Från jetpack till vendetta
En Bondfilm innehåller alltid några humoristiska inslag. Redan under 60-talet etablerades den alldeles speciella Bondhumorn vi alla känner till och förväntar oss inför varje ny 007-film. Bonds one-liners har blivit ett signum för serien.
Man kan förenklat säga att det finns två typer av James Bondfilmer: i den ena extremen avlöser den ena humoristiska episoden tätt den andra (t ex Diamonds Are Forever och Moonraker), medan den andra sorten utvecklar en mer gedigen handling med endast några få skämt som inte ska ta ifrån filmen den mer seriösa känsla man vill förmedla (ex From Russia With Love och Casino Royale).
Den första tydliga överdriften i serien var Bonds finessrika Aston Martin i Goldfinger, 1964, som blev starten för liknande mer eller mindre tokiga transportmedel i filmerna, som fortsatte med jetpackfärden i Thunderball året efter, minihelikoptern Little Nellie i You Only Live Twice, och kulminerade längre fram med svävande gondoler i Moonraker och osynliga bilar i Die Another Day.
De första Bondfilmerna var mer av typen traditionella spionthrillers, med tätare atmosfär och av mindre fantastisk karaktär, medan man senare på 60-talet såg något mer uppsluppna tilltag i formeln.
På 70-talet blev Bond med start i Diamonds Are Forever (1971) av det mer parodiska slaget. Och även om Moore allmänt ses som den som anlade denna komiska riktning, så hade faktiskt hans debut i serien, Live And Let Die, färre lustigheter än sin närmaste föregångare med Connery.
Moores Bond och tonen i hans filmer skulle stundtals bli en pastisch på Sean Connerys 007, även om John Glens debut som regissör 1980 införde en viss tillbakagång till Flemings original, i synnerhet när Timothy Dalton tog över rollen vid mitten av 80-talet. Efter det oväntade uppehållet som följde Licence to Kill, 1989, gjorde Brosnan entré i Goldeneye (1995) och hans Bond blev ett sorts mellanting mellan Moores distans, ironi och publikfrieri, med den mänskliga, hårda och mer fokuserade Bond man definierat med Dalton. Sedan Daniel Craig tog över rollen har vi sett ännu en renässans för den mer hårdföre, men också sårbare Bond.
Här nedan följer en tabell där jag gjort ett experiment med att placera in Bondfilmerna enligt detta ämne.
De längst till vänster är de filmer som har en mer parodierande och självironisk ton, och de till höger är Bondfilmer där karaktärerna hamnar i centrum och där handlingen är mera jordnära. Indelningen är kronologisk.
| Mest lättsamma | Mer lättsamma | Mer seriösa | Mest seriösa |
|---|---|---|---|
| Diamonds Are Forever (1971) | Goldfinger (1964) | On Her Majesty’s Secret Service (1969) | Dr. No (1962) |
| The Man With The Golden Gun (1974) | You Only Live Twice (1967) | Thunderball (1965) | From Russia With Love (1963) |
| The Man With The Golden Gun (1974) | Live and Let Die (1973) | For Your Eyes Only (1981) | The Living Daylights (1987) |
| The Spy Who Loved Me (1977) | Octopussy (1983) | Licence to Kill (1989) | |
| A View to a Kill (1985) | Goldeneye (1995) | The World is Not Enough (1999) | |
| Die Another Day (2002) | Tomorrow Never Dies (1997) | Casino Royale (2006) | |
| Quantum of Solace (2008) |
Kort om inledningen
Till att börja med kan man fastslå att ingen av 70-talets Bondfilmer var särskilt seriös, och 70-talet brukar allmänt ses som det mest komiska Bond-decenniet, med Diamonds Are Forever som den första riktigt lättsamma Bondfilmen.
Flera filmer är dock svåra att placera in. T.ex. är Thunderball på gränsen till att vara lika lättsam som Goldfinger men regissören Terence Youngs återkomst gör att filmen övervägande är mera jordnära, förutom bara korta utsvävningar som tidigare nämnda jetpacksekvensen.
OHMSS var på gränsen till de mest seriösa men några vitsar och Lazenbys mindre mogna attityd minskar trovärdigheten något, som ändå ramberättelsen är. I vilket fall var filmen den första där Bond “tilläts” vara mer mänsklig.
I Octopussy ryms några farsartade scener i en spionthrillerhistoria – vilket skulle kunna få en att tro att Charlie Chaplin var 2-unit regissör – men på det hela taget kan filmen räknas till de mer seriösa i serien.
