt.
På bara en månad sålde On Her Majesty’s Secret Service i över 60.000 exemplar.
How To Write a Thriller
1963 publicerades en berömd essä av Ian Fleming i tidskriften Books And Bookmen, “How To Write a Thriller”. I denna essä ville Fleming distansera sig från de “angry young men” som många samtida brittiska författare kallades. Han ville betona att det han skrev var underhållning och ingenting annat. Nedanstående citat brukar ofta citeras, och det är otroligt svårt att översätta, så vi kör det i original:
“I am not an angry young, or even middle-aged man. I am not ‘involved’. My books are not ‘engaged’. I have no message for suffering humanity and, though I was bullied at school and lost my virginity like so many of us used to do in those days, I have never been tempted to foist these and other harrowing personal experiences on the public. My opuscula do not aim at changing people or making them go out and do something. They are not designed to find flavor in the Comintern. They are written for warm-blooded heterosexuals in railway trains, airplanes and beds.”
Bond parodieras
Nu var James Bond ett sådant etablerat fenomen att det började dyka upp parodier på Flemings böcker. En sådan var Cyril Connollys Bond Strikes Camp som publicerades i tidskriften London Magazine i april. I den berättelsen utgår författaren från att alla spioner är homosexuella (som vi minns hade England haft flera spionskandaler under denna tid, och flera av de avslöjade spionerna hade varit gay), och att då Bond ska infiltrera en annan spiongrupp måste han klä ut sig som drag-artist i kvinnokläder.
Ian svarade Connolly att han tyckte att det var omåttligt lustigt att samma vecka som han blivit “satt på piedestal” av en kritiker i Sunday Times (angående romanen On Her Majesty’s Secret Service), få läsa denna parodi.
Senare under året utkom en hel roman som var en parodi på Bond, den studentikosa skämttidningen Harvard Lampoons Alligator by I*n Fl*m*ng.
Ian i Istanbul
Först i maj 1963 hade den första Bondfilmen, Dr. No, premiär i USA. Recensenterna var litet mer avvaktande här men antog att Eon Productions nog hade en framgångsrik investering på gång.
Samtidigt var redan inspelningarna av nästa film i serien, From Russia With Love, i full gång sedan en månad. Ian åkte till Istanbul för att se hur inspelningarna gick, inte minst för att han var väldigt förtjust i just den här boken. En annan viktig orsak var att Ians kontrakt med Eon innebar att han inte behövde betala brittisk skatt på sitt konsultarvode så länge han utförde “arbetet” utomlands. Så Ian hade det rätt så trevligt i Turkiet ett tag, men klagade vid hemkomsten över att det var så svårt att hitta god kaviar där.
Under denna tid utbröt den kända Profumo-affären i England: försvarsministern John Profumo fick avgå sedan det avslöjats att hans älskarinna, Christine Keeler, även haft ihop det med en rysk diplomat och spion. Flera av Ians vänner blev på ett eller annat sätt insyltade i denna uppmärksammade historia (som även blev film i slutet av 80-talet).
Via kontakter i USA tillfrågades Ian Fleming om han ville vara med och ta fram en agentserie (som inte skulle ha något att göra med Bond) för amerikansk tv. Efter flera turer kom Fleming via sina rådgivare fram till att relationerna med Eon skulle skadas om han gick in i projektet, och att även framgången för de kommande Bondfilmerna kunde riskeras. Fleming avsade sig då alla rättigheter till serien, eller rättare sagt så sålde han dem till MGM för 1 pund. Vad var det för tv-serie? The Man From U.N.C.L.E. (Mannen från U.N.C.L.E.), där en av huvudpersonerna heter Napoleon Solo (ett namn som Fleming hade hittat på).
The Property of a Lady
Under sommaren 1963 skrev Fleming Bondnovellen The Property of a Lady på beställning av auktionsbyrån Sotheby’s. Den publicerades sedan i deras årsbok. I novellen avslöjar Bond en rysk KGB-agent i London under en auktion, då han bjuder på en Fabergé-glob. Fleming var inte nöjd med novellen och vägrade ta emot betalning av Sotheby’s för den.
Ian möter Simenon
I juli flyttade paret Fleming äntligen in i sitt nya hus i Sevenhampton. Ann irriterade sig över hantverkarna i trädgården, som inte ville arbeta utomhus när det regnade.
