Recension

Daniel Craigs tredje Bondfilm Skyfall, tillika Bondseriens 50-årsjubileumsfilm, har dröjt fyra år efter Quantum of Solace. Det gör att man har haft mera tid än vanligt på att utforma manuset, vilket märks i filmen.
Den nye regissören Sam Mendes sätter sin tydliga prägel på Skyfall, som innehåller mera drama än vad vi kanske är vana vid att se i en Bondfilm.

Åter igen får vi se en ganska lång film. Med sina 143 minuter är Skyfall den tredje längsta filmen i serien, bara en minut kortare än den näst längsta Casino Royale. Detta gör att de dramatiska dialogscenerna tillåts vara lite längre än vanligt, men påverkar också filmens berättartempo, som varierar ordentligt.

Ett centralt tema i filmen är hur händelser i det förflutna lever vidare och påverkar oss idag. Detta stärks av att vi får veta mera om karaktärernas bakgrund.

En del av filmens berättargrepp har vi sett förut, om än i andra tolkningar.
I Skyfall ser vi på nytt en skadad 007. Han tillbringar en stor del av filmens första halva med att ha en allvarlig skottskada, som påverkar hans återkomst som 00-agent.
Dessutom ”dör” Bond tidigt i filmen, för att sedan återuppstå i en sorts ”reboot i rebooten”.
Manuset har skrivits av Neal Purvis, Robert Wade och John Logan.

Handlingen i Skyfall utspelar sig till största delen i Storbritannien, vilket inte har varit alltför vanligt i serien. Londonmiljöerna fungerar bra i filmen, liksom de i Skottland. De resor Bond gör denna gång är till Istanbul, Shanghai och Macao.

Daniel Craig har nu vuxit in i Bonds agentkostym på ett bekvämt sätt. Han gör fortfarande en mycket fysisk 007 och genomför flera av sina egna stuntscener själv. Dessutom får Bond i denna film tillbaka en del av sina gamla repliker och slagfärdighet, även om det fortfarande är en bit kvar till forna dagars Bondhumor.

Sam Mendes, som är den första Bondregissör som tidigare Oscarbelönats, har lyckats samla ihop den främsta gruppen skådespelare i en och samma Bondfilm sedan From Russia With Love.

Javier Bardem som Silva är en osedvanligt bra Bondskurk, som utgör både ett intellektuellt och fysiskt hot. Han är den kanske bäste huvudskurken i Bondserien sedan Hugo Drax dagar. Han introduceras dock ganska sent in i filmen, men hans presentationsscen, som utgörs av en lång monolog medan han sakta kommer gående mot Bond, är briljant. Han lyckas verkligen gestalta Silva som en verkligt otäck och svårbemästrad motståndare till 007. Bardem och Craig har ett bra samspel.
Silva har dessutom fysiska defekter, i gammal god Bondsk skurktradition.

Judi Dench är en hårt trängd M, sedan hon misslyckats med att få tillbaka en stulen hårddisk med topphemlig information om undercover-agenter. Denchs roll har varit stor i de senaste filmerna, men här är den större än vanligt och hon gör en lysande insats.

Ralph Fiennes är också bra som den byråkratiske Mallory, M:s överordnade, och i filmens sista akt dyker Albert Finney upp i en fenomenal biroll som Kincade.

Bondkvinnorna då? Naomie Harris som Bonds kollega Eve och Bérénice Marlohe som Severine gör ok insatser, men lämnar ändå inga djupare avtryck, kanske med undantag av Marlohes dialog med Craig på casinot i Macao.

Mycket har skrivits om de svenska skurkarna i filmen. Ola Rapace som Patrice har den största av dessa roller, som båda är rent fysiska och som saknar repliker. Den andre är Jens Hultén.
Jag tycker att åtminstone Patrice borde ha haft någon form av dialog med Bond i filmen. Kanske tyckte man att karaktärerna framstod som mer hotfulla i stumma versioner.

En omdiskuterad återkomst i serien är Q. I Skyfall gestaltas han av Ben Whishaw, som gör honom som en ung nörd – men med lite för mycket IT-fokus enligt min mening. Jag är också lite ambivalent beträffande Whishaws ålder. Q borde ändå vara lite äldre. Bonds scener tillsammans med Q är dock välskrivna och har utmärkt dialog, särskilt deras första möte på konstmuseet. Men jag har inte riktigt ”köpt” den nye Q än.

Mendes har omgivit sig med framstående medarbetare på flera områden.

Scenografen Dennis Gassner är även han Oscarbelönad (för Bugsy), och har dessutom tre andra nomineringar. Scenografin i Skyfall är mycket framstående.

Fotografen Roger Deakins har tidigare arbetat tillsammans med till exempel bröderna Coen i flera filmer och har samlat ihop hela nio Oscarnomineringar. Hans foto i Skyfall är strålande. Filmen är en av de bäst fotograferade filmerna i serien på ett tag. Särskilt scenerna i Shanghai, Macao och Skottland är utsökt filmade. De nya fotovarianterna av Aston Martin DB5:an som vi får se bör också framhållas,

Dessutom har klipparen Stuart Baird Oscarnominerats två gånger. Den inte särskilt lyckade växelklippningen från Quantum of Solace är här ersatt med en snygg och modern klippning.