Bland de modernare Bondfilmerna är Goldeneye och Tomorrow Never Dies ganska lättsamma emellanåt, men har samtidigt god fokus på story och karaktärer, vilket gör att de ändå hamnar strax till höger på skalan.
Annars tror jag att tabellen ger en ganska god bild över i vilken riktning man gått med filmerna, och kom ihåg att detta bara är relativt sett och att flera av dem spretar åt lite olika håll. Det är emellertid helhetsintrycket av filmerna som fått avgöra ordningen.
Utvecklingen i serien
Här ser vi på de komiska och seriösa strömningarna i serien och fördjupar oss i de riktningar man gått med filmerna och karaktären Bond. Det finns många åsikter om filmerna och de olika Bond-skådespelarna – med denna analys vill jag visa att det är mycket i seriens historia som återkommer och epoker som glider in i varann, mer än vad man kanske tror. (De konstateranden som görs här kommer endast gälla vissa aspekter av filmerna, hur pass komiska eller seriösa de är, men jag undviker att lägga en värdering i hur de är i helhet.)
60-talet
Man kan, om man så vill, dela in 60-talet i tre perioder då humorn i Bondfilmerna stegrades lite för varje.
1) Dr. No och From Russia With Love.
De två första Bondfilmerna utgjorde tillsammans den första epoken då Bond var mer av den traditionella typen, en Cary Grant-typ, och 50-talets spionthrillers har onekligen inspirerat filmmakarna. Här fanns de första vitsarna men de var av det mer kallhamrade slaget. Allmänt låg dessa filmer närmare Flemings original än det mesta som kom senare i serien.
2) Goldfinger och Thunderball.
Här etablerades en ny mall med lite mer upptåg och serietidningsformatet blev än mer tydligt. Nu började de första orimligheterna dyka upp och Bond blev mer självironisk. Även präktigare blev han, vilket märks redan i inledningen av Goldfinger då Bond är på semester i Florida och inte bara lyckas charma varenda dam i sikte, utan även överlista skurken inom loppet av bara några minuter. Tala om effektivitet!
Samspelet mellan Q och Bond blev något helt nytt och unikt i filmvärlden, och det var i huvudsak uppfinningen av denna karaktär, Q, som gav uppkomst till en ny hel skola av skämt. I en scen får Auric Goldfinger tala för publiken och reagera på detta nya koncept då han kommenterar Bonds lustiga bil (“And what an intresting car of yours!”), och kanske var det också det “erkännandet”, den självmedvetenheten, som gjorde att den nya stilen accepterades och blev så populär.
3) You Only Live Twice och On Her Majesty’s Secret Service.
You Only Live Twice var den första mer grandiosa Bondfilmen där tekniken och effekterna för första gången nog får sägas komma före karaktärerna, och även om OHMSS gick en annan väg så fortsatte den i samma mer episka karaktär. Mystiken och symbolismen är kännetecknande för perioden. Ändå undviker man de flummiga inslagen (utom möjligtvis Blofelds hypnos), som annars var så typiskt för det sena 60-talet och dess filmvärld.
Här blev Bond markant självironisk, mest om den hysteri som rådde kring fenomenet, vilket kanske bäst exemplifieras av scenen i You Only Live Twice då Bond accepterar en vodka martini, trots att den inte är tillredd så som han annars brukar dricka den. Och om inte den är nog övertygande så har vi Bonds replik i inledningen till OHMSS, “This never happend to the Other fellow”, som i sig självt kanske är det ögonblick i serien som mest bryter illusionen, då också Lazenby tittar in i kameran.
I 60-talets Bondfilmer återfinner vi många klassiska och älskade one-liners. “Shocking, positively shocking”, säger Connery i inledningen till Goldfinger efter att ha förgjort en motståndare genom att kasta en lampa i det badkar denne befinner sig i.
Den första riktiga one-linern har vi dock i den allra första Bondfilmen, Dr. No, där Bond säger – helt torrt och med iskall vitsighet – “They were on their way to a funeral”, medan han bevittnar hur fiendens bil störtar utför ett stup och fattar eld. Sekvensen kom att bädda för framtida liknande scener i serien. (Vi kan höra en liknande variant i The Spy Who Loved Me: “All these feathers and he still can’t fly”.)
