Recension

Detta är den första Bondfilmen med ett mera "lättviktigt" manus, och den var stilbildande för de kommande 70-talsfilmerna med Roger Moore. Filmen har en stor mängd komiska inslag - för många, ansåg vissa kritiker.

Sean Connery är verkligen bra i Diamonds Are Forever. Trots att han är äldre och väger mera än i de tidigare filmerna, märks det att han är på gott humör och agerar med pondus. Detta är definitivt en av hans bästa rollprestationer som Bond.  

Tyvärr är de övriga huvudrollsinnehavarna inte alls lika bra. Charles Gray passar inte alls som Blofeld, som i hans version är alldeles för belevad och elegant. Både Pleasence och Savalas var bättre i rollen. Jill St. John som Tiffany Case är inte heller något lyckat val. Hennes skådespelartalanger är inte direkt framstående.

Blofelds båda hantlangare, Mr. Wint och Mr. Kidd, har i manuset gjorts till ett lustigt homosexuellt par och därigenom blir de inte alls hotfulla, som de ju borde vara. I och för sig har de flera kul scener, bäst är den i Amsterdam när Mr. Wint fotograferar kanalerna åt Mrs. Whistler, vars lik just fiskas upp ur vattnet en bit bort.
Idag skulle det nog vara politiskt omöjligt att framställa homosexuella på ett sådant här ganska fördomsfullt sätt på film.

Bond är inte tillräckligt hatisk mot Blofeld i Diamonds are Forever - trots allt lät ju Blofeld mörda hans älskade fru Tracy i förra filmen. Här är ett manusuppslag som nästan helt slarvats bort. Och vart tog Irma Bunt vägen?

Huvudproblemet med filmen är att handlingen är onödigt komplicerad. Första gången man ser filmen begriper man till exempel inte varför Mr. Wint och Mr. Kidd åker omkring och har ihjäl folk. I själva verket beror det på att SPECTRE nu har samlat ihop tillräckligt många diamanter, och nu avvecklar sin smugglings-kedja. Men det förklaras aldrig tillfredsställande i filmen.
Inte heller är det lätt att hänga med i alla turer kring Blofelds plastikopererade kopior av sig själv.
Lana Woods roll som Plenty O'Toole är också svår att få grepp om. Allt detta beror på att flera förklarande scener uppenbarligen spelades in, men klipptes bort innan filmen hade premiär.
Trist, kan man tycka.

Slutstriden på oljeriggen är tyvärr en besvikelse, för den är ganska lam. Här borde man kunnat göra något bättre.

Det är uppenbart att producenterna nu ville satsa på säkra kort efter att episoden med Lazenby inte hade gett önskad utdelning. Från början var det alltså inte klart att det var Connery som skulle vara 007 i filmen, så man stod alltså inför en situation då man för andra filmen i rad var tvungen att introducera en ny skådis som Bond. Bäst med säkra kort alltså, så fram med den gamla mallen från Goldfinger igen. Det är nästan som om man inte ville låtsas om att On Her Majesty's Secret Service nyss hade gjorts.

Efter den stilfulla On Her Majesty's Secret Service kommer här tre Bondfilmer i rad utan någon direkt stil. Varken Diamonds Are Forever, Live And Let Die eller The Man With the Golden Gun har några direkta förtjänster på kläd-designområdet. I den här filmen har Bond till exempel en rosa slips, och vi tvingas se Blofeld i kvinnokläder. Uff!

Trots allt klagande, är det en hel del som är bra också i Diamonds Are Forever. Som redan nämnts är Connery allra bäst i hela filmen. Även John Barrys musik är lysande, liksom Maurice Binders förtexter.
Ken Adams scenografi är magnifik och skapar den riktiga Bond-stämningen. Jag tänker till exempel på lyxsviten på hotellet i Las Vegas, och Willard Whytes privatvåning. Just sekvensen då Bond klättrar ut från hotellrummet och tar sig upp till Whytes våning är strålande Bondsk... regin, klippningen, musiken, ja allt är perfekt just här. Överhuvud taget verkar hela filmen glittra, precis som diamanter.

Biljakten i Las Vegas är en av filmens höjdpunkter. Bond kör här en Ford Mustang Mach 1 på sitt sedvanligt effektiva vis. (Åtta Ford-bilar gick åt under inspelningen).
En annan höjdpunkt är fajten mellan Bond och Peter Franks i en hiss. ("Who is your floor?"). Det är imponerande att kunna koreografera en slagsmålsscen i ett så litet utrymme (givetvis var den svenska filmcensuren tvungna att, precis som vanligt, helt respektlöst massakrera denna slagsmålsscen. Det tog ca 20 år innan filmen gavs ut oklippt i Sverige, och då på VHS).

Dessutom är Diamonds Are Forever en av de Bondfilmer som har flest fantastiska repliker. Bond känner igen ursprungsåret för en druvskörd som ligger till grund för en sherrysort ("1851... unmistakeable"). Han är gentleman när han möter Tiffany ("That's a quite nice little nothing you´re almost wearing").
Minnesvärda replikskiften finns också i scenen där Bond tagit död på Franks i Tiffanys trapphus. "Is he dead?" undrar hon, "I sincerely hope so" svarar Bond och smugglar sedan in sitt Playboy-medlemskort i Franks plånbok. När Tiffany får se kortet, utbrister hon "My God, you´ve just killed James Bond!". Bonds svar: "Was that who it was? Well, that proves that no one's indestructable!".

Även dialogen med Plenty O'Toole vid spelbordet i Las Vegas är minnesvärd. Efter att Bond givit detaljerade anvisningar om sina insatser i tärning, utbrister hon "Say! You've played this game before!". Bond svarar "Just once".

Sammanfattningsvis är Diamonds Are Forever en mycket minnesvärd Bondfilm, mycket tack vare Connerys fina insats. Diamonds Are Forever är bäst i början (inte minst då Bond befinner sig i Amsterdam). Filmen innehåller många fenomenala Bondscener men en del sekvenser, särskilt mot slutet av filmen, håller inte riktigt måttet.