Snabbfakta
Svensk titel: Never Say Never Again
Premiärdatum: Världspremiär: 6 oktober 1983 i Los Angeles. England: 14 december 1983. USA: 7 oktober 1983. Sverige: 16 december 1983.
Längd: 137 minuter.
Producent: Jack Schwartzman, Taliafilm.
Exekutiv producent: Kevin McClory.
Regi: Irvin Kershner.
Manus: Lorenzo Semple, Jr.
Foto: Douglas Slocombe. Scenografi: Philip Harrison & Stephen Grimes. Klippning: Robert Lawrence.
Musik: Michel Legrand.
Titelmelodi: Never Say Never Again, framförd av Lani Hall (Musik: Michel Legrand, text: Alan & Marilyn Bergman)
Filmbolag: Warner Bros.
Med Sean Connery, Klaus Maria Brandauer, Max von Sydow, Barbara Carrera, Kim Basinger, Bernie Casey, Alec McCowen, Edward Fox, Pamela Salem, Pat Roach, Prunella Gee och Rowan Atkinson.
Inspelad i Frankrike och Bahamas.
Intrigen i korthet
Detta är i grund och botten en nyinspelning av Thunderball. SPECTRE har kapat ett plan med två atombomber ombord, varefter man utpressar västvärlden. Connery spelar en äldre Bond, som inte längre är i tjänst men som tas till heders igen.
Bond får ta sig an skurken Largo och dennes hantlangare Fatima Blush. Via Largos flickvän Domino tycks Bond hitta vägen till atombomberna...
Om filmens tillkomst
Detta är ingen "officiell" James Bond-film, utan i princip en nyinspelning av Thunderball, gjord av Warner och inte av United Artists. Den komplicerade bakgrundshistorien kan du läsa på McClory-sidan. Warner fick inte använda vare sig "Thunderball", "James Bond" eller "007" i filmens titel.
Tydligen var inspelningen av filmen väldigt trasslig. Producenten Jack Schwartzman hade ingen tidigare erfarenhet av filminspelning, så man drog snabbt över budgeten. Sean Connery muttrade senare att det var han och den biträdande producenten David Tomblin som i realiteten producerade filmen. Hela budgeten uppgick till 34 miljoner dollar.
Till råga på allt blev Connery och Schwartzman bittra fiender under inspelningens gång, något som gav inspelningsprocessen allvarliga problem.
Regissören Irvin Kershner beskrev senare inspelningen som "totally disorganised".
Sean Connery tog en stor risk med filmen. Oavsett resultat skulle den betraktas som "Sean Connerys nya Bondfilm". Han var mycket tätt involverad i filmens planering och samarbetade intensivt med regissör Kershner. Varje tagning, varje replik var godkänd av Connery.
Dock var Connerys filmkarriär vid denna tid i ett stagnerande stadium. Han hade under 70-talet gjort flera bra roller och fått bra kritik för dessa, men det var i filmer som ingen såg. Den enda succén på senare tid för Connery var vid denna tid SF-filmen Outland (1981), som regisserades av Peter Hyams.
Det visade sig att Connerys drag var smart. Never Say Never Again blev en succé, även om Octopussy drog in mer pengar. Tack vare att Connery blev en man att räkna med igen, låg vägen till roller i stora filmer öppen för honom. 1988 vann Connery rättvist en Oscar för bästa biroll (The Untouchables).
Allt trassel med Never Say Never Again gjorde dock att Connery tappade lusten att filma. Han gjorde sedan ingen ny film på flera år. Det dröjde ända till 1986 innan han gjorde en ny rulle - Highlander.
Recension
Betyg:
Låt mig genast slå fast att jag aldrig tyckt om den här filmen. Never Say Never Again är ett tydligt exempel på att det inte räcker med att a) huvudpersonen heter James Bond och att b) Bond spelas av Sean Connery för att resultatet ska bli en riktig Bondfilm.
Behållningen av filmen är två: Sean Connerys fenomenala insats i huvudrollen samt Barbara Carreras lysande porträtt av Fatima Blush. Resten av filmen håller tyvärr inte, även om det finns några bra scener.
