Snabbfakta
Svensk titel: Iskallt Uppdrag
Premiärdatum: England: 29 juni 1987. USA: 31 juli 1987. Sverige: 10 juli 1987.
Längd: 125 minuter.
Producenter: Albert R Broccoli & Michael G Wilson, Eon Productions.
Regi: John Glen.
Manus: Richard Maibaum & Michael G Wilson.
Foto: Alec Mills. Scenografi: Peter Lamont. Klippning: John Grover & Peter Davies.
Musik: John Barry. Titelmelodi: The Living Daylights framförd av A-Ha (musik & text: John Barry & Pål Waaktaar). Andra noterbara melodier: Where Has Everybody Gone och If There Was a Man framförda av The Pretenders (musik: John Barry, test: Chrissie Hynde).
Filmbolag: MGM/United Artists.
Med Timothy Dalton, Maryam d´Abo, Joe Don Baker, Jeroen Krabbe, Art Malik, John Rhys-Davies, Andreas Wisniewski, Thomas Wheatley, Geoffrey Keen, Desmond Llewelyn, Caroline Bliss och Robert Brown.
Inspelad i Marocko, Gibraltar, Österrike, England, USA och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet
En hög KGB-agent, general Koskov, har hoppat av till Väst. Bond hjälpte honom fly från Bratislava. 007:s order var att skjuta prickskytten som försökte döda Koskov vid flykten, men valde att endast avväpna henne. Bond hade känt igen prickskytten som cellist i en symfoniorkester. Koskov påstår att ryssarnas säkerhetstjänst planerar att döda västerländska spioner i en plan man kallar "Smiert Spionam" (Död åt spioner). Innan Koskov hinner utveckla det hela, fritas han i en dramatisk aktion och flygs bort i helikopter. M anser att Bonds vägran att döda prickskytten i Bratislava gör honom partisk i operationen, men Bond är den enda som har någon ledtråd till Koskov - cellisten. Han spårar upp henne och utger sig för att vara Koskovs vän. Tillsammans flyr de till Wien, där Bond får veta att Koskov samarbetar med Brad Whitaker, vapenhandlare. För att ta reda på vad de planerar, iscensätts ett fingerat mord på ryska säkerhetstjänstens chef Pushkin. Cellisten, Kara Milovy, anger dock Bond för Koskov, som låter flyga dem bägge till Afghanistan. Bond och Kara lyckas fly från militärbasen med hjälp från afghanska rebeller, Mujahedin. Till sist gör Bond upp med Whitaker.
Om filmens tillkomst
A View To a Kill hade inte gått så bra som man hoppats. I pressen kunde vi efter ett tag läsa att Roger Moore hade bestämt sig för att inte göra fler Bondfilmer. I själva verket gick det enligt Broccolis självbiografi When the Snow Melts till på följande vis:
Producenten Albert R Broccoli bedömde att det nu var läge att förnya Bondserien och ge den en injektion i form av en ny huvudrollsinnehavare. Kritikerna hade varit hårda mot Moore och hade allmänt tyckt att han nu var för gammal för att spela Bond på ett trovärdigt sätt. Broccoli berättar i boken hur svårt han tyckte detta var: Moore hade gett serien så mycket, hans filmer hade varit succéer, och han var dessutom en god vän. Broccoli bjöd in Moore till sitt hus i Kalifornien. Där förklarade han så vänligt han kunde att man nu var tvungen att göra en del förändringar, och att Moores tid som Bond nu var över. Det snyggaste vore om det såg ut som om det var Moores eget beslut att lägga av. Moore tog beskedet professionellt, skriver Broccoli, men det måste naturligtvis ha känts tufft. Efter detta verkar inte vänskapen mellan dessa två herrar ha varit densamma igen...
Roger Moore fick alltså enligt Broccoli mer eller mindre sparken - på ett snyggt sätt. Roger Moore själv förnekar dock detta i sin egen självbiografi My Word is My Bond (2008). Där menar han att beslutet att lägga av som 007 var hans eget.
Samtidigt publicerades uppgifter redan i samband med världspremiären av A View to a Kill i London, där Roger Moore hävdade att han i och med den gjort sin sista Bondfilm. Men det hade ju Moore även sagt flera gånger tidigare. Denna gång stämde det.
Efter några månader ryktades det att Pierce Brosnan, mest känd som TV-deckaren Remington Steele, hade fått rollen. Innan det hela hade hunnit offentliggöras på allvar, återupplivade dock Brosnans arbetsgivare, det amerikanska TV-bolaget NBC, den nedlagda Steele-serien sedan Brosnan blivit ett hett namn. Brosnan var då av kontraktsskäl tvungen att tacka nej till Bondrollen. Filmbolaget hade dock redan hunnit utse Brosnans stuntman, och det sägs också att Brosnan hade börjat prova ut kläder för filmen.
