The James Bond Theme
Del 1
The James Bond Theme är ett av världens mest kända filmteman, och en av de mest igenkända melodierna över huvud taget. Alla känner igen det. Det tycks som om detta tema alltid har funnits där för att karakterisera agent 007, ända sedan den allra första filmen.
The James Bond Theme har en högst intressant tillkomsthistoria.
I alla förteckningar och på alla Bond-soundtrack kan man läsa “The James Bond Theme composed by Monty Norman”. I själva verket tyder allt på att det var John Barry som komponerade det mesta av berömda temat, utan att få någon officiell “credit” för detta!
Advokaten: “Did Monty Norman compose The James Bond Theme?”
John Barry: “Absolutely not!”
(citat från rättegången Monty Norman mot Sunday Times, mars 2001)
Det mest troliga händelseförloppet
Bondtemat komponerades för mer än 45 år sedan, och precis som för andra saker som hörde till den första Bondfilmen Dr. No var det till stor del slumpen som gjorde att det blev som det blev. Ingen av alla de som var med om att göra Dr. No kunde ana att de höll på att skapa grundförutsättningarna för världens mest framgångsrika filmserie.
Hur det gick till när The James Bond Theme skapades finns det litet olika uppfattningar om, men trots allt går det att urskilja ett troligt händelseförlopp. Med största sannolikhet gick det till på det här sättet:
1962 var det på modet med calypsomusik. Därför gick uppdraget att skriva musik till filmen till Monty Norman, som hade jazzbakgrund och som skrivit liknande musik tidigare. Han var mest känd som kompositör av sånger och musikaler, inte filmmusik. Han hade under 50-talet gjort sig ett namn i brittisk press som “den sjungande barberaren”. Norman hade nyligen haft succé med sin musikal Irma LaDouce, och hade tidigare i olika sammanhang arbetat tillsammans med producenten Harry Saltzman.
Norman reste med filmteamet till Jamaica för att hämta inspiration och snappa upp lite lokala rytmer. Dr. No var en lågbudgetfilm. Till sådana filmer brukar man inte prioritera musiken högst, och det gjorde man inte heller i detta fall.
Normans kontrakt föreskrev att han senast 1 juni 1962 skulle ha komponerat musik till den kommande filmen. Datumet var satt med tanke på att man ville boka in tid för en orkester, som under bara ett par dagar skulle spela in musiken till filmen. Att hyra en orkester var dyrt, så musiken måste förstås vara färdigkomponerad i tid.
På den här tiden beställde man först musik av kompositören, och det övriga filmteamet fick sedan inte höra den förrän det var dags för inspelning med orkester.
När klipparen Peter Hunt och regissören Terence Young hörde Normans Jamaica-musik under den första repetitionen med orkester blev de besvikna. Hunt berättar: “Han kom med ändlösa mängder av den här jamaicanska steel-drum-musiken. En del av den hamnade som bakgrundsmusik i filmen. Det var inte alls den typen av musik som vi hade förväntat oss”. Terence Young lär ha kallat Normans musik för “mining disaster music”. “Det fungerade helt enkelt inte” sade Hunt i en intervju långt senare.
Man fick artigt förklara för Monty Norman att de var tvungna att tänka om, och arrangerade ett krismöte med producenterna samma eftermiddag.
I Normans uppdrag ingick att skriva ett huvudtema, ett ledmotiv som man skulle kunna använda även i kommande filmer i serien. Detta tema var viktigt, insåg alla. Ingen var nöjd med Normans förslag till tema: inte producenterna Harry Saltzman och Albert R Broccoli, inte regissören Terence Young, och inte klipparen Peter Hunt. (Detta tema var det som på Dr. No-soundtracket kallas “Dr. No’s Fantasy” och det ligger som spår 17 på CD:n). Norman föreslog då att calypsosången “Underneath the Mango Tree“, som han hade komponerat på Jamaica, kunde vara tema för hela serien, vilket även det nobbades.
I Normans kontrakt fanns det en klausul som föreskrev att om han inte lyckades hålla deadline-datumet på 1 juni, så kunde producenterna kalla in en annan kompositör. Och det var läge för det nu. Terence Young tänkte i stora banor och föreslog klassiska kompositörer som sir William Walton och sir Arthur Bliss, men alla visste att man inte hade råd med något så stort namn. Och bråttom var det: orkestern var bokad och musiken till filmen skulle spelas in inom kort. Vem skulle kunna rädda situationen?
