Byt till blått tema
(1971)

SNABBFAKTA   -   INTRIGEN I KORTHET   -   OM FILMENS TILLKOMST   -   RECENSION   -   KUL ATT VETA

Snabbfakta

Svensk titelDiamantfeber

Premiärdatum: USA: 17 december 1971. England och Sverige: 30 december 1971.

Längd: 119 minuter.

Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.

Regi: Guy Hamilton.

Manus: Richard Maibaum & Tom Mankiewicz.

Foto: Ted Moore. Scenografi: Ken Adam. Klippning: Bert Bates & John W Holmes.

Musik: John Barry. Titelmelodi: Diamonds Are Forever, framförd av Shirley Bassey (Musik: John Barry, text: Don Black)

Filmbolag: United Artists.

Med Sean Connery, Charles Gray, Jill St. John, Lana Wood, Jimmy Dean, Bruce Cabot, Potter Smith, Bruce Glover, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn och Bernard Lee.

Inspelad i Kalifornien, Las Vegas, Amsterdam, Frankrike och i Pinewood Studios, England.

Intrigen i korthet

Stora mängder sydafrikanska diamanter har försvunnit utan att dyka upp på marknaden, och Bond får uppdraget att ta reda på vem som lagrar diamanterna och varför. Det visar sig att det är Blofeld och SPECTRE som låtit konstruera en stor lasergenerator, som denne använder för att få kärnvapen att självdetonera. Syftet är utpressning mot supermakterna. Stora delar av filmen utspelas i Las Vegas, där Bond bl a demolerar ett stort antal polisbilar i en berömd biljakt. Slutstriden äger rum på en oljerigg utanför Kaliforniens kust.

Om filmens tillkomst

Man försökte först övertala George Lazenby att vara med en gång till. Han fick ett förskott på gaget för Diamonds Are Forever, men skickade tillbaka checken.
Regissören Guy Hamilton ville då ha Burt Reynolds som Bond, men fick (som tur var) inget gehör för denna idé.

Istället blev det amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet för att bli James Bond nr 3. Gavin var halvkänd och hade varit med i storfilmer som Spartacus och Psycho. Dessutom hade han varit Bondkopia i en italiensk b-film om den hemlige agenten OSS 117.
United Artists-bossen David Picker tyckte dock att man borde göra ett sista försök med Sean Connery i alla fall och sökte personligen upp honom.

Resultatet vet vi: Sean Connery lockades tillbaka för ännu en Bondfilm, och han fick ett ordentligt gage: en och en kvarts miljon dollar, samt 140.000 dollar extra för varje vecka som filmandet drog över utsatt tid. Förutom detta skulle filmbolaget United Artists bekosta inspelningen av två valfria filmer, som Connery fick bestämma. Detta var det högsta gage som någon skådespelare dittills hade fått för en film. I själva verket var det en stor del av hela filmbudgeten (på ca 7.5 miljoner dollar) som gick direkt till Connery!

Connery skänkte hela sitt stora gage till välgörande ändamål i Skottland.
Ironiskt nog, sade Connery senare, var detta den enda av hans Bondfilmer som inte drog över den utsatta tiden för filminspelningen.

Vad hände med John Gavin då? Filmbolaget köpte ut honom för 50.000 dollar.

Det faktum att Connery återvände i rollen som 007, och att stora delar av filmen spelades in i Las Vegas, orsakade naturligtvis enormt mediaintresse inte minst i USA.

Charles Gray fick rollen som Blofeld. SPECTRE:s ledare kom därigenom att spelas av ännu en ny skådespelare, den tredje i raden efter Pleasence och Savalas. Charles Gray hade tidigare spelat Dikko Henderson i You Only Live Twice.

Den excentriske och skygge multimiljonären Howard Hughes tillät filmteamet att filma inne i hans casinon och på andra av hans ställen. Vad ville Hughes ha i utbyte? En privat 16 mm-kopia av filmen!

