Under mangoträdet – globetrottern James Bond

60-talet: det främmande exotiska

Dr. No har redan nämnts. I Goldfinger var Bond i Florida, bara några mil väster om den aktuella platsen, och Goldfinger nämner i slutet Kuba som sin tillflyktsort.
I filmen dessförinnan, From Russia With Love (1963), hade Bond upplevt Orienten, det vill säga något helt annat. Precis som att Dr. No nästan uteslutande hade utspelats på Jamaica hade Bond i FRWL rört sig nästan uteslutande i Istanbul och på Balkan. Redan efter två filmer hade man bjudit på ett brett spectre avbåde de skilda platser Bond kunde fara till och de skurkar han mötte.

Men det skulle inte dröja länge förrän 007 skickades på uppdrag till den stora ögruppen. Operationen liksom filmen hette då Thunderball, eller Åskbollen på svenska. I detta undervattensäventyr anno 1965 är det Bahamas för hela slanten då större delen av filmens handling tilldrar sig dit. Säkerligen befäste de många scenerna här ytterligare kopplingen James Bond/Västindien.
Men sedan dröjde det ett tag innan James Bond fick anledning till att dyka bland korallrev igen. I de närmast följande tre filmerna skulle han vara upptagen med ärkefienden Blofeld, från Japan i öst till USA i väst, och däremellan Alperna – i You Only Live Twice 1967, On Her Majesty’s Secret Service 1969, och Diamonds Are Forever 1971 respektive. (På tal om korallrev kan man undra varför inte Bond passade på att dyka vid Japans kust när han ändå var där.)

70-talet: dekadenta miljöer och USA

Västindien syntes åter när Roger Moore gjorde entré i 1973 års Live And Let Die.
Men 70-talet förknippar man kanske ändå mest med mer dekadenta och sekualiserade miljöer som Las Vegas i Diamonds Are Forever, Harlem i Live And Let Die, och amerikanska turister i Sydostasien i The Man With The Golden Gun. (Säkerligen bidrog också allt slangspråk från vissa karaktärer till detta intryck.)
Live And Let Die tycks i flera avseenden reprisera några detaljer från Connerys första Bondfilm; förutom Västindien så flirtar man med publiken genom att också visa Bonds bostad samt så får vi möta ännu en Quarrel som tar Bond med ut på en fisketur i Karibiens varma vattnen, denna gång kring ön San Monique. Båda filmerna börjar också med tre mord där Bond är frånvarande. (Som en sidonotering tycker jag personligen att det är mer intressant att se Bond introduceras vid ett spelbord på ett casino än att koka kaffe hemma i köket.)
Man rörde sig sedan vidare på samma breddgrad till det subtropiska Louisiana och dess floddelta där man bjöd på vilda båtjakter. Bond skulle också få chansen att glänsa på bästa Crocodile-Dundee-vis i en klassisk scen då man exploaterar det lokala djurlivet genom att låta Bond fly till säkerhet över en landbrygga som några krokodiler bildar.

I nästföljande film i serien skulle 007 leta upp en hitman vid namn Scaramanga, a.k.a. The Man with The Golden Gun. Bond inledde sitt sökande i Beirut, reste vidare till Sydostasien med asiatiska klanger vi inte hört sedan You Only Live Twice.
Därefter kom tre filmer i rad där Bond fick sitt pass stämplat i Italien; på Sardinien i The Spy Who Loved Me 1977, i Venedig (för andra gången) i Moonraker 1979, och i de italienska Alperna i For Your Eyes Only 1981. (Man kan undra om Moore med allt detta resande till Italien lyckats knyta diplomatiska kontakter till landet?)
Det blev trots allt ett par portioner riktigt exotiskt i dessa filmer när Bond i Moonraker tog en båttur i Amazonas och i The Spy Who Loved Me och dess undervattensscener som kanske får en att tänka på de i Thunderball. Man får inte glömma att många av undervattensscenerna i FYEO spelades in utanför Bahamas, fast de i filmen får föreställa Korfu i Grekland. Här finns en elegant scen på ett kasino där Bond visar att han har kunskaper om grekiska viner, vilket så utmärkt exemplifierar den tidigare nämnda Bondstämningen och den betydelse miljöerna kan ha för denna.