Enligt Peter Hunt var det hans assistent som sade att han just jobbat med en tv-show där The John Barry Seven medverkade. Hunt undrade om assistenten trodde att Barry kunde tänka sig att göra musik till deras film. Det trodde assistenten: han var bra, duktig och ung. Så Hunt förmedlade detta tips till producenterna. Oberoende av detta hade Saltzman ringt upp Noel Rogers, chef för filmbolaget United Artists musikavdelning och berättat hur läget var. Rogers tog i sin tur kontakt med Teddy Holmes, som var chef för musikförlaget Chappell. Holmes ombads föreslå någon som kunde arrangera om instrumental musik som måste bli fartfull, modern och “hipp”.
Chappell-chefen kom fram till att det fanns två framstående instrumental-rockgrupper i England just då. Den ena var The Shadows, och den andra var The John Barry Seven. I The Shadows fanns det ingen som kunde arrangera, medan John Barry var känd för sin talang på just detta område. Han var 29 år, hade haft flera singelsuccéer med sin jazzorienterade rockgrupp The John Barry Seven, samt nyligen gjort musik till två andra filmer, “Beat Girl“ och “Never Let Go“.
Monty Norman hade nu letat bland sina gamla kompositioner. Han hade ett par år tidigare arbetat med en musikal, “The House of Mr Biswas“, som aldrig blivit klar. Musikalen var baserad på en roman av V S Naipaul. I musikalen fanns en skiss till en sång, “Bad Sign Good Sign“, som Norman nu tyckte kunde användas som tema till Dr. No. Men stycket behövde arrangeras om.
Del 2
På fredag kväll den 8 juni 1962 ringde Noel Rogers till John Barry för att fråga om han kunde tänka sig att arrangera om Normans tema. “Vi har ett tema, men det låter som en begravingsmarsch” sade Rogers.
Senast onsdag behövde man ha temat klart. Det var extremt brådskande.
Barry kallades till ett möte med producenterna på lördag morgon, den 9 juni. Barry kände till Ian Flemings Bondböcker, men hade inte läst någon av dem. Han hade naturligtvis inte heller sett en enda sekund av filmen Dr. No. Barrys dittills enda egentliga kontakt med figuren James Bond var från en tecknad serie i brittisk dagspress.
Barry fick se pianonoterna, eller snarare skisserna, till Normans melodi “Bad Sign Good Sign“. Han var mycket skeptisk och trodde inte att det skulle gå att göra något av den. Efter en del övertalning gick Barry till sist med på att åta sig jobbet. Men han ville få helt fria händer. Barry ville att temat skulle ha samma stil som de kompositioner han just då gjorde till The John Barry Seven: en mix av jazz och rock, och med en tydlig gitarrslinga. Barry berättar att Norman gav sitt medgivande till detta: “Go ahead, I’m not proud” lär Norman ha sagt (enligt Barry). Norman gjorde dock klart för Barry att han inte skulle få någon “credit” som kompositör. 250 pund skulle Barry dock få i gage för temat.
Barry var relativt ny i filmbranschen, ville gärna “få in en fot” där, och var alltså intresserad av den här typen av jobb. Han fick också veta att Broccoli & Saltzman hade option på flertalet Bondböcker, och att det (om Dr. No gick bra) med stor säkerhet skulle bli en hel filmserie om Bond. Om Barry lyckades rädda huvudtemat till den här filmen, lovade man honom att få göra musik till kommande filmer i serien. Det var också en del av betalningen som Barry fick för Bondtemat.
Under rättegången mot Sunday Times i mars 2001 tillfrågades Barry om han mindes Normans “Bad Sign Good Sign“. Barry svarade att den var “svår att glömma”. Manuskriptet saknade helt tempobeteckning, och var “förvirrande”, sade Barry. Han tog hem det för att jobba vidare med det, men fann att det i princip inte passade: “Nothing leapt off the page, the piece had no excitement”.
Barry ville att det färdiga temat skulle gå i samma stil som Henry Mancinis “Peter Gunn” och Nelson Riddles “Untouchables“. För att kunna åstadkomma ett bra tema på bara några dagar var han tvungen att låna lite från sina äldre kompositioner. En melodi som Barry särskilt använde sig av var singelbaksidan “Bee’s Knees” från 1959. De första takterna av Bondtemat kan man också känna igen i singeln “Black Stockings” från 1960. Likaså påminner vissa takter i Adam Faith-hiten “Poor Me” (arrangerad av Barry) från 1960 om Bondtemat.
Under bara ett par dagar jobbade Barry fram Bondtemat. Han hade fått uppdraget på lördagen den 9 juni, satt sedan under de kommande dagarna, komponerande och arrangerande, och på tisdagen den 12 juni kom gitarristen Vic Flick, mångårig medlem i The John Barry Seven, hem till Barry för att arbeta på gitarr-soundet. Elgitarrens tonart sattes i e-moll. Det är också han som spelar gitarr på originalversionen av The James Bond Theme.