Connery ser för övrigt faktiskt bättre ut här än i sin senaste Bondfilm Diamonds Are Forever, 1971.
Av upphovsrättsliga skäl kunde inte Warner använda The James Bond Theme, Bondvinjetten, 007-logotypen med pistol, och en del andra saker. Ni får kalla mig purist, men jag anser att Bondtemat och Bondvinjetten skall vara med i en äkta Bondfilm. Det kravet är inte förhandlingsbart.
Sedan är heller inte Never Say Never Again gjord med samma finess som filmerna i den riktiga Bondserien. Dock har producenten Jack Schwartzman engagerat några bra medarbetare: Irving Kershner, regissör till bland annat The Empire Strikes Back, och fotografen Douglas Slocombe, som bland annat gjorde Raiders of the Lost Ark. Bondfilmerna har alltid präglats av lagarbete och kontinuitet. Därför blir det ändå inte riktigt bra i en sådan här "engångsfilm".
Regissören Kershner verkar till exempel inte alls vara intresserad av att skildra de exotiska miljöer där filmen utspelas. Exempelvis är det minst sagt oklart i vilket stad SPECTRE håller till. Vi ser bara Fatima Blush komma in till Blofelds möte, men är de i Paris eller någon annanstans?
Tempot i filmen är väl inte heller världens mest fartfyllda.
Klaus Maria Brandauer spelar Largo, och han försöker framställa honom som lite galen. Brandauer är bra, även om man minns Adolfo Celi från Thunderball bättre. Brandauers rolltolkning skulle senare inspirera Christopher Walkens skurk Max Zorin i A View to a Kill 1985.
Max von Sydow passar inte alls som Blofeld. Hans scener är i och för sig kraftigt nedklippta.
Kim Basinger är också bra som Domino (Kim var inte lika känd på den här tiden), även om Barbara Carrera spelar skjortan av henne.
Edward Fox är dock felvald som en lite sprättig, yngre M. (M skall aldrig vara yngre än Bond, det är brott mot Fleming-reglerna!). Det är nästan så att man funderar på om M själv borde åka till Shrublands för att vila upp sig.
Det finns några scener i Never Say Never Again som trots allt är ganska bra: Bonds dialog med Q, här spelad av Alec McGowan, är riktigt bra skriven. Och hela sekvensen på casinot är bra, även om allt dataspelsblippande kanske känns litet föråldrat idag. Bonds spel med Largo om "världsherraväldet" är också en bra scen.
Bonds slagsmål med Lippe, i denna film spelad av Pat Roach, är också en hyfsat bra sekvens, även om det inte är i klass med något av de "klassiska" Bondslagsmålen.
Michel Legrands musik är inget vidare, och titellåten, framförd av Lani Hall, är en riktig gäspning. Musiken ansågs allmänt vara en stor besvikelse i den här filmen, och soundtracket gavs bara ut på skiva i Japan. Det enda spår som är riktigt bra är tangon som Bond dansar med Domino.
Sammanfattningsvis är Never Say Never Again en hyfsad actionfilm, men en mindre bra Bondfilm.
Filmen lider av en viss inneboende tröghet, samt av brist på actionscener. Connery och Carrera är lysande, men Never Say Never Again är bitvis trist och slutstriden med Largos män är en ren besvikelse. När Bond slutligen konfronterat Fatima Blush, går luften helt ur filmen eftersom det var spelet mellan dessa två som höll spänningen uppe.
Favoritscen: Fatima Blush möter Bond i Nassau. Hon har just stänkt ned honom av misstag när hon åkt vattenskidor. Fatima ursäktar sig: "I've made you all wet." Bond svarar: "It's OK, my martini is still dry".
Kul att veta om
Never Say Never Again
- Rättigheterna till denna film köptes i slutet av 90-talet av MGM, som vill samla alla Bondfilmer "under ett tak". Först efter flera år bestämde man sig för att ge ut filmen på köpvideo och DVD. Länge gick det inte alls att få tag i denna film.
- Det lär ha varit Sean Connerys fru Micheline som hittade på titeln Never Say Never Again (syftande på Connerys ovilja att spela Bond ännu en gång).
