Intervju med Graham Rye

James Bond är alltid högaktuell. Åtminstone för den engelska James Bond-klubben. Klubbens ordförande ordnar Bondevenemang, författar böcker och tidningar om 007 och har mycket att säga om agenten. Och allt är inte positivt – han förutspår till och med agentens död.

Hos den engelska Bondklubben kan Bondfantasterna smörja kråset. Här finns allt som har med agenten att göra. Tidningar, affischer, böcker, musik, dataspel, leksaker, kalendrar, kläder, reklamprylar osv osv, plus några äkta filmprylar.
När jag besöker deras kontor i Woking utanför London står ett 40-tal aluminiumtunnor, dekor från senaste filmen, på en avsats. I sin ägo har klubben också månlandarbilen från Diamonds Are Forever och en gång i tiden också Oddjobs hatt från Goldfinger. Pappersfigurer av Bondskådisarna i naturlig storlek möter mig innanför dörren, och det gör också klubbens ordförande.

Han heter Rye, Graham Rye, och hans intresse för James Bond började, som för de flesta, när han var barn. Hans pappa tog med honom att se den första Bondfilmen Dr. No.
– Det var en så nyskapande film för sin tid, säger Graham Rye. De flesta filmhjältar då var från USA och plötsligt kom denna engelsman och var tuff hjälte.
Tekniskt imponerade filmen också, exempelvis med de starka färgerna.
– Den var otroligt våldsam för sin tid. En kvinna blev skjuten och man fick till och med se blod!
Och att se Ursula Andress komma upp ur vattnet i bikini gjorde rejält intryck även på 11-årige Graham.
– Jag var fast. När jag sett Goldfinger upptäckte jag att det fanns en serie böcker som filmerna gjordes efter. Jag fick låna dem av min farbror och började läsa. Som 13-åring roas man av äventyret men hänger inte riktigt med på bitarna där det står om “fasta, rundade bröst” och liknande. Lite chockande, tyckte jag nog då.
Nu förstår han dem bättre, och har läst böckerna många gånger sedan dess.
– Jag tycker de är mycket underhållande och tar gärna med ett par när jag åker på semester. De är välskrivna och bland de bästa i sin genre, om inte de bästa.

Klubben grundades 1979 och Graham Rye fick höra talas om den 1981. Två år senare tog han över och 1988 blev den en heltidssysselsättning för honom. Valet stod mellan klubben och den verksamhet med frilansfoto och design som han höll på med innan.
– Så på en millisekund bestämde jag mig för att det vore mycket mer intressant och spännande att satsa på James Bond-klubben.
En kompis lånade honom pengar till första hyran för ett kontor och sedan bara rullade det på. Från att ha varit en liten klubb med 500 medlemmar och £200 på banken 1983 har de nu växt till en rejäl förening med runt 4000 medlemmar.
– Efterfrågan på våra postorderprylar var överväldigande i början – vi klarade inte av att ta hand om alla beställningar. Och som tur är har det fortsatt i samma stil.

Klubben sålde Oddjobs metallbrättade hatt från filmen Goldfinger på auktion och fick in en knapp miljon svenska kronor, vilket trots diverse avgifter och skatteavdrag lämnade en ansenlig summa för Graham att börja satsa. Han köpte in datorer och scanningutrutsning, utökade sitt sortiment av Bondprylar och anställde en assistent. En webbplats skaffade de sig också för att göra klubben synlig för flera. Klubbtidningen växte i takt med medlemsantalet och den årliga medlemsträffen blev alltmer välbesökt.

På klubbträffarna får Graham Rye också chansen att lära känna medlemmarna, Bondtokar av alla de slag, och det är inte alltid bara glädje han får uppleva. Som när en liten kille med cancer bjöds in till klubbens kontor med sin bror och sina föräldrar. Bägge barnen var Bondfans och lekte hela dagen med Bondprylarna som finns i samlingarna. Två veckor senare fanns ett meddelande på klubbens telefonsvarare från pojkens far. Pojken hade gått bort under natten.

– Det var förstås omskakande. Det är något som är en del av klubbarbetet som de flesta inte inser. Ofta får jag kontakt med medlemmar som inte har det så lätt; ofta har de någon form av handikapp. De verkar leva ut drömmar i filmerna som de inte kan i verkligheten. Som till exempel en del barn med Downs syndrom som är medlemmar i klubben. De är fantastiskt entusiastiska och kommer till våra tillställningar i Pinewood studios, Planet Hollywood eller så. Det är härligt att se hur glada de blir över att träffa våra kändisgäster. Det är en del av klubbjobbet som jag tycker extra mycket om.

Med gott om envishet brukar Graham få Bondskådisar till träffarna, men någon han aldrig behövde tjata på var Desmond Llewelyn, Q i Bondfilmerna. Han kom till den första klubbträffen 1981 och till alla träffar efter det. Q-skådespelaren blev något av en personlig vän till Graham och till klubben. Desmond Llewelyn avled i en bilolycka i december 1999 på väg hem från att ha signerat sin biografi.