Det blev dags för sommarsemester. Ian hade fått i uppdrag från Sunday Times att åka till Montreux i Schweiz för att intervjua en av sina favoritförfattare, Georges Simenon (författare till böckerna om kommissarie Maigret). Vid ankomsten blev det både alkohol och tobak för Ian, trots att hans doktorer starkt avrått från detta. När Ian träffade Simenon, sade han att han hade läst ca 50 av Simenons böcker. Simenon hade dock inte läst en enda av Ians böcker. Han hade slutat läsa skönlitteratur redan 1928 och läste nu mest medicinsk facklitteratur. Inte heller hade Simenon skrivit om Schweiz, som Fleming i sin bok Thrilling Cities hade sagt hade “a Simenon quality”. Det blev litet antiklimax av alltihop.
Efter sommaren visade det sig att alla paret Flemings bekanta ville se det nya huset, som hade tagit så lång tid att iordningställa. Det blev alltså en hel del bjudningar och partaj under hösten. Ian var dock ständigt på dåligt humör. Efter att han nyligen skrivit om Japan, verkade han dock bli påverkad av buddhistiskt synsätt eftersom han nu började ge bort en hel del personliga tillhörigheter till sina vänner.
När Richard Chopping visade Ian sitt omslag till You Only Live Twice, blev Ian så nöjd att han höjde tecknarens gage till 300 guineas, vilket gjorde att Chopping fick råd att dra in centralvärme till sitt hus.
From Russia With Love: Ian bjuder på kaviar
I oktober hade den andra Bondfilmen, From Russia With Love, premiär. Ian var förstås hedersgäst men premiärfesten var en plåga för honom. Han försökte ändå efterlikna den Bond-lika bilden av honom som hade blivit så populär, men hade sin läkare med sig hela tiden.
Efter filmpremiären hade Ian arrangerat ett party på temat From Russia With Love där det bara fanns kaviar att äta. Ian hade nyligen vunnit 500 pund på ett kasino, och lade hela summan på det bästa kaviarmärket Beluga, som inte gick att köpa i England. Ann Fleming fick transportera två stora kaviarbehållare från Frankrike till England. “Vad ska jag säga om tullen stoppar mig?” frågade hon Ian. “Säg att det är till James Bond” blev svaret.
Fleming var nu en trött, sjuk och svag man: alla kunde se kontrasten mellan Sean Connerys Bond på bioduken och den man som en gång hade hittat på alltihop. Ian åt själv ingen kaviar och gick och lade sig tidigt. Kylskåpet var sedan fullt av Beluga-kaviar i flera veckor.
Thunderball-rättegången
I november började äntligen den segdragna Thunderball-rättegången mot Kevin McClory. Detta mål var mycket komplicerat och ända in i våra dagar bråkades det om vad man egentligen kom fram till vid rättegången. Den pågick i tre veckor och Ian Fleming var närvarande varje dag, trots att han var vid dålig hälsa. Det stod snabbt klart att McClory hade en stark argumentation i rätten.
Redan i december gjorde man upp i godo, mest för att Ians vän Ivar Bryce ville det. McClory skulle inte längre stoppa boken Thunderball, men alla framtida utgåvor av boken skulle ha tillägget “this story is based on a screen treatment by Kevin McClory, Jack Whittingham and Ian Fleming” – i den ordningen – medan McClory fick filmrättigheterna till de\sså kallade “film scripts” och till boken Thunderball. Utöver detta betalade man pengar till varandra. Mera om denna trassliga historia kan du läsa på McClory-sidan.
Ian var besviken på Bryce, som han ansåg hade svikit honom genom att inte kämpa vidare i rättegången.
Thunderbeatle
1964 skulle bli den stora spion-boomens år, och det blev också Ian Flemings sista. Det året nådde försäljningssiffran för James Bondböckerna 30 miljoner exemplar över hela världen. Ann Fleming började skämtsamt kalla sin man för Thunderbeatle, den femte Beatlen, lika rik och berömd som de andra fyra. Och faktum var att James Bond 007 hade blivit Englands största exportartikel vid sidan av The Beatles.