I Thunderball är James Bond i sitt kanske absoluta esse: i filmen finns två omtalade repliker som fick salongerna att fyllas av förvåning och gapskratt: den första inträffar när Bond dansar med Fiona Volpe och hon av misstag blir skjuten utav en av sina egna, en lönnmördare utsänd av Largo, filmens stora skurk. Medan Bond efter dansen lite dråpligt sätter den livlösa Volpe intill några turister utbrister han, med viss skamsen ton, “Do you mind if my friend sits this one out? She’s just dead”.
Den andra kommer när Bond, i sällskap av Domino, överrumplar Vargas och skjuter honom med en harpun, och därpå konstaterar, “I think he got the point”.
60-talets Bondfilmsmakare
Terence Young, som regisserade de två första Bondfilmerna samt Bond nr. 4, Thunderball, föredrog att skapa en spionthrilleratmosfär med romantiserade karaktärer; Guy Hamilton som regisserade Goldfinger (Bond nr. 3) skulle å sin sida introducera en mer serietidningsartad stil, som inte var lika återhållsam som Youngs, utan mer en lek med stereotyper, vilket han även fortsatte med när han återvände till serien i början på 70-talet. När Young så återvände till regissörstolen för Thunderball återanvändes konceptet från den förra filmen, Goldinger, som blivit en stor succé – och man får därför anta att Young fick göra en kompromiss gällande sitt eget sätt att berätta en Bond-historia, med producenternas vilja att fortsätta med det nya succékonceptet.
Jämför man Thunderball med Goldfinger så kan man se likheterna i vissa inslag samt i karikatyrerna, inte minst på skurksidan (Largos pirat med ögonlapp måste vara en av seriens mest tydliga). Men på helheten är Thunderball närmare Youngs tidigare filmer i sin stil och man kan säga att filmen är en korsning mellan anspråkslösheten i Dr. No och excesserna i Goldfinger; allt från en så enkel scen som då Bond smyger runt och spionerar på ett rekreationscenter, Shrublands – ett typexempel på hur Young ville skapa spänning i en Bondfilm -, till en bombastisk undervattensstrid mellan gott och ont i filmens slutskede.
I den femte Bondfilmen, You Only Live Twice, fick serien sin tredje regissör, Lewis Gilbert, som även han likt Hamilton skulle återkomman under 70-talet. Gilbert införde det episka i Bondfilmerna. Hamiltons Goldfinger hade visserligen haft flera fantastiska inslag men ändå behållit den lite mindre och tätare atmosfären, precis som Youngs filmer. Gilberts lättsammare och mer överdådiga stil försummade kanske karaktärerna; på 70-talet skulle hans insatser föra Bond till ännu högre höjder – ja faktiskt ända ut i rymden.
Avslutningsvis valdes Peter Hunt som regissör för On Her Majesty’s Secret Service. Hunt hade ingen tidigare erfarenhet i yrket (han hade haft hand om klippningen i tidigare Bondfilmer), men fortsatte den påbörjade trilogin om Blofeld. Detta var Hunts enda Bondfilm som regissör men icke desto mindre skulle han lämna ett ihågkommet avtryck. Mycket hjälp hade han av att manuset i hög grad baserats på Flemings bok med samma titel, och Hunt var mycket finkänslig i hanteringen av de djupare scenerna mellan Bond och Tracy. Bond hade dittills aldrig varit så seriös – han går till och med och gifter sig! Till denna episka fas av serien tillförde Hunt mer elegans och pedanteri. Filmen utmärks av klippningen och actionregin och det var i synnerhet där som Hunt lämnade sin prägel.
70-talet
På 70-talet fördes Bond i en ny riktning. Han blev ytterligare lite självironisk och anspråksfull, längre från Flemings original, och mer imiterande; för första gången började man mer tydligt att ta efter andra trender i filmvärlden, vilket märks redan i Moores två första Bondfilmer – som karateinslagen i The Man With The Golden Gun (1974). Men mest uppenbart blev det 1979 i Moonraker, som tillkom enbart på grund av den nya sci-fi-vågen Star Wars drog i gång med buller och bång 1977.
Även om Diamonds Are Forever med Connery var stilbildande för detta karikatyrmässiga Bond-decennium så är det ingen tvekan om att Roger Moore gjorde själva karaktären Bond mer lättsam. Det fanns visserligen några få ögonblick då man ville ge karaktären lite djup under 70-talet, som då Bonds döda fru Tracy nämns i The Spy Who Loved Me (1977), men då filmerna under denna epok i övrigt inte utger sig för att vara annat än serietidningsäventyr, och Bond inte avtecknas som mänsklig, blir detta endast ansatser.
