Snabbfakta
Svensk titel: Leva och Låta Dö
Premiärdatum: USA: 27 juni 1973. England: 5 juli 1973. Sverige: 22 december 1973.
Längd: 121 minuter.
Producenter: Harry Saltzman & Albert R Broccoli, Eon Productions.
Regi: Guy Hamilton.
Manus: Tom Mankiewicz.
Foto: Ted Moore. Scenografi: Syd Cain. Klippning: Bert Bates, Raymond Poulton och John Shirley.
Musik: George Martin. Titelmelodi: Live And Let Die, framförd av Paul McCartney & Wings (Musik & text: Paul & Linda McCartney)
Filmbolag: United Artists.
Med Roger Moore, Yaphet Kotto, Jane Seymour, Clifton James, Julius W Harris, Geoffrey Holder, David Hedison, Gloria Hendry, Lois Maxwell och Bernard Lee.
Inspelad i USA, på Jamaica och i Pinewood Studios, England.
Intrigen i korthet
Tre brittiska agenter har dödats på ett dygn. Bond skickas ut för att undersöka saken och finner snart att spåren leder till Dr. Kananga, premiärminister på ön San Monique i Västindien. I Harlem blir Bond tillfångatagen av gangstern Mr. Big och får då också träffa spåkvinnan Solitaire. I slutet av filmen får Bond reda på att Kananga och Mr. Big är samma person, och att han är en tung knarkhandlare som ämnar sprida två ton heroin på den amerikanska marknaden.
Filmen innehåller bland annat en spektakulär och berömd båtjakt, och har också en del voodoo-inslag.
Om filmens tillkomst
Sean Connery tackade nej till ett gage på ca 5 miljoner dollar för denna film.
Från början ville filmbolaget ha en stor amerikansk stjärna i huvudrollen (Burt Reynolds var ännu en gång föreslagen, och även Paul Newman), men Broccoli insisterade på det faktum att man ville ha en engelsman.
Roger Moore hade varit föreslagen som Bond flera gånger tidigare, första gången redan 1961, men det var alltid något som hade förhindrat hans medverkan i serien, oftast ett annat kontrakt som Moore just då hade. Vid tiden för Live And Let Die hade Moore nyligen släppts från sitt kontrakt med tv-serien The Persuaders (Snobbar Som Jobbar) med Tony Curtis. Serien var gjord för att slå i USA, men slog istället i Europa men inte alls i USA, varför den lades ned. Av den anledningen var Moore ledig och kunde anta erbjudandet att bli James Bond nr 3 på bio.
När Roger Moore tog över rollen som James Bond, hade producenterna redan slagit an den mera lättviktiga ton som Bondfilmerna fick under 70-talet, varför Moore passade väl in i detta koncept. Moore hade ju spelat elegante Simon "The Saint" Templar i åratal i tv, och sedan Lord Brett Sinclair i The Persuaders. Nu skrev Moore på ett trefilmskontrakt som Bond.
Live And Let Die var en av Flemings bättre böcker, men på grund av dess lite brännbara intrig med enbart svarta skurkar hade man lämnat boken ofilmad fram till nu. I början av 70-talet fanns en svart filmvåg med succéer som Shaft, så producenterna bedömde att det nu var läge för denna bok.
Enligt Tom Mankiewicz, som skrev filmmanuset, var det inte bestämt vem som skulle spela Bond då manuset skrevs. Därför är det mycket action i filmen eftersom Live And Let Die oavsett huvudrollsinnehavare skulle vara en underhållande film.
Under de två första veckornas inspelningar, i oktober 1972, yttrade inte Roger Moore ett enda ord som Bond. Det var bara action eftersom man började med båtscenerna utanför New Orleans. Den första replik Roger fick säga som Bond var "Hello, Felix. What are you doing here?".
Det blev kontroverser då Yaphet Kotto, som spelade Mr. Big, gjorde den kända "Black power"-hälsningen med knuten näve på ett officiellt gruppfoto.
Q, Desmond Llewelyn, saknas märkligt nog i denna Bondfilm. Officiellt berodde detta på att Desmond var upptagen med att spela in hästserien Follyfoot, men i själva verket var det en av producenterna, Harry Saltzman, som inte tyckte att Desmond behövdes i filmen! Desmond trodde att han nu hade fått sparken från Bondserien, men lyckligtvis var han tillbaka i nästa film igen.
