Recension

Timothy Daltons entré som James Bond markerar förstås ett nytt skede i Bondfilmernas historia. När manuset till filmen skrevs, visste man inte om huvudrollen skulle innehas av Moore, Brosnan eller någon annan. Därför blev det ett "allmänt" manus, som sedan finputsades när Dalton fått rollen.

Många puristiska Bondfans, särskilt i USA, höjde Daltons rollprestation till skyarna. Han var den förste som lyckats fånga Ian Flemings original-Bond, menade de. Dalton hade också närmat sig rollen på ett mycket seriöst sätt genom att till exempel läsa alla Flemings böcker.

Själv är jag mera kluven inför Dalton: han är en lysande skådespelare - tillsammans med Connery och kanske Craig den bäste skådespelaren av alla "Bondarna" - och har agerat i åtskilliga Shakespeare-uppsättningar. Vidare har han ett nästan perfekt Bond-utseende, men han passar ändå inte helt i rollen som James Bond.
Han saknar den magnetiska utstrålning som Connery, Moore och även Lazenby hade, och har i för stor utsträckning karaktären av teater-skådespelare framför film-skådespelare.
Den som spelar 007 behöver faktiskt inte vara världens bäste skådespelare, men han ska ha närvaro, utstrålning, utseende, etc. Sedan skadar det ju inte om han dessutom kan bära upp en smoking.
Något som dock bör nämnas är att Dalton gjorde en stor del av sina stuntscener själv (något som till exempel Roger Moore helst undvek efter att ha råkat ut för skador i ett par av sina filminspelningar).

I vilket fall som helst fungerar The Living Daylights utmärkt, och det beror på att filmen fortfarande är gjord efter For Your Eyes Only-modellen med en lite mer seriös, tung bakgrund men ändå med den karakteristiska Bondhumorn. Precis som i den filmen finns här dubbelagenter som byter sida och andra typiska agentthriller-inslag.
Tyvärr fortsatte man inte med detta i nästa film, varför The Living Daylights blev den sista stora Bondfilmen på väldigt lång tid. Det som kom under 90-talet kan inte ens jämföras med de 15 första Bondfilmerna i kvalitet och finess.

The Living Daylights visar upp en mer sammansatt sida av Bonds personlighet. Bond är en iskall mördare när han i Bratislava skall döda den ryska prickskytten, och samtidigt får vi för första gången sedan On Her Majesty's Secret Service se en förälskad James Bond.
Detta är mycket bra, och man kan bara undra varför filmmakarna inte vågat sig på detta grepp tidigare. Moore visade, när han då och då fick chansen, vilken underskattad aktör han var. Moores kritiker menar att han är för trevlig för att vi ska kunna tro på honom som till exempel prickskytt i Bratislava. Jag håller inte med: Moores sekvenser med Sandor i The Spy Who Loved Me och med Locque i For Your Eyes Only skvallrar om annat.

Den raffinerade inledningsscenen i The Living Daylights är en av de bästa i hela Bondserien. Gibraltar-miljöerna tillvaratas på ett fenomenalt sätt, och Daltons introduktion som Bond är strålande i sin enkelhet. Överhuvudtaget är manuset oerhört bra och måste även det räknas till seriens bättre.

Maryam d'Abo är mycket bra som Kara Milovy, och måste räknas till de bättre Bondbrudarna. Jeroen Krabbe är dock alltför glad och jovialisk som Koskov för att vi ska känna oss särskilt hotade. Joe Don Bakers porträtt av Whitaker är för mycket karikatyr och fungerar inte heller eftersom han har för få bra scener. Andreas Wisniewskis Necros är dock utmärkt. I andra bra biroller hittar vi Thomas Wheatley och Art Malik.
När man nu bytt ut huvudrollsinnehavaren passade man också på att byta ut Miss Moneypenny. Caroline Bliss fick överta rollen men är katastrofalt fel. Hon är alldeles för ung och barnslig, varför något seriöst intryck inte alls ges. Tur att åtminstone gamle Q, Desmond Llewelyn, finns kvar.
Men filmen lider av en besvärande brist på bra skurkar. Varken Koskov eller Whitaker är tillräckligt skurkaktig och ingen av dem är speciellt hotfull.

Rollen som Felix Leiter har aldrig varit riktigt bra rollbesatt i någon av Bondfilmerna, och i The Living Daylights ser vi den mest malplacerade "Leiter" av alla, för i John Terrys version framstår Leiter som någon sorts collegestuderande yngling. Hemskt!

Q utrustar i denna film Bond med bla en magnifik bil - en Aston Martin Volante som är, ska vi säga, specialutrustad ("A few optional extras"). Bonds bästa bil sedan den vita Lotus Espriten i The Spy Who Loved Me! Snygg dessutom.

Filmens inledning i Bratislava (som spelades in i Wien) är oerhört snyggt iscensatt av regissören John Glen. Här är det faktiskt riktig Fleming-känsla. Inte så konstigt kanske eftersom sekvensen till stora delar är tagen från Fleming-novellen The Living Daylights.

Actionsekvenserna är i sedvanlig toppklass: inledningsscenen är höjdpunkten i filmen, men även biljakten i vintermiljö samt Bonds kamp med Necros hängande utanpå flygplanet är lysande.

John Barry är tillbaka igen med ännu ett genialiskt musikscore, som verkligen hjälper till att skapa den äkta Bondstämningen. Tyvärr blev detta Barrys sista insats i Bondfilmernas historia. Och då kan man verkligen säga att Bond gjorde sorti samtidigt som Barry.

Daltons två Bondfilmer, av vilka The Living Daylights är den överlägset bästa, är två av de mest omdebatterade bland Bondfansen: för eller emot? Dessutom är meningarna minst sagt delade huruvida Dalton passade som Bond eller ej.

Under väldigt många år ansåg jag att The Living Daylights var den sista stora Bondfilmen. Det visade sig nämligen vara mycket svårt för de efterföljande Bondfilmerna att återskapa den Bondstämning som var så markant i just denna film.
Det tog nästan 20 år innan det kom en riktigt bra Bondfilm igen: Casino Royale med Daniel Craig.

Ofta rankas The Living Daylights ganska högt i recensionslistor över Bondfilmerna. Jag har dock aldrig tillhört Daltons främsta supportrar, vilket är orsaken till att denna film ändå inte får ett högre betyg från min sida.