Filmbolaget måste rimligen ha haft en "plan B" för just denna eventualitet, eftersom man nu agerade snabbt.
I stället meddelades det den 6 augusti 1986 att Timothy Dalton hade fått huvudrollen som Bond i The Living Daylights. Dalton var rätt otippad som Bond, varför nyheten allmänt ansågs som en stor överraskning.
Enligt vissa källor hade man först tillfrågat Dalton, som då var upptagen med en Shakespeare-pjäs och tackade nej, innan man vände sig till Brosnan. Sedan stoppades Brosnan av sitt tv-bolag, och då hade Daltons pjäs lagts ned i förtid, varför han var ledig. Det är nog svårt att reda ut de exakta turerna i denna historia!
Daltons namn hade funnits på producenternas lista redan tidigare, första gången redan 1968 inför On Her Majesty's Secret Service. Sedan hade han funnits med i diskussionerna ett par gånger när det var tveksamt om Moore skulle fortsätta, men det var först nu som Dalton verkligen erbjöds rollen.
James Bonds 25-årsjubileum på vita duken firades 1987, samma år filmen hade premiär. 25-årsjubileet uppmärksammades ordentligt i allehanda media.
Detta blev den sista Bondfilmen på länge som bar en Fleming-titel från en bok eller novell. The Living Daylights var vid den här tiden den enda kvarvarande originaltiteln och var en novell i boken Octopussy and The Living Daylights, utgiven postumt 1966.
Manusförfattarna Richard Maibaum och Michael G Wilson gjorde allra först en manusskiss där James Bonds allra första äventyr skulle skildras, alltså som ung och grön agent, många år tillbaka i tiden.
Producenten Albert R Broccoli trodde dock inte att publiken skulle vilja se Bond som en amatör och nobbade idén. Maibaum beklagade senare detta, eftersom han tyckte att manuset var fyllt av intressanta uppslag.
Den här manusidén skulle istället komma att användas nästan 20 år senare i Daniel Craigs första Bondfilm Casino Royale (2006). Fast det manuset var ett helt annat än det som skrevs 1987.
Filmens inledningsscen spelades in på Gibraltar. Serpentinvägarna är så farliga att ett särskilt körkort krävs för att få tillstånd att köra där.
Filmens mest imponerande stuntscen är fajten mellan Bond och Necros ovanpå den öppna lastluckan till ett Hercules transportplan. Scenerna var mycket riktigt livsfarliga att spela in, och en av stuntmännen, BJ Worth, höll på att omkomma. (Det var Worth som genomförde fallskärmshoppen i både A View to a Kill och Licence to Kill).
Recension
Betyg:
Timothy Daltons entré som James Bond markerar förstås ett nytt skede i Bondfilmernas historia. När manuset till filmen skrevs, visste man inte om huvudrollen skulle innehas av Moore, Brosnan eller någon annan. Därför blev det ett "allmänt" manus, som sedan finputsades när Dalton fått rollen.
Många puristiska Bondfans, särskilt i USA, höjde Daltons rollprestation till skyarna. Han var den förste som lyckats fånga Ian Flemings original-Bond, menade de. Dalton hade också närmat sig rollen på ett mycket seriöst sätt genom att till exempel läsa alla Flemings böcker.
Själv är jag mera kluven inför Dalton: han är en lysande skådespelare - tillsammans med Connery och kanske Craig den bäste skådespelaren av alla "Bondarna" - och har agerat i åtskilliga Shakespeare-uppsättningar. Vidare har han ett nästan perfekt Bond-utseende, men han passar ändå inte helt i rollen som James Bond.
Han saknar den magnetiska utstrålning som Connery, Moore och även Lazenby hade, och har i för stor utsträckning karaktären av teater-skådespelare framför film-skådespelare.
Den som spelar 007 behöver faktiskt inte vara världens bäste skådespelare, men han ska ha närvaro, utstrålning, utseende, etc. Sedan skadar det ju inte om han dessutom kan bära upp en smoking.
Något som dock bör nämnas är att Dalton gjorde en stor del av sina stuntscener själv (något som till exempel Roger Moore helst undvek efter att ha råkat ut för skador i ett par av sina filminspelningar).