80-talet: transporter, nya exotiska influenser och politiska miljöer

Var det då dags igen för Västindien 1983? Nej, inte för Roger Moores James Bond, däremot skulle Sean Connery få chansen att fara till Palmyra igen i en nyinspelning av Thunderball kallad Never Say Never Again, som utkom samma år som Moores Octopussy.
Man får nog fastslå att skildringarna av de indiska miljöerna i senast nämnda film var mer inspirerande och storslagna, det var också en helt ny del av världen Bond aldrig satt sin fot i förr. Som alltid i en Bondfilm tar man till vara på de transportmedel som är kännetecknande för den plats man vistas i.
I Octopussy till exempel blir 007 i Udaipur indragen i en jakt med gula trehjulsdrivna taxibilar. Och som vanligt har “Q” – här för första gången ordentligt ute på fältet – lyckats smuggla med lite tekniska prylar åt Bond.

Under 70-talet hade Bond som sagt varit i USA ganska flitigt: i Diamonds Are Forever (Nevada och Californien), i Live And Let Die (New York och Louisiana) och i Moonraker (Californien). Och i sin sista Bondfilm, A View to a Kill (1985) skulle Roger Moore ännu en gång hamna i trubbel med dumma poliser; denna gång med en twist – istället för en inkompetent sydstatssheriff, som i Live And Let Die, blev det biljakt med en inkompetent storstadssheriff i San Francisco. I denna film verkar det också som att det är första gången Bond befinner sig norr om polcirkeln när han i inledningen lokaliserar 003:s döda kropp i Sibirien.

Under Timothy Daltons tid som James Bond i slutet på 80-talet blev det inte heller något Västindien, men bra nära då Bond i Licence to Kill gör undersökningar runtom Key West – och Acapulco längre in i filmen var så exotiskt som man kan begära. Det blev också lite scener i öknen i Daltons båda Bondfilmer: den Afghanska öknen fyller cinemascope-formatet i The Living Daylights (1987), där Bond och Kara slår sig samman med Mujaheddin, och i slutet av hans andra och sista Bondfilm där Bond och skurken är involverade i en tankbilsjakt i mexikanska öknen. 80-talet är som synes det enda årtionde 007 inte satt sin fot i Västindien. (Med undantag västra Indien i Octopussy då förstås 😉 )

80-talets Bondfilmer bjöd på många nya exotiska hörn av världen, som Grekland i For Your Eyes Only, Indien i Octopussy, Mellanöstern i The Living Daylights och Centralamerika i Licence to Kill. De nya exotiska influensernas hängde säkert mycket ihop med att kompositören John Barry återvände mer kontinuerligt till serien och hjälpte till att fånga dessa nya exotiska miljöer på ett mer distinkt sätt. Samtidigt fick transportmedel större utrymme i filmerna under John Glens regi med ovanligt många actionscener som innehöll bilar av allt från Aston Martin och Lotus Turbo till Citroën CV – motorbåtar, tåg, flygplan och helikoptrar, m.m.
Bond rörde sig ofta på den politiska scenen detta årtionde: vem minns inte styrelserummet i Octopussy och gränskontrollerna i flera filmer. Det var ofta det politiska som motiverade Bonds resande; frågan om immunitet togs ofta upp. Premisserna var mer realistiska vilket till exempel gjorde att Bonds resande inte längre var lika smidigt och hans handlingar kunde få politiska konsekvenser. 80-talet var sammanfattningsvis väldigt rikt då Bondfilmerna blandade det mer politiska och realistiska med det exotiska och extravaganta inslagen – både i handlingen och i miljöerna.

90-talet: high-tech-interiörer och Ryssland

90-talet skulle se James Bond återvända till den plats som förknippas så mycket med det klassiska Bond; för att på bästa möjliga sätt introducera James Bond för en ny publik, för ett nytt decennium, och med en ny huvudrollsinnehavare – Pierce Brosnan – tog man till det tidigare beprövade och lät filmens skurk ha sin bas i ett riktigt exotiskt land i Västindien – närmare bestämt på Havanna – där också filmens adrenalinpumpande final äger rum.
I Goldeneye (1995) utspelar sig det mesta av handlingen i Ryssland och i hjärtat av S:t Petersburg, vilket faktiskt är första gången i en Bondfilm trots att Ryssland (eller Sovjet) ofta nämnts på något sätt och haft en roll i handlingarna till tidigare Bondfilmer.
I Tomorrow Never Dies (1997) blev det tredje gången gillt för agenten när han var på uppdrag i länderna vid Gula havet, i övrigt i Europa, och i The World is not Enough lockade oljefynd och rysk kaviar Bond till trakterna vid Svarta havet och att “fira Jul” i Turkiet.

