Byt till blått tema
(1997)

SNABBFAKTA   -   INTRIGEN I KORTHET   -   OM FILMENS TILLKOMST   -   RECENSION   -   KUL ATT VETA

Snabbfakta

Svensk titel: Tomorrow Never Dies

Premiärdatum: England: 8 december 1997. USA och Sverige: 19 december 1997.

Längd: 119 minuter.

Producenter: Barbara Broccoli & Michael G. Wilson, Eon Productions.

Regi: Roger Spottiswoode.

Manus: Bruce Feirstein.

Foto: Robert Elswit. Scenografi: Allan Cameron. Klippning: Dominique Fortin, Michel Arcand.

Musik: David Arnold. Titelmelodi: Tomorrow Never Dies, framförd av Sheryl Crow (Musik & text: Sheryl Crow & Mitchell Froom). Sluttema: Surrender, framförd av K D Lang (Musik: David Arnold & David McAlmont, text: Don Black).

Filmbolag: MGM/United Artists.

Med Pierce Brosnan, Michelle Yeoh, Jonathan Pryce, Teri Hatcher, Götz Otto, Vincent Schiavelli, Joe Don Baker, Judi Dench, Desmond Llewelyn.

Inspelad i Frankrike, Tyskland, Thailand och i Frogmore Studios och Pinewood Studios, England, samt Baja Studios, Mexiko.

Intrigen i korthet

Mediemagnaten Elliot Carver vill inte bara spegla nyheterna i sina TV-kanaler och tidningar, han vill skapa dem också. Därför försöker han framkalla en internationell krissituation genom att sänka det brittiska fartyget HMS Devonshire och få det att se ut som om kineserna ligger bakom. Men han har naturligtvis inte räknat med agent 007.

Tillsammans med den kinesiska agenten Wai Lin tar Bond upp kampen med Carver och hans medieimperium. Filmen innehåller bl a en lång biljakt i ett parkeringshus och en motorcykeljakt. Slutstriden äger rum på Carvers stealth-fartyg i Kinesiska sjön.

Om filmens tillkomst

Sedan Goldeneye blivit en oväntat stor succé - den mest inkomstbringande Bondfilmen genom tiderna - var filmbolaget mycket intresserade av att på nytt få fart på den under sex år avsomnade Bondserien. I själva verket är intäkterna från Bondfilmerna livsviktiga för filmbolaget MGM, som annars inte har några motsvarande guldklimpar på samma lukrativa nivå.
MGM ville att nästa film skulle ha premiär till julen 1997, så att filmerna på nytt skulle komma ut vartannat år.Det började inte bra. Till inspelningarna av Goldeneye hade man fixat i ordning den helt nya studion Leavesden i Hertfordshire, och man tog för givet att man även skulle få spela in nästa film där. Leavesden hade dock under mellantiden sålts till några affärsmän från Malaysia, och dessutom döpts om till Millennium Studios. Det visade sig att George Lucas hade lagt upp ett bra bud för att få spela in Star Wars Episode I i just den studion, och därigenom petat ut Bondfilmen.
Istället för att direkt börja planera för den nya filmen fick man alltså snabbt försöka få tag i en ny studio. I all hast upptäcktes en gammal varuhusbyggnad i Frogmore (också i Hartfordshire), som byggdes om till filmstudio. Man bokade även in extra studiotid hos både Elstree och Pinewood, där ju den klassiska 007 Stage finns. En massa extra tid och pengar fick alltså läggas på detta. På bara två månader förvandlade man den gamla byggnaden i Frogmore till en filmstudio, bl a fick man hålla igång hela julhelgen 1996. I början av januari 1997 var studion färdig. Det kunde börjat bättre, och det skulle bli fler problem.

Samtidigt var det ett oerhört trassel med filmens manus. Bruce Feirstein hade anlitats för att skriva ihop ett manuskript. Detta ansågs inte vara bra nog, så en lång period av omskrivningar inleddes. De ständiga omändringarna i manuset var ett av de stora problemen med filminspelningen. Specialeffekt-teamen och modellbyggarna behövde ju veta vad som skulle byggas och planeras. Nu var det olika bud från ena veckan till den andra. Kostnaderna skenade iväg och p g a detta strök man tydligen ett avsnitt som skulle utspelas i Spanien. Man hade dock bestämt sig för att filma i Asien.
Allra först hade man tänkt sig att överlämnandet av Hong Kong till Kina kunde bli det som manuset kretsade kring, men av olika anledningar övergav man den idén. Vietnam tillät inte filmteamet att göra Bond-inspelningar där så det fick bli Thailand istället. Det negativa beskedet från Vietnam kom dessutom mycket sent. Området kring Phuket, Thailand, fick föreställa Sydkinesiska sjön.

