Snabbfakta
Svensk titel: Levande Måltavla
Premiärdatum: USA: 22 maj 1985. England: 12 juni 1985. Sverige: 12 juli 1985.
Längd: 131 minuter.
Producenter: Albert R Broccoli & Michael G Wilson, Eon Productions.
Regi: John Glen.
Manus: Richard Maibaum & Michael G Wilson.
Foto: Alan Hume. Scenografi: Peter Lamont. Klippning: Peter Davies.
Musik: John Barry. Titelmelodi: A View to a Kill, framförd av Duran Duran (Musik & text: John Barry & Duran Duran)
Filmbolag: MGM/United Artists.
Med Roger Moore, Christopher Walken, Tanya Roberts, Grace Jones, Patrick Macnee, Patrick Bauchau, David Yip, Fiona Fullerton, Walter Gotell, Geoffrey Keen, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn och Robert Brown.
Inspelad i Frankrike, USA, Island, Schweiz och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet
På 003:s döda kropp, som Bond finner i Sibirien, hittar han ett mikrochip. Chipet är specialdesignat av britterna för att kunna stå emot en kärnvapenexplosion, och ryssarna har uppenbarligen fått tag i en kopia av det. En misstänkt figur är industrimannen Max Zorin, vars hästar hela tiden vinner sina lopp på ett svårförklarligt sätt. Bond far till Zorins franska chateau under sitt alias James St John-Smythe, och han upptäcker att hästarna har imopererade mikrochips i sina ben. Tillsammans med geologen Stacey Sutton får Bond reda på att Zorin även har andra planer: att ta kontroll över världsmarknaden för mikrochips genom att framkalla en jordbävning vid San Andreas-sprickan och utplåna Silicon Valley. Slutuppgörelsen äger rum på Golden Gate-bron.
Om filmens tillkomst
1984 förstördes den jättelika 007 stage i Pinewood Studios, som byggts till The Spy Who Loved Me. En brand bröt ut vid inspelningen av Ridley Scotts fantasy-film Legend. Det första man fick göra var alltså att bygga upp scenen igen - på fyra månader! Det lyckades förstås, och den nya scenen fick namnet The Albert R Broccoli 007 Stage (denna nya 007 Stage brann sedan ned en andra gång i juli 2006).
Christopher Walken var den första Oscar-belönade skådespelare som fick en stor roll i en Bondfilm (Walken fick en Oscar för sin roll i Deer Hunter). Producenterna ansåg att Walken tillförde en ny sorts elegans och stil åt den klassiska Bondskurken.
Att Grace Jones fick rollen som May Day uppmärksammades stort i alla medier. Detta var bara hennes andra stora filmroll, den första hade varit i Arnold Schwarzeneggers Conan-film. "Bara det faktum att jag skulle få en kärleksscen med både Roger Moore och Christopher Walken var mycket tilltalande" sade Jones i en kommentar.
Myndigheterna i Paris ville inte alls att någon skulle få hoppa fallskärm från Eiffeltornet. Det var endast Broccolis personliga vädjan och goda namn som gjorde att man ändå fick tillstånd. Man var dock tvungna att göra inspelningen tidigt på morgonen för att minimera trafikstörningarna.
I San Francisco samarbetade man dock helt och hållet. Man fick till och med sätta eld på Stadshuset, under rigorös bevakning förstås. Samarbetet var helt avgörande för att till exempel den stora biljakten kunde iscensättas.
För närbilder på skådisarna på Golden Gate-bron byggdes tre stora scenbyggen i Pinewood Studios. Alla tre byggena var ca 15 meter höga.
Eftersom man hade ont om tid sedan man till exempel fått bygga upp 007 Stage på nytt, gick inspelningen snabbt: Vid vissa tillfällen var det inte mindre än sex filmteam som samtidigt var aktiva runt om i världen.