Det lär ha varit Flick som föreslog Barry att sänka gitarr-riffet en oktav. Resultatet blev en dramatisk förbättring, och efter det fick Barry skriva om mitten- och slutpartiet, så att det bättre skulle passa in.
När allting var klart, skickades materialet till not-kopisten, som sedan skrev ut noter för varje individuell stämma.
Exakt hur mycket av Normans “Bad Sign Good Sign“ som verkligen kom med i det färdiga Bondtemat är det olika uppfattningar om.
Norman själv hävdar att precis hela Bondtemat är hans komposition till 100%, och att Barry inte tillförde något som helst eget komponerande, utan bara var arrangör.
Norman hävdar också att allting som hade med Bondtemat att göra var hans idé. Det var han som bestämde sig för att kontakta John Barry, det var han som bestämde att man skulle använda elgitarr, och så vidare (då frågar sig ju vän av ordning varför inte Norman gjorde fler sådana här kompositioner).
Enligt John Barry var det i själva verket ytterst litet av Normans melodi som kom med i Bondtemat. Det enda som gick att använda av “Bad Sign Good Sign” var ett par takter som Barry med en hel del kreativitet broderade ut och förvandlade till det berömda gitarr-riffet (takt 5-10). Att början av bebop-avsnittet (takt 25-26) från början skulle komma från “Bad Sign Good Sign” förnekas dock av Barry.
Bondtemats välkända riff utgår från Normans “Bad Sign Good Sign” men är inte samma i båda melodierna. Normans version var bara ett skelett som Barry helt förvandlade. Han lade till fler toner, ändrade tempot drastiskt, m m.
Komp-partiet, som inleder Bondtemat (takt 1-4), är ett komp som enligt Barry har använts många gånger och som först var med i Artie Shaw’s “Nightmare“. Normans originalmelodi hade ett komp men Barry bytte ut det mot detta, som han i liknande varianter tidigare använt i “Poor Me” och “Bee’s Knees“.
Något som försvårar hela denna diskussion är att det är så få personer som har hört originalversionen av “Bad Sign Good Sign” – som i den version Barry fick endast var en skiss! “Bad Sign Good Sign” spelades aldrig in på någon skiva, vare sig före eller efter 1962. Melodin har heller aldrig registrerats hos något musikförlag.
De som har hört melodin är dock alla eniga om att det färdiga resultatet, The James Bond Theme, inte alls påminner om den melodi som Norman hade lämnat in.
(Uppdaterat i augusti 2005: Monty Norman ger till sist ut melodin “Bad Sign Good Sign” på skiva. CD:n “Completing the Circle” utges i oktober 2005).
Vad John Barry gjorde var att uppfinna ett helt eget, unikt sound, som senare skulle komma att utvecklas till “Bond-soundet”. The James Bond Theme är en helt nyskapande mix av modern rock med en rejäl jazz-blåssektion. Gitarrsoundet med sitt typiska “twang” var också The John Barry Seven:s sound.
Del 3
Av Dr. No-soundtracket kan man dra vissa slutsatser. Skivan börjar med det välkända och klassiska The James Bond Theme, men inget annat på skivan påminner det minsta om detta spår.
Ett annat “James Bond Theme” ligger som spår 17 på cd:n, och det är en version av “Dr. No’s Fantasy” – den som ratades av producenterna. Tre andra versioner av “Dr. No’s Fantasy” finns dessutom med på soundtracket, liksom flera versioner av “Jump Up” och “Under The Mango Tree“.
Under rättegången mot Sunday Times i mars 2001 hävdade Monty Norman, när han konfronterades med detta faktum, att han inte hade något att göra med titlarna på skivan, samt att “United Artists blandade ihop allting” och använde väldigt lite av hans bakgrundsmusik på Dr. No-soundtracket (det mesta talar för att United Artists helt enkelt försökt rädda ansiktet på Norman, som inte lyckats göra användbar musik till filmen).
Barry berättar för övrigt att han minsann fick lösa biljett för att se Dr. No och stå i kön som alla andra. Först på biografen kunde han se att klipparen Peter Hunt inte bara hade använt hans tema i förtexterna, utan med jämna mellanrum i hela filmen, eftersom Hunt var så förtjust i det. Mycket smickrande för John Barry, men det var ju inte det som hade överenskommits.