Med den framgångsrika The Spy Who Loved Me fann man ett lite nytt koncept i mallen där bland annat inledningsscenen skulle bli av allt större vikt, samt så skulle alla Bondfilmer åren 1977-87 inkludera karaktärerna general Gogol och försvarsministern Frederick Gray, ofta tillsammans med “M“, “Q“ och Bond i en kontorsscen i filmen.
Om Bond varit i sin första trotsålder under mitten av 60-talet så äntrade han tonårstiden under 70-talet. Moonraker från 1979 är troligen den mest komiska Bondfilmen genom tiderna och Bond nästan en parodi på sig själv. Vid denna tidpunkt fanns inte längre något påtagligt igenkännbart med Flemings original, och detta var också en del av orsaken till att producenten Albert R Broccoli bestämde sig för att, både bokstavligen och bildigt talat, göra agenten mera jordnära i nästa äventyr.
Under 70-talet innehöll Diamonds Are Forever och The Spy Who Loved Me de mest klassiska och minnesvärda replikerna. Moore skulle få leverera one-liners som “Play it again Sam” (efter att ha kastat en fiende ned över en flygel under en pågående föreställning), men hans Bond skulle bli mest ihågkommen för alla vitsiga och ironiska konstateranden, ibland rena ordlekar som “Stinging in the rain” (For Your Eyes Only) eller “Deadly Diary (Moonraker). För somliga fans och kritiker skulle dock lustigheterna bli för många. Samtidigt vann det nya konceptet över en stor skara nya fans. Men skulle den mer seriösa riktningen man tog med 1981:års Bondfilm vara bestående?
70-talets Bondfilmsmakare
Efter OHMSS (1969) plockade man in Guy Hamilton igen och återupplivade Goldfinger-mallen. I Diamonds Are Forever lämnade man det mer mogna intrycket Hunt gjort med On Her Majesty's Secret Service och istället blev den nya filmen den mest lättsamma dittills i serien. Connery, som även han gjorde comeback, förstärkte detta genom att ha större distans till rollen än tidigare och man får känslan av att man vill skoja med 60-talets 007. Hamilton kom även att regissera Moores två första Bondfilmer som följde “Diamonds”, och kunde där fortsätta med sin otvungna och beprövade stil. Humorn stegrades och i hans Bondfilmer kom i synnerhet Amerika att bli skådeplatsen för vilda fordonsjakter och komiska karaktärer, som sheriffen J.W. Pepper i Live And Let Die och The Man With The Golden Gun.
I slutet av decenniet var det Gilberts tur att återvända efter 10 års frånvaro och hans The Spy Who Loved Me (1977) blev en betydande succé som blev en räddning för serien efter den osäkerhet som rått under 70-talet, med byten av huvudrollsinnehavare inte mindre än tre gånger, bråk mellan producenterna, e.t.c. Gilbert gjorde mer eller mindre en uppdatering av intrigen i You Only Live Twice och hans säkra stil, de storslagna miljöerna och de innovativa, tekniska finesserna gjorde stort intryck på publiken.
I Moonraker, från 1979, blev det inte, som man kan misstänka av titeln, en tur-och-retur-färd från jorden till månen för Bond, men däremot en retur av storyn från Gilberts tidigare Bondfilmer. Formeln är snarlik den i The Spy Who Loved Me och det finns till och med enstaka scener som är direkta parafraser på tidigare (som Q:s repliker “Have that ready for Achmeds tea party” och “Have that ready for army day” från dessa respektive filmer). Gilberts Bondfilmer var de mest storslagna och fantastiska i serien, men liksom Hamilton tenderande han att ibland bli lite upprepande.
80-talet
På 70-talet hade Bond varit rena verklighetsflykter men intrigerna i 80-talets Bondfilmer inspirerades mer av sin samtid, i den verkliga världen, och inte så sällan fick politik en plats i handlingen. Att gränsen för denna nya riktning gick just vid decennieskiftet är inte en slump: det som möjliggjorde det hela var dels att John Glen tog över som regissör, och dels i kritiken mot Moonraker. Man inriktade sig på action och stunts, och Bond fick syssla mer med spionage än att vara en lustigkurre.
I For Your Eyes Only blev James Bond således mer mänsklig och för första gången sedan OHMSS 12 år tidigare blev Bond en del av ett lite mer seriöst drama. Borta var spektaklet Bond som antingen kunde skoja eller charma sig ur varje farlig situation – inte ens Q:s prylar fanns att tillgå om det knipte. Bond fick förlita sig mer på sin intelligens snarare än sin tur. For Your Eyes Only var ett av de större experimenten sedan 60-talet och i den får Roger Moore vara tuffare än vanligt, och liksom hans kommande 80-tals Bondfilmer så skulle han få hantera flera seriösa avsnitt.
