Byt till blått tema
(1989)

SNABBFAKTA   -   INTRIGEN I KORTHET   -   OM FILMENS TILLKOMST   -   RECENSION   -   KUL ATT VETA

Snabbfakta

Svensk titel: Tid För Hämnd

Premiärdatum: England: 15 juni 1989. USA: 14 juli 1989. Sverige: 7 juli 1989.

Längd: 127 minuter.

Producenter: Albert R Broccoli & Michael G Wilson, Eon Productions.

Regi: John Glen.

Manus: Richard Maibaum & Michael G Wilson.

Foto: Alec Mills. Scenografi: Peter Lamont. Klippning: John Grover.

Musik: Michael Kamen. Titelmelodi: Licence to Kill, framförd av Gladys Knight (Musik & text: Narada Michael Walden, Jeffrey Cohen & Walter Afanasieff). Sluttema: If You Asked Me To framförd av Patti LaBelle (Musik & text: Diane Warren)

Filmbolag: MGM/United Artists.

Med Timothy Dalton, Carey Lowell, Robert Davi, Talisa Soto, Anthony Zerbe, Frank McRae, Everett McGill, Benicio del Toro, Don Stroud, Wayne Newton, David Hedison, Desmond Llewelyn, Caroline Bliss och Robert Brown.

Inspelad i Key West, Florida och i Churubusco Studios, Mexiko.

Intrigen i korthet

Bond är marskalk vid sin gode vän Felix Leiters bröllop. På väg till bröllopet passar Bond och Leiter på att tillfångata den efterlyste knarkkungen Franz Sanchez. Denne lyckas dock muta sig fri ur fängelsetransporten, och som hämnd på Leiter låter Sanchez döda Leiters fru och kasta Leiter till en hungrig haj. Då Bond finner sin vän halvdöd med en lapp "He disagreed with something that ate him" på sig, blir han rasande och sätter genast igång att jaga Sanchez och hans hantlangare. När Bond vägrar lyda ordern att sluta med sin privata vendetta, får han sin licens att döda indragen av M. Trots detta får Bond hjälp av Q ute på fältet, samt av Pam Bouvier. Tillsammans beger de sig till Isthmus, ett latinamerikanskt land där presidenten står på Sanchez lönelista. Bond nästlar sig in bland Sanchez män och lyckas på så vis förinta knark­fabriken samt även Sanchez själv.

Om filmens tillkomst

Manuset till Licence to Kill var det första som direkt skrivits för Dalton i huvudrollen. Producenterna beslöt sig för att göra en allvarlig och seriös agentthriller denna gång, och i princip helt ta bort de komiska inslagen. Alla Flemingtitlar var slut, så detta blev den första Bondfilm som hade en helt ny originaltitel.

Av ekonomiska skäl valde man att spela in det mesta av filmen i Mexiko, varför detta blev den första Bondfilm som inte alls spelats in i anrika Pinewood Studios. I stället valdes Churubusco Studios i Mexico City. Det var dock en besvärlig inspelning inte bara på grund av hettan utan också för att man fick flyga dit nästan alla saker man behövde. Bondteamets vana vid att lätt kunna få de resurser man hade behov av gick inte att uppfylla i Mexiko.
"Byråkratin var en mardröm", berättar John Glen. "Folk hade så dåligt betalt att mutor och korruption var en del av vardagen". Ett exempel var när man skulle föra in ett antal film-vapen i landet. Tullen stoppade transporten och krävde mutor. När Bondteamet vägrade betala fördubblades den önskade mutsumman efter några dagar.

En särskilt problematisk sekvens var tankbilsjakten, som spelades in i Mexicali-öknen. Att få tankbilarna att göra stuntscener som att köra på bakhjulen kostade filmbolaget ganska mycket pengar. Hela sekvensen tog sex veckor att göra klar.
Hela filmbudgeten uppgick till ca 36 miljoner dollar.

Timothy Dalton gjorde en hel del stuntscener själv. Flera av dem var farliga och Dalton var vid flera tillfällen nära att skadas under inspelningarna.

Filmen ansågs av den brittiska censuren alltför våldsam, varför filmbolaget till regissören John Glens besvikelse fick klippa ned några scener. Licence to Kill är den enda Bondfilm som fått 15-årsgräns i England. Endast i Japan visades filmen helt oklippt.

