Recension

Alla Bondfans fick vänta fyra år på en ny Bondfilm, men den väntan var väl värd sin tid.
Casino Royale är den bästa Bondfilmen på 20 år och tillika en nystart för hela filmserien.
Filmen har både tyngd och allvar men glömmer samtidigt inte bort den särskilda Bondhumorn. Filmen lider dock av ett besvärande kontinuitetsproblem som jag återkommer till.

Äntligen har Ian Flemings Casino Royale fått den filmatisering boken så väl förtjänar.
Det hela börjar strålande med en dramatisk sekvens helt i svartvitt.
Vi får se det uppdrag som gör att Bond befordras till dubbelnolla. Regin och fotot här är briljant, och det svartvita ger en tydlig ”noir”-känsla.

Sedan följer Daniel Kleinmans förtexter, i en utsökt retrostil baserad på spelkortsmotiv. Kleinman har här gjort sina hittills bästa Bond-förtexter. Det är också en speciell känsla att efter så många år se frasen ”Based on the novel by Ian Fleming” i förtexterna i en ny Bondfilm, och veta att detta faktiskt stämmer. Flemings roman har verkligen använts som förlaga, och man har då inte bara lånat titeln och några karaktärer ur boken utan istället använt huvudintrigen i utbroderad och moderniserad form.

Daniel Craigs debut som James Bond är bättre än väntat. Han dominerar verkligen den här filmen på ett markant sätt. Craig sätter sin egen prägel på 007 redan från början.
Han är oerhört vältränad och har en mycket bra fysik. Det gör att actionscenerna känns mer påtagligt trovärdiga, och det är inte alltid det har varit så i en Bondfilm. Vi vet förstås att Craig har haft stuntmän i vissa scener i filmen, men han gör många stuntscener själv och vi i publiken känner att det faktiskt är Craigs Bond som utför de här scenerna.

Filmens första stora actionsekvens efter förtexterna är en briljant uppvisning. Bond förföljer skurken Mollaka, spelad av den professionelle freerunnern Sebastien Foucan. Detta är en central actionscen som sätter tonen för hela filmen. Det är en lång och mästerligt utförd actionscen där Bond och skurken hela tiden springer och utför imponerande hopp. Vi får se prov på riktigt raffinerad actionregi här.

I den här filmen har Bond inget utbud av tekniska hjälpmedel som han kan använda sig av. Det finns ingen Q och inget Q-labb. Bond får förlita sig till sin egen fysik och till sin egen uppfinningsrikedom. Dessutom är Bond här i början av sin agentkarriär och har ännu inte förvandlats till den professionelle 00-agent vi så väl känner till.
Actionscenerna är inte bara välgjorda, de är dessutom naturliga delar i manuset, till exempel den mycket dramatiska actionsekvensen på flygplatsen i Miami. De känns inte inklistrade.

Stuntscenerna i filmen är i toppklass och detta tackar vi verkligen för. Förra filmen Die Another Day innehöll en dataanimerad actionscen som fick hård kritik.
Bondfilmerna har ju alltid utmärkt sig just på stuntområdet, där verkliga stuntmän har utfört ofta våghalsiga och ibland även direkt farliga scener. Det har varit på riktigt.
Nu är den här gamla hederliga stuntandan tillbaka igen, något som jag gärna applåderar.

Craig klarar actionscenerna med glans. Detta är en påtagligt fysisk Bond vi får se, den mest fysiske 007 sedan George Lazenby. När Bond slåss känner vi verkligen slagen. Här finns både blod och brutalitet. Roger Moore-slagsmålen känns långt borta.

M kallar Bond för ett ”blunt instrument”, ett trubbigt vapen. Och Craig är kanske litet trubbig, men personen Bond är också lite trubbig i den här filmen. Han är inte världsvan, snarare direkt arrogant och har ännu inte lagt sig till med alla sina vanor. I en av premärpubliken bejublad scen beställer Bond en vodka martini och när bartendern frågar om han vill ha den skakad eller rörd snäser Bond tillbaka: ”Do I look like I give a damn?”.

Det är kanske elegansen som är Craigs främsta svaghet som Bond. Där finns det en del att putsa på, liksom när det gäller humorn. Där verkar inte Craig ha hittat rätt ännu. Men Craigs debut som Bond är bra. Han är en god aktör och hans insats i sin första Bondfilm är definitivt bättre än till exempel Pierce Brosnans debut i Goldeneye.

