James Bond-filmerna är världens mest framgångsrika filmserie. De utgör ett fantastiskt fenomen i filmhistorien.
Den första filmen, Dr. No, kom 1962 och mer än 44 år senare är intresset fortfarande på topp. 2002 års film, Die Another Day, blev den mest inkomstbringande Bondfilmen någonsin i USA. Intresset för James Bond nr 6, Daniel Craig, och filmen Casino Royale är mycket stort.
Totalt har det gjorts 21 officiella Bondfilmer och 2 inofficiella. Fler lär det bli.
Vad beror denna fantastiska succé på?

Bondfilmerna är, som John Brosnan uttrycker det i sin bok “James Bond in the cinema”, “pure cinema”. De är i högsta grad visuella filmer med snabba actionsekvenser, exotiska miljöer och många attraktioner. Bondfilmerna har alltid varit snygga, vilket gör att de kan passera språkliga, kulturella och åldersmässiga gränser och nå en stor internationell publik. Dr. No och dess efterföljare bildade skola för hela actionfilmgenren.
Det går undan i Bondfilmerna, snabba klipp och full fart är vad som gäller. Just klipptekniken var helt nydanande 1962. Producenten Albert R Broccoli har sagt att man byggde upp filmerna av separata sekvenser, så kallade “bumps”, som ständigt höll spänningen på topp. “Bump”-sekvenserna hade egna inledningar och slut och lades efter varandra på ett effektivt sätt. Idag tycker vi inte att det är speciellt anmärkningsvärt, men 1962 var denna berättarstil helt ny. I Goldfinger hittade man den mall, som flertalet efterföljande Bondfilmer modellerades efter.

James Bond är den västerländske hjälten personifierad. En hjälte som kan klara sig ur varje knepig situation, säga en kul replik och dessutom få flickan på slutet. Bonds värld är en fantasi, hans äventyr är sagor som vi aldrig tröttnar på att höra igen – och igen. Filmerna har inga tunga, svåra budskap. Kampen mellan gott och ont är uppenbar. Den onda sidan symboliseras ofta av en skurk med skrämmande ny teknik och med en djävulsk plan för världsherravälde. Många attraheras av Bonds världsvana sätt och av hans stilideal.
Andra actionfilmer har också dessa element. Vad är det då som gör just Bond så speciell?

Till att börja med är James Bond originalet, som alla senare actionfilmer försökt efterlikna. 1962 var det helt nytt med en hjälte som använde sig av tveksamma metoder för att nå sitt mål: i Dr. No tar Bond kål på sina fiender utan någon direkt känsla för fair play. Han är också ovanligt tuff mot kvinnor. I de senare filmerna tonades Bonds egen personlighet ned till förmån för specialeffekter och stuntscener. (Undantag är On Her Majesty’s Secret Service, Licence to Kill och Casino Royale -06).

På 60-talet ansågs sex-anspelningarna i Bondfilmerna vara oerhört vågade.
Idag tycker vi att sex skildras på ett tämligen diskret sätt i 007:s värld, men vi är kanske blaserade numera. En sekvens som den i Goldfinger, när Bond och Jill Masterson “delar” på Bonds pyjamas – Bond har pyjamasbyxorna medan Jill bär skjortan – kunde av vissa bedömare närmast anses chockerande.
Sean Connery sade i en intervju i samband med Goldfinger: “This film caters to the sexual fantasies of all married men and half of the bachelors in the world”. Ja, många anser att det har varit sex som varit den främsta publikdragande faktorn. Men det kan ändå inte vara hela sanningen.

Bond-humorn har också varit viktig. De tidiga Bondfilmerna innehöll en del rätt så tuffa scener, och orsaken till att man kom undan med detta var just humorn. Alla begrep att det inte var “på riktigt”. Ian Flemings bok-Bond är ganska humorbefriad, så detta drag från Broccoli och Saltzman visade sig vara smart.

Producent-duons personliga betydelse för Bondseriens framgångar kan inte överskattas. Regissörer, skådisar och andra har kommit och gått, men de har alltid varit garanter för kvaliteten. Harry Saltzman var kvar fram till 1975, då han sålde sina andelar och lät Broccoli fortsätta ensam. Sedan Broccoli avlidit 1996, är det hans dotter (Barbara Broccoli) och styvson (Michael G Wilson) som förvaltar Bondproduktionerna. Bondfilmerna har alltid präglats av gott lagarbete. Samma människor återkom i olika konstellationer inför varje ny film, och produktionsteamen måste vara bland filmhistoriens mest effektiva. Tänk bara att spotta fram en ny 007-rulle av sedvanligt hög kvalitet vartannat år!

Filmmakarna har också varit villiga att anpassa Bondfilmerna efter publikens önskemål. Aston Martin-bilen i Goldfinger blev så populär att man därefter utrustade Bond med allehanda tekniska prylar i de kommande filmerna. Om det fungerade bra i förra filmen, så ta ännu mera av den varan i nästa! Produktionerna blev större och större – och dyrare (Dyrast var länge Moonraker, som gick på ca 30 miljoner dollar, men Tomorrow Never Dies drog över sin budget och uppges ha kostat en bra bit över 100 miljoner dollar). Populära karaktärer har fått komma tillbaka i flera filmer (J. W. Pepper i Live and Let Die och The Man With the Golden Gun, och Jaws i The Spy Who Loved Me och Moonraker).