Samtidigt gjorde Moores fortsatta medverkan att man delvis återgick litet till 70-talets överdrifter i hans två sista filmer (Tarzan-vrål i Octopussy ex.).
Men vid sidan av detta blev också Bond mer målmedveten och fokuserad på uppdraget; i Octopussy förekommer flera ovanligt nervpirrande sekvenser och Moores Bond är kanske hårdare än någonsin när han dödar agent 009:s mördare med en kastkniv. Vidare är scenerna när Bond skjuter vakterna i jakt på bomben ovanligt grafiska, och här var det en tydlig markering från regissörens sida i vilken riktning man önskade gå; under Moores sista Bondfilmer fanns en viss osäkerhet kring denna riktning och det blev något av en dragkamp mellan regissören Glens önskan om mer saklighet och action, och Moore som föredrog att skoja med rollen.
När Timothy Dalton gjorde entré som 007 avbildade man agenten på ett mer sammansatt men också mindre romantiserat sätt än tidigare. Samtidigt behöll man en del av karikatyrerna från tidigare filmer. Dalton gjorde Bond-karaktären mer psykologiskt komplex och mänsklig, och ville fånga de sidor av agenten Fleming beskrev i böckerna.
The Living Daylights behöll en del av förlöjligandet men karaktärerna blev ändå mer mänskliga. Filmen bjöd på för serien helt nya insiktsfulla ögonblick; story och karaktärer behandlades på ett mer modernt sätt. Filmen är på det hela taget den kanske mest realistiska i serien.
Licence to Kill blev det största steget sedan Dr. No, som inte bara fortsatte trenden från For Your Eyes Only utan gick ännu längre. Bond hade aldrig tidigare hamnat i en liknande situation som den i Licence to Kill, då hans bästa vän, Felix Leiter, och dennes nyblivna fru utsätts för ett attentat. När myndigheterna ignorerar fallet beslutar sig Bond för att ta saken i egna händer och säger till och med upp sig från säkerhetstjänsten. Man hade tidigare i serien visat att Bond kan bli frustrerad och gå sin egen väg om det behövs, men inte i så hög grad som i denna film. Bond hade tidigare haft åtminstone ett minst lika starkt motiv, som då hans egen fru mördades i slutet av OHMSS, men det uppslaget tog det inte tillvaro på i efterhand. I Licence to Kill refereras det till Bonds tidigare äktenskap, av Felix Leiter när han tar farväl av Bond, vilket understryker det faktum att mordet på Leiters fru påminner Bond om sin egen tidigare förlust. Detta tjänar som motiv för Bond.
Formatet var mindre, tätare och realistiskt. Detta gjorde filmen till den kanske mest seriösa dittills i serien liksom den minst romantiserade. Licence to Kill bröt traditionen i flera stora avseenden även om vissa element fanns kvar, främst vad gäller action, stunts och komiska karaktärer. Riktningen gjorde att en del av publiken inte kunde ta till sig det på flera punkter nya upplägget. Samtidigt var det flera fans, i synnerhet av böckernas Bond, som välkomnade denna i flera hänseenden trogna tolkning av Flemings skapelse.
Under 60-talet var det Terence Young och Sean Connery som etablerade Bond på film, på 70-talet slog Roger Moore och Lewis Gilbert an rätt ton i The Spy Who Loved Me och fann ett nytt framgångsrikt koncept för många år fram, och på 80-talet hade John Glen och sedermera Timothy Dalton en stor roll i att utforma filmerna och utforska karaktären Bond. Mycket av det som hände under 80-talet ligger till grund för dagens Bond. Det är inte för inte som många vill kalla The Living Daylights för den första moderna Bondfilmen, och det var under 80-talet i synnerhet kvinnorollerna förändrades.
80-talet bjöd på en ganska blandad kompott av humor och allvar, och det fanns ljusa och mörka stunder i både Moores och Daltons Bondfilmer. Det är kanske inte lika lätt att minnas lika effektiva one-liners från detta decennium som det var från 60- och 70-talen, men några pärlor finns ändå, främst sticker The Living Daylights ut: “Why didn’t you learn the violin”, “I have a few options extra installed”.