Recension

Betyg:

6.5 av 10

Detta är den första Bondfilmen med ett mera "lättviktigt" manus, och den var stilbildande för de kommande 70-talsfilmerna med Roger Moore. Filmen har en stor mängd komiska inslag - för många, ansåg vissa kritiker.

Sean Connery är verkligen bra i Diamonds Are Forever. Trots att han är äldre och väger mera än i de tidigare filmerna, märks det att han är på gott humör och agerar med pondus. Detta är definitivt en av hans bästa rollprestationer som Bond.  

Tyvärr är de övriga huvudrollsinnehavarna inte alls lika bra. Charles Gray passar inte alls som Blofeld, som i hans version är alldeles för belevad och elegant. Både Pleasence och Savalas var bättre i rollen. Jill St. John som Tiffany Case är inte heller något lyckat val. Hennes skådespelartalanger är inte direkt framstående.

Blofelds båda hantlangare, Mr. Wint och Mr. Kidd, har i manuset gjorts till ett lustigt homosexuellt par och därigenom blir de inte alls hotfulla, som de ju borde vara. I och för sig har de flera kul scener, bäst är den i Amsterdam när Mr. Wint fotograferar kanalerna åt Mrs. Whistler, vars lik just fiskas upp ur vattnet en bit bort.
Idag skulle det nog vara politiskt omöjligt att framställa homosexuella på ett sådant här ganska fördomsfullt sätt på film.

Bond är inte tillräckligt hatisk mot Blofeld i Diamonds are Forever - trots allt lät ju Blofeld mörda hans älskade fru Tracy i förra filmen. Här är ett manusuppslag som nästan helt slarvats bort. Och vart tog Irma Bunt vägen?

Huvudproblemet med filmen är att handlingen är onödigt komplicerad. Första gången man ser filmen begriper man till exempel inte varför Mr. Wint och Mr. Kidd åker omkring och har ihjäl folk. I själva verket beror det på att SPECTRE nu har samlat ihop tillräckligt många diamanter, och nu avvecklar sin smugglings-kedja. Men det förklaras aldrig tillfredsställande i filmen.
Inte heller är det lätt att hänga med i alla turer kring Blofelds plastikopererade kopior av sig själv.
Lana Woods roll som Plenty O'Toole är också svår att få grepp om. Allt detta beror på att flera förklarande scener uppenbarligen spelades in, men klipptes bort innan filmen hade premiär.
Trist, kan man tycka.

Slutstriden på oljeriggen är tyvärr en besvikelse, för den är ganska lam. Här borde man kunnat göra något bättre.

Det är uppenbart att producenterna nu ville satsa på säkra kort efter att episoden med Lazenby inte hade gett önskad utdelning. Från början var det alltså inte klart att det var Connery som skulle vara 007 i filmen, så man stod alltså inför en situation då man för andra filmen i rad var tvungen att introducera en ny skådis som Bond. Bäst med säkra kort alltså, så fram med den gamla mallen från Goldfinger igen. Det är nästan som om man inte ville låtsas om att On Her Majesty's Secret Service nyss hade gjorts.

Efter den stilfulla On Her Majesty's Secret Service kommer här tre Bondfilmer i rad utan någon direkt stil. Varken Diamonds Are Forever, Live And Let Die eller The Man With the Golden Gun har några direkta förtjänster på kläd-designområdet. I den här filmen har Bond till exempel en rosa slips, och vi tvingas se Blofeld i kvinnokläder. Uff!

Trots allt klagande, är det en hel del som är bra också i Diamonds Are Forever. Som redan nämnts är Connery allra bäst i hela filmen. Även John Barrys musik är lysande, liksom Maurice Binders förtexter.
Ken Adams scenografi är magnifik och skapar den riktiga Bond-stämningen. Jag tänker till exempel på lyxsviten på hotellet i Las Vegas, och Willard Whytes privatvåning. Just sekvensen då Bond klättrar ut från hotellrummet och tar sig upp till Whytes våning är strålande Bondsk... regin, klippningen, musiken, ja allt är perfekt just här. Överhuvud taget verkar hela filmen glittra, precis som diamanter.