Numera kan man väl säga att Bondfilmerna utgör en alldeles egen filmgenre. Många har försökt imitera och efterlikna dem, men ingen har lyckats. Ändå har fortfarande Bondfilmerna inte riktigt kommit in i filmernas finrum, trots mer än 40 års enastående succé. Det är trist tycker jag. De här filmerna förtjänar faktiskt en seriös bedömning, vilket är vad jag försöker åstadkomma på dessa sidor.
Tiden visar dock att populärkultur behöver lång tid på sig för att bli accepterad på allvar.

Vilken är då den bästa Bondfilmen? Detta är en delikat fråga som kan diskuteras i timmar.
Detta är en fråga som nästan alla har åsikter om. Prova (som experiment) att ta upp denna fråga till diskussion på middagar och så vidare, och du kommer att bli förvånad över hur åsikterna kan gå isär: om bästa film, bästa Bond, bästa vad-som-helst som har att göra med James Bond 007. Folk kan faktiskt bli rejält osams i sådana här diskussioner! Bondfilmerna ingår som en gemensam och obligatorisk del i vår samtidskultur mer än vad man kanske tror. Nästan alla har någon gång sett en Bondfilm.

Ingen Bondfilm har nått perfektionsgraden 100%, men några av dem kom rätt nära. Mina personliga favoriter är fyra: From Russia With Love, On Her Majesty’s Secret Service , The Spy Who Loved Me och For Your Eyes Only. Den absolut bästa Bondfilmen är On Her Majesty’s Secret Service: ett mästerverk! Den vinner definitivt i längden. From Russia With Love är lika klar “tvåa”.

De filmer jag tycker minst om är Licence to Kill och Goldeneye (Never Say Never Again och Casino Royale -67 är inga “äkta” Bondfilmer och får inte vara med i denna bedömning, vilket är tur för dem).

Enklast är att ranka filmerna i grupper. I den första, “grupp A”, hamnar On Her Majesty’s Secret Service, From Russia With Love, The Spy Who Loved Me och For Your Eyes Only.
I nästa grupp, “Grupp B”, placerar jag Dr. No, Thunderball och Octopussy.
Den tredje gruppen, “Grupp C”, innehåller Goldfinger, You Only Live Twice, Diamonds Are Forever, Moonraker, A View to a Kill och Casino Royale -06.
I grupp nr 4, “Grupp D”, sätts Live And Let Die, The Man With The Golden Gun och The Living Daylights.

Sedan har vi ett långt, långt tomrum. Där hamnar först The World is Not Enough, följd av Tomorrow Never Dies, och sedan är det ett tomrum till. Någonstans längst nere i högen hittar vi Licence To Kill, Goldeneye och Die Another Day.

Vem är då bäst som Bond – Sean Connery, Roger Moore, George Lazenby, Timothy Dalton, Pierce Brosnan eller Daniel Craig? Det kan man diskutera i några timmar till. Här är i alla fall mina synpunkter:
Dalton är för torr och Brosnan för profillös.
Dalton har i för stor grad karaktären av teater-skådespelare och passar inte lika bra på film. Lazenby var helt OK, hans insats i On Her Majesty’s Secret Service var oerhört bra och han hade verkligen potentialen att bli en fantastisk Bond, men han kan inte mäta sig med vare sig Connery eller Moore. Många tycker att Brosnan kombinerar Connerys och Moores spelstil som 007, men jag är inte riktigt lika imponerad. Hur som helst växte Brosnan in mera i rollen som Bond i sin senaste film.

Daniel Craig gör en mycket fysisk Bond och är kanske den av de sex “Bondarna” som upplevs som det största fysiska hotet. Hans debut 2006 är lovande men han saknar än så länge en del i facken humor och elegans.

Connery och Moore är svåra att jämföra då de kompletterar varandra på ett intressant sätt. Medan Connery har styrkan, närvaron och en macho-utstrålning har Moore elegansen, humorn och glimten i ögat. Båda kan vara tuffa när det behövs, dock är Moores tuffa sida avsiktligt nedtonad i hans manus, vilket är synd. Moores kritiker menar att han inte skulle kunna porträttera Bond som en kallblodig mördare (avrättningen av professor Dent i Dr. No, Bratislava-uppdraget i The Living Daylights) eftersom Moore har en för trevlig framtoning. Till Moores försvar vill jag då anföra scener som den med Sandor på hustaket i The Spy Who Loved Me och då Bond sparkar ned Locques bil i For Your Eyes Only. Dessutom var The Living Daylights-manuset skrivet med tanke på Moore och inte Dalton i huvudrollen.
Connery kan å sin sida ha svårigheter att göra Bond tillräckligt elegant. Bara Moore kan göra sekvenser som den i A View to a Kill, då Bond utger sig för att vara snobben St. John-Smythe med betjänten Tibbett. Och ingen kan checka in på hotell som Moore.
Men Moore är inte särskilt bra på slagsmål.

Connery har naturligtvis en oerhörd tyngd, vilket delvis beror på hans fysik. Han är den bäste skådespelaren av de två. Jag vill ogärna välja mellan Connery och Moore – båda gör sin egen version av Bond. Till alla så kallade purister som skäller på Moore säger jag: man kan faktiskt tycka om både Connery och Moore utan att anses knäpp.

Apropå val: Lois Maxwell, som spelade miss Moneypenny i 14 filmer, blev en gång tillfrågad vem hon helst skulle vilja vara gift med – Sean Connery eller Roger Moore. Lois Maxwell svarade att hon då skulle vilja vara gift med Moore och ha Connery som älskare.