Craig samspelar på ett mycket bra sätt med sina medskådespelare i Casino Royale. Främst gäller detta Eva Green som Vesper. Craig och Green har en väldigt bra kemi tillsammans som syns tydligt på bioduken. Både Bonds och Vespers rollfigurer är utmärkt skrivna. Vesper är en av de viktigaste Bondkvinnorna i filmserien och Eva Green gör en lysande insats.
Mads Mikkelsen är också bra som skurken Le Chiffre. I gammal god Bondtradition har skurken utrustats med en kroppslig defekt. Han gråter blod.
Men jag skulle gärna ha velat se mer av Mikkelsen i filmen. Jag får ett intryck av att en del sekvenser med Le Chiffre blev kvar på golvet i klipprummet.
Judi Dench återkommer som M. Dench och Craig passar också bra ihop och här får vi några riktigt bra Bond/M-scener.
Det är också trevligt att få se en gammal Fleming-karaktär som Mathis, utmärkt spelad av Giancarlo Giannini. Däremot är Felix Leiter tämligen blek i Jeffrey Wrights version. Caterina Murino som Solange har dock fått en ganska schabloniserad roll.

Martin Campbells regi i Casino Royale är bra. Filmen har ett tydligt driv och saknar i stort sett svackor och transportsträckor, trots att den är nästan två och en halv timme lång.
Campbell utnyttjar också de flesta miljöerna. Inte minst gäller det Venedig, som kanske aldrig skildrats vackrare i en Bondfilm.
Den här filmen bärs fram av en mer visuell Bondkänsla än i Brosnans senaste Bondfilmer. Phil Meheux står för fotot och den här gången tycker jag att han lyckats bättre än i sin förra Bondfilm Goldeneye. Dessutom har Lindy Hemming skapat mängder av stiliga kläder till filmen.

Ian Flemings bok ligger alltså till grund för Casino Royale. Självklart har man fått modernisera och utöka den intrigen, men alla de grundläggande beståndsdelarna finns kvar.
Manusförfattarna Purvis, Wade och Haggis har gjort ett bra jobb. För Purvis & Wade är det lite av en revansch eftersom deras manus till förra filmen Die Another Day fick motta en hel del kritik. Från det alltför fantastiska har man här återgått till ett mer jordnära alternativ.
Enligt uppgift har man sneglat på From Russia With Love när manuset skrevs, och det märks faktiskt. Detta är en Bondfilm med starka personligheter, och inte minst gäller det Bond själv. Han förändras nämligen under filmens gång. Från början är han ung och grön och begår misstag. Så småningom blir han den agent 007 vi känner till. Det är det som Bond råkar ut för i den här filmen som sedan formar hans personlighet.
Dialogen är påfallande god i Casino Royale. Jag misstänker den Oscarbelönade Paul Haggis för denna insats.

Manuset har ändå svagheter. Ibland finns luckor i handlingen. Det förklaras inte alltid tillräckligt tydligt varför Bond handlar som han gör. Särskilt gäller detta första halvan av filmen.

Det allra största problemet med manuset är dock kontinuiteten.
Handlingen i Casino Royale borde rimligen utspela sig före handlingen i Dr. No.
Flera gånger påpekas att Bond är nyligen befordrad till 00-agent, dessutom av den M som spelas av Judi Dench. Samtidigt vet vi alla att Denchs M var nytillträdd vid tiden för händelserna i Goldeneye 1995, där det även görs en hel del av det faktum att Bond för första gången fått en kvinnlig chef.
Detta går inte ihop, särskilt inte som det förekommer massor av mobiltelefoner, bärbara datorer och annan modern teknik i Casino Royale. Dessutom nämner M 11 september för Bond. Så sent som i förra filmen fick vi veta att när dessa terrorattacker inträffade satt Bond i nordkoreansk fångenskap…
Man får helt enkelt acceptera att manusförfattarna inte kunde lösa detta och bestämde sig för att strunta i problemet.
Istället har de helt ignorerat det som hänt i de tidigare 20 filmerna. Men eftersom man behållit Dench i rollen som M är det ofrånkomligt att vi i publiken kopplar ihop M i Casino Royale med M i de fyra närmast föregående filmerna i serien. Detta lider filmen av. Konceptet med en nystart hade fungerat bättre med en ny skådespelare som M. Men uppenbarligen ansågs det viktigast att ha en M i filmen som Bondpubliken känner igen.
Personligen har jag länge velat se en stärkt kontinuitet i Bondfilmerna, gärna med små referenser till händelser i tidigare filmer och till Bonds förflutna. Med en total nystart omöjliggörs till exempel referenser till Bonds kortlivade äktenskap med Tracy. Detta tycker jag inte om.

