Snabbfakta
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Premiärdatum: England: 5 oktober 1962. USA: 8 maj 1963. Sverige: 29 april 1963.
Längd: 109 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Terence Young.
Manus: Richard Maibaum, Johanna Harwood & Berkely Mather.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Ken Adam. Klippning: Peter Hunt.
Musik: Monty Norman. Titelmelodi: The James Bond Theme, förmodligen skriven av John Barry.
Filmbolag: United Artists.
Med Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, John Kitzmiller, Zena Marshall, Eunice Gayson, Lois Maxwell och Peter Burton.
Inspelad på Jamaica och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet
Den brittiske agenten Strangways har försvunnit på Jamaica. M skickar ut Bond för att undersöka saken. Amerikanska raketer, som skjutits upp från Cape Canaveral, har påverkats av en yttre, okänd kraft och det var detta som Strangways skulle undersöka. Det visar sig så småningom att det är Dr. No som är hjärnan bakom hela operationen och som styr alltihop från sin bas på Crab Key utanför Jamaica. Dr. No har låtit bygga ett underjordiskt laboratorium med bl a en kärnreaktor - något som Bond givetvis spränger i luften i filmens slutskede och därmed räddar världen för första gången.
Om filmens tillkomst
Om bakgrunden till den första Bondfilmen, och hur Connery fick rollen som Bond, kan du läsa på sidan James Bonds väg till vita duken.
Den första James Bond-filmen kostade ca 1 miljon dollar att spela in, vilket var relativt beskedligt t o m på den här tiden.
Inspelningarna började den 16 januari 1962. De första scenerna som togs var vid flygplatsen i Kingston, när 007 anländer till Jamaica. Filmteamet uppges ha varit mycket imponerade av Connery redan från första dagens inspelningar.
Inte många av de som jobbade med Dr. No trodde att de var med om något speciellt. De såg filmen som en dussin-thriller bland många andra. Skådisarna flög till Jamaica i vanlig turistklass.
Hela inspelningsperioden var bara 58 dagar lång!
Dr. No:s laboratorie-utrustning var mycket avancerad 1962 och filmbolaget hade lånat in den från flera brittiska företag. Scenografen Ken Adam lyckades verkligen få det att se ut som om filmen kostade mycket mera att göra än vad som faktiskt var fallet.
Den exklusiva klubb, Les Ambassadeurs, där vi för första gången får se Bond, hade öppnat i London 1961. Filmens låga budget medgav dock inte att man spelade in dessa scener på plats, så man fick bygga upp en studiomiljö i Pinewood istället. Utrustningen till casinot fick lånas in eller hyras av filmteamet, vilket var ett mödosamt arbete. Dessutom använde man diverse inredningsprylar som fanns kvar från tidigare filminspelningar.
Filmbolagets fest efter världspremiären av Dr. No den 5 oktober 1962 arrangerades dock på den "riktiga" klubben Les Ambassadeurs.
Både Sean Connery och Roger Moore var för övrigt under 60-talet medlemmar i Les Ambassadeurs (det finns bland annat ett känt foto av de två tillsammans, vilket är taget inne på klubben).
Recension
Betyg:
James Bond-filmerna är så pass etablerade populärkulturella ikoner idag, att det nästan är svårt för en nutida betraktare att riktigt inse hur pass långt före sin tid den här och de följande Bondfilmerna var. Inom några år hade man fått massor av efterföljare, som alla försökte imitera de tidiga Bondfilmernas succérecept.
När man idag ser Dr. No, bör man tänka på att det var en lågbudgetfilm, som filmbolaget hoppades skulle bli en succé. Att det visade sig bli inledningen på historiens mest framgångsrika filmserie kunde man inte ana 1962.
Det är ganska uppenbart att det var det lyckosamma valet av Sean Connery i huvudrollen som gjorde filmen så framgångsrik.
Connery är verkligen bra. Scenen där vi för första gången får se Bond är ren filmhistoria. Bond sitter vid spelbordet på klubben Les Ambassadeurs (på klubbens casino Le Cercle) , där han spelar Chemin de fer med Sylvia Trench. När Trench skriver ut en ny check, säger Bond: "I admire your courage, miss...?" "Trench. Sylvia Trench. I admire your luck, mr...?" I detta ögonblick får vi se Connerys ansikte när han uttryckslöst svarar: "Bond... James Bond." Allt medan originalversionen av The James Bond Theme spelas i bakgrunden.
