soundtrack

Recension:

John Barry var nu ett av filmmusikens absolut största namn. 1968 hade han vunnit sin tredje Oscar, denna gång för The Lion in Winter. Därefter komponerade han musiken till den kända filmen Midnight Cowboy (med Dustin Hoffman och Jon Voight).
1960-talets sista uppdrag för Barry blev att göra musiken till den sjätte Bondfilmen On Her Majesty's Secret Service (OHMSS).

Denna film är ju i många avseenden ett unikum i den långa serien av Bondfilmer. Sean Connery hade hoppat av och ersatts av den okände George Lazenby. Det var alltså dags för lite "förnyelse" i Bondserien. John Barry kunde då ha valt att markera den här förnyelsen även i musiken genom att göra en helt ny typ av Bond-soundtrack. I stället valde han att betona det klassiska Bondsoundet i ännu högre grad: det skulle bli ännu mer Bondskt än vad alla de tidigare filmernas soundtrack tillsammans hade varit. Och som han lyckades. OHMSS räknas allmänt som det bästa Bond-soundtracket i hela serien och ett av John Barrys främsta mästerverk. Barry stod på höjden av sin skaparkraft och lyckades överträffa sig själv denna gång.

John Barry hade något år tidigare upptäckt den nya Moog-synthesizern, och den använde han raffinerat i OHMSS. Den fantastiska titelmelodin, OHMSS Main Title, är ett av de bästa teman John Barry någonsin har skrivit. Och arrangemanget med Moog-synten är så ljuvligt. Jag skulle kunna ösa massor av superlativ över detta tema men vi vet alla hur bra det är, särskilt tillsammans med Maurice Binders förtexter, så det behövs nog inte!

(Leslie Bricusse hade faktiskt skrivit en text till det här temat, ifall man ändå skulle ha en vokal titellåt, men klokt nog lät man titelmelodin vara instrumental istället. Med litet fantasi kan man kanske ändå tänka sig att det faktiskt skulle kunna vara möjligt att sjunga frasen "On Her Majesty---s Se-e-cret Se-ervi-i-ice" över temat.)

John Barry har komponerat många vackra melodier, men frågan är om inte den romantiska We Have All the Time in the World är den finaste av dem alla. Den är åtminstone min personliga favorit bland de vokala Bondlåtarna. Louis Armstrong sjunger den med sådan känsla och inlevelse. Här kan man snacka om en tidlös klassiker!

Dessa båda teman skulle ensamma mer än väl räcka för att basera ett fantastiskt bra soundtrack på. Men det räcker naturligtvis inte för Barry. OHMSS-soundtracket svämmar över av geniala teman, som i många fall bara spelas vid ett enda tillfälle i hela filmen. Det är så att man blir mållös.
Bara några exempel:
* Journey to Blofeld's Hideaway (spår 7), detta fantastiska stycke, som i filmen endast spelas under helikopterfärden till Piz Gloria.
* Casino-stycket Try (spår 3) som är så tillbakalutat och coolt att ingen annan än Barry skulle ha kunnat skapa det.
* Kärlekstemat som går under namnet Who Will Buy My Yesterdays, som bara spelas när Bond är i Rubys rum på Piz Gloria, och som inte ens fanns med på originalversionen av soundtracket! (Barry bearbetade dock detta stycke vidare och tog med det under namnet Who Will Buy My Yesterdays på en samlingsplatta i början av 70-talet. Numera har temat äntligen återutgivits på Silva Screen-cd:n Bond Back in Action, 1999, samt i sin oslagbara originalversion på EMI:s nyutgåva av OHMSS-soundtracket 2003).
* Samma gäller för den så efterlängtade inspelningen av "kassaskåpstemat" : Gumbold's Safe Break. Även här gav Silva Screen ut detta tema på sin Bond Back In Action-cd, men då hade man irriterande nog kortat ned det. På EMI:s nyutgåva av OHMSS-soundtracket från 2003 får vi äntligen, efter alla dessa år, höra hela kassaaskåpstemat på skiva. En hel värld av Bond- och Barry-fans tackar!
* På olika ställen i filmen leker Barry med små tematiska melodier som aldrig riktigt vidareutvecklas: Bonds entré i kilt illustreras med det lilla tema som kallas Bond Meets the Girls. Litet senare, när Bond eskorteras iväg till mötet med Blofeld, spelas ett annat tema som sedan gåtfullt bara försvinner ur filmen.

Actionmusiken är även den otroligt Bondsk: inledningsscenens This Never Happened to the Other Feller (spår 2) är ett av de mest berömda Bondstyckena. Här kan man tydligt höra hur Barry använder syntar för att nytolka Bondtemat på ett intressant sätt.

2003 kunde Bondvärlden glädjas åt att äntligen se detta fantastiska soundtrack återutgivet nästan i sin helhet. Det som inte fick plats var bakgrundsmusiken från isrinken. Men det är synd att klaga, cd:n är alldeles proppfylld - nästan 80 minuter, mer än en fördubbling av den gamla utgåvans speltid! Mer musik fick helt enkelt inte plats.
Nyutgåvan bjuder även på utökade versioner av några av de klassiska spåren. Sålunda inleds nu exempelvis This Never Happened To The Other Feller (spår 2) med vinjettmusiken. Men bäst av allt - vi får höra den långa versionen av Journey To Blofeld's Hideaway (spår 7)! Så sagolikt vackert!
Jag konstaterar också att Silva Screens versioner (1999) av den nu återutgivna musiken inte alls kan mäta sig med originalen. Det visste man givetvis redan förut, men skillnaden är markant.

Ja, det här är det bästa Bond-soundtracket av alla. Det vill inte säga lite, eftersom det finns så många bra soundtrack i serien.
Bör icke saknas i i någon Bondväns skivhylla.