soundtrack

Recension:

James Bond-musiken är, precis som filmerna, en egen genre. Den tycks existera i en helt egen värld, opåverkad av yttre krafter. Därigenom är Bondmusiken så fantastiskt tidlös. Den fungerar lika bra idag som för 30 år sedan. Ett bra exempel på det är titellåten till Diamonds Are Forever. Den musik som var modern 1971 gör sig inte på minsta vis märkbar i den låten. Och just därför har vi John Barry att tacka för så mycket av den tidlösa magi som präglar James Bonds musik.

John Barry kände lojalitet mot Bondserien: det var ju tack vare Bond som Barry hade blivit så känd och respekterad filmmusik-kompositör. Det fanns många andra projekt som Barry egentligen hellre ville syssla med - hans intresse för Bond började falna en aning. Trots detta satte Barry ihop ett av sina bästa Bond-scores till Diamonds Are Forever, som var 70-talets första Bondfilm och Sean Connerys comeback som 007. Den var även den första Bondfilmen med ett mer "lättviktigt" innehåll som blev stilbildande för resten av decenniets Bondfilmer.

Shirley Bassey gör här sin andra Bondlåt, och det är ett perfekt val av artist till denna lysande titelmelodi. Redan i introt hör vi glittret av diamanter, ett tema som återkommer i hela Barrys soundtrack till filmen.

Barry fortsätter att använda synthesizer lite här och var, exempelvis i spår 2, Bond Meets Bambi And Thumper.

Detta soundtrack kännetecknas annars av de tillbakalutade, coola "casino-liknande" spåren, som dominerar skivan.
Två sådana instrumentala versioner av Diamonds Are Forever ligger lustigt nog bredvid varandra på cd:n (de var från början sist på LP:ns A-sida samt först på LP:ns B-sida), som spår 6 och 7. Den första versionen är pianobaserad, den andra är satt för orkester med stråkar.
Spår 9, Tiffany Case, är också ett stycke av denna typ (det är temat som spelas när Bond hälsar på Tiffany i Amsterdam), liksom det ljuvliga cirkustemat i spår 4, Circus, Circus (Borde det inte vara obligatoriskt att alla cirkusföreställningar måste använda detta tema? Det skulle göra det möjligt att uppskatta cirkus på ett helt nytt sätt).
Ett spår som jag även vill räkna till denna kategori är spår 11, Q's Trick, som väl är en av Barrys mer kända instrumentala kompositioner.

Tyvärr saknas mycket av actionmusiken på Diamonds Are Forever-soundtracket, som dessutom är irriterande kort. Vi får dock den litet lekfulla Moon Buggy Ride (spår 3) och Barrys härliga arrangemang av sitt klassiska 007-tema i spår 12, To Hell With Blofeld.

Stämningsmusik av bästa Bondklass, den typen som bara Barry kan komponera, får vi i spår 5, Death at the Whyte House, spår 8, Bond Smells a Rat och spår 10, 007 And Counting. Fantastisk musik, men vi Bondfans vill ha mera!
Barrys tema för Mr Wint och Mr Kidd, som spelas påfallande ofta i filmen, är knappt med alls på skivan - bara i små fragment. Därför var det glädjande att Silva Screen tog med dittills outgiven Wint & Kidd-musik på sin Bond Back in Action-cd (1999).

Men jag saknar fortfarande actionmusiken till exempelvis Bonds slagsmål med Peter Franks... musiken som spelas när Bond anländer till Las Vegas och möts först av Leiter, sedan av gangstrarna (-"I've got a brother!" -"Small world")... musiken som spelas då Bond hänger 'utanpå' Whyte House... och den korta men geniala versionen av Bondtemat vi hör när Bond åker svävare till Amsterdam.

Diamonds Are Forever är ett av Barrys bästa Bondsoundtrack. Barry hade en verklig kreativ topp vid den här tiden, med tre magnifika Bond-soundtrack i rad: You Only Live Twice, On Her Majesty's Secret Service och Diamonds Are Forever. Obligatoriska inslag i Bond-diggarens skivhylla.

Tillägg om EMI:s nyutgåva, 2003:

Här kan vi bara tacka och ta emot. EMI har på den nya utgåvan tagit med i princip all musik som vi hör i filmen. Det innebär att alla de stycken vi saknat nu finns med på soundtracket. Flera av de gamla spåren är dessutom rejält förlängda (till exempel spår 3: Moon Buggy Ride och spår 12: To Hell With Blofeld). Till och med titellåten med Bassey har en förlängd instrumental inledning, precis som i filmens förtexter.
Vinjetten är naturligtvis med (spår 13: Gunbarrel and Manhunt). Vi får "svävar-versionen" av Bondtemat i spår 14: Mr Wint and Mr Kidd: Bond to Holland. Ja, det är mycket Wint & Kidd-musik i tilläggsavsnittet. Jag är dock särskilt förjust i flygplatsmusiken, den oerhört coola musiken som spelas i bakgrunden när Bond kliver av planet. Vi får hela stycket i spår 16: Airport Source. Mmm...
Dessutom har EMI tagit med musik som inte kom med i filmen. De har hamnat ihopmixade på cd:ns sista spår, som är långt, över 9 minuter.
Hela 75 minuter musik finns med på den nya utgåvan. Det är mer än en fördubbling av skivlängden jämfört med den gamla utgåvan...

Detta utgör nog den mest kompletta utgåvan av ett Bondsoundtrack som givits ut. Mycket bra! Vi tackar och bockar, och hoppas på fler sådana här kompletta utgåvor även av andra filmsoundtrack så småningom.