Recension
Betyg:
Ortodoxa Bondfans brukar ofta håna Roger Moore. Han ges skulden för att 70-talets Bondfilmer var "oseriösa" och "alltför lättsamma". Detta är dock orättvist, för Diamonds Are Forever är gjord i precis samma stil som Live and Let Die, och det är uppenbart att Broccoli & Saltzman hade bestämt sig för denna mer humoristiska ton redan tidigare.
Moore försökte inte bara imitera Connery, utan gjorde redan från början sin egen rolltolkning.
David Morefield har skrivit en lysande artikel till försvar för "Good old Roger". Den återfanns på den utmärkta webbplatsen Mr Kiss Kiss Bang Bang som tyvärr numera är nedlagd och hette Who Says Moore is Less?. Den borde ha varit obligatorisk läsning för samtliga Bondfans.
I denna film saknas Richard Maibaum i manusförfattarens stol. Det är verkligt synd eftersom alldeles för mycket av Flemings originalhistoria ratats av Tom Mankiewicz, som gjort filmmanuset. Intressant är att notera att vissa av de ratade sekvenserna i boken Live And Let Die senare dyker upp i andra Bondfilmer: Kölhalnings-scenen i slutet av boken hamnade i filmen For Your Eyes Only, Felix Leiters förlust av diverse kroppsdelar kom med i Licence to Kill, liksom slagsmålet bland akvarierna.
Roger Moore introduceras tyvärr inte på något spännande sätt i rollen som 007. Producenterna måste ha tyckt att han som redan känd internationell stjärna inte behövde något sådant. Jag tycker dock att det är lite trist att Rogers första insats som Bond är att koka kaffe hemma i köket (bonus-info: detta är enda gången i filmserien, förutom i Dr. No, som vi får se hur det ser ut hemma hos Bond).
Bond själv är inte ens med i inledningsscenen, som måste rankas som seriens svagaste.
Kanangas dubbelnatur som Mr. Big fungerar inte ordentligt i filmen och är mest förvirrande. Yaphet Kotto är däremot utmärkt i rollen.
Jane Seymour är också bra som spåkvinnan Solitaire.
Något som är lyckat i filmen är att man konsekvent använder voodoo- och tarot-element. Det skapar en röd tråd och en mystik som hela tiden finns i bakgrunden. Den fantastiske Baron Samedi (Geoffrey Holder) överlever också filmen och får "sista skrattet".
Bond har också en preparerad tarot-lek, som han i filmen använder på ett effektivt sätt.
Live And Let Die innehåller flera spektakulära actionscener, särskilt den långa båtjakten, där Bond förgäves försöker hindras av redneck-sheriffen J W Pepper, spelad av Clifton James. ("A secret agent? On who´s side?"). Vissa bedömare tycker inte om J W Peppers karaktär, som ju faktiskt är insatt enbart av humoristiska skäl. Jag tycker dock att sheriffen passar väl in i den här filmen, men inte i nästa, The Man With the Golden Gun.
Andra minnesvärda scener är till exempel Bonds flykt från krokodilerna, samt äventyren med den dubbeldäckade bussen. Fajten med Mr. Big är fartfylld men för kort. Det avslutande slagsmålet på tåget mellan Bond och Tee Hee är dock litet lamt (jag tänker inte ens försöka göra någon jämförelse med tågfajten i From Russia With Love...).
Någon som verkligen saknas i Live And Let Die är Q, Desmond Llewelyn, som Saltzman inte tyckte att man behövde i filmen! Ett förfärligt misstag av honom.
Bond har i filmen en kul klocka som kan göra många saker. I slutet av filmen visar det sig att klockan även kan fungera som sågklinga, något som publiken inte visste att den kunde göra. Detta är första exemplet på en "slarvigare" hantering av Bonds prylar. Antagligen beror det på att förklarande scener spelats in, men klippts bort.
En annan saknad person är John Barry. Detta är första filmen sedan Dr. No utan Barrys musik (om man undantar Bondtemat). Barry var vid tillfället upptagen med sin musikal Billy. Beatles-producenten George Martin blev i stället kompositör för filmen, och det är en avsevärd skillnad mot Barrys genialiska insatser. Martins musik är OK, inte mer.