Recension
Betyg:
A View to a Kill blev Roger Moores sista Bondfilm, och den är allmänt lågt rankad av många recensenter. Den främsta invändningen har varit att Moore här är alldeles för gammal för rollen och blir en sorts stand-in för stuntmännen.
Jag håller inte med - Moore är utmärkt, även om han i denna film ser litet annorlunda ut i ansiktet (det ryktas att han genomförde en ansiktslyftning strax innan inspelningen). A View to a Kill:s brister beror på andra saker.
Intrigen tillhör inte Bondseriens bättre. Zorins plan, att förstöra Silicon Valley, är inte speciellt realistisk och skulle inte få de konsekvenser Zorin vill ha. En mycket bättre idé hade varit att spinna vidare på det mikrochip Bond hittar i början av filmen och som kan motstå en kärnvapenexplosion. Här kunde man till exempel ha haft en utpressningshistoria.
Inledningsscenen, där Bond flyr undan ryska soldater på skidor i Sibirien, kunde ha blivit seriens bästa - om inte filmmakarna fått totalt hjärnsläpp och i soundtracket lagt in Beach Boys-låten California Girls till en sekvens där Bond surfar på en skoter-med. Det är inte bara korkat, det är totalt förödande för den spänning och det hot som man byggt upp. Naturligvis skulle man ha lagt in The James Bond Theme, eller varför inte On Her Majesty's Secret Service-temat? California Girls sänker hela inledningsscenen, och filmen hämtar sig nästan inte alls efter denna chock.
Detta är ett av de riktiga lågvattenmärkena i hela Bondserien, tillsammans med Jaws och Dollys scener i Moonraker.
Alla recensenter var eniga om att Grace Jones som May Day stal showen i denna film. Hon är väldigt bra i rollen som Zorins följeslagare, men hennes omsvängning till Bonds sida i slutet av filmen är minst sagt svårsmält och drar ned intrycket.
Christopher Walken är OK som Zorin. Rollporträttet är klart påverkat av Klaus Maria Brandauers Largo i Never Say Never Again. En lagom bra Bondskurk, varken mer eller mindre.
Att Tanya Roberts skulle vara geolog är dock svårt att tro på. Roberts är mycket vacker, men kan tyvärr inte agera särskilt bra. Bland många Bondfans är hon den mest impopulära Bondbruden (jag tycker dock att både Britt Ekland i The Man With the Golden Gun, Carey Lowell i Licence to Kill och Denise Richards i The World is Not Enough är värre).
Någon som däremot är väldigt bra är Patrick Macnee som Bonds agentkompis Tibbett. Moores och Macnees scener tillsammans är lysande. Tyvärr blir Tibbett dödad av May Day tidigt i filmen.
Roger Moores insats som Bond när han utger sig för att vara snobben St John-Smythe på Zorins chateau är i absoluta toppklass. Ingen annan skådis skulle kunna göra dessa scener bättre, inte ens Sean Connery. Dessa scener skulle naturligvis inte ha funnits med i manuset i en Connery-Bondfilm, men det förändrar inte sakfrågan.
Några av de bästa scenerna i filmen är de i Paris. Den franske agenten Aubergine dödas av May Day, och Bond tar upp jakten på henne när hon flyr i fallskärm från Eiffeltornet. Bond haffar en taxi och yttrar den klassiska repliken "Follow that parachute!". Sedan följer ett imponerande action-avsnitt där Bond bl a blir av med taxins bakparti! Jakten på May Day går vidare ned på en färja på Seine. Bond landar i en bröllopstårta, har sinnesnärvaro att till brudparet överräcka en bit av tårtan ("Congratulations"), men May Day lyckas undkomma.
Det finns även i denna film en del överdrivet humoristiska avsnitt, till exempel brandbilsjakten i San Francisco, och polischefens karaktär som ju inte fyller någon direkt funktion i filmens intrig.
