Moonraker och den svenska filmcensuren

I slutet av 70-talet och i början av 80-talet var den svenska filmcensuren mycket aktiv. En hel del filmer som gick upp på biograferna vid denna tid blev nedklippta. Vissa av censurfallen orsakade stor uppmärksamhet i media. De mest kända av dessa fall var The Empire Strikes Back 1980, Raiders of the Lost Ark 1981, E.T. 1982 och Dirty Harry-filmen Sudden Impact 1983 (Fallet E.T. handlade dock inte om censurklipp utan om åldersgränser).

Idag tycker vi att James Bond-filmen Moonraker är en tämligen beskedlig film ur våldssynpunkt. Ingen skulle väl komma på tanken att klippa ned denna film därför att den skulle anses ha grova våldsinslag?
Men det var precis vad som hände 1979.
Den svenska filmcensuren visade sig bli en tuff motståndare för Bond.

Moonraker hade världspremiär i London den 26 juni 1979.
På den här tiden kunde det ta ganska lång tid innan sådana här storfilmer gick upp på svenska biografer, ibland upp till ett halvår.

Moonraker är faktiskt den Bondfilm där det i Sverige förekom flest censur-turer fram och tillbaka. Nu ska vi följa Bonds ‘kamp’ mot de svenska myndigheterna.

Den 31 juli 1979 hade Statens Filmgranskningsråd ett sammanträde, vars syfte var att fastställa om Moonraker kunde godkännas för biografvisning.

Nio personer deltog i sammanträdet: sju från Filmgranskningsrådet, en från Statens Biografbyrå och en från filmbolaget. Filmen förevisades och därefter beslutade man enhälligt:

“Filmgranskningsrådet har intet att erinra mot att filmen MOONRAKER godkänns för offentlig förevisning för vuxen publik.”

Christer Sidelöv arbetade som maskinist på Stockholms biografer mellan 1975 och 1992. Han berättar att det var ytterst nära att Moonraker hade blivit totalförbjuden i Sverige. Orsaken var att en av censorerna, som hade en strängare syn än de övriga, hävdade denna tämligen extrema uppfattning. Denne censor lär ha varit allmänt fruktad av filmbolagen.

Reglerna sade att om en filmcensor hade en annan uppfattning om åldersgräns etc. än vad filmbolaget hade begärt att få, så skulle filmen ses även av andra censorer.
I det här fallet blev resultatet en kompromiss. Man bestämde sig för att klippa ned filmen:

Den 3 augusti 1979 beslutade Statens Biografbyrå att filmen kunde tillåtas för visning först sedan vissa scener klippts ned. Detta protokoll har jag tyvärr inte tillgång till, men de scener man ville klippa var följande:

Akt 3: slagsmål i våning ovanför glasmuseum kortas kraftigt.
Akt 6a: spark i skrev utgår.
Akt 6b: spark i ansikte, nedskjutning i närbild m m utgår.

Det bortklippta materialet uppgick totalt till 18 meter film, vilket motsvarar ca 40 sekunder. Nästan alla dessa sekunder som skulle klippas bort hörde till slagsmålet ovanför glasmuseet.

Det svenska filmbolag som vid denna tid hade visningsrättigheterna till Bondfilmerna var United Artists. 1979 hade de ännu ett eget distributionskontor i Stockholm. De överklagade beslutet att klippa i filmen. Det överklagandet hamnade hos närmaste högre instans, i detta fall regeringen.

Regeringen lät ärendet vidareförmedlas till Utbildningsdepartementet, som i sin tur remitterade det till berörda institutioner. Departementet bad Biografbyrån att avge ett yttrande med anledning av filmbolagets överklagande, och att även höra Filmgranskningsrådets åsikt i frågan.

Sedan hade filmen svensk premiär den 18 augusti 1979. Biografbyråns beslut att klippa i filmen gällde, så filmen visades alltså i klippt skick.
Men beslutet hade överklagats, och historien om censurklippen i Moonraker fortsatte i det tysta.

Den 30 augusti 1979 hade Statens Filmgranskningsråd ett nytt sammanträde. Nu citerar jag ur protokollet från detta möte:

“1§ Det antecknades att filmgranskningsrådet den 31 juli 1979 yttrat sig om den av United Artists AB anmälda filmen MOONRAKER och att rådet (…) därvid inte hade haft något att erinra mot att filmen godkändes för offentlig förevisning för en vuxen publik.

att biografbyrån den 3 augusti 1979 beslutat att först efter viss klippning godkänna filmen för offentlig förevisning.

att filmbolaget hos regeringen besvärat sig över biografbyråns beslut,

att utbildningsdepartementet anmodat biografbyrån att, efter hörande av filmgranskningsrådet, avge yttrande i ärendet samt att biografbyrån i anledning härav hemställt om ett yttrande från rådet.”

Efter att på detta vis ha sammanfattat vad som hänt, övergick man till att se just de akter ur filmen där biografbyrån ville göra klippen, nämligen akt 3 och 6. Därefter hade man överläggning, innan man fattade följande enhälliga beslut:

“De gjorda klippen har utomordentligt liten betydelse för det intryck filmen gör. Med hänvisning till sitt tidigare ställningstagande i ärendet tillstyrker rådet bifall till besvären.”

Filmgranskningsrådet höll alltså med filmbolaget och ansåg inte att man behövde klippa i filmen.