Ett annat problem i manuset är filmens final, som är lite utdragen och inte riktigt känns helt genomarbetad. Det är nästan som om manusförfattarna inte riktigt visste hur man skulle avsluta filmen.

Det tar ett tag innan vi får se själva casinot i Casino Royale, men när det väl kommer är vi framme vid ett av filmens bästa avsnitt. I filmen är det poker och inte baccarat, vilket inte gör så mycket eftersom spelscenerna är så pass bra. Casinot är en klassisk Bondmiljö och utnyttjas maximalt i filmen. Det är svårt att göra spelscener spännande för en bred biopublik som kanske inte alls känner till poker, men här lyckas Campbell bra med detta.

För Bondfans som känner till Flemings bok finns det några element som absolut måste vara med, till exempel den berömda tortyrscenen och så bokens sista rad (som jag här inte avslöjar av spoilerskäl).
Båda dessa finns givetvis med i filmen.
Tortyrscenen är grym och kommer att få alla män i publiken att skruva på sig av obehag. Här pratar vi smärta.

Musiken i Casino Royale är nog David Arnolds hittills bästa Bondsoundtrack.
Jag gillar i och för sig inte titellåten You Know My Name, som Arnold skrivit tillsammans med Chris Cornell, men det är snarare arrangemanget än själva melodin som är problemet med låten. I filmen märker vi att Arnold bygger hela soundtracket just kring denna melodi, som gör sig mycket bättre i orkesterversion än som rocklåt. Även detta är en återgång till en gammal Bondtradition som vi sett (och hört) alldeles för lite av på senare tid.
Ibland är det tung Arnold-actionmusik, ibland är det rena Barryfierade toner. Arnold har också komponerat flera riktigt bra teman, bland annat ett för Vesper.
Det klassiska Bondtemat används sparsamt i filmen. Detta gör Arnold därför att han inte vill använda temat fullt ut förrän Bond har förvandlats till just ”James Bond 007”, vilket dröjer ett tag. Men man saknar det ändå…

Hur är det med sponsringen då? Tja, det är nog ingen risk att någon åskådare missar att Sony lagt en hel del pengar i denna film. Casino Royale slår mobiltelefonrekord för Bondfilmerna, och det finns även gott om bärbara datorer som det står Sony Vaio på.
På ett ställe nämner Bond till och med sitt klockmärke Omega, vilket är litet onödigt och förstör tyvärr en del av en i övrigt mycket bra dialogscen med Bond och Vesper.
Och Ford Mondeo kanske inte var ett självklart val av Bondbil.

Säkert saknar en stor del av Bondpubliken Q och Moneypenny, men de passade faktiskt inte in i den här filmen men skulle komma tillbaka senare.

Det var ca 20 år sedan vi senast fick se en så här bra Bondfilm och den distanserar utan vidare Pierce Brosnans fyra filmer, utan att för den skull nå den verkliga toppen.
Casino Royale visar att det var ett riktigt beslut att skicka tillbaka Bond till sina rötter. Bondserien har fått nytt liv. Nystartens form gör tyvärr samtidigt att man sågar av kontinuitetsmöjligheten i Bondserien, vilket är mycket beklagligt. Men detta hindrar inte att själva filmen är bra.

För tredje gången i Bondfilmernas historia har producenterna gått tillbaka till en mer jordnära Bond efter att i den närmast föregående filmen satsat (alltför) mycket på rent fantastiska element. Den efterföljande filmen har sedan blivit en markant förbättring jämfört med den föregående och vitaliserat hela serien.
Först On Her Majesty's Secret Service 1969. Sedan For Your Eyes Only 1981. Nu Casino Royale 2006.

Eftersom Casino Royale slutar mitt i steget, precis då Bond skjutit ned Mr. White, kom nästa film Quantum of Solace att bli en ren uppföljare. Detta var första gången i Bondseriens historia som en film blev en direkt uppföljare till den föregående.