Den som studerar kvinnorollerna i Bondfilmerna skulle antagligen kunna göra en hel del av A View to a Kill. Jämför karaktärerna May Day och Stacey Sutton, och konstatera sedan att bara tanken på att Grace Jones och Tanya Roberts skulle haft varandras roller är helt omöjlig!
John Barrys musik är magnifik. A View to a Kill är ett av Barrys bästa Bond-soundtrack. Actiontemat påminner om ledmotivet från On Her Majesty's Secret Service.
Moore var upprörd över de våldsamma scenerna i gruvan, då Zorin och Scarpine skjuter ihjäl gruvarbetare med k-pistar. Han tyckte inte att sådana scener passade i en Bondfilm, och till viss del kan jag hålla med honom eftersom sekvensen är alltför överdriven och teatralisk. Vi vet redan att Zorin är psykopat, och det finns tendenser till överspel här. Man kan säga att det var ungefär här som Bondfilmerna började bli litet tuffare igen, vilket var en skillnad mot de närmast föregående filmerna i serien. Denna trend kom sedan att öka i de efterföljande filmerna.
Onekligen är det en poäng att Bond i slutet av filmen belönas med den sovjetiska Leninorden!
En epok tog slut i och med Moores sista Bondfilm. Efterföljarna i rollen som Bond kunde inte ersätta Connery, Lazenby och Moore till fullo.
A View to a Kill blev också Lois Maxwells sista Bondfilm. Hon spelade Miss Moneypenny och var en viktig person i galleriet kring 007. Maxwell var den enda som medverkat i samtliga Eon-producerade Bondfilmer 1962 - 1985.
Intrycket av A View to a Kill är blandat: enstaka sekvenser är mycket bra, men som helhet är filmen lite för splittrad.
Många Bondfans brukar använda A View To a Kill som slagpåse, och den brukar ofta rankas lågt i olika listor, men filmen är faktiskt bättre än sitt rykte.
Den är inte lika bra som de båda tidigare 80-tals-Bondarna, men bättre än till exempel The Man With the Golden Gun.
När man såg filmen 1985, anade man dock inte att det snart skulle inträffa stora förändringar i Bondserien och att detta tyvärr inte automatiskt var en förbättring.
Kul att veta om
A View to a Kill
- Roger Moore tillfrågades varför han valt att spela Bond för sjunde gången. “Jag tyckte synd om Cubby Broccoli” svarade Moore. “Han har så svårt att hitta någon som arbetar så billigt som jag”.
- David Bowie erbjöds först rollen som Zorin, men tackade nej. “Jag har ingen lust att tillbringa fem månader med att titta på när min stuntman ramlar ned från berg” sade Bowie till tidskriften Rolling Stone.
- Tanya Roberts var egentligen bara andrahandsvalet för rollen som Stacey Sutton. Rollen hade redan gått till Priscilla Presley, som dock hoppade av för att medverka i tv-serien Dallas i stället.
- Chateau Chantilly utanför Paris fick föreställa Zorins slott.
- Som tack för att staden San Francisco ställt upp för att göra filmen – man hade ju till och med fått sätta eld på stadshuset! – skänktes intäkterna från filmpremiären i staden (ca 75.000 dollar) till välgörande ändamål. Checken överlämnades till borgmästaren av stuntmannen och fallskärmshopparen B J Worth som svartklädd landade i fallskärm i äkta Bond-stil.
- Duran Durans titellåt till filmen var den första Bondlåt sedan Goldfinger som nådde förstaplatsen på den amerikanska singellistan (“Live And Let Die” och “Nobody Does it Better” hade båda nått andraplatsen). I England blev låten som bäst tvåa. Videon avbildade bandet som statister i Eiffeltornet medan Bond jagade May Day. Allra sist i videon presenterar sig Simon Le Bon: “My name is Bon… Simon Le Bon”.