Skyfall visar också upp ett bra arbete av kostymören Jany Temime. Här finns gott om snygga och eleganta kläder.
Bonds egna kostymer är denna gång ovanligt välskräddade. Nästan inget kan rubba deras passform, inte ens slagsmål och intensiva stuntscener. Det är Tom Ford som står bakom Bonds kostymer. Ralph Fiennes kostymer är dock skapade av den brittiske skräddaren Timothy Everest.*

Thomas Newman är ny kompositör i Bondserien. Hans musik fungerar väl i filmen, utan att sticka ut på något markant sätt. En del av hans stycken låter lite som dataspelsmusik.
Den Bondska musiken har dock äntligen kommit tillbaka genom Adeles titellåt, som hon själv skrivit tillsammans med Paul Epworth. Den är fenomenalt bra och den bästa Bondlåten sedan Goldeneye. Tyvärr används titellåtens melodi alltför sparsamt i filmen.
Versionerna av Bondtemat som hörs i Skyfall låter misstänkt lika David Arnolds tidigare versioner. Eventuellt kan det rentav vara samma.

Dessutom är det trevligt att Daniel Kleinman är tillbaka. Hans förtexter är mycket bra, även om de inte når upp till exempelvis de i Casino Royale.

Delar av Skyfall är verkligen bra, men hur är det egentligen med helheten? Jag tycker att Casino Royale, som är ungefär lika lång, hade ett bättre flöde och ”höll ihop” lite mera.
Efter den actionfyllda turkiska inledningsscenen tappar filmen en del tempo, för att sedan lyfta när Silva gör entré. Men det gör han först efter ett bra tag.
Skyfall är inte uppbyggd efter den gängse Bondmallen. Den är en utpräglad dramafilm som påminner lite om Road to Perdition, en annan Mendes-film (även den med Daniel Craig).

Höjdpunkter:
- Inledningsscenen i Istanbul, som i basaren tidvis doftar lite From Russia With Love.
- Fotot och scenografin i Shanghai- och Macao-sekvenserna (särskilt när Bond glider in stående på en djonk, medan en instrumental version av ”Skyfall” spelas i bakgrunden).
- Ett antal subtila referenser till tidigare Bondfilmer i serien (som görs på ett bättre sätt här än i 40-årsjubileumsfilmen Die Another Day).
- Silvas introduktionsscen.
- Bond och M kör iväg i Aston Martin DB5:an.
- Albert Finney som Kincade.
- Slutscenerna är magnifika.

Svagheter:
- Filmen tar lite tid på sig för att hitta sin form. Silvas sena introduktion i filmen är ett intressant grepp, men jag hade velat ha honom synlig i ett tidigare skede. Filmen blir något obalanserad: huvudskurken dyker upp först halvvägs in i filmen, för att sedan dominera den. Dessutom varierar Skyfall rejält i tempo.
- De kvinnliga rollerna är lite anonyma. Skyfall saknar en riktigt bra kvinnlig skådespelerska som Eva Green i rollen som Vesper.
- Mängden skjutande i Bondserien har ökat igen. I Skyfall finns det sekvenser som mer motiverar detta än i flera av Brosnans filmer, men utvecklingen känns ändå lite bekymmersam.
- Lite väl mycket springande.
- Newmans musik saknar den riktiga ”spetsen”.

En omtalad scen mellan Bond och Silva har väckt reaktioner. Det antyds att Silva är sexuellt attraherad av Bond. Scenen är skriven i Flemingsk anda och påminner lite om tortyrsekvensen i Casino Royale. Definitivt en vågad scen att placera i en Bondfilm. Den kommer säkert att hänvisas till i allehanda akademiska studier under många år framöver.

Bonds egen personliga bakgrund utforskas i Skyfall på ett raffinerat sätt. Här finns Fleming-referenser som tidigare inte använts i serien.

För första gången sedan On Her Majesty’s Secret Service får vi höra en dikt deklameras i en Bondfilm, denna gång en av Tennyson. Jag gillar det. De flesta regissörer skulle nog välja bort ett sådant inslag, men inte Mendes.

Producenterna verkar ha insett Bondvinjettens starka igenkänningsfaktor och symbolik. I alla filmaffischer för Skyfall har vinjettbilden en framträdande position. Den har också fungerat också som logotyp för hela 50-årsjubileet. Ändå envisas man fortfarande med att leka med vinjettens placering i filmen. Varför? Man har redan lekt med den i två filmer. Ändå inleds Skyfall utan vinjett, som istället helt ineffektivt placerats sist, precis som i Quantum of Solace.
Detta är rent bedrövligt och ett prov på upprörande dålig varumärkeshantering. Nu måste det bli en skärpning!

Sammanfattningsvis är Skyfall en riktigt bra dramafilm. Men frågan är om det är en lika bra Bondfilm.
Här finns ett bra manus, utmärkta skådespelarinsatser och stuntscener, och filmen är en visuellt framstående produktion. Men den saknar ändå ett jämnt berättarflöde, och vilar ganska hårt på vissa viktiga intrigvändningar som inte ska avslöjas här. Det känns därför inte som att den kommer att hålla lika bra för upprepade betraktelser på samma sätt som de mer ”klassiska” filmerna i serien.

Skyfall är definitivt bättre än sin föregångare Quantum of Solace, men når inte riktigt upp till Martin Campbells Casino Royale.

(* Tack till Daniel Sollander för korrigeringen av denna faktauppgift).