Barry klagade hos producenterna, som meddelade att det inte fanns mer pengar till honom, och att han inte kunde få någon ‘writing credit’. De lovade i stället att kontakta honom när det var dags för nästa Bondfilm, ett löfte de höll. Noel Rogers sade till Barry att producenterna Broccoli & Saltzman visste vem det var som hade skrivit Bondtemat.
Åren gick. Bondserien blev alltmer framgångsrik, och “The James Bond Theme” ett av världens mest kända filmteman. De första åren höll sig Barry i intervjuer till den officiella versionen, alltså att Norman hade komponerat temat, och att Barry hade arrangerat det. Men gradvis började sanningen tona fram i olika intervjuer. Barry brukade allt oftare säga: “Om Monty Norman skrev Bondtemat, varför fick han då inte göra musik till fler Bondfilmer?”.
På 70-talet hade Norman vid ett tillfälle skickat sin advokat till Barry för att meddela att han var mycket missnöjd med olika rykten i media som antydde att det inte var Norman som hade skrivit Bondtemat. Barry svarade att han gärna skulle be om ursäkt i en stor annons i musiktidskriften Billboard. På den vänstra sidan skulle han publicera Normans originalmanuskript som han en gång fått i sin hand, och på den högra sidan hans eget manuskript till The James Bond Theme. Och under alltihop skulle det stå “Jag ber om ursäkt. Jag skrev inte The James Bond Theme”. Han hörde aldrig av Normans advokat igen, säger Barry.
Bondtemats användning i filmerna
Det är ganska uppenbart att Barry inte ville använda Bondtemat i filmerna mer än nödvändigt, eftersom han inte fått credit för temat. Han skapade istället 007-temat i From Russia With Love, ett tema som skulle återkomma i flera senare filmer.
Det verkar som om Barry bara använde temat när det verkligen behövdes, till exempel när en ny Bond skulle introduceras, eller när man ville markera vem som var den “riktige” Bond (Octopussy vs. Never Say Never Again).
Vi har noterat att Bondtema-musiken till vinjetterna, den som inleder varje film, nästan aldrig finns med på soundtracken. Enligt vissa uppgifter är den direkta orsaken till detta att Barry inte ville skicka onödigt mycket royalty-inkomster till Monty Normans ficka.
Originalversionen av “The James Bond Theme” från 1962 har spelats i följande Bondfilmer: Dr. No, From Russia With Love, Thunderball (i eftertexterna), You Only Live Twice och sista gången i On Her Majesty’s Secret Service.
Man har vid flera tillfällen försökt återskapa ljudbilden från originalinspelningen av Bondtemat, men man har aldrig lyckats med detta. Enligt gitarristen Vic Flick var den så fantastiskt lyckade ljudbilden på originalinspelningen av The James Bond Theme en kombination av gitarren och förstärkaren som användes, akustiken i studion och placeringen av mikrofonerna. Många versioner har spelats in av Bondtemat, men originalversionen är och förblir den bästa.
Sammanfattning: Vem skrev Bondtemat?
Den officiella versionen har alltid varit att Monty Norman skrev temat och att John Barry arrangerade det. I alla sammanhang anges Norman som kompositör. Men det finns en del besvärande fakta, till exempel att det inte finns någonting i Normans musikaliska verk som påminner om The James Bond Theme. Däremot passar det perfekt in i John Barrys musikaliska utveckling. Dessutom är detaljerna välkända om hur Bondtemat kom till: hur producenterna var missnöjda med Normans musik och att Barry kopplades in, nästan i panik, för att rädda situationen.
Efter att ha läst det mesta som skrivits i den här frågan anser jag att det är helt uppenbart att John Barry bör betraktas som kompositör av The James Bond Theme, oavsett vad det står på skivetiketterna. Normans input begränsar sig till några få takter, vars originalharmonier kan ha behållits men vars noter omarbetats så kraftigt av Barry, att Normans procentuella del av kompositör-äran måste ses som väldigt liten – kanske maximalt 10%. Det minsta man kan begära vore att man i alla fall delade på temats “writing credit”, så att Norman och Barry angavs som gemensamma kompositörer. Men det kommer nog aldrig att hända: Norman fick en gång i tiden upphovsmannarättigheterna till all musik ur Dr. No, inklusive The James Bond Theme. Så är det bara.
Men det här är en känslig fråga, som författare till Bondböcker med mera på olika sätt brude försöka undvika. De ville inte riskera att bli stämda av Norman.