Biljakten i Las Vegas är en av filmens höjdpunkter. Bond kör här en Ford Mustang Mach 1 på sitt sedvanligt effektiva vis. (Åtta Ford-bilar gick åt under inspelningen).
En annan höjdpunkt är fajten mellan Bond och Peter Franks i en hiss. ("Who is your floor?"). Det är imponerande att kunna koreografera en slagsmålsscen i ett så litet utrymme (givetvis var den svenska filmcensuren tvungna att, precis som vanligt, helt respektlöst massakrera denna slagsmålsscen. Det tog ca 20 år innan filmen gavs ut oklippt i Sverige, och då på VHS).

Dessutom är Diamonds Are Forever en av de Bondfilmer som har flest fantastiska repliker. Bond känner igen ursprungsåret för en druvskörd som ligger till grund för en sherrysort ("1851... unmistakeable"). Han är gentleman när han möter Tiffany ("That's a quite nice little nothing you´re almost wearing").
Minnesvärda replikskiften finns också i scenen där Bond tagit död på Franks i Tiffanys trapphus. "Is he dead?" undrar hon, "I sincerely hope so" svarar Bond och smugglar sedan in sitt Playboy-medlemskort i Franks plånbok. När Tiffany får se kortet, utbrister hon "My God, you´ve just killed James Bond!". Bonds svar: "Was that who it was? Well, that proves that no one's indestructable!".

Även dialogen med Plenty O'Toole vid spelbordet i Las Vegas är minnesvärd. Efter att Bond givit detaljerade anvisningar om sina insatser i tärning, utbrister hon "Say! You've played this game before!". Bond svarar "Just once".

Sammanfattningsvis är Diamonds Are Forever en mycket minnesvärd Bondfilm, mycket tack vare Connerys fina insats. Diamonds Are Forever är bäst i början (inte minst då Bond befinner sig i Amsterdam). Filmen innehåller många fenomenala Bondscener men en del sekvenser, särskilt mot slutet av filmen, håller inte riktigt måttet.

VHS-omslag, 1988 års utgåva
DVD-omslag, Ultimate Edition (2006)
Blu-Ray-omslag, 2012 års utgåva

Kul att veta om
Diamonds Are Forever

  • Producenten Albert R Broccoli hade en natt en dröm, som gick ut på att en bedragare hade tagit multimiljonären Howard Hughes plats. Denna detalj hamnade sedan i filmens manus, där Blofeld utger sig för att vara multimiljonären Willard Whyte.
  • I den här filmen har man inte använt sig av Ian Flemings skurk från boken. Diamonds Are Forever var en relativt tidig Bondbok som skrevs innan SPECTRE och Blofeld var uppfunna. Flemings skurkar i boken var istället gangsterbröderna Jack och Seraffimo Spang. De hade dock en egen stad som hette Spectreville.
    Det här är oanvända karaktärer, så varför kan man inte ta med dem i en kommande Bondfilm, i alla fall till namnet? Det vore väl kul.
  • Det var nära att man bytte ut Lois Maxwell som Moneypenny i den här filmen. Lois agent ville förhandla fram påökt, men det hade inte producenterna tänkt sig. Till sist ångrade sig Broccoli & Saltzman, de ville nog ha Lois med trots allt. Hon hade dock färgat håret svart för en roll i Agatha Christie-filmen Endless Night, så man fick hitta på en scen där Moneypenny bär mössa.

  • En kort scen med Sammy Davis Jr på Las Vegas-casinot spelades in, men kom aldrig med i filmen.
    Likaså klipptes en restaurangscen med Bond och Plenty O´Toole bort. I den skickar Bond blaand annat ut ett vin, som inte är tillräckligt bra.
  • I en tidig manus-skiss skulle skurken i filmen vara Goldfingers tvillingbror! Man hörde sig till och med för med Gert Fröbe, som spelade original-Goldfinger. Enligt manusförfattaren Richard Maibaum hade man låtit Goldfingers bror på ett ställe fälla repliken “Åh, min bror Auric. Han var alltid lite efterbliven.”