The Man With the Golden Gun
Ian Flemings sista vinter på Jamaica ägnade han åt att skriva The Man With the Golden Gun. Han var inte längre i sin krafts dagar, orkade bara skriva i 90 minuter om dagen, och skulle väl egentligen inte ha ansträngt sig för att skriva boken. Hur som helst var Fleming inte alls nöjd med den, “den kommer att kräva omfattande bearbetning” sade han.
Ornitolog-Bond kommer på besök
Men vem kom på överraskande besök till Goldeneye, om inte original-James Bond, ornitologen vars namn Fleming hade knyckt till sin litteräre gestalt. (Läs mera om honom här). Denne hade roat läst i en intervju med Fleming hur 007 fått sitt namn och tyckte nu att det vore trevligt att få träffa Ian. Bond och hans fru hade hela tiden problem med folk som gjorde sig lustiga över hans namn.
I mars 1964 sålde Fleming 51% av sitt bolag Glidrose till företaget Booker Brothers, något han blivit ombedd att göra av skatteskäl. Glidrose (numera Ian Fleming Publications) är det bolag som innehar de litterära rättigheterna till James Bond. Fleming skojade om att han nu sålt hälften av sig själv.
Samma månad utkom You Only Live Twice. Den var förhandsbeställd i 62.000 exemplar, dubbelt så många som den tidigare boken, On Her Majesty’s Secret Service. Boken fick mycket goda recensioner och blev snabbt en bestseller.
Ians hälsa försämras
Under våren togs Ian in på sjukhus. Han hade fått en blodpropp i ena lungan. Till sina vänner sade han att The Man With the Golden Gun var den sista boken om Bond, eftersom hans energi nu var slut. Ian var för svag för att orka omarbeta bokmanuset på det sätt han ville.
Samtidigt höll författaren Kingsley Amis på med en hel bok om Ian Flemings berättarteknik och om den litteräre Bond, The James Bond Dossier (“Fallet James Bond”).
Fallet James Bond av Kingsley Amis. Detta är fortfarande den enda kompletta genomgången av Flemings böcker som finns på svenska.
Ians vänner berättar om hur tystlåten och melankolisk han var vid denna tid. Motvilligt gick han med på en vistelse på The Dudley Hotel i Brighton. Många dagar satt Ian bara på en bänk eller vid ett fönsterbord och tittade på Engelska kanalen. Han var helt ointresserad av de litterära priser och utmärkelser som hade tilldelats honom.
Eve Fleming avlider
Minns ni Ians dominanta mor Eve? Hon var nu även hon vid dålig hälsa och av en ren slump befann hon sig också i Brighton, där kurhotellen ju är relativt vanliga. Den 27 juli 1964 avled hon där till följd av ett slaganfall. Ians bröder Peter och Richard fanns vid hennes sida, liksom halvsystern Amaryllis. Hon besökte Ian på hans rum och blev chockad över att se hans tillstånd. “Han är döende” sade hon till Peter Fleming.
Ian insisterade på att gå på sin mors begravning, trots att hans läkare bestämt avrådde honom. Därefter fortsatte han hem till Sevenhampton, där han nu ville undvika allt som hade svart färg. Man fick bland annat byta ut en svart matta i hans sovrum.
Ian började känna sig något piggare. Året innan hade han valts till ordförande i en kommitté på St Georges Club, där han brukat spela golf. Den kommittén hade hand om klubbens väsentligheter, i alla fall som Ian såg det – mat och dryck. Ian ville gärna delta i kommitténs möte den 8 augusti, trots att han nyligen drabbats av magsår. Minsta ansträngning gjorde honom utmattad.
Ian Flemings sista dagar
Den 11 augusti orkade i alla fall Ian ta sig till klubben för att äta lunch. På kvällen åt paret Fleming middag på sitt hotell tillsammans med en god vän. Dagens ansträngningar blev dock för mycket för Ian: han kollapsade och man fick tillkalla ambulans. När Ian bars in i ambulansen sade han till ambulansförarna: “Jag är ledsen att jag orsakat er extra besvär, grabbar”.
Kl 21.30 anlände ambulansen till Kent and Canterbury Hospital. I mer än tre och en halv timme kämpade läkarna för att rädda hans liv, de försökte med syrgas, med injektioner, men det var förgäves. Kl 01.10 på morgonen den 12 augusti 1964 förklarades Ian Fleming död. Han blev 56 år.
Samma dag fyllde hans son Caspar 12 år.