Den känsliga frågan om royalties
Detta är en inte helt oväsentlig fråga: om man komponerar ett sådant välkänt musikstycke som Bondtemat kan man leva gott på royalty-intäkterna från det. John Barry har sagt att enbart royalty-inkomsterna från soundtracket till Born Free (som Barry vann en Oscar för) räckte för att han sedan skulle kunna sluta jobba, om han ville (men det gjorde han ju inte som tur var). Så Monty Normans under snart 40 år insamlade royalty-pengar för Bondtemat uppgår till en ansenlig summa.
Under rättegången mot Sunday Times i mars 2001 bad juryn att Norman skulle redovisa dels hur stora hans intäkter från Bondtemat är, dels hur stor del av hans totala intäkter de utgör. Dessa uppgifter ville egentligen inte Norman lämna ut, men han blev av rätten tvungen att göra det.
Normans royalty-intäkter har stigit dramatiskt under de senaste åren. Detta är de inkomster från några av åren under 90-talet som Norman redovisade under rättegången:
1990 £ 22,000
1991 £ 32,000
1992 £ 29,000
1993 £ 20,000
1994 £ 23,000
1998 £ 112,000
1999 £ 213,000
(Dåvarande pundkurs, april 2001, var 14.40 svenska kronor).
Norman medgav att dessa inkomster står för en “ansenlig del” av hans intäkter, och att de senaste årens ökning beror på temats användning i nya produkter som Goldeneye-spelet, samt temats användning på olika musik-cd-utgåvor.
Barry hade vid ett flertal tillfällen förnekat att han var ute efter royalty-inkomsterna för Bondtemat, (eller “jaga Normans plånbok” som han uttryckte det), han sa istället att han ville att sanningen skulle komma fram till slut. Naturligtvis måste det varit frustrerande för Barry att veta att 100% av royalty-intäkterna för Bondtemat gick till en person som endast i mycket begränsad del var involverad i dess tillkomst.
Rättegången mot Sunday Times
Men rättegången mot Sunday Times då, hur var det med den? Där beslutade väl rätten att Monty Norman hade komponerat Bondtemat? Nej, det stämmer faktiskt inte. Det var vad den brittiska pressen förenklade det hela till, men rättegången handlade inte om det.
Monty Norman hade stämt Sunday Times för förtal: de hade i en artikel i oktober 1997 hade skrivit att Norman var en “gammal balladsångare” och en “obetydlig och okänd musiker” som mest ägnade sig åt att “leva på royalties”. De antydde också att Norman egentligen inte hade rätt till alla de royalties för Bondtemat som han dragit in under 40 år. Så det som Sunday Times hade varit tvungna att bevisa under rättegången var dels att Norman verkligen var en “obetydlig och okänd musiker”, och dels att det var ställt utom rimligt tvivel att Norman hade skrivit 0% och Barry hade skrivit 100% av Bondtemat. Nu lyckades de inte bevisa detta: även om man lyckades visa att Barry skrev delar av temat så hjälpte inte det deras sak i rätten. De förlorade och dömdes att betala Norman ett skadestånd på 30.000 pund, samt hans rättegångskostnader.
Norman utnyttjade förstås situationen till att för pressen glatt berätta att nu var det en gång för alla klart vem som skrev Bondtemat. Men så enkelt var det ju inte.
Normans egen version av hur Bondtemat kom till finns att läsa på hans officiella webbplats.
The James Bond Theme har blivit en del av vår tids populärkultur, precis som Bondfilmerna. Det är kanske världens mest kända filmtema, och det räcker att höra några takter för att de flesta ska känna igen det. Många unga gitarrister har suttit på sitt rum och plockat ut Bond-riffet på sin gitarr. Och nuförtiden ligger Bondtemat högt på mobiltoppen, alltså bland de melodislingor som är populärast att välja till ringsignal på mobiltelefoner.
Denna artikel baserar sig på information från flera källor, men främst dessa:
* Fiegel, Eddi: John Barry – a Sixties theme. London: Constable, 1998.
* Leonard, Geoff, Walker, Peter & Bramley, Gareth: John Barry – a life in music. Bristol: Sansom & Co, 1998.
*Greenhill, Peter: detaljerade rapporter från rättegången mot Sunday Times i mars 2001, postade i Yahoos John Barry discussion group.
Tillägg, augusti 2005
Efter 43 år har Monty Norman nu bestämt sig för att till sist spela in sin originalversion av “Bad Sign Good Sign” – den melodi som han använde som förlaga till den första versionen av Bondtemat. Melodin är hämtad ur den hittills outgivna musikalen The House of Mr. Biswas och finns med på CD:n Completing the Circle som utgavs i oktober 2005.
På den skivan ska finns också en egen orkestrering av Bondtemat.
(Källa: The Observer, 2005-08-07)
