soundtrack

Recension:

James Bond-musikens karakteristiska sound hade helt skapats av John Barry. Inför Live And Let Die visade de sig att Barry inte kunde åta sig kompositörsuppdraget, främst p g a att han var upptagen med musikalen Billy. Sedan var Barry fortfarande sur över producenten Harry Saltzmans kritik av titellåten till den förra filmen, Diamonds Are Forever, så det inverkade också en del.

Uppdraget att komponera musiken till Live And Let Die gick i stället till George Martin, mest känd som Beatles producent och ibland kallad "Beatles femte medlem". Det passade ju bra eftersom ex-Beatlen Paul McCartney gjorde titellåten med sitt band Wings. Låten skrev Paul tillsammans med sin fru Linda.

Live And Let Die var en film där producenterna försökte göra Bond mera "samtida". Det var Roger Moores första Bondfilm, och man undvek noga alla referenser till Sean Connery-filmerna. Bond själv bär till exempel inte smoking vid något enda tillfälle. En ny typ av musik kännetecknar också denna film.

McCartneys titellåt är den mest kända Bondlåten vid sidan av Goldfinger. Ändå har den aldrig varit någon av mina personliga favoriter bland Bondlåtarna, även om den naturligtvis är en bra rocklåt. Den saknar det där lilla extra som gör att man omedelbart kan känna igen en låt som "Bondlåt".

George Martins musik till Live And Let Die är lite "små-svängigt" och de flesta spåren har en likartad rytm. Martin har gjort ett action-tema som han använder påtagligt ofta genom hela filmen. På skivan hör vi det till exempel i spår 4, Whisper Who Dares, spår 9, Bond Drops In och spår 11, Trespassers Will Be Eaten.
Däremot lyser titelmelodin med sin frånvaro, vilket beror på att den komponerades av en annan upphovsman än Martin och kanske inte ens var färdig när Martin gjorde sin musik. Detta är synd eftersom Barrys Bondkoncept till stor del bygger på att titelmelodin ska vara ett av de huvudteman som återkommer i filmens soundtrack.

Förutom sitt actiontema använder Martin Bondtemat en hel del, oftast med gott resultat. Mest känt är Martins tolkning av Bondtemat i spår 14, James Bond Theme, som ackompanjerar Bonds bilfärd.
Ett av de bästa spåren på albumet är spår 9, Bond Drops In, där Martin skickligt bygger upp en dynamisk ljudbild där olika teman avlöser varandra.

I filmen kan man ibland ana att Martin inte är en lika rutinerad filmmusik-kompositör som Barry. Det finns tillfällen i filmen där man känner att det hade behövts bra musik för att kunna lyfta en viss scen mera. Långa delar av den välkända båtjakten är till exempel helt utan musik.

På albumet finns även dansanta stycken, inspirerade av lokala karibiska rytmer, främst spår 6, Baron Samedi's Dance of Death och spår 13, Sacrifice, som nästan låter som om det kom från Dr. No. Sedan är Martins San Monique-tema (spår 7) också rätt coolt.

Live And Let Die är ett av få Bond-soundtrack-album som även innehåller så kallad "source music" eller källmusik som spelas i filmen för att ge lokalfärg. Sådana stycken har ibland en annan upphovsman än soundtrack-kompositören.
På Live And Let Die-albumet är spår 2, Just a Closer Walk With Thee / New Second Line ett typiskt sådant stycke. I filmen framförs det av Olympia Brass Band. De två styckena är dels en "traditional", dels ett som komponerats av Milton Batiste. Det andra exemplet på Source music är spår 8, där vi först hör nattklubbsfunkiga Fillet of Soul, komponerad av Martin själv, sedan B J Arnaus tolkning av titellåten.

Albumet är ganska lättlyssnat men ändå saknar man den variation och orkestrala nyansrikedom som präglar John Barrys tonspråk. George Martins musik ångar på i princip i samma rytmiska tempo hela tiden och det blir lätt litet tjatigt.
Sedan är huvudproblemet med soundtracket att det just är "samtida". John Barrys Bondmusik är tidlös. Ingenstans i till exempel Diamonds Are Forever finns det något som indikerar att musiken är komponerad 1971, vilket ju faktiskt är en styrka i denna långa filmserie. I Live And Let Die är det däremot ganska lätt att känna igen det tidiga 70-talets tongångar (därmed inget ont sagt om musiken från denna tidsperiod), vilket gör att musiken idag känns litet föråldrad.

Ändå är detta ett av de bättre Bondsoundtrack som inte har komponerats av John Barry. George Martins musik är bättre än den som gjordes av Norman, Kamen och Serra, men inte lika bra som exempelvis Bill Conti och David Arnold.

Tillägg om EMI:s nyutgåva, 2003:

När EMI återutgav Bondsoundtracken i remastrade utgåvor passade man på att utöka vissa av titlarna. Live And Let Die var en av de titlar som fick extraspår med tidigare outgiven musik.
På den nya cd:n finns över 22 minuter "ny" musik. Bland de här bonusspåren hittar vi bland annat vinjettmusiken, Bonds ankomst till New York, musiken från Bonds avslutande möte med Mr. Big, en alternativ version av San Monique och en hel del annat spännande.

Det allra mest intressanta med EMI:s nyutgåva är att i stort sett samtliga instrumentala spår på den nya cd:n är något annorlunda jämfört med spåren på den ursprungliga CD:n. Det kan skilja på några sekunder hit eller dit. Det är som om man har använt sig av andra "tagningar" av studioinspelningarna. Man märker det kanske inte vid första lyssningen. Om du har båda versionerna av Live And Let Die-soundtracket, så jämför ett och samma spår på de olika skivorna.
James Bond Theme (spår 14) tillhör för övrigt de spår som i den nya versionen blivit längre - i just detta fall ca 15 sekunder...
Bond Meets Solitaire (spår 3) är också markant förlängt, liksom Sacrifice (spår 13).

Det är givetvis trevligt att detta soundtrack utgivits i närmast komplett version, men jag erkänner gärna att det finns andra JB-soundtrack jag personligen mycket hellre hade velat se utgivna i komplett version. 😯