Vid den här tiden hade MGM/UA inte så gott om pengar och led av täta chefsbyten. Därför hade man inte råd med någon dyrbar reklamkampanj för Licence to Kill, som i den hårda konkurrensen mot filmer som Batman, Dödligt Vapen 2 och Indiana Jones och det Sista Korståget drog det kortaste strået. Filmen gick särskilt dåligt i USA, men blev en hit i många europeiska länder.

Ingen kunde dock ana att detta skulle bli Timothy Daltons sista Bondfilm, och att Bondserien sedan skulle göra ett uppehåll på hela sex år.

Recension

Betyg:

2 av 10

Jag minns fortfarande vilken brutal besvikelse den här filmen var.
Man hade hoppats på en riktigt bra Bondfilm, särskilt sedan The Living Daylights hade varit så bra, men resultatet blev ett praktfullt misslyckande. Den här filmen höll på att ta död på hela mitt Bondintresse.

Det är verkligen en stor gåta att Broccoli & Co bestämde sig för att ändra den vinnande formel, som under 25 år gjort Bondfilmerna till världens mest framgångsrika filmserie. Framför allt från amerikanska Bondfans hade filmmakarna länge fått höra önskemål om en mer seriös ton i Bondfilmerna, en återgång till tonen i de tidiga filmerna från 60-talet. Nu när man hade Timothy Dalton, en duktig aktör, passade man på att göra ett riktigt allvarligt och seriöst manus och kastade ut all humor. Vad man då gjorde var att låta pendeln slå över till det andra hållet.
Det finns ett amerikanskt talesätt som lyder: If it ain't broken, don't fix it.

Licence to Kill saknar många saker, till exempel ett trovärdigt manus, vackra och exotiska miljöer, en maffig skurk, den klassiska Bondhumorn samt kvinnor som kan agera. Bond har förvandlats till en privat hämnare, en kallblodig Charles Bronson-typ som sammanbitet står och tittar på efter att ha kastat Killifer till en haj. Det är långt ifrån den bild av Bond som etablerats i de tidigare filmerna. Visst kan man göra Bond allvarlig och seriös, men det går inte att bara utan vidare ta bort Bonds humor och tro att vi sväljer det. Det känns om om det inte är Bond vi tittar på, utan någon som utger sig för att vara Bond. Detta är inte den hjälte vi under 27 års tid lärt oss uppskatta.

Hämnarmotivet fungerar inte i filmen. Dessutom är inte skurken Sanchez någon som Bond borde bry sig om - en simpel knarkhandlare. Sådana typer kan vi läsa om i tidningarna mest varje dag. Var finns en Dr. No, en Goldfinger eller en Hugo Drax? Jag bara undrar.

Timothy Dalton gör naturligtvis en bra insats, att manuset inte fungerar är inte hans fel. Robert Davi gör också vad han kan av manuset. Däremot är de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Carey Lowell och Talisa Soto, rena skämtet när det gäller att agera inför kameran. Synd att filmteamet valde modeller framför skådespelartalanger. David Hedison är däremot bra som Felix Leiter och likaså Anthony Zerbe som Krest, och det är också kul att se Desmond Llewelyn i sin största roll någonsin som Q.

Ja, Desmond är faktiskt den som räddar filmen från total kollaps. Hans scener tillsammans med Bond ute på fältet är det bästa i hela filmen.

Någon som är förfärligt felplacerad i Licence to Kill är dock Las Vegas-kändisen Wayne Newton, som har satts att spela någon sorts falsk TV-predikant. Ett pinsamt dåligt försök att marknadsföra filmen i USA, eftersom Newtons karaktär är helt överflödig.

Man har försökt att utveckla Bonds personlighet här, men det blir bara ansatser eftersom manuset inte är trovärdigt (hur sjutton kan Sanchez acceptera Bond i sin inre krets så där utan vidare? Ihåligt!) 007 skall ha glimten i ögat och inte vara en Charles Bronson-typ.
Omgivningen kring Bond är delvis märklig. Vi får till exempel veta att enda orsaken till att M inte låter de beväpnade vakterna skjuta ned Bond är att det är "too many people" i närheten.
Och 007 passar definitivt inte in i ett krogslagsmål på en sjabbig pub.

Dalton gör många av sina stuntscener själv, vilket i och för sig är ett plus. Men Licence to Kill innehåller ovanligt tuffa våldsscener för att vara en Bondfilm. Även här har balansen slagit snett, det blir helt enkelt lite för många sådana scener utan att man riktigt förstår varför. Det hade varit bättre om slutstriden mellan Bond och Sanchez hade varit den tuffa scenen, i stället för alla de andra. Slutuppgörelsen är i stället över alldeles för snabbt.