Filmbolaget hade alltså bestämt sig för att släppa filmen före jul 1997, vilket medförde att den officiella starten för inspelningen inleddes den 1 april 1997 trots att man egentligen inte var klara. Vissa skådespelare var ännu inte kontakterade för filmen i början av april, och manuset var till exempel inte alls färdigt och skrevs hela tiden om. Detta betydde en hel del trassel och slitningar i filmteamet. Jonathan Pryce och Teri Hatcher hade synpunkter på sina roller och ville göra egna ändringar. Ett annat exempel: Judi Dench ('M') hade på sedvanligt sätt läst in sina repliker i förväg och upptäckte när hon kom till studion att alla repliker var ändrade. Vidare rapporterades det att regissören Roger Spottiswoode inte gick ihop med andra personer i filmteamet och inte heller med Pierce Brosnan. Detta har man försökt förneka i efterhand, men inspelningen tycks ha varit allt annat än smidig.

Mycket tid och energi lades på den så kallade "banner scene", alltså den då Bond och Wai Lin flyr från Carvers skyskrapa i Saigon genom att ta sig nedför en jättelik porträttbild av Carver. Efter mycket letande hittade man till slut ett höghus i Bangkok som kunde användas i scenen.

En av filmens mest imponerande stuntscener är motorcykelhoppet över gatan i Saigon. 15-metershoppet utfördes av mc-specialisten och stuntmannen Jean Pierre Goy i Frogmore-studion, där man byggt upp gatumiljöerna.

Man drog över filmbudgeten ordentligt, tydligen lär notan ha slutat på över 100 miljoner dollar, och olyckskorparna kraxade om att filmbolaget låg risigt till om inte den här filmen skulle bli en succé. Men det blev den ju, så satsningen gick hem.

Tidspressen var enorm och egentligen var det ett under att man klarade deadline-datumet och att det trots allt blev en hyfsad film till slut!

Recension

Betyg:

2.5 av 10

Morgondagen dör aldrig, särskilt inte för James Bond. Tomorrow Never Dies (TND), den 18:e Bondfilmen i ordningen, är bättre än de två närmast föregående filmerna Licence to Kill och Goldeneye, men det räcker ändå inte riktigt.

Pierce Brosnan hyllades i olika medier som den bäste Bond sedan Sean Connery. Detta håller jag inte direkt med om - han saknar den utstrålning och närvaro som huvudrollsinnehavaren måste ha. Connery, Moore och även Lazenby hade den där utstrålningen, det där extra som gjorde att de passade så utmärkt som 007. Även om Brosnan är mera hemtam i Bonds smoking i sin andra film - han är klart bättre denna gång - och verkligen gör en god insats i rollen, så saknas den riktiga Bondkänslan.

Tomorrow Never Dies var den första Bondfilmen som gjordes sedan producenten Albert R. Broccoli avlidit 1996. Hans arvtagare i producentstolen, Michael G. Wilson och Barbara Broccoli, hade här för säkerhets skull plockat fram den gamla klassiska mallen som först presenterades i Goldfinger. Eftersom man i de två tidigare filmerna inte använde sig av denna mall, känns det här i alla fall lite bekant. Dessutom har Bond fått tillbaka en del av sina roliga repliker.

Ibland glimtar den gamla Bondkänslan faktiskt till i filmen, till exempel när Bond kör sin Aston Martin till MI6 efter att ha blivit uppringd av Moneypenny, och inte minst i scenen när Q visar Bond den nya BMW:n, och 007 övar sig på att fjärrstyra den med sin mobiltelefon.

Filmens stora utropstecken är Jonathan Pryce i rollen som Elliot Carver. Pryce är den bästa Bondskurken sedan Kamal Khan i Octopussy. Parallellerna till den australiske mediemogulen Rupert Murdoch och den brittiske Robert Maxwell är nästan övertydliga.
Michelle Yeoh är väl ett bra exempel på att kvinnorollerna i Bondfilmerna har utvecklats en del på 30 år. Yeoh får som Wai Lin en helt egen actionsekvens, vilket aldrig hänt tidigare i filmserien.

Carvers hantlangare, Stamper (Götz Otto), är dock en förfärlig orgie i utslitna klichéer, både vad gäller tyskar på film och skurkrepliker ("We die together, Mr Bond"). Stort minus. Synd att man inte istället lät den intressanta karaktären Dr Kaufman (Vincent Schiavelli) få större utrymme i filmen. Sekvensen med honom och Bond på hotellrummet tillhör filmens höjdpunkter.

Enligt uppgift försvann mycket av Teri Hatchers roll på golvet i klipprummet. Hon gör inte så stort väsen av sig i Tomorrow Never Dies, även om man i manuset försökt göra en del intressant av att Paris Carver tidigare haft en relation med Bond.