- En underhållande scen klipptes tyvärr bort ur filmen: efter att Bond gripits av fransk polis går de igenom hans utrustning från Q Branch. Det rörde sig om en klocka med strypsnara, en penna som får papper att ta eld, samt en tändare med inbyggd “fackla” som sveder ögonbrynen på polisen.
Ytterst beklagligt att den här sekvensen togs bort! - En annan bortklippt scen var en med Q:s lilla robot Snooper. Roboten skickas in för att spionera på Zorins vakter i pumpstationen. Den angrips sedan av jakthundar men sprutar vätska i ögonen på dem.
- A View to a Kill är den första film sedan The Spy Who Loved Me som inte innehåller något enda spår av något Ian Fleming-material.
- Grace Jones dåvarande pojkvän Dolph Lundgren har en mikroskopisk roll som KGB-agent i filmen. På den här tiden var Dolph inte särskilt känd.
- Innan filmen börjar kan vi läsa en skylt som påpekar att namnet Zorin är fiktivt och inte är avsett att associeras med någon verklig person. Detta berodde på att man strax före premiären hade fått veta att det fanns ett företag som hette Zoran Ladicorbic (ägt av en modedesigner vid namn Zoran).
- Man kan inte låta bli att undra över varför Zorin hanterar de ömtåliga mikrochippen i filmen så oförsiktigt. Han ska ju ändå vara expert på området.
- Enligt legenden skall Maud Adams ha besökt inspelningsplatsen i San Francisco och då fått figurera som statist i en scen vid Fisherman’s Wharf. Man ska alltså helt kort kunna se Maud i bakgrunden någonstans. Det troliga är att hon sitter inne i spårvagnen. Jag har dock studerat dessa scener upprepade gånger utan att hitta henne någonstans, och nu har jag lagt ned detta projekt tills vidare.
- En av de fånigaste felöversättningarna i Bondserien förekommer i den första svenska video-översättningen av A View to a Kill. Zorin och May Day flyger i luftskeppet över Golden Gate-bron. “What a view” säger May Day. “…to a kill!” fyller Zorin i. Detta råkar ju händelsevis även vara filmens titel. På bio översattes detta på textremsan med “Vilken utsikt” – “Mördande!”. Så icke på videoöversättningen. Där har översättaren dragit till med “Vilken utsikt” – “Tokyo!”
- A View to a Kill fick mycket blandad kritik i de svenska tidningarna. Vissa var mycket positiva, “Bond när han är som bäst” tyckte Sydsvenskan. “Trevlig underhålling av det mest okomplicerade slag” skrev Svenska Dagbladet. Mats Olsson sågade filmen i Expressen och gav den bara en geting. Jurgen Schildt anklagade i Aftonbladet filmen för “anglofil hurtighet” och gav den två plus. DN tyckte filmen var seg och trist. Björn Fremer i Kvällsposten gav den tre stjärnor och skrev att “de inledande tio minuterna överträffar det mesta man upplevt under 23 Bondår på bio”.
- John Glen besökte Sverige i juli 1985 i samband med premiären. Han var här tillsammans med Alison Doody och Toni White. John Glen fällde då det klassiska uttalandet som Aftonbladet givetvis gjorde rubrik på:
“Det svåraste är att hitta brudar med stora bröst”. (AB 850711) - A View to a Kill gick upp på de amerikanska biograferna samma vecka som Stallones andra Rambo-film. Rambo slog knock på Bond publik- och intäktsmässigt. Överhuvudtaget gick filmen inte lika bra som väntat i USA.
- Den blå Renault 11 som Bond kör i Paris såldes på auktion 2008 för 4.200 pund (ca 51.200 kr). Det var en av de hela taxibilarna som såldes.
- I de svenskspråkiga delarna av Finland döptes filmen till “007 och Dödens Blick“.
- A View To a Kill i The Internet Movie Database
- A View To a Kill i Wikipedia
- A View To a Kill soundtrack