Tre dagar senare hölls Ians begraving i den lilla kyrkan St James’ i Sevenhampton. En minnesgudstjänst arrangerades därefter i medeltidskyrkan St Bartholomew’s i Smithfield. Ians halvsyster Amaryllis, nu på väg att bli en berömd cellist, spelade Bachs Sarabande på sin cello.
Ian Fleming var död, men hans skapelse, James Bond 007, var piggare än någonsin. Senare samma år släpptes den tredje Bondfilmen, Goldfinger, som fick Bondmanin att blomma ut fullständigt. Ian missade alltså hela den enorma Bondhysteri som bröt ut bara några månader efter hans bortgång.
Ann Fleming sade dock alltid att James Bond bara lyckades döda en enda människa, och det var sin egen skapare, Ian Fleming.
Del XI: Arvet efter Fleming
Ian Fleming hade dött när hans berömmelse stod på topp. I augusti 1964 efterlämnade han ett snårigt nätverk av bolag, fonder och annat som han hade satt upp för att inte behöva skatta bort det mesta av sina inkomster från den Bond-industri som nu börjat ta form. Brodern Peter Fleming åtog sig att försöka reda ut så mycket det gick. Ians änka Ann fick en framstående post i bolaget Glidrose, som än idag (under namnet Ian Fleming Publications Ltd) har hand om de litterära rättigheterna till Ian Flemings verk.
The Man With The Golden Gun
Det första som Glidrose behövde göra var att förbereda Ians sista bok The Man With the Golden Gun för publicering. Ian hade inte hunnit renskriva boken och lägga till alla de detaljer som hans böcker var så kända för. Bokförlaget Cape bad därför författaren Kingsley Amis att bearbeta boken, vilket han också gjorde. Den föregående boken, You Only Live Twice, hade slutat med att Bond hade tappat minnet i Japan. Så kunde ju inte gärna Bondserien sluta, resonerade man.
Inte ens en bearbetning kunde dock dölja det faktum att The Man With the Golden Gun, som utkom 1965, var en av de sämsta böckerna i serien. Trots att Amis (officiellt okrediterad) alltså hade bearbetat boken, lyckades han även få recensera den i The New Statesman!
Flemings material tar slut
Sedan fanns det tre Bondnoveller kvar som man kunde samla ihop och ge ut i bokform, nämligen Octopussy, The Living Daylights och The Property of a Lady. Detta gjordes också 1966. (Från början tog man bara med novellerna Octopussy och The Living Daylights i boken, det var i pocketupplagan som man även petade in The Property of a Lady). Men sedan var det slut, och Glidrose (med sin stora huvudägare Booker Brothers) började fundera på idén att be någon skriva en 007-uppföljare. Och den som verkade vara det mest logiska valet var Kingsley Amis, som ju med sin bok The James Bond Dossier var väl inläst på Bond.
Ann Fleming var stark motståndare till detta, hon såg Amis som en opportunist med vänstersympatier.
Colonel Sun
Ett annat problem som Glidrose hade var alla imitationer som översvämmade marknaden. Vid denna tid var Bond-manin på absolut toppnivå, och hemliga agenter av alla de slag var på modet. En bulgarisk författare, Andrei Gulyashki, skrev till exempel en bok där Bond ställdes mot Gulyashkis egen skapelse, öst-agenten Avakoum Zahov. Glidrose försökte stämma förlaget som gett ut boken, men det gick inte lika bra som man hoppats. Slutsatsen var att det bästa vapnet mot alla 007-kopior vore att ha sin egen “officiella” Bondserie.
Glidrose förberedde en Bondbok som sydafrikanen Geoffrey Jenkins skulle skriva. Jenkins hade faktiskt försökt intressera Fleming för att skriva ett Bondäventyr som skulle utspela sig i Sydafrika, men det hade inte resulterat i något under Flemings livstid. Jenkins skrev sedan boken på egen hand, men hans manuskript bedömdes av Glidrose som alltför dåligt, så den boken gavs aldrig ut. Detta manus är legendariskt bland Bondfans, många drömmer om att få läsa det manuset någon gång i framtiden.
Trots Anns protester fick i stället Kingsley Amis i uppdrag att skriva en Bondroman, Colonel Sun. Man bestämde att Amis skulle skriva boken under pseudonymen George Markham. Boken utgavs 1968. Sunday Telegraph bad Ann Fleming recensera boken, men hennes artikel var så nedgörande och fylld av personangrepp på Amis att tidningen inte vågade trycka den av risk för att bli stämd.