Eftersom titellåten som gjordes av Paul & Linda McCartney lades till efteråt, är den nästan inte alls med i själva soundtracket - en klar brist. Detta fenomen skulle senare inträffa även i Licence to Kill och alla Pierce Brosnans Bondfilmer.
Som tidigare nämnts är inte 70-talets tre första Bondfilmer några av de mest stilfulla i serien. Det tidlöst eleganta mode som Bond tidigare gjort till sin stil är här ersatt av något sorts försök att vara samtida. I Live And Let Die bär Bond till exempel inte smoking vid något enda tillfälle.
En av favoritscenerna: Bond knallar in på Fillet of Soul i Harlem och försöker smälta in i miljön. Han beställer en whisky, "neat, no ice". Bartendern svarar: "That's extra, man".
Live And Let Die är en lite avvaktande film. Den saknar Bond-element som Ken Adams futuristiska miljöer och John Barrys musik, och den är tyvärr inte filmad i det bredare Cinemascope-formatet!
Intrigen är inte någon av Bondfilmernas bättre, men Moore är bra och actionscenerna är minnesvärda. Precis som den efterföljande The Man With the Golden Gun känns den inte helt genomarbetad. Den platsar någonstans i Bondfilmernas mellanskikt.
Kul att veta om
Live and Let Die
- Bland de som fick provfilma för rollen som Bond i Live And Let Die fanns två senare Bond-bekanta, Julian Glover (Kristatos i For Your Eyes Only) och Michael Billington (Sergei i The Spy Who Loved Me). Glover sade senare i en intervju att “vi visste alla att Roger skulle få rollen”. Trots detta lär Billington ha fått göra inte mindre än sju provfilmningar.
- Först var det tänkt att Solitaire skulle vara svart och Rosie Carver vit, men producenterna vågade inte lansera både en ny Bond och en svart Bondbrud i samma film, påstås det.
För övrigt klipptes alla Rogers kärleksscener med Gloria Hendry bort i den sydafrikanska versionen av filmen!
- När filmteamet var på Jamaica för att leta inspelningsplatser, såg de först en skylt där det stod “Beware crocodiles crossing”, följd av en annan skylt med budskapet “Trespassers will be eaten”. Skylten ledde till en krokodilfarm, ägd av en Ross Kananga. Han fick låna sitt namn till filmens Dr. Kananga.
Kananga fick i filmen sedan utföra krokodil-stuntscenen, då Bond flyr genom att springa över krokodilernas ryggar. Scenen var farlig att spela in, och Kananga föll i vattnet flera gånger. Först på det femte försöket klarade Kananga att springa över alla krokodilerna utan att ramla i vattnet. Dessutom fick han hela tiden varna filmteamet när de spelade in sekvenserna med krokodilerna, så att inte någon kameraman skulle bli av med ett ben! - Producenterna Saltzman & Broccoli var inte de bästa vänner, och detta var några år innan den slutliga brytningen mellan dem kom. De bestämde sig för att turas om att ha hand om det praktiska producerandet av filmerna: Saltzman var den aktive beträffande Live And Let Die, medan Broccoli skulle ha motsvarande roll för nästa film, The Man With the Golden Gun.
- Roger Moore fick klippa sig tre gånger innan producenterna var nöjda. Moore hade haft längre hår i rollen som Lord Sinclair i The Persuaders.
- I den här filmen gjorde Moore flera stuntscener själv, något han sedan snabbt slutade med. En incident vid inspelningen av båtscenerna gjorde att Moore blev lätt skadad.
- Jane Seymour fick rollen som Solitaire sedan Albert R Broccoli sett henne i tv-serien Onedinlinjen.
- Det var ett tag oklart om Bernard Lee skulle kunna vara med i filmen. Före inspelningen hade Lees hustru tragiskt omkommit i en eldsvåda, och producenterna hörde sig för med Kenneth More ifall Lee inte kunde spela M i Live And Let Die.
- Bonds kärleksscen med Solitaire spelades in mitt i vintern i Pinewood studios, och det var svinkallt. Roger & Jane hade värmeflaskor under täcket för att hålla temperaturen uppe (behövdes det verkligen?)