Filmen har tre centrala actionsekvenser, som är uppenbart påkostade (inledningsscenen, biljakten i parkeringshuset samt motorcykeljakten). Ändå är inledningsscenen ingen av Bondseriens bättre. De andra två actionsekvenserna är däremot väldigt maffiga. Trots detta är det lite svårt att förstå hur Tomorrow Never Dies kunde vara den dyraste Bondfilmen dittills - en film som Moonraker framstår fortfarande som skenbart dyrare.

Både i Goldeneye och Tomorrow Never Dies skjuts det förfärligt mycket med automatvapen hela tiden. Inget av alla dessa skott är ens i närheten av att träffa Bond, hans kompisar eller hans fordon. Det blir faktiskt lite tradigt.

Regissören Roger Spottiswoode har inte riktigt fått fart på berättandet, tempot varierar avsevärt och filmen sackar lite här och var.

Något som var uppenbart redan i Goldeneye är den ökade produktplaceringen och sponsringen av James Bond. I Tomorrow Never Dies marknadsförs skamlöst Smirnoff vodka, BMW, Ericssons mobiltelefon, AVIS biluthyrning, Omega-klockor med mera med mera. Man har försökt göra det lite diskret, men inte ens Bond klarar det. Agent 007 säljs som en annan Spice Girls-plastprodukt och det drar tyvärr ned betyget för filmen. Ändå var det inte lika illa som jag fruktat.
Ett annat problem är att de företag som betalat bäst fått med sina produkter i filmen, oavsett om de passar Bonds image eller inte. Bond ska till exempel inte köra BMW utan hellre Aston Martin eller Lotus. Bond ska ha en Rolex hellre än en Omega, och så vidare. Ericssons mobiltelefon har en central roll i handlingen, och vem som helst förstår att manusförfattare Feirstein har skrivit in produkten i manuset just för att filmbolaget ska kunna få in pengar från någon telefontillverkare.

En klassisk Bond-regel är att publiken ska få veta i förväg vilka prylar som Q har hittat på åt Bond och hur de kan användas. Här blir det totala överraskningar när vi plötsligt ser att Bonds mobiltelefon till exempel kan fixa de punkterade däcken på bilen med ett enkelt knapptryck. Inte bra.
(En intressant detalj är att Bonds BMW har finessen att kunna spruta ut spikar efter sig. Den finessen skulle från början ha funnits med i Bonds berömda Aston Martin i Goldfinger, men togs bort därför att man inte "ville ge fel sorts inspiration till barn". Tja, tiderna förändras...)

Ett stort plus är filmmusiken av David Arnold. Efter de två senaste bedrövliga musikaliska bidragen från herrar Kamen och Serra är detta en enorm kvalitetshöjning, även om Arnold naturligtvis inte kommer upp i John Barrys klass. Att Sheryl Crows mesiga titellåt är den sämsta Bondlåten någonsin kan inte Arnold hjälpa, för hans egna TND-låt är tio gånger bättre. Den heter Surrender och framförs av K D Lang under eftertexterna. Den skulle ju självklart ha varit den riktiga titellåten istället.

Sammanfattningsvis är Tomorrow Never Dies bättre än de två närmast föregående Bondfilmerna, men den saknar ändå den klassiska Bondkänslan, som förmodligen är borta för alltid (även om den plötsligt kan glimta till ibland).

Brosnan skaffade nu Bond en ny, yngre publik som inte var lika bekant med de tidigare filmerna i serien och han fick snabbt många fans.
Vi konservativa Bondfans tycker dock fortfarande att de gamla klassiska Bondfilmerna står i en klass för sig.

VHS-omslag, 1998 års utgåva
DVD-omslag, Ultimate Edition (2006)
Blu-Ray-omslag, 2012 års utgåva

Kul att veta om
Tomorrow Never Dies

  • Michelle Yeoh gjorde nästan alla sina stuntscener själv.
  • Tomorrow Never Dies är knappt två timmar lång, och är därmed den kortaste Bondfilmen sedan Diamonds are Forever.
  • På filmaffischerna för Tomorrow Never Dies har Bond övergivit sin trogna Walther PPK till förmån för den nya modellen Walther P99. I filmen använder dock Bond den nya pistolen endast i slutsekvenserna på Carvers stealth-fartyg.
  • Flera av undervattensscenerna spelades in i Baja Studios i Mexiko. Där finns en stor vattentank som rymmer nästan 70 miljoner liter! Den byggdes för Titanic-filmen. Tankens mått: 230 x 165 meter, med olika djupnivåer.