007 tycktes ha en dille på Ryssland under Brosnans 90-tal. De fula typerna var ofta ryssar och handlingen utspelades ofta i Ryssland eller gamla Sovjetstater. Tomorrow Never Dies inleddes till exempel på en rysk vapenmarknad. Karaktären Valentine var med i två av filmerna och man kan om man så vill se det som att han både inledde Ryssland-temat – som gangster i Goldeneye – och avslutade det med sin heroiska död i The World is Not Enough. Ett exempel på hur man i en Bondfilm lyckas skapa en suggestiv stämning är scenen i statyparken i Goldeneye där musiken och foto tillsammans fångar den mystiska miljön på ett strålande sätt. De flesta scenerna i filmerna utspelas ofta inomhus, mer kontorslokaler och högteknologiska interiörer som satellitstationer, stealthfartyg och kärnvapensilos.
I Die Another Day knöt Brosnan ihop säcken, liksom de som gjorde filmen, genom att skicka agenten på en jubileumsfärd kors och tvär över jorden och just till ställen som… Havanna – där man citerade den legendariska scenen med den första Bondbruden, genom att låta Jinx (Halle Berry) på liknande sätt komma upp ur havet för att fira Bonds 40 år på vita duken.

2000-talet: dystert, smutsigt och storslaget exotiskt

2000-talets Bondfilmer har uppvisat genomgående storslagna miljöer med ofta dyster stämning som den riktning man gått med mörkare manus, pampigare och melankolisk musik, samt nytt bildspråk bidragit till. Vi har fått se fler smutsigare miljöer som tortyrscener i både Die Another Day och Casino Royale.
Man har också återgått till det mer exotiska, mer påtagligt än någonsin tidigare i serien; Havanna, Island, Madagaskar, Montenegro, Bahamas… Central- och Sydamerika i Quantum of Solace – och mer är säkert att vänta.

Var har Bond då varit mest? Här följer en förteckning över områden.
(Geografisika områden som förekommit mest och dominerat i filmerna)

• Västindien: Dr. No, Thunderball, Live And Let Die, Goldeneye, Die Anoter Day och Casino Royale.
• Sydeuropa: From Russia With Love, The Spy Who Loved Me, Moonraker, For Your Eyes Only, Casino Royale.
• Vid Alperna: Goldfinger, OHMSS, For Your Eyes Only och The Living Daylights.
• Fjärran Östern/Sydostasien: YOLT, TMWTGG, TND och DAD
• USA: Goldfinger, DAF, LALD, Moonraker, AVTAK
• Afrika: The Spy Who Loved Me, The Living Daylights, Casino Royale
• Sydamerika: Moonraker och Quantum of Solace
• Kring Svarta havet: FRWL, TWINE
• Kring Kaspiska havet: TLD, TWINE
• Centralamerika: Licence to Kill och Quantum of Solace

Varför blev det Västindien?

Svaret hittar vi på ett ganska självklart ställe: Ian Flemings Bondböcker. Det var också där – på Jamaica för att vara exakt – som Fleming kom på idén och skrev sina böcker om James Bond. Mycket av den omgivningen kom alltså att inspirera till Flemings skapelse och därför var det kanske självklart att göra Västindien till agentens andra hem efter London.
James Bond är visserligen väldigt brittisk, inte minst i böckerna, även om han i filmerna blivit mer transatlantisk och fått mer moderna värderingar. Han är bosatt i Chelsea i London vilket vi sett ytterst lite av i filmserien – och då nämns inte ens hans adress och man får inte se fasaden på huset eller gatan utanför. Denna avsaknad har ytterligare förstärkt kopplingen 007/Västindien och numera kan man väl säga att publiken ser Havanna, Jamaica eller Bahamas som hans första hem, medan London å sin sida fått ett mer symboliskt värde, där Bond bara får information om uppdraget. Det är onekligen lite märkligt att vi inte fått se mer London-miljöer i serien med tanke på att det är just där Bond bor och har sitt kontor.