- Roger Moore skrev en bok om inspelningen av Live And Let Die, “Roger Moore´s James Bond diary“. Där berättar Roger ganska humoristiskt och småtrevligt om hur inspelningarna fortskrider. Han redovisar även varje restaurangbesök!
Boken var inte lätt att få tag i, jag letade i 15 år innan jag till sist hittade den genom webbtjänsten Bibliofind. Numera kan man hitta den titt som rätt på amerikanska ebay. - Det finns flera bilder från inspelningen av Live And Let Die som föreställer Roger Moore stående vid en stor artilleripjäs ombord på ett fartyg. En av bilderna kom dessutom med på den officiella filmaffischen. Det finns dock ingen sådan scen med i filmen, och det är heller inte lätt att se var en sådan scen skulle ha placerats om den hade varit med!
Detta var länge ett knepigt problem som var till synes olösligt. Sedan jag till sist fått tag i Rogers dagbok (se ovan) är gåtan nu löst!
Ett av den lokala kustbevakningens fartyg, The Point Spencer, var “statist” i bakgrunden under vissa båtsekvenser. Kaptenen bjöd sedan Roger ombord på fartyget, och på däck fick sedan Roger posera för fotograferna bredvid två olika artilleripjäser. Det är alltså bara PR-bilder och ingen bortklippt scen. Ändå märkligt att en av kanon-bilderna hamnade på filmaffischen.
- Lois Maxwell och Roger Moore var gamla klasskamrater, de gick i samma klass i RADA, den brittiska utbildningen för skådespelare.
- Idag reagerar vi inte nämnvärt över Bonds digitalur som han bär i början av filmen, men 1973 var detta en oerhört avancerad klocka. Det rörde sig om en Pulsar II, modell 2900. För bilder och info, kolla denna Pulsar-sida, www.oldpulsars.com
- Den berömda titelmelodin av Paul & Linda McCartney var den första Bond-titellåt som blev Oscarsnominerad. Märkligt nog nådde låten aldrig 1:a-platsen på någon singellista – den blev som bäst 9:a i England och 2:a i USA.
- Live And Let Die är för övrigt den enda Bondfilm där titellåten faktiskt sjungs ‘live’ i filmen – här av B J Arnau.
- Richard Maibaum, som skrivit manus till flertalet Bondfilmer men inte till just denna, gillade aldrig vad Tom Mankiewicz gjorde med Live And Let Die. Maibaum avfärdade manuset i en intervju: “Den handlade inte om någonting, en sketen ‘fixa lite knark nånstans i djungeln’-film. Det är inte Bond alls!”
Själv var Maibaum långt senare med och skrev Licence to Kill, som minsann handlar om knarkhandel den också… - Solitaires tarot-lek har ett dolt 007-mönster på baksidan. Kortleken designades speciellt för filmen av Fergus Hall, och fanns även till försäljning.
- Quarrel Jr. är uppenbarligen son till Quarrel, som omkom i Dr. No. Tyvärr ströks tydligen alla referenser till Bonds tidigare äventyr med Quarrel Jr:s far från filmen. Varför då, kan man undra.
- Roger Moore antyder i sin dagbok att Tee Hees mekaniska arm var besvärlig att sköta för skådespelaren Julius W Harris, inte minst i värmen i Louisiana!
- Madeline Smith rekommenderades för rollen som som miss Caruso av Roger Moore, som nyligen agerat tillsammans med henne i ett avsnitt av The Persuaders.
I sin dagbok noterar Moore, inte utan viss belåtenhet, att Smiths kurviga figur gjorde att man var tvungen att fästa osynliga “hjälp-snören” i hennes klänning, så att den skulle kunna falla till golvet i rätt ögonblick.
- En av de många anekdoter Roger Moore berättar i sin dagbok är den om när han satt på en lunchrestaurang tillsammans med sin son Geoffrey. Sonen frågade sin far om han, rent hypotetiskt, skulle kunna slå ned någon av de andra gästerna. Moore svarade att det skulle han nog kunna. Men om James Bond kommer in då, undrade Geoffrey. Pappa ska spela James Bond på film, sade Moore. Jag vet, sade Geoffrey, men jag menar den riktige James Bond – Sean Connery!
- Live and Let Die i The Internet Movie Database
- Live and Let Die i Wikipedia
- Live and Let Die soundtrack