  • I Diamonds Are Forever förekommer den kanske mest kända “Bond-bloopern”. När Bond jagas av sheriffen i Las Vegas, undkommer han genom att tippa sin bil på ena sidan och köra på två hjul genom en gränd. Dock kommer bilen ut ur gränden på de två andra hjulen, vilket indikerar att bilen skulle ha tippat över en gång till inne i gränden. En kort sådan scen finns också med, men det är ganska uppenbart att scenen satts in i efterhand för att försöka dölja misstaget.
  • Gangstern som spelas av Marc Lawrence (“I didn´t know there was a pool down there”) kan vara samma karaktär som den gangster Marc spelar i The Man With the Golden Gun, när han kommer till Scaramangas ö för att skjuta honom.

  • Hur hamnade Plenty O’Toole i Tiffany Cases pool? Det förklaras i en sekvens som klipptes bort ur filmen: Plenty kommer tillbaka till Bonds hotellrum, hör honom tala med Tiffany och noterar hennes adress genom att kika i Tiffanys handväska. När hon sedan anländer till huset stöter hon på Wint och Kidd, som tar fel på henne och Tiffany och tar kål på henne istället.
  • Mera bortklippta godbitar: Wint skjuter Shady Tree med en pistol som ovanligt nog är kamouflerad som vattenpistol. “Two was company, Mr. Wint.” “Three was a crowd, Mr. Kidd.”
  • När Bond talar med Q i telefon, kan man i bakgrunden se hur teknikerna lastar in missiler i Bonds Aston Martin. De används aldrig i filmen.

  • En av Blofelds vakter i inledningsscenen (han som klämmer sina fingrar i “råttfällan”) var i Blofelds tjänst även i On Her Majesty’s Secret Service och gjorde livet surt för Bond redan då.
  • Slutstriden mellan Bond och Blofeld skulle egentligen ha fortsatt: Blofeld flyr i ubåten, Bond följer efter hängande från en väderballong, och konfronterar sedan Blofeld vid en saltgruva i Mexiko. Det här blev antagligen för dyrt att spela in, eftersom man kortade hela sekvensen.
  • Stuntmannen som ersatte Mr. Kidd blev brännskadad på händerna när man spelade in filmens slutscen, där Kidd brinner upp.
  • Putter Smith, som spelar Mr. Kidd, var egentligen jazzmusiker och hade ingen tidigare erfarenhet av skådespeleri.

  • Lana Wood fick rollen som Plenty O’Toole sedan producenterna sett bilder av henne i Playboy.
  • David De Keyser, som spelar Blofelds plastikkirurg, dubbade Dracos röst i On her Majesty’s Sercret Service.
  • Under inspelningen av On Her Majesty’s Secret Service planerade producenten Harry Saltzman att låta Moonraker bli nästa Bondfilm. Detta berodde antagligen på succén med Stanley Kubricks sf-film 2001 och det stora intresset för månlandningen 1969. Gerry Anderson, känd brittisk tv- och sf-man, fick i uppdrag att skriva ett synopsis för Moonraker. Tillsammans med Tony Barwick skrev han ihop ett 70-sidigt manus som bland annat introducerade en skurk vid namn Zodiac, som hotade att utplåna västmakternas kärnvapen-ubåtar.
    Det blev inget av med detta manus, eventuellt använde man ubåtsidén i annan form i The Spy Who Loved Me.
    Men visst är det fascinerande att veta att Sean Connery kunde ha spelat Bond i Moonraker.
  • Egendomligt nog nämns inte organisationen SPECTRE överhuvud taget i Diamonds Are Forever.
  • John Gavin, som alltså var ytterst nära att få spela Bond i den här filmen, blev senare amerikansk politiker och diplomat. Ronald Reagan utnämnde honom många år senare till USA:s ambassadör i Mexiko.
  • Sean Connerys gage på en miljon dollar var rekordhögt 1971. 34 år senare fick Connery ungefär lika mycket i gage för att bidra med utseende och röst till 007 i dataspelet From Russia With Love, utgivet av EA GAMES.



www.Agent007.nu