James Bond-musiken
Det började med en sista minuten-lösning och idag är det en av de mest spelade låtarna i världen, ”The James Bond Theme”. Detta enkla men samtidigt så fantastiska tema har genomgått många förändringar under årens gång.
John Barrys säregna swingstil blandat med en spännande och enkel basgång fick hela världen att börja nynna på samma toner. För även om Monty Norman står som upphovsman till temat, så kan ju vem som helst lista ut hur det egentligen gick till när de båda herrarna gick in i studion 1962. Dock låter vi den diskussionen fortsätta utanför denna text, och ägnar oss istället åt att se tillbaka på vilka som lyckats förvalta John Barrys grundidé bäst.
Efter att ha satt tonen i sin första Bondfilm som huvudkompositör, ”From Russia With Love”, skapade Barry det idag berömda ”Bondsoundet”. Det byggde på ytterligare för varje film, och nåddes sin absoluta höjdpunkt i George Lazenbys enda Bondäventyr, ”On Her Majesty’s Secret Service”. Där fanns både Bond-temat i sin bästa form, men också filmens eget actiontema till lika ledmotiv. Detta kryddat med ett underbart kärlekstema gör OHMSS till de bästa soundtracket av John Barry.
70-talet: Funk och Discofeber
Efter 7 framgångsrika Bondfilmer lämnade den obestridde ”kungen” av Bondmusiken över taktpinnen till George Martin inför Roger Moores debut som agent 007, ”Live And Let Die”. Den framgångsrike Martin, som var mest känd som den femte Beatles-medlemmen, tog sig an Bondmusiken på ett mer tidsbundet sätt än Barry.
Det blev mer 70-talsfunk och gungande gitarrer än det tidigare så ofta använda stråkarna och blåsinstrumenten. Detta resulterade också i en rätt trist och platt musikmatta över hela filmen. Det klassiska Bond-temat kom aldrig till sin rätt, och Martins eget actiontema kändes outvecklat. Detta skulle dock visa sig bli ett återkommande problem hos ”gästspelande kompositörer” i Bondserien.
Efter den något misslyckade Martin-sejouren återvände Barry till Bondserien, men hans musik till ”The Man With The Golden Gun” var ett av de svagare soundtracken från Barrys sida. Det blev också tronskifte igen inför den tredje Moore-filmen.
In på scenen klev Marvin Hamlisch och med honom 70-tals-syntharna. Precis som med George Martin, så var det största problemet med Hamlisch-musik, det tidsbundna soundet. Stråkarna och många andra huvudingredienser av ”Bondsoundet” fick vika på foten för discosynthar. Det kan så vara att stora delar av publiken satt och vickade på fötterna i takt med Hamlisch disco-rytmer när det begav sig, men idag känns musiken väldigt tidsbunden och opassande. Dock så fanns det små ljusglimtar, förutom discobelysningen hos Hamlisch. Stycket ”The Tanker” är på god väg mot Barrys upplägg, men som helhet är det 70-tal för hela slanten som man lagt på minnet när man ska beskriva Hamlisch musik.
Bondtemat, som fått sig en rejäl törn av alla syntheffekter, är ingen fröjd för örat när man vet hur bra det kan låta. Nej, det var filmen som höll hög Bondklass när man gjorde bokslut över ”The Spy Who Loved Me”. Musiken var en tråkig och trist avvikelse från den annars underbara Moore-filmen.
Barry gjorde sedan ett utmärkt mellanspel i ”Moonraker” där han kom upp i sin vanliga standard efter snedsteget med ”TMWTGG”. Efter äventyret på månen följde dock ännu ett Barry-avbrott och den femte kompositören klev in på Bondarenan. Det skulle dock visa sig bli samma problem även denna gång när Barry inte kunde ta sig an uppdraget som kompositör.
80-talet: Gitarren och synthar
Efter succén med Rocky hade nog många höga förhoppningar på den nya Bondkompositören Bill Conti inför Bondfilm nr 12, ”For Your Eyes Only”. Det började också lovande med ett utmärkt spår som ackompanjerade Gunbarrel-sekvensen. Men sakta men säkert så började 80-tals-gitarrerna och syntharna härja fritt under actionsekvenserna. Något som man tyvärr blivit van vid efter tidigare försök att fylla luckan efter Barry.
Många tycker att Conti är den bästa som komponerat musik till Bondfilmerna, efter John Barry, men jag har svårt att hålla med. Musiken är alldeles för ojämn för att lyfta honom så mycket högre över de andra som försökt med samma uppgift. Under resten av 80-talet kunde John Barry äntligen återkomma under en längre period filmen. Han tonsatte 3 Bondfilmer varav ”The Living Daylights” var den starkaste. Det var också den sista Bondproduktionen Barry skulle medverka i.