Det är intressant att se hur många "obligatoriska" element i Bondfilmerna som fanns med redan i den första filmen. Uppdraget från M, småpratet med miss Moneypenny, Bonds vitsiga kommentarer (så kallade "one-liners"), exotiska platser, vackra flickor, en osedvanligt ondskefull skurk, högteknologi och elegans. Till och med Maurice Binders Bond-vinjett och förtexter fanns med. Dessutom måste Ken Adams futuristiska scenografi nämnas. Adam var en i kärntruppen redan från början. Särskilt lyckade är Dr. No:s våning och labb, samt det rum där professor Dent hämtar giftspindeln. Adam skulle komma att designa många fler miljöer i kommande Bondfilmer.
Terence Youngs regi är i absoluta toppklass. Hans tuffa och realistiska stil passar filmen utmärkt. Tillsammans med den nydanande och fräcka klipptekniken introducerad av Peter Hunt hade man här skapat något helt nytt, som ingen tidigare hade sett maken till.
Joseph Wiseman är fenomenal som Dr. No. Han är helt enkelt en av de bästa Bondskurkarna någonsin. Enbart hans iskalla röst är skräckinjagande. Observera att Dr. No:s lyxiga bostad, där han artigt och belevat bjuder Bond på middag medan han beskriver sin plan, var så bra att detta koncept blev stilbildande för många senare Bondskurkar!
Ursula Andress fick sitt stora genombrott i den här filmen, trots begränsade skådespelartalanger. Hmmm... undrar just vad det berodde på :o) Scenen när hon stiger upp ur vattnet iförd den berömda (och vid denna tid mycket vågade) bikini, blev snabbt klassisk. Bonds kommentar i denna scen är även den legendarisk: Honey frågar Bond "Are you too looking for shells?" och Bond svarar "No, I'm just looking".
Anthony Dawsons porträtt av den skurkaktige professor Dent är lysande. Dent framställs verkligen som en obehaglig typ.
Sekvensen då Bond dödar Dent är ganska våldsam för att förekomma i en Bondfilm, och den brukar ibland anföras som exempel på att det förekom "sadistiska" inslag i de tidiga Bondfilmerna. Även Quarrels behandling av den kvinnliga fotografen brukar nämnas i detta sammanhang.
Dagens tittare kan tycka att atomkraft-temat behandlas på ett skrattretande sätt i Dr. No. Dr. No och alla hans tekniker sitter mitt inne i reaktorn och styr hela anläggningen, och folk traskar glatt förbi den bubblande reaktorhärden. Radioaktivitet duschas enkelt av Bond och Honey på ett dusch-rullband. I slutet av filmen spränger 007 hela reaktorn i luften, vilket rimligen borde ha orsakat en härdsmälta. Det var dock inget man kände till på den här tiden. I stället sågs atomkraft som framtidens energikälla.
Filmen är påfallande fräsch när man ser den idag, nästan 60 år senare. Visst kan man se tekniska brister, men filmberättandet är fenomenalt. Jämför man Dr. No med andra filmer från samma tid är skillnaden verkligen häpnadsväckande. Man förstår vilken succé filmen var när den kom. Det är ingen överdrift att påstå att de tidiga Bondfilmerna förändrade hela filmbranschen.
Dr. No är väl retrospektivt sett ingen av de allra bästa Bondfilmerna, men den platsar definitivt på den övre halvan.
Den var en mycket bra början på en legendarisk filmserie. Nästa film skulle bli ännu bättre.
Kul att veta om
Dr. No
- Dr. No hade världspremiär i London 5 oktober 1962. Samma datum släpptes The Beatles första singel, Love Me Do. Onekligen ett intressant historiskt sammanträffande!
- Redaktionen för Guinness rekordbok lät 1998 en jury utse de tio mest berömda filmreplikerna genom tiderna. Den replik som juryn utsåg till världens mest berömda var naturligtvis Sean Connerys presentation i Dr. No: “Bond… James Bond“.
- Sean Connerys gage för Dr. No var beskedliga 16.000 dollar. Det skulle bli bättre betalt sedan. Den ene producenten, Harry Saltzman, nekade först Connery en mindre extrasumma som tillägg till detta gage, vilket fick Connery att för alltid misstro Saltzman.
- När filmens rätt så tajta budget drogs över med ungefär 100.000 dollar, blev filmbolaget oroliga för att de inte skulle få tillbaka sina satsade pengar.