Det var meningen att flera olika författare skulle skriva Bondböcker under en och samma pseudonym, Robert Markham, men Colonel Sun blev inte så väl emottagen, så Glidrose skrinlade de planerna för en tid framåt. Kingsley Amis skrev aldrig några fler Bondromaner och avled 1995 till följd av en stroke.
1964 hade förlaget Cape även utgivit den barnbok som Ian hade skrivit om en flygande bil, Chitty Chitty Bang Bang. Boken blev 1968 även en populär film (producerad av Albert R Broccoli) med Dick van Dyke.
Glidroses inkomster ökar
När Ian Fleming dog 1964 hade hans böcker sålts i över 30 miljoner exemplar över hela världen. På mindre än två år fördubblades det antalet.
Glidrose gav ut alla de gamla böckerna i ständigt nya upplagor, även The Spy Who Loved Me, tvärtemot Ians önskan.
Sedan minskade försäljningen av böckerna under slutet av 60-talet, även om de fortfarande såldes i miljontals exemplar. Glidroses inkomster kom sedan alltmer att härröra från de fenomenalt framgångsrika James Bondfilmerna och dess kringprodukter. 1964 hade Eon och Glidrose ingått ett kontrakt där de delade på alla licensintäkter för varumärkena “James Bond”, “007”, och så vidare – ett mycket lukrativt avtal för båda parter. Under den värsta Bondhysterin på 60-talet såldes leksaker, pussel, kläder, skor, deodoranter, ja allt som man kunde sätta “007” på.
Varje ny Bondfilm som Eon gjorde föregicks av ett kontrakt med ett av de bolag i stiftelseform som Fleming lämnat efter sig. Glidrose hade inte hand om just de intäkterna.
Ann Fleming kom aldrig över Ians död. Hon hade undertryckt sitt olyckliga äktenskap så länge att hon nu sörjde hejdlöst. Motvilligt gick hon med på att assistera John Pearson när han på uppdrag av Sunday Times satte samman den första och mest berömda biografin över Ian, The Life of Ian Fleming. Ann tyckte dock inte om Pearsons bok och tog avstånd från den. 1968 sålde hon Ians stora boksamling till det amerikanska universitetsbiblioteket i Indiana, något hon fick ta emot kritik för.
På Ians grav lät hon sätta upp en liten obelisk, formgiven av konstnären Robin Ironside.
Caspar Flemings tragiska liv
Ians son Caspar växte upp till en upprorisk 60-talstonåring som vållade sina närmaste stora bekymmer. Även han sattes i skola på Eton, precis som alla tidigare Fleming. Han var intelligent men ganska egocentrisk. Ett av hans stora intressen var egyptologi, och han började samla på sig antika egyptiska föremål.
Ett annat av hans intressen var, oroande nog, vapen. Samlarintresset gränsade tydligen till mani. Det kan inte ha varit lätt att vara son till den berömde skaparen av James Bond…
1969 upptäcktes det att Caspar på sitt rum på Eton förvarade en skarpladdad revolver. Polisen tillkallades, och vid förhör av Caspars skolkamrater kom det fram att han även ägde flera andra vapen. Polisen besökte nu Peter Fleming och upptäckte då att han hade låst in fyra automatvapen med ammunition, så att inte Caspar skulle kunna komma åt dem, och kastat en Browning i en brunn. Alla vapnen saknade licenser, så både Peter och Caspar bötfälldes i domstol. Caspar blev även relegerad från Eton.
Caspar sökte sig nu till New College i Oxford. Han lämnade dock skolan efter två år för att försöka sig på en karriär i antikhandlarbranschen. Han hade dock psykiska problem och levde ett alltmera enstörigt liv. I augusti 1973 fyllde Caspar Fleming 21 år och fick då tillgång till sitt arv efter Ian. Pengarna spenderade han tyvärr mest på droger av olika slag. Han ärvde också Goldeneye på Jamaica. 1974 besökte han Goldeneye för första gången efter Ians död. Han blev deprimerad, tog en överdos och simmade ut till havs. Hans vänner lyckades rädda honom genom att låta en helikopter flyga honom till lasarettet i Kingston.