Den sista filmen på 80-talet var ”Licence To Kill” och Michael Kamen stod för musiken. Men varken hans musik eller filmens kvalité kommer att gå till historien som någon av de bättre i Bondserien. Som vanligt när Kamen gör musik blir det mycket slagverk och få teman. Frågan var nog om det fanns något annat tema i filmen huvudtaget förutom det klassiska Bondtemat. Kamen lyckas dock inte skapa någon vidare bra stämning trots Bondtemats närvaro. Det blir mest buller i takt med explosioner när Kamen stormar fram över action sekvenserna. Detta blir väldigt tydligt när man jämför med Barry som lät musiken diktera stämningen, istället för att stämningen dikterade musiken.
90-talet: Electro och Techno
Trots Bondseriens 6 år långa avbrott lyckades man inte hitta tillbaka till John Barrys ”Bondsound”. Man tog istället ytterligare ett steg bort in i det fördömda och mörka. Producenterna lyckades gräva fram en fransman som gillade att leka med synthar (Eric Serra). Att han sedan ignorerade Barrys framgångsrika koncept helt, var inget som de ansvariga tänkte så värst mycket på.
Luc Besson kanske uppskattar Eric Serras ”plink-plonk-synthar” och ”elektroniska andningar” men jag som Bondfan och Barry-entusiast kände mig mycket illa berörd av den nya musik som producenterna valt att ha med. Det lät näst intill tortyrliknande illa vid vissa tillfällen.
Som tur var fanns det tydligen en smärtgräns även hos producenterna. Under scenen då Bond jagar ryssar genom St Petersburg har man bytt ut Serras hemska synthversion av Bondtemat och ersatt den med en orkestral version. Nu är det svårt att se på detta ”sound” i samma perspektiv som den tidigare kritiserade tidsbundna musiken. Men man kan lätt säga att även denna typ av musik börja kännas lite ”90-tal”. Det är halvkassa köreffekter och enformiga ”drumbeats”.
När man dock trodde att Bondmusiken var helt utdöd kom så en räddare i nöden. Inför den 18:e filmen i serien anslöt sig David Arnold till Bondfamiljen som ny kompositör. Hans musik till Tomorrow Never Dies är enligt mig det starkaste soundtracket sedan Barrys ”The Living Daylights”. Det säger ju dock inte så mycket när man ser tillbaka på hans föregångare i form av Kamen och Serra. Men faktum är att Arnold förde tillbaka Barrys originalupplägg. Här fanns stråkarna och blåsinstrument för full orkester. Det fanns också en röd tråd genom hela filmen i ett återkommande tema. Detta tema som också låg till grund för Arnolds egna bidrag som tänkbar titelmelodi. Han fick dock se sitt bidrag hamna i slutet av filmen till förmån för Sheryl Crows väsande och jamiga ledmotiv. Arnold fick också till ett bra actiontema som kunde minska belastningen på det annars så överanvända ”Bondtemat”.
Men när Arnold väl använde ”The James Bond Theme” så gjorde han det med bravur. Många scener lyftes rejält tack vare hans tålamod att inte släppa iväg temat för fort eller för ofta.
Dock så varar inget bra för evigt. Så var även fallet med David Arnold. Hans vilja att försöka piffa upp actionscenerna med olika ”drumbeats” och technorytmer blev inte särskilt lyckat. Detta var inte lika påtagligt i TND, men det skulle komma att blomma ut några steg för långt i den efterföljande ”The World Is Not Enough”. Där saknade Arnold den fina balans han haft mellan technorytmerna och Barry-soundet.
Till pluskontot för TWINE hör hans egna titelmelodi och resten av filmens teman. Precis som John Barry fick göra för första gången i Goldfinger, kunde nu också Arnold bygga sin musik kring hans eget ledmotiv. Något som visade sig fungera helt okej när man gjorde bokslut för filmen.
2000-talet: Samples och mer techno…
David Arnold sitter trots allt, säkert i kompositörsstolen. I nuläget finns det nog ingen bättre att tillhandagå för att tonsätta en Bondfilm. Arnold har hållit sig inom sitt område av techno och Barry-sound utan att tappa tråden i några märkliga utsvängningar. Något som nog kommer att hålla honom kvar inom Bondserien för en lång tid framöver.
När det gäller hans insats i ”Die Another Day” så fortsatte han att förvalta John Barrys grundidéer. Dock så hade Arnolds vissa problem när han gick över alltför mycket till ”techno-land”. Då blev musiken rätt platt och livlös. Precis som för de andra kompositörerna så måste Arnold akta sig för att köra fast i det moderna och tidsbundna.
Man kan dock inte säga att musiken är sämre än hans föregående film, TWINE. Det finns ett actiontema, och ett kärlekstema som flirtar med Barrys musik till ”You Only Live Twice”. Det lyfter dock aldrig upp till de höjder han nådde med TND. Man saknar den riktigt pampiga och coola musiken. De förekommer några tappra försök men inget som räcker i längden.
Blickar man framåt mot nästa Bondfilm så kan vi nog förvänta oss ytterligare en vända med David Arnold vid rodret. Förhoppningvis så går han tillbaka till det mer orkestrala och mindre technobaserade musiken.