Alltför stor del av filmen utspelar sig i ett mexikanskt ökenlandskap, som inte är det minsta exotiskt eller särskilt kul. Det är för mycket snack och för lite action, och när actionscenerna väl kommer är de faktiskt inte speciellt engagerande. Den enda som är riktigt bra är då Bond åker vattenskidor efter ett flygplan vid flykten från Krests båt. Tankbilsjakten är mest fånig.

Licence to Kill är den enda Bondfilm som långa stunder faktiskt är rejält seg att titta på. Man sitter och skruvar på sig och undrar vad de håller på med egentligen.

Till råga på allt är filmmusiken också bristfällig: John Barry var indisponibel på grund av sjukdom, så Michael Kamen fick bli kompositör i stället. Kamens musik är alldeles för tuff för att passa i en Bondfilm, även om han lyckas få några passager att vara OK. Något eget tema har Kamen dock inte brytt sig om att hitta på.

På en punkt måste dock Licence To Kill få ett erkännande: det är en av de Bondfilmer som visar upp flest eleganta kläder. Det gäller dock inte Bond själv - Dalton hade aldrig förmågan att till exempel bära upp en smoking i sina filmer. Kostymören Jodie Tillen gjorde dock ett bra jobb med denna film.

Licence to Kill är en alltför amerikaniserad film. Den är egentligen omöjlig att skilja från en helt vanlig actionrulle som till exempel Die Hard, eftersom filmmakarna har tagit bort för många av de kännetecken som präglat de tidigare filmerna och gjort dem till succéer. Som Bondvän är det inte roligt att behöva konstatera detta.
Det intressanta är att filmen var anpassad för att slå i USA, men att den tvärtom blev den minst framgångsrika Bondfilmen där sedan The Man With the Golden Gun. Licence to Kill sågs av färre än 12 miljoner amerikaner, vilket kan jämföras till exempel med Octopussys 25 miljoner och Goldeneyes 29 miljoner.

Filmen siktar högt men totalmissar, så Licence to Kill innebär ett katastrofalt kvalitetsras för Bondserien. Personligen tycker jag att den är sämst i Eon-serien.

Nu såg det inte bra ut för Bondserien. Ingen av de två Dalton-filmerna hade gått bra i USA, och inte heller Moores sista Bondfilm A View To a Kill.
Dessutom utbröt sedan ett juridiskt bråk om tv-rättigheter som gjorde att det inte kom någon Bondfilm på sex år. Det fanns de som trodde att Bondserien hade lagts ned för gott.

VHS-omslag, 1989 års utgåva
DVD-omslag, Ultimate Edition (2006)
Blu-Ray-omslag, 2012 års utgåva

Kul att veta om
Licence To Kill

  • Titeln skulle egentligen ha varit Licence Revoked, eftersom det ju är det som Bond råkar ut för i filmen. Producenterna fick dock veta att i USA associerade man detta begrepp med “indraget körkort”. Därför ändrades titeln till Licence to Kill, trots att en del PR-material redan hade hunnit tryckas.
  • Från början var det tänkt att Licence to Kill skulle utspelas i Kina, men det visade sig att kostnaderna och svårigheterna skulle ha blivit för höga. Dessutom hade Bernard Bertoluccis film The Last Emperor nyligen spelats in i Kina och idén kändes därför inte lika fräsch.

  • Man tänkte sig också inledningsvis att Eric Clapton skulle vara inblandad i musiken till filmen (gissningsvis i en särskild version av Bondtemat) men det blev inget av med detta.
  • Fr o m denna film började man ge ut stora “The making of”-böcker, som beskriver inspelningarna av filmen. Det har sedan utgivits liknande “The making of”-böcker även för de efterföljande Bondfilmerna.

  • Robert Davi, som spelar Sanchez, har varit professionell operasångare.
  • David Hedison var den ende skådis som spelat Felix Leiter två gånger (första gången var i Live And Let Die) fram till Daniel Craigs era, där Jeffrey Wright syns tre gånger som Leiter.
  • President Hector Lopez spelas av Pedro Armendariz Jr, son till Pedro Armendariz (Kerim Bey i From Russia With Love).
  • Flygsekvenserna i inledningsscenen arrangerades av Corkey Fornof, samme man som flög Acrostar-planet i Octopussy.