Ann Fleming visste inte längre vad hon skulle ta sig till med Caspar. Läkarna ställde diagnosen ‘svårt depressiv’ på honom, och han behandlades bland annat med elchocker. Caspar var dock fast besluten att ta sitt liv och lyckades till sist med detta den 2 oktober 1975, när han tog sin sista överdos. Han blev 23 år.
Caspars tragiska slut gjorde att även Ann Fleming sakta tynade bort. Hon dog 1981, svårt nedbruten, i cancer.
John Gardner startar ny Bond-bokserie
1980 tyckte man på Glidrose att det var dags att åter introducera den “riktige” James Bond, alltså 007 från böckerna. Inga officiella Bondböcker hade getts ut sedan Colonel Sun 1968 (bortsett från de romanbearbetningar av filmmanusen till The Spy Who Loved Me och Moonraker som Christopher Wood hade skrivit på 70-talet).
Men vem skulle skriva böcker om Bond nu, och förflytta agenten till 80-talet (utan att Bond blev äldre)? Valet föll på den engelske författaren John Gardner (som inte ska förväxlas med den amerikanske författaren med samma namn). Man skrev ett kontrakt på tre böcker, och Glidrose kontrollerade hela tiden hur arbetet med Gardners första bok gick. Boken godkändes, och Gardners första Bondroman Licence Renewed kunde ges ut 1981. Varken kritiker eller Bondfans var överdrivet förtjusta i boken, som dock ändå blev en bestseller. I den här boken kör Bond en Saab 900 Turbo, något som uppmärksammades stort i svensk press och gav boken en hel del extra PR i tidningarna.
Kontraktet förnyades och Gardner fortsatte att skriva böcker om Bond: den första boken följdes raskt av en ny titel varje år: For Special Services (1982), Icebreaker (1983), Role of Honour (1984), Nobody Lives Forever (1986), No Deals, Mr Bond (1987) och Scorpius (1988).
Endast de tre första Gardner-böckerna översattes till svenska. Bok-Bond sålde i början av 80-talet inte lika bra i Sverige som förlaget Bonniers hoppats. Samtidigt försökte Bonniers även ge ut svenska översättningar av fyra av Flemings mest kända titlar i pocket (Dr. No, From Russia With Love, Goldfinger och Thunderball), men de sålde inte tillräckligt bra. Sedan dess har inte Flemings böcker gått att köpa hos svenska bokhandlare, med undantag av nytryckningen av Döden spelar falskt (Diamantfeber) som oväntat dök upp på 2003 års bokrea.
1989 bad Glidrose Gardner att skriva en romanversion av filmmanuset till den då aktuella Bondfilmen, Licence to Kill. Gardner skrev sedan ytterligare sju Bondböcker: Win, Lose or Die (1989), Brokenclaw (1990), The Man From Barbarossa (1991), Death is Forever (1992), Never Send Flowers (1993), Sea Fire (1995) och Cold (1996). Han hann även med att skriva en bokversion av filmen Goldeneye 1995.
Efter denna långa rad av Bondböcker, som var av minst sagt varierande kvalitet, hade Gardner tröttnat. Han avled 2007 av hjärtfel.
Raymond Benson tar över
Eftersom Bondböckerna sålt bra i England och USA, ville Glidrose gärna fortsätta serien. De tillfrågade nu amerikanen Raymond Benson om han ville ta över. Benson blev rätt förvånad: han hade skrivit facklitteratur om Bond, bland annat den berömda James Bond Bedside Companion, men ingen skönlitteratur tidigare. Efter moget övervägande accepterade han anbudet, och han skrev sedemera dessa romaner: Zero Minus Ten (1997), The Facts of Death (1998), High Time to Kill (1999), Doubleshot (2000), Never Dream of Dying (2001), samt The Man With the Red Tattoo (2002). Dessa böcker är riktigt bra och har blivit populära bland fansen. Två samlingsvolymer utgavs också på slutet av 2000-talet.
Dessutom har Benson skrivit bokversioner av de Bond-filmmanusen: Tomorrow Never Dies (1997), The World is Not Enough (1999) och Die Another Day (2002).
Förutom detta har Benson även skrivit flera Bondnoveller som publicerats i olika tidskrifter (även i ovannämnda samlingsvolymer).