Först en månad senare, den 28 september 1979, skrev Biografbyrån ned sitt svar till regeringen, där man redovisade sin åsikt i frågan. Så här skrev man:

“Byrån har klippt ca 18 meter i filmen, fördelade på tre klipp. I denna liksom tidigare James Bondfilmer förekommer mycket våld. Mestadels är det emellertid, som byrån tidigare framhållit, skildrat med viss distans till verkligheten och har en fantasibetonad karaktär. I de fall där det blir fråga om inslag av påtagligt rå karaktär har dock byrån inskridit tidigare såväl som nu. I föreliggande fall handlar det om sparkar i skrev och ansikte. Filmen har enligt byråns mening icke förlorat på de gjorda klippen.

Byrån finner icke skäl att ändra föreliggande praxis utan avstyrker bifall till besvären.

Filmen har haft premiär. Tjugotvå kopior för distribution över landet har stämplats hos byrån.”

Det här yttrandet ger en intressant bild av den tidens syn på Bondfilmerna. Biografbyrån rubricerar dem närmast som våldsfilmer, och i de fall våldsscenerna i Bondserien har en “påtagligt rå karaktär” har byrån “inskridit tidigare såväl som nu”. Vidare tycker byrån att filmen “icke förlorat på de gjorda klippen” trots att man klippt inte mindre än 18 meter i den.
En ofta citerad rad i den lagtext som styrde Biografbyråns arbete vid denna tid var att de skulle tillämpa censur på sådant som uppfattades som “skadligt upphetsande eller förråande”.

En annan intressant detalj är uppgiften att Moonraker endast gått ut i 22 filmkopior i hela Sverige! På den här tiden fick man, om man bodde i en medelstor ort, ofta vänta på att denna typ av storfilmer skulle komma till sta’n. Jag minns att när For Your Eyes Only hade haft svensk premiär i augusti 1981 tog det hela två månader innan filmen kom till Nyköping (där jag såg filmen).
Som en jämförelse kan nämnas att The World Is Not Enough gick ut i 86 kopior vid den svenska premiären i december 1999.

Nu låg ärendet Moonraker återigen på regeringens bord. Denna fråga behandlades av Utbildningsdepartementet. Utbildningsministern vid denna tid hette Jan-Erik Wikström (fp).

Den 18 oktober 1979 kom beslutet:

“Regeringen medger, med ändring i den delen av biografbyråns beslut, att filmen får förevisas i obeskuret skick.”

Två månader efter den svenska premiären av Moonraker kunde man alltså återinsätta de tidigare bortklippta scenerna och låta filmen ha “nypremiär” i oklippt skick. Filmbolaget passade också på att marknadsföra detta i annonser: “Moonraker: Nu oklippt”.

Det faktum att man nu skulle återställa alla filmkopiorna, som redan spritts över landet, vållade en del logistiska problem. Christer Sidelöv berättar:

I Stockholm gick Moonraker just då på tre biografer.
Endast en av dem, “RI-Tvåan”, hade då en så kallad “nonrewind”-anläggning, som numera finns på i stort sett alla biografer. Detta innebär i korthet att filmen ligger ihopskarvad på en stor tallrik istället for att köras på flera hjul med skifte mellan två projektorer.

Söndag kväll spolades större delen av filmen ned för att skickas till censuren dagen efter. Maskinisten ifråga jobbade själv på dagtid på censuren och brydde sig inte om att sätta på de numrerade startsladdarna för varje nedspolad akt eftersom den ju inte skulle köras, bara skarvas. En annan maskinist fick till uppgift att återställa kopian på biografen innan nästa visningskväll.
En tredje maskinist körde sedan filmen på måndagskvällen. Han hade ingen aning om att hans kopia hade varit ute på snabbvisit under dagen. När därför en av biobesökarna kom ut under 19-föreställningen och hävdade att maskinisten hade blandat ihop rullarna i skiftena, blev han ganska överlägset bemött. Tjänstgörande maskinist visste ju att inga skiften gjordes på hans biograf och gjorde i stort sett klart for den betalande, klagande, besökaren att han ingenting begrep och skulle hålla tyst.
När flera personer kom ut under nästa föreställning och hävdade samma sak blev han dock lite misstänksam. Han kom även på att han sett de stora annonserna i dagstidningarna samma dag som tydligt meddelade att man nu kunde se James Bondfilmen Moonraker “i oklippt skick!”
Efter ett par telefonsamtal uppdagades att kopian hade varit på drift under dagen och uppenbarligen skarvats ihop i fel ordning innan kvällen. Mycket pinsamt! En annan maskinist, som körde filmen manuellt på biografen Rigoletto, fick komma dagen efter och reda ut den rätta ordningen på akterna.

Moonraker var den sista Bondfilm som den svenska filmcensuren ville klippa i. Kanske var det filmbolagets överklagan, och regeringens bifall till överklagandet, som sedan gjorde att Biografbyrån ändrade sin inställning?

Någon gång i mitten av 80-talet förändrades filmcensurens policy, och det blev därefter alltmer sällsynt att storfilmer av denna typ utsattes för censurklipp. Den senaste (sista?) storfilm som gått upp på biograferna i nedklippt skick var Martin Scorsese-filmen Casino (1995).

Alla de kända filmer som var föremål för censurdebatter i slutet av 70- och i början av 80-talet har numera visats helt oklippta på tv.