90-talet fram till idag
Producenterna har själva uttryckt att de fortsatte med den mer sårbare Bond i Brosnans filmer, men Brosnan uppmuntrade också till att återinföra den traditionelle 007 från förr. Den mer sårbare Bond fanns ändå i bakgrunden och kunde skymtas i enstaka scener (som Bonds supande på hotellrummet i Tomorrow Never Dies).
Man kan också notera att thrillerinslagen blivit fler i serien från och med Licence to Kill, och i Goldeneye till exempel finns flera ovanligt nervpirrande scener, som Onatops och Oroumovs attentat mot satellitstationen i Servernaja.
Vad finns att säga om Brosnans humor och stil? Den var ändå annorlunda än t.ex. Moores, även om vitsarna fanns där i nygammal form. Bara en sådan liten detalj som när Bond, efter att ha löpt amok med en pansarvagn i Goldeneye, rättar till slipsen, gav en tydlig igenkännbarhet. Bond kändes mer modern, inte bara för att Kalla Kriget lämnat sin del av spelplanen i Bondfilmerna, utan även på det sätt Brosnan framhävde agentens fräcka attityd, vilket uppskattades av många ur publiken.
Brosnan spelstil var tydligt präglad av tv:s traditionella situationskomik (som han säkert plockat upp från sina Remington Steele-dagar), och när tillfällena kom kunde han bli farsartad i sitt spel.
Under Brosnans tid som 007 arbetade man mer på storyn och sökte ge djup även till de antagonistiska karaktärerna; Alec “006” Trevelyan i Goldeneye tros i början av filmen ha avlidit under ett uppdrag tillsammans med Bond nio år tidigare, men återuppstår halvvägs in i filmen och skildras som en plågad figur, en spegelbild av Bond.
Vi får även en inblick i mediamogulen Elliot Carvers privata och hans fru Paris (Teri Hatcher), som känner sig ensam i förhållandet. Vi får plötsligt veta att hon och Bond har ett förflutet ihop och genast uppstår något av ett triangeldrama. Det är inte första gången i en Bondfilm som Bond förför skurkens älskarinna, men allt skildras lite mer fördjupat i Tomorrow Never Dies. (Detta relativt sett, Bondfilmerna är fortfarande inte inspirerade av Shakespeare eller Zola)
I The World is Not Enough undersöker man den ovanligt komplicerade och dubbla karaktären Elektra, samtidigt som hon får röra upp Bonds mer sårbara natur. Detta görs på flera plan, dels skadar sig Bond fysiskt i början av filmen, och dels blir han manipulerad av oljearvtagerskan. Terroristen Renard ses i en osedvanlig scen vädra sin ångest och ge uttryck för sin livsfilosofi inför Elektra, och även Bond får en inblick i detta när Renard vid ett tillfälle säger till honom “There is no point in livning if you can’t feel alive”.
Vid sidan av detta nya stilgrepp i serien, skulle många fans ändå sakna uppfinningsrikedomen och de äldre Bondfilmernas elegans.
Tomorrow Never Dies (1997) bjuder på några one-liners som ekar tillbaka till de äldre Bondfilmerna.
Men i TWINE satte man mer fokus på karaktärerna och Bond kändes mer sammansatt än på länge. Man fortsatte delvis med detta i Die Another Day men där tog effekter och action tillslut överhanden. Fyra år senare i Casino Royale lät man åter igen karaktärerna framträda tydligare. Det har dock blivit en svindlande balansgång med den nu ökande actionbetoningen i filmerna.
90- och 2000-talens Bondfilmsmakare
Numera byter man regissörer ofta och hittills är det bara Martin Campbell som medverkat två gånger (Goldeneye och Casino Royale). Regissörsbytena minskar säkerligen en del av kontinuiteten soem de äldre filmerna präglades så starkt av, när man betänker berättargreppet.
Sedan TWINE har manusförfattarna Neil Purvis och Robert Wade experimenterat med karaktärerna och konceptet inför varje ny film. Vissa röda trådar finns ändå, till exempel har “M” blivit en mer aktiv part i dramat och inte så sällan så hamnar hon i konflikt med Bond och skurken. I TWINE är hon en gammal vän till Elektras far och fängslas senare av Elektra, och i både Die Another Day och Quantum of Solace hamnar hon i skottdraman (även om scenen i DAD visade sig vara en del av en artificiell värld 007 sattes på prov i).
Bond själv har fått vara mer upprorisk under denna period och går ofta emot de order han får; i Casino Royale bryter han sig till och med in i sin chefs hem. Precis som under 80-talet så har man under Brosnans och Craigs tid i rollen sneglat på världsläget för att hämta inspiration till storyn.
