Recension

Jag minns fortfarande vilken brutal besvikelse den här filmen var.
Man hade hoppats på en riktigt bra Bondfilm, särskilt sedan The Living Daylights hade varit så bra, men resultatet blev ett praktfullt misslyckande. Den här filmen höll på att ta död på hela mitt Bondintresse.

Det är verkligen en stor gåta att Broccoli & Co bestämde sig för att ändra den vinnande formel, som under 25 år gjort Bondfilmerna till världens mest framgångsrika filmserie. Framför allt från amerikanska Bondfans hade filmmakarna länge fått höra önskemål om en mer seriös ton i Bondfilmerna, en återgång till tonen i de tidiga filmerna från 60-talet. Nu när man hade Timothy Dalton, en duktig aktör, passade man på att göra ett riktigt allvarligt och seriöst manus och kastade ut all humor. Vad man då gjorde var att låta pendeln slå över till det andra hållet.
Det finns ett amerikanskt talesätt som lyder: If it ain't broken, don't fix it.

Licence to Kill saknar många saker, till exempel ett trovärdigt manus, vackra och exotiska miljöer, en maffig skurk, den klassiska Bondhumorn samt kvinnor som kan agera. Bond har förvandlats till en privat hämnare, en kallblodig Charles Bronson-typ som sammanbitet står och tittar på efter att ha kastat Killifer till en haj. Det är långt ifrån den bild av Bond som etablerats i de tidigare filmerna. Visst kan man göra Bond allvarlig och seriös, men det går inte att bara utan vidare ta bort Bonds humor och tro att vi sväljer det. Det känns om om det inte är Bond vi tittar på, utan någon som utger sig för att vara Bond. Detta är inte den hjälte vi under 27 års tid lärt oss uppskatta.

Hämnarmotivet fungerar inte i filmen. Dessutom är inte skurken Sanchez någon som Bond borde bry sig om - en simpel knarkhandlare. Sådana typer kan vi läsa om i tidningarna mest varje dag. Var finns en Dr. No, en Goldfinger eller en Hugo Drax? Jag bara undrar.

Timothy Dalton gör naturligtvis en bra insats, att manuset inte fungerar är inte hans fel. Robert Davi gör också vad han kan av manuset. Däremot är de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Carey Lowell och Talisa Soto, rena skämtet när det gäller att agera inför kameran. Synd att filmteamet valde modeller framför skådespelartalanger. David Hedison är däremot bra som Felix Leiter och likaså Anthony Zerbe som Krest, och det är också kul att se Desmond Llewelyn i sin största roll någonsin som Q.

Ja, Desmond är faktiskt den som räddar filmen från total kollaps. Hans scener tillsammans med Bond ute på fältet är det bästa i hela filmen.

Någon som är förfärligt felplacerad i Licence to Kill är dock Las Vegas-kändisen Wayne Newton, som har satts att spela någon sorts falsk TV-predikant. Ett pinsamt dåligt försök att marknadsföra filmen i USA, eftersom Newtons karaktär är helt överflödig.

Man har försökt att utveckla Bonds personlighet här, men det blir bara ansatser eftersom manuset inte är trovärdigt (hur sjutton kan Sanchez acceptera Bond i sin inre krets så där utan vidare? Ihåligt!) 007 skall ha glimten i ögat och inte vara en Charles Bronson-typ.
Omgivningen kring Bond är delvis märklig. Vi får till exempel veta att enda orsaken till att M inte låter de beväpnade vakterna skjuta ned Bond är att det är "too many people" i närheten.
Och 007 passar definitivt inte in i ett krogslagsmål på en sjabbig pub.

Dalton gör många av sina stuntscener själv, vilket i och för sig är ett plus. Men Licence to Kill innehåller ovanligt tuffa våldsscener för att vara en Bondfilm. Även här har balansen slagit snett, det blir helt enkelt lite för många sådana scener utan att man riktigt förstår varför. Det hade varit bättre om slutstriden mellan Bond och Sanchez hade varit den tuffa scenen, i stället för alla de andra. Slutuppgörelsen är i stället över alldeles för snabbt.

Alltför stor del av filmen utspelar sig i ett mexikanskt ökenlandskap, som inte är det minsta exotiskt eller särskilt kul. Det är för mycket snack och för lite action, och när actionscenerna väl kommer är de faktiskt inte speciellt engagerande. Den enda som är riktigt bra är då Bond åker vattenskidor efter ett flygplan vid flykten från Krests båt. Tankbilsjakten är mest fånig.

Licence to Kill är den enda Bondfilm som långa stunder faktiskt är rejält seg att titta på. Man sitter och skruvar på sig och undrar vad de håller på med egentligen.

Till råga på allt är filmmusiken också bristfällig: John Barry var indisponibel på grund av sjukdom, så Michael Kamen fick bli kompositör i stället. Kamens musik är alldeles för tuff för att passa i en Bondfilm, även om han lyckas få några passager att vara OK. Något eget tema har Kamen dock inte brytt sig om att hitta på.

På en punkt måste dock Licence To Kill få ett erkännande: det är en av de Bondfilmer som visar upp flest eleganta kläder. Det gäller dock inte Bond själv - Dalton hade aldrig förmågan att till exempel bära upp en smoking i sina filmer. Kostymören Jodie Tillen gjorde dock ett bra jobb med denna film.

Licence to Kill är en alltför amerikaniserad film. Den är egentligen omöjlig att skilja från en helt vanlig actionrulle som till exempel Die Hard, eftersom filmmakarna har tagit bort för många av de kännetecken som präglat de tidigare filmerna och gjort dem till succéer. Som Bondvän är det inte roligt att behöva konstatera detta.
Det intressanta är att filmen var anpassad för att slå i USA, men att den tvärtom blev den minst framgångsrika Bondfilmen där sedan The Man With the Golden Gun. Licence to Kill sågs av färre än 12 miljoner amerikaner, vilket kan jämföras till exempel med Octopussys 25 miljoner och Goldeneyes 29 miljoner.

Filmen siktar högt men totalmissar, så Licence to Kill innebär ett katastrofalt kvalitetsras för Bondserien. Personligen tycker jag att den är sämst i Eon-serien.

Nu såg det inte bra ut för Bondserien. Ingen av de två Dalton-filmerna hade gått bra i USA, och inte heller Moores sista Bondfilm A View To a Kill.
Dessutom utbröt sedan ett juridiskt bråk om tv-rättigheter som gjorde att det inte kom någon Bondfilm på sex år. Det fanns de som trodde att Bondserien hade lagts ned för gott.