Valet av Västindien är ett snilledrag av Fleming; rytmerna, uppsluppenheten, värmen och optimismen kontrasterar perfekt med det motsatta kalla, cyniska, disiga och stela London.
Det speglar Bonds komplexa personlighet: den kalla yrkesmannen med rätt att döda, men på samma gång människan i honom som vill leva livet fullt ut i varje ögonblick, så länge han får leva i sin utsatta tillvaro. Det är kanske denna laddning i honom som vi just attraheras av? Även om Bond inte alltid varit så djup i filmerna som i böckerna, men kanske främst i Craigs och Daltons filmer.

Val av transporter

007 färdas helst i sin bil, vanligen en Aston Martin eller BMW. Under en tid i slutet på 70-talet hade Bond också en dille på Lotus. I övrigt får vi inte ofta se Bond under själva resandets gång och det är väl heller inte nödvändigt så länge det inte fyller någon funktion i handlingen, men just tåget har varit mest återkommande.
På 70-talet började tåget bli ett allt mer populärt sätt att resa på och även 007 gjorde det lite extra mycket detta årtionde, först i Live And Let Die där Bond i slutet får uppleva både romans med Solitaire samt möta den sista av skurkens hantlangare, och senare i The Spy Who Loved Me med samma koncept. Dessa hade i sin tur inspirerats av händelserna på Orientexpressen i From Russia With Love (1963). Dessa mycket lyckade scener – där Bond både får uppvakta Tanya, konsultera med kontaktmannen Kerim Bay, samt konfrontera sin nemesis Red Grant, brukar av många fans anses som bland de bästa ögonblicken i hela serien. Senast delar av handlingen i en Bondfilm utspelades på ett tåg var i Casino Royale 2006, i en lyckad om än kort scen. Ett återkommande tema i de tre första tidigare nämnda tågscenerna var att skurken alltid gjorde tjejen medvetslös (!) innan han attackerade Bond.

Då och då har Bond rattat motorbåtar och flygplan men oftast har det inte varit frågan om rogivande upplevelser. Ofta har han kapat dessa fordon för att fly, som vi kan minnas att han gör i ren desperation i Licence To Kill, Goldeneye och Tomorrow Never Dies, där han i alla fallen måste tampas med en pilot innan han lyckas få kontroll över planet. Men i en film flyger han faktiskt därför att han ska från punkt A till punkt B och det är i The Man With The Golden Gun, då det bekvämaste sättet att ta sig ut till skurkens ö är med ett vattenflygplan.

Några av de mer udda transporterna har varit en varmluftsballong (Octopussy), surfingbräda (Die Another Day), svävande gondol och rymdfärja (båda Moonraker), cellofodral (The Living Daylights) och ingen glömmer väl Jetpacken i Thunderball som väl var början på de tokiga färdmedlen. Dessa inslag brukar mötas av blandad kritik men har trots det, eller på grund av det, blivit kännetecknande för James Bond-filmerna.

Musikens betydelse för mijöerna

John Barry komponerade musiken för hela 11 Bondfilmer och har ofta haft en stor roll i att fånga miljöer och stämningar. Detta kan vi till exempel se i en scen i Diamonds Are Forever då Bond klättrar upp på en skyskrapa i Las Vegas och Barrys musik samspelar alldeles perfekt med fotot och klippningen. En liknande scen kan man se i Licence to Kill då Bond planerar inför att skjuta Sanchez genom att först posera som kypare för att få tillträde till hissen upp till taket på höghuset. Här är det Michael Kamen som samspelar på samma effektiva sätt för att fånga miljön och skapa en lite mörkare Bond-stämning, i denna mörkare Bondfilm.

På senare år har David Arnold varit “mannen med de gyllene noterna”. Arnolds största framgång hittills var nog i Casino Royale där han i scen efter scen lyckades fånga de känslor Bond och Vesper upplever, från upprymda till melankoliska toner. Arnold har dock inte, som Barry ofta gjorde, anpassat sin musik till de miljöer filmen utspelar sig i utan lägger mer vikten på karaktärernas känslor.