Sedan dess har vi sett Bondromaner av Sebastian Faulks: Devil May Care (2008), Jeffery Deaver: Carte Blanche (2011), William Boyd: Solo (2013) och Anthony Horowitz: Trigger Mortis (2015), Forever And a Day (2018) samt en ny Bondroman vid namn With a Mind To Kill planerad till 2022. Dessutom startade 2005 en ny bokserie om en ung James Bond (Young Bond) med romaner av Charlie Higson och Steve Cole.
Bond visar alltså inga tecken på att försvinna som litterär figur.
Vän av ordning undrar nu förstås varför inte någon av alla dessa böcker blivit film. Orsakerna är, som så ofta annars, mest ekonomiska. Eon har kontrakt med Ian Flemings dödsbo om att få göra nya filmmanus baserade på karaktären James Bond. Vill Eon göra film på till exempel någon av Gardners böcker, måste man skriva kontrakt med bolaget Ian Fleming Publications Ltd (före detta Glidrose), som äger de litterära rättigheterna, samt med författaren Gardners efterlevande. Dyrare alltså, och man tycker väl inte att man behöver det längre sedan man betat av allting som Fleming skrev. Enklare då att skriva nya filmmanus varje gång.
Förlaget Ian Fleming Publications Ltd leds för övrigt av familjen Fleming.
Arvet efter Fleming
I början av 80-talet var ingen av Ians bröder längre i livet. Den stiftelse som hade hand om de lukrativa filmrättigheterna leddes nu av Peter Flemings barn, Nichol, Kate och Lucy. Nichol Fleming avled 1995, så nu är det Kate och Lucy Fleming, Ians brorsdöttrar alltså, som förvaltar familjen Flemings rättigheter. (Det är naturligtvis inte bara de som sitter i styrelsen, men de är de enda familjemedlemmarna där numera).
Under 90-talet instiftades The Ian Fleming Foundation (IFF), en stiftelse som aktivt försöker bevara samt lyfta fram Ian Flemings verk, och även intresserar sig för annat som har med Bond att göra. Man ger även regelbundet ut tidskriften Goldeneye.
Intresset för Ian Flemings verk tycks ha ökat särskilt under 90-talet och framåt, efter att ha varit mera vilande under längre tid. Många har förstått att bok-Bond inte automatiskt är samma karaktär som film-Bond, och vill återvända till rötterna.
Sommaren 1999 avled även Amaryllis Fleming, Ians halvsyster som sedan gjort sig känd som framgångsrik cellist.
Även om många av Ian Flemings släktingar numera är avlidna, kommer hans skapelse James Bond 007 att överleva honom längre än vad han någonsin hade kunnat tro den där dagen i januari 1952 när han satte sig ned för att börja skriva på en roman han kallade Casino Royale.
Vi kan vara säkra på att det långt in på 2000-talet fortsätter att ges ut böcker om Bond, och att nya Bondfilmer även i fortsättningen kommer att dra publik till biograferna.
Många tecken tyder även på att vi nu kommer att se fortsatta vågar av ‘merchandising’ – produkter med varumärket James Bond eller 007. Till skillnad från många av 60-talets produkter tycks det denna gång på ett mer utpräglat sätt vara produkter av mycket hög kvalitet som associeras med Bonds namn och nummer. Nyckelordet är exklusivitet. Genom att köpa en märkesprodukt med Bonds namn eller nummer köper konsumenten en del av den eftertraktade Bond-imagen.
Någon har sagt att vi inte vill träffa James Bond. Vi vill inte bjuda hem honom på middag – vi vill vara James Bond. Han lever det glamorösa och äventyrliga liv vi så gärna skulle vilja leva, är en sorts ställföreträdande äventyrare för oss, och är för många ett maskulint ideal (även om vissa gärna vill dra likhetstecken mellan Bond och Sean Connery). När vi själva har en litet småtrist och spänningslös vardagstillvaro, kan vi under en stund drömma oss bort till Bonds eleganta värld…
Ian Fleming betonade många gånger att hans böcker var ren underhållning och eskapism. De hade ingen djupare mening än så. Och varför måste de ha det?
James Bond will return…
Källor till dessa biografiska artiklar om Ian Fleming har främst varit följande böcker: The James Bond Bedside Companion av Raymond Benson, The Life of Ian Fleming av John Pearson samt Ian Fleming av Andrew Lycett.