- Under en provvisning av Dr. No för de amerikanska United Artists-cheferna var de måttligt imponerade. United Artists Europa-chef lär ha sagt: “Det bästa med den här filmen är att vi inte kan förlora mer än 1 miljon” (vilket alltså var vad den hade kostat att spela in).
- Ursula Andress fick rollen som Honey Ryder enbart tack vare sitt utseende. (Enligt uppgift hade producenterna sett ett fotografi av Andress i våt T-shirt). Hon talade dock engelska med så kraftig brytning att man lät dubba hennes röst i filmen.
Den främsta orsaken till att Andress tog rollen var att hon ville se Västindien.
- Den berömda scenen då Honey kommer upp ur vattnet och möter Bond spelades in på stranden nedanför Ian Flemings hus Goldeneye. Vid inspelningstillfället var Fleming tillsammans med tre bekanta (bland annat Noel Coward) närvarande, men de fick gömma sig bakom en sanddyn för att inte hamna i bild.
- I en scen upptäcker Bond en Goya-tavla i Dr. No:s privata våning. Målningen, ett porträtt av Wellington, hade stulits från ett museum i England 1961, och alla britter kände igen tavlan. Den som ser filmen idag fattar inte varför Bond så uppmärksamt tittar till den där tavlan hos Dr. No (Målningen kom till rätta några år senare).
- Det var Nikki van der Zyl som dubbade Ursula Andress röst i filmen. Van der Zyl påstod i en intervju 1983 att hon faktiskt hade dubbat alla kvinliga roller i Dr. No utom Miss Moneypenny och Miss Taro!
- I ett tidigt manusutkast var det en liten spindelapa på skurkens axel som hette Dr. No, och alltså ingen människa. När Albert R. Broccoli fick veta detta, gick han i taket och bad Richard Maibaum skriva ett riktigt manus.
- Författaren Wolf Mankowitz var med och skrev manus till Dr. No, men han tyckte inte att det var något han ville stå för. Han bad producenterna att inte kreditera honom som manusförfattare. När det sedan stod klart att filmen faktiskt blivit en succé, ändrade sig Mankowitz och ville trots allt ha med sitt namn. Albert R Broccoli meddelade dock att det var för sent för ändringar i förtexterna.
- Bernard Lee fick rollen som M så sent som dagen innan studio-inspelningarna skulle börja.
- Ian Fleming föreslog att hans granne på Jamaica, Noel Coward, kunde spela Dr. No. Coward svarade Fleming: “My dear Ian. The answer is no! no! no!“
- Det var nära att Lois Maxwell och Eunice Gayson hade fått varandras roller. Maxwell uppges ha fått välja mellan rollen som Moneypenny och Sylvia Trench. Hon valde den förstnämnda eftersom Trench förekom i en lättklädd scen.
Inte kunde någon av dem veta att Maxwell genom detta beslut skulle figurera i 13 ytterligare Bondfilmer, medan Gayson bara skulle få vara med i en Bondfilm till! - Peter Burton spelar major Boothroyd (karaktären skulle komma att döpas om till Q i kommande filmer). Han tackade nej till att återkomma i nästa film, From Russia With Love, varvid denna så småningom klassiska roll gick till Desmond Llewelyn istället. Han innehade den i hela 36 år!
- I Ian Flemings bok möter Dr. No sitt öde genom att bli levande begravd i guano – dvs fågelskit!
- Det var meningen att Dr. No:s vakter skulle låta Honey, fastbunden, bli attackerad av jättekrabbor. Det visade sig dock att krabborna, som filmteamet importerat från kanalön Guernsey, dog så fort man försökte spela in dessa sekvenser. Därför ser det litet egendomligt ut i filmen när Bond räddar Honey, som bara ligger fastbunden.
- Då taranteln kravlar på Bond, kan man se glasskivan som finns mellan Connery och spindeln. I närbilderna är det dock stuntmannen Bob Simmons arm som taranteln knallar omkring på. Simmons fick klara sig utan glasskiva.
- I Dr. No gör Bond sin hittills enda sång-insats i serien.
- När de två första Bondfilmerna hade släppts, lät man i USA ha nypremiär på Dr. No och visade den som en så kallad “double feature” tillsammans med From Russia With Love.
- Vatikanen lät släppa en kommuniké sedan filmen haft premiär i Italien. De var starkt kritiska till filmens, som de ansåg, omoraliska budskap.