- 1983 var ett hett Bond-år: Medierna älskade att berätta om "Bondarnas krig" ("The battle of the Bonds") eftersom både Roger Moore och Connery släppte varsin Bondfilm under året. Både Connery och Moore blev till sist hjärtligt trötta på denna nyhetsvinkling.
- Kevin McClory krediteras som exekutiv producent, men hade i verkligheten ingenting praktiskt att göra med filmen.
- Producenten Jack Schwartzman erkände senare att han underskattat hur komplex denna filminspelning skulle bli. Filmen drog över budgeten, och Schwartzman fick finansiera stora delar av den överskjutande summan ur egen ficka.
- Man planerade från början en inledningsscen som utspelade sig vid en riddartornering. En av riddarna dödas av en annan riddares spetsiga lans, vilket får en tredje riddare - Bond - att fälla upp visiret och förfölja den förste riddaren. Jakten går till häst över en hinderbana och genom ett parkeringshus. Allt detta bedömdes som alltför dyrt och idén skrotades.
- Rowan Atkinson, alias Mr. Bean, har en komisk roll i filmen som brittisk representant.
- Felix Leiter spelas denna gång av en svart skådespelare, Bernie Casey. Det var Connerys idé, eftersom publiken sällan minns Leiters karaktär i Bondfilmerna. En svart Leiter fick vi se igen under Daniel Craigs era i form av Jeffrey Wright.
- Largos förnamn har i Never Say Never Again ändrats till Maximilian. I Thunderball hette han ju Emilio.
- Valerie Leon, som spelar Bonds kvinnliga Bahamas-kontakt, är den enda kvinna som varit med i tre olika Bondfilmer, alla producerade av olika filmbolag. Filmerna är förutom Never Say Never Again, Casino Royale (1967) och The Spy Who Loved Me. Visserligen är rollerna ganska små, men i alla fall!
- Trumpetsolot i titelmelodin framförs av Herb Alpert. Han lirade även trumpet i titelmelodin till Casino Royale (1967).
- Enligt en uppgift i Expressen från 1982 skulle Sean Connerys tupé i denna film kosta 36,000 kronor.
- Bond har i denna film en specialväska innehållande bland annat en flaska Absolut Vodka, en lyckad svensk produktplacering som fick enormt med utrymme i de svenska medierna.
- Vissa recensenter var lyriska över denna film, till exempel Mats Olsson i Expressen som gav den fyra getingar. Jurgen Schildt i Aftonbladet var dock inte imponerad. "Vad nytt under månen?" undrade han (syftande på Connerys flint) och delade ut två plus.
- En krönikör i DN hade inte fattat att Never Say Never Again var en nyinspelning av Thunderball, och att man av juridiska skäl inte fick frångå original-handlingen alltför mycket. Krönikören skrev en lång artikel där han "avslöjade" att "Never" minsann hade stulit det mesta av sin handling från Thunderball. Han börjar sedan räkna upp en massa likheter mellan de båda filmernas intriger. Antagligen tyckte krönikören att han verkligen hade kommit på någonting.
- I en av filmens sekvenser förekommer två Bondbekanta från den officiella serien: vid det NATO-möte där man spelar upp Blofelds utpressningsvideo blir flera delegater upprörda, bland annat en italiensk minister som spelas av Robert Rietty. Denne ganska okände skådespelare lånade ut sin röst till Largo i Thunderball och till Tanaka i You Only Live Twice, samt var med själv vid spelbordet i On Her Majesty’s Secret Service.
Den andre Bondbekantingen är Manning Redwood, som här är en amerikansk general. Han spelade senare Conley i A View to a Kill. - I de svenskspråkiga delarna av Finland döptes filmen till Neka Aldrig Två Gånger.
- Filmen slutar med att Connery blinkar till biopubliken, något som flera recensenter har retat sig på.
- I scenen på Largos casino förekommer en statist som vid en hastig blick är väldigt lik Timothy Dalton. Flera Bondfans har menat att det kan vara Dalton själv som står vid spelmaskinen, men det är knappast han.
- Never Say Never Again i The Internet Movie Database
- Never Say Never Again i Wikipedia
- Never Say Never Again soundtrack