  • Den ö varifrån Bond och Wai Lin beger sig ut på Sydkinesiska sjön är samma ö som användes som Scaramangas ö i The Man With the Golden Gun. Den heter Kao Ping-Kan men är numera mest känd som James Bond Island.
  • BMW lät filmteamet använda sjutton olika exemplar av 750iL-modellen. Fyra av dem byggdes om till bilar med “dolda förare” som sattes nedsänkta i baksätet. Detta behövdes till fjärrstyrningsscenerna.
  • Den skarpsynte har kunnat se en livs levande jaguar smyga omkring i bakgrunden när Q visar Bond den nya BMW:n. Det förekom från början ett skämt i filmen, där Q pekar på katten och säger “This is your new Jaguar”. Detta klipptes bort, kanske för att inte reta BMW. (Jaguaren syns längst till vänster i bild just då Bond öppnar bildörren. Den syns förmodligen bara i widescreen-formatet.)

  • Biljakten med BMW:n spelades in i parkeringshuset vid Brent Cross shoppingcenter utanför London. Vid ett tillfälle började tre av bilarna brinna. Det blev stark rökutveckling vilket gjorde att någon av de omkringboende ringde brandkåren. Filmteamet hade förstås eget brandskydd som redan hade släckt elden när brandmännen kom dit.
  • Bilnumret på Bonds BMW 750iL är B-MT 2144. Detta hör ihop med hans Aston Martin DB5:s bilnummer BMT 214A (som används i Tomorrow Never Dies och Goldeneye). Original-Aston Martin (i Goldfinger) hade numret BMT 216A, som man av juridiska skäl inte fick lov att använda.
  • Egentligen är det omöjligt för en helikopter att sväva på samma plats med framåtlutade rotorblad, som Carvers helikopter gör i filmen.

  • Michelle Yeohs karaktär skulle från början ha hetat Lin Pow, men eftersom Pow betyder rumpa på kinesiska tyckte Yeoh att Wai Lin var ett bättre namn. Det betyder på kinesiska “patriot för landet”.

  • Producenten Michael G Wilson lär ha varit statist i många Bondfilmer, men i Tomorrow Never Dies har han även repliker. (Senast Wilson hade en replik i en Bondfilm var i Licence to Kill). Det är Wilson som via tv-skärm talar med Carver om att utpressa presidenten. “Consider him slimed” säger Wilson.

  • Överrocken som Bond bär när han anländer till Hamburg är en Chesterfield-rock som kostar 3000 pund (ca 36000 kr).
  • Titeln lär från början ha varit Tomorrow Never Lies, vilket kanske hade låtit mera logiskt. Rykten påstår dock att ett fax med denna titel i något sammanhang feltolkades som Tomorrow Never Dies och att man sedan valde den titeln istället.

  • Rockbandet Pulp gjorde ett förslag till titelmelodi, som dock ratades. Pulp släppte låten under namnet Tomorrow Never Lies som b-sida på sin singel Help the Aged.
  • Tomorrow Never Dies nådde inte riktigt upp i Goldeneyes dåvarande kassarekord internationellt sett, men i USA blev Tomorrow Never Dies den mest inkomstbringande Bondfilmen någonsin. Siffror: Goldeneye drog in totalt 350 miljoner dollar varav 106 miljoner i USA) och Tomorrow Never Dies drog in 335 miljoner dollar (varav 125 miljoner i USA). Hade det inte varit för en viss Titanic-film, så hade intäkterna blivit ännu större!

  • Teri Hatcher kom med i Tomorrow Never Dies relativt sent. Den 21 april arbetade hon i 12 timmar med tv-serien om Stålmannen, där hon spelar Lois Lane. Sedan blev det direktflyg från Los Ageles till London, dit Teri kom 22 april med 8 timmars tidsskillnad i kroppen. Från Heathrow kördes Teri direkt till centrala London för att prova ut kläder (som designern Lindy Hemming redan hade färdigställt). Sedan fick Teri lite manus att läsa. Kl 05.30 morgonen därpå, 23 april, blev hon sedan körd ut till Stoke Poges Golf Club i Buckinghamshire. Delar av byggnaden hade gjorts om för att föreställa Bonds Hamburg-hotell.
    Det är hårt att vara filmstjärna!
    Juvelerna Teri bar i scenen är förresten värda en halv miljon dollar.

  • Tomorrow Never Dies blev den bäst säljande DVD-titeln i USA under 1998.
  • Vic Armstrong, som i Tomorrow Never Dies är 2nd Unit-regissör, finns omnämnd i Guinness rekordbok som den stuntman som haft längst karriär. Han har varit aktiv stuntman i 30 år och medverkat i över 200 filmer. (Det är Vic som till exempel åker skidor som 007 i On Her Majesty’s Secret Service, och som Indiana Jones hänger under lastbilen i Raiders of the Lost Ark).


www.Agent007.nu