  • Huset som i filmen föreställer Sanchez lyxiga hem var en privatbostad i Acapulco. Huset tillhörde en god vän till producenten Albert R. Broccoli.
  • Författaren Ernest Hemingway hade bott på Key West, och det är i “The Hemingway House” som Bond av M beordras att lämna in sin pistol. “I guess it´s Farewell To Arms” kommenterar Bond (Ett av de få skämten i hela filmen, för övrigt).
  • Licence to Kill innehåller en del ihopskrapade rester av Ian Flemings skrivna originalmaterial. Karaktären Milton Krest kommer från novellen The Hildebrand Rarity, som ingick i samlingen For Your Eyes Only. Sekvenserna då Leiter blir illa åtgången och får lappen “He disagreed…” på sig kommer från romanen Live And Let Die, men kom inte med i det filmmanuset. Samma gäller för fajten bland fiskakvarierna.

  • I filmens eftertexter förekommer överraskande nog ett varningsbudskap om att det är farligt att röka. Detta meddelande sattes in efter råd från EON:s jurister, som noterat att man rökte ett visst cigarrettmärke i filmen. Undrar just vad Fleming skulle ha tyckt om det! Hans bok-Bond är ju alltid noga med att röka rätt cigarrettmärke.
  • Totalt finns fyra olika versioner av denna film, beroende på att censorerna ville klippa olika mycket i olika länder. Den mest nedklippta versionen visades i England, medan övriga Europa fick se en något längre version. I USA klippte censuren ännu mindre, och i Japan visades filmen helt oklippt.

  • Sekvensen när Leiter får sitt ben avbitet av en haj är ju egentligen hämtad ur boken Live And Let Die, men kom med i den här filmen istället. Detta vållade problem för författaren John Gardner, som skrev romanverionen av Licence to Kill. Gardner var ute efter att binda samman boken med Flemings och sina egna Bondromaner och fick hitta på att hajen bet av Leiters konstgjorda ben istället för det riktiga.
  • David Hedison, som spelar Leiter, berättar att när han skulle spela in sina första scener tillsammans med Timothy Dalton, så hade man missat att skicka honom hans manus. Det var först dagen innan inspelningen som Albert R. Broccolis fru Dana insåg att Hedison fortfarande inte visste vilka repliker han hade, så hon skänkte Hedison sitt exemplar av manuset. Hedison säger att han alltid tyckte att han kunde ha gjort bättre ifrån sig i de scenerna om han hade fått manuset tidigare.
  • Licence to Kill är en av de mest omdiskuterade Bondfilmerna, och åsikterna om denna går minst sagt vitt isär bland Bondfansen, och även bland författare av Bondlitteratur. Pfeiffer & Woorrall i The Essential Bond hyllar filmen, medan Barnes & Hearn i Kiss Kiss Bang Bang sågar den. Det brukar vara antingen för eller emot när det gäller denna film, sällan något däremellan.

  • De svenska tidningarna var måttligt imponerade av Licence to Kill. Bernt Eklund i Expressen skrev att “Bond gärna må vara skakad, men han får under inga omständigheter vara rörd” och gav filmen två getingar. Jurgen Schildt klagade i Aftonbladet över Daltons tråkiga framtoning och gav filmen två plus. “För att uppskatta den nya Bondfilmen krävs ett klent jämförelsetal eller ett kort minne” tyckte han.
    Göran Linderoth i DN var oroad över Bonds könlöshet och konstaterade att det fanns “svårigheter med hur man vill hantera själva Bondkaraktären”. Håkan Holmlin i Östersunds-Posten tyckte att Bond nu liknade “Rambo i smoking”. Peder Edvinsson i Länstidningen skrev att filmen “sviker Bondidealet”.
    De enda som gillade filmen var Carl Rudbeck i SvD och Gunnar Rehlin i GT. “Den bästa på många år” tyckte Rudbeck och gav förtjänsten för detta till regissören John Glen. Rehlin gav filmen fyra tidningar i betyg i GT.

  • Sekvensen när Felix Leiter kastas till hajarna fick kortas flera gånger av filmbolaget, från början var den längre.
  • Benicio Del Toro, som spelar skurken Dario, var bara 22 år när Licence To Kill spelades in och är därmed den yngsta Bondskurken i serien. Detta var bara Benicios andra filmroll. Senare blev han mer känd i till exempel The Usual Suspects (De Misstänkta). 2001 fick han dessutom en Oscar för bästa manliga biroll för sin insats i filmen Traffic.
  • Flera av katterna som syns i sekvensen i Hemingways hus i Key West är faktiskt ättlingar till Hemingways egna katter. John Glen berättar att flera av katterna var så inavlade att de hade sex tår på vardera tassen.


www.Agent007.nu