I vilket fall som helst fungerar The Living Daylights utmärkt, och det beror på att filmen fortfarande är gjord efter For Your Eyes Only-modellen med en lite mer seriös, tung bakgrund men ändå med den karakteristiska Bondhumorn. Precis som i den filmen finns här dubbelagenter som byter sida och andra typiska agentthriller-inslag.
Tyvärr fortsatte man inte med detta i nästa film, varför The Living Daylights blev den sista stora Bondfilmen på väldigt lång tid. Det som kom under 90-talet kan inte ens jämföras med de 15 första Bondfilmerna i kvalitet och finess.
The Living Daylights visar upp en mer sammansatt sida av Bonds personlighet. Bond är en iskall mördare när han i Bratislava skall döda den ryska prickskytten, och samtidigt får vi för första gången sedan On Her Majesty's Secret Service se en förälskad James Bond.
Detta är mycket bra, och man kan bara undra varför filmmakarna inte vågat sig på detta grepp tidigare. Moore visade, när han då och då fick chansen, vilken underskattad aktör han var. Moores kritiker menar att han är för trevlig för att vi ska kunna tro på honom som till exempel prickskytt i Bratislava. Jag håller inte med: Moores sekvenser med Sandor i The Spy Who Loved Me och med Locque i For Your Eyes Only skvallrar om annat.
Den raffinerade inledningsscenen i The Living Daylights är en av de bästa i hela Bondserien. Gibraltar-miljöerna tillvaratas på ett fenomenalt sätt, och Daltons introduktion som Bond är strålande i sin enkelhet. Överhuvudtaget är manuset oerhört bra och måste även det räknas till seriens bättre.
Maryam d'Abo är mycket bra som Kara Milovy, och måste räknas till de bättre Bondbrudarna. Jeroen Krabbe är dock alltför glad och jovialisk som Koskov för att vi ska känna oss särskilt hotade. Joe Don Bakers porträtt av Whitaker är för mycket karikatyr och fungerar inte heller eftersom han har för få bra scener. Andreas Wisniewskis Necros är dock utmärkt. I andra bra biroller hittar vi Thomas Wheatley och Art Malik.
När man nu bytt ut huvudrollsinnehavaren passade man också på att byta ut Miss Moneypenny. Caroline Bliss fick överta rollen men är katastrofalt fel. Hon är alldeles för ung och barnslig, varför något seriöst intryck inte alls ges. Tur att åtminstone gamle Q, Desmond Llewelyn, finns kvar.
Men filmen lider av en besvärande brist på bra skurkar. Varken Koskov eller Whitaker är tillräckligt skurkaktig och ingen av dem är speciellt hotfull.
Rollen som Felix Leiter har aldrig varit riktigt bra rollbesatt i någon av Bondfilmerna, och i The Living Daylights ser vi den mest malplacerade "Leiter" av alla, för i John Terrys version framstår Leiter som någon sorts collegestuderande yngling. Hemskt!
Q utrustar i denna film Bond med bla en magnifik bil - en Aston Martin Volante som är, ska vi säga, specialutrustad ("A few optional extras"). Bonds bästa bil sedan den vita Lotus Espriten i The Spy Who Loved Me! Snygg dessutom.
Filmens inledning i Bratislava (som spelades in i Wien) är oerhört snyggt iscensatt av regissören John Glen. Här är det faktiskt riktig Fleming-känsla. Inte så konstigt kanske eftersom sekvensen till stora delar är tagen från Fleming-novellen The Living Daylights.
Actionsekvenserna är i sedvanlig toppklass: inledningsscenen är höjdpunkten i filmen, men även biljakten i vintermiljö samt Bonds kamp med Necros hängande utanpå flygplanet är lysande.
John Barry är tillbaka igen med ännu ett genialiskt musikscore, som verkligen hjälper till att skapa den äkta Bondstämningen. Tyvärr blev detta Barrys sista insats i Bondfilmernas historia. Och då kan man verkligen säga att Bond gjorde sorti samtidigt som Barry.
Daltons två Bondfilmer, av vilka The Living Daylights är den överlägset bästa, är två av de mest omdebatterade bland Bondfansen: för eller emot? Dessutom är meningarna minst sagt delade huruvida Dalton passade som Bond eller ej.
Under väldigt många år ansåg jag att The Living Daylights var den sista stora Bondfilmen. Det visade sig nämligen vara mycket svårt för de efterföljande Bondfilmerna att återskapa den Bondstämning som var så markant i just denna film.
Det tog nästan 20 år innan det kom en riktigt bra Bondfilm igen: Casino Royale med Daniel Craig.
Ofta rankas The Living Daylights ganska högt i recensionslistor över Bondfilmerna. Jag har dock aldrig tillhört Daltons främsta supportrar, vilket är orsaken till att denna film ändå inte får ett högre betyg från min sida.