– Han ställde alltid upp och bad mig ofta att säga till om jag behövde hjälp, och det gjorde jag förstås. Han fanns alltid där för oss och det var roligt att i den lugnare perioden mellan Bondfilmerna Licence to Kill och GoldenEye, 1989 – 1995, kunna hjälpa honom med extrajobb. Han hade inte mycket att göra då så vi tipsade om honom när företag ville ordna Bondarrangemang. Sådant gillade han – att prata med folk, oavsett ålder eller vilka de var. Han var gammal men hade mer energi än jag. Det är tråkigt att han dog på det sättet.
– En av de saker jag kommer att sakna mest med honom är att skaka hans stora händer – man nästan försvann. Jag blev mycket ledsen när han dog.

Förutom medlemmar har klubben många som är trogna kunder på postorderfronten men inte vill vara medlemmar, något Graham Rye har svårt att förstå.
– De vill inte ha tidningen ny utan köper den i efterhand. Konstigt.
Och förstås lite frustrerande för en man som ständigt är på jakt efter nya medlemmar och nya områden att hitta dem på. Att annonsera tror han inte mycket på – det är dyrt och sällan så effektivt. Klubben lever mer på mun mot mun-metoden, och på att Graham ställer upp på det mesta i publicitetsväg som inte får honom att se alltför dum ut. Han vägrar exempelvis stå i någon form av Bondpose inför kameran.
Dessutom ordnar klubben fester och evenemang med Bondtema för företag med gott om pengar. Med stuntmän och lookalikes kan de, beroende på festens budget, ordna det mesta de har sett i Bondfilmer. Hävdar Graham i alla fall.

Finns det en framtid för James Bond-klubben då?
– Ja, det tror jag. Bond har överlevt länge. Första boken kom för snart 50 år sedan men det är filmens Bond som alla fastnat för. Kärleken till figuren är internationell, och även om de slutar göra filmer, så kan vi fortsätta. Det finns en så omfattande historia och så mycket att skriva om. Jag är 50 år och jag har inte nog tid kvar i mitt liv att skriva om allt det vi har här i arkivet eller trycka alla bilder.

Jo, med snart 40 år på nacken är det en imponerande filmsvit. Frågan är om dagens Bondfilmer skulle vara så populära om inte denna historia fanns att luta sig emot. Graham tystnar och tänker en stund.
– Jo, det tror jag med denna senaste film, men antagligen inte med de två innan. GoldenEye och Tomorrow never dies var så enkelt ihopsnickrade. The World is Not Enough är mycket bra; berättelsen är logisk, skådisarna är bra och Pierce Brosnan bättre än han någonsin varit. Han fick ju till och med en utmärkelse av den engelska filmtidningen Empire. Likaså Sophie Marceau var mycket bra. Det är kul att se en Bondfilm med skådespeleri som omväxling.

Men Graham Rye tror filmerna blir ännu bättre om man sett de andra i serien. Man lär känna huvudpersonen och förstår varför han gör som han gör. Som att han agerar kallblodig mördare vid några tillfällen i den senaste filmen. Det är så Bond ska vara, tycker Graham Rye.
– Vi har sett nog av barnversionen av Bond, som för mig var Roger Moores filmer. Jag kan se dem nu för att de är roliga, men när de kom var jag enormt besviken. De var inte i närheten av Connerys filmer utan mer komediäventyr. Det var inte så jag ville ha James Bond. Men de var bland de populäraste i serien och Roger Moore fick massor av fans. Och i ärlighetens namn är jag inte säker på att det fortfarande funnits Bondfilmer idag om inte Roger Moore fått rollen då. Han fick liv i serien igen, samma sak som Pierce Brosnan gjorde 1995.

Hur kan det fungera att upprepa samma filmrecept gång på gång?
– Eftersom karaktären är evig. Folk kommer alltid att vilja se en cool kille i en lyxig värld som med hjälp av fräck teknik gör upp med skurkar som vill ta över världen. Det beror också på att filmerna är så otroligt välgjorda och underhållande – och att de har en sådan härlig blandning av ingredienser: musik, action, kvinnor, miljöer, prylar och så han som spelar Bond förstås. Filmerna har blivit som en gammal god vän för folk och har man sett några måste man se resten. Jag tror det är den bästa form av eskapism som finns för biopubliken.

Graham Rye tror att så länge filmproducenterna har någon som spelar Bond som är cool, kan spela, är bra i action- och, inte minst, i kärleksscener så kommer folk att vilja se mer. Pierce Brosnan tycker han är perfekt. Så till den grad att han förutspår Bondseriens slut.
– När Pierce Brosnan slutar, om sådär tre filmer tycker jag, borde de lägga ner serien. Jag kan inte tänka mig någon annan skådespelare nu som skulle kunna axla hans mantel. Det står många patetiska förslag i tidningarna och jag bara skrattar. Ska de sluta så hoppas jag de gör det med Pierce Brosnan.

Namn: Graham Rye
Ålder: 50
Bor: London
Yrke: Ordförande i The International James Bond Fan Club and Archive
Fritidsintresse: James Bond
Favorit-007: Sean Connery
Webbadress: www.thejamesbondfanclub.com