Kul att veta om
The Living Daylights
- Timothy Daltons hetaste konkurrent för rollen som Bond i The Living Daylights var Sam Neill (känd bland annat från tv-serien Reilly och senare från Jurassic Park). Uppenbarligen var flera i Bondtoppen mycket förtjusta i Neill. Albert R. Broccoli var dock tveksam.
- Timothy Dalton hade varit aktuell för rollen som 007 två gånger tidigare, först 1968 inför On Her Majesty’s Secret Service och sedan 1982 inför Octopussy, när Roger Moore var tveksam. Nu fick Dalton på nytt provfilma scener ur On Her Majesty’s Secret Service, fast 17 år senare!
- Maryam d’Abo skulle egentligen bara vara motspelare i Pierce Brosnans provfilmning. Istället blev det hon och inte han som fick en stor roll i filmen!
- General Gogol (Walter Gotell) har befordrats och ses helt kort i slutet av filmen. Det blev Gotells sista framträdande i Bondserien. Det var från början meningen att Gogol skulle varit Koskovs överordnade, men Gotells dåliga hälsa gjorde att man hittade på den nya karaktären Pushkin (spelad av John Rhys-Davies) istället.
- Några Bond-bekanta återvänder i denna film: Peter Porteous, som tidigare var juvelförfalskaren Lenkin i Octopussy, spelar vakten på gasstationen som förförs av Julie T Wallace.
Nadim Sawalha, mer känd som Fekkesh i The Spy Who Loved Me, ser vi här som säkerhetschefen i Tanger.
- Efter att Bond “skjutit” Pushkin i Tanger, jagas han av polisen över hustaken. Här spelades det in ett längre avsnitt, där Bond bland annat kastar en matta över två telefonledningar och åker på den ungefär som på en flygande matta. Sekvensen klipptes bort ur filmen, kanske för att man tyckte att den hade passat Moore bättre än Dalton. Denna scen finns dock med som extramaterial på DVD-utgåvan av filmen.
- Täcknamnet på Bonds id-kort, som Koskov och Necros visar upp i Tanger, är Jerzy Bondov.
- The Living Daylights är den enda Bondfilm i vilken kompositören John Barry medverkar. Han kan ses dirigera orkestern i slutet av filmen.
- John Barry kom inte riktigt överens med gruppen a-Ha, som framförde titellåten. Att samarbeta med dem var “som att spela ping-pong med fyra bollar”, sade Barry efteråt.
- Soundtracket till The Living Daylights var länge en av de mest eftersökta cd-skivorna. Plattan släpptes av Warner 1987 och nypressades sedan inte, och eftersom detta soundtrack hör till de allra bästa i Bondserien uppstod en stor secondhand-marknad. Det fanns de som erbjöd 200 dollar (ca 1600 kr) för en skiva!
1998 utgav dock Rykodisc skivan på nytt, nu remastrad och med 30 minuters tidigare outgiven musik som bonus. Denna version återutgavs även 2003 av EMI.
- Det var meningen att det i slutet av filmen skulle förekomma “dubbelgångare” i rollerna som prins Charles och lady Diana, ungefär som när paret Thatcher förekom i slutet av For Your Eyes Only. Man strök hela idén när de engelska tidningarna luskade reda på att mannen som var tänkt som Charles var förtjust i småpojkar.
- Det faktum att Bond i denna film håller sig till en enda kvinna fick tidningarna att få för sig att “James Bond är rädd för aids”. Märkligt mycket spaltutrymme ägnades åt dessa teorier.
- The Living Daylights fick riktigt dålig kritik i de svenska tidningarna. Tamt – Bondserien har “tagit sig den förklarliga friheten att gäspa”, tyckte Jurgen Schildt i Aftonbladet och gav filmen två plus. “En trist typ utan humor och profil” tyckte Bernt Eklund i Expressen. Två getingar blev det. Carl Rudbeck skrev i SvD att Dalton “åstadkommit det, trodde man, omöjliga konststycket att få världen att sakna Roger Moore”. DN lyckades hitta amerikansk propaganda i filmen. Inte ens Björn Fremer i Kvällsposten var nöjd. Bond har blivit alldeles för vanlig, tyckte han.
- The Living Daylights gick inte så bra i USA (bara The Man With The Golden Gun och Licence to Kill gick sämre i USA), men blev en jättesuccé i nästan alla andra länder.
- The Living Daylights i The Internet Movie Database
- The Living Daylights i Wikipedia
- The Living Daylights soundtrack
