Recension

A View to a Kill blev Roger Moores sista Bondfilm, och den är allmänt lågt rankad av många recensenter. Den främsta invändningen har varit att Moore här är alldeles för gammal för rollen och blir en sorts stand-in för stuntmännen.
Jag håller inte med - Moore är utmärkt, även om han i denna film ser litet annorlunda ut i ansiktet (det ryktas att han genomförde en ansiktslyftning strax innan inspelningen). A View to a Kill:s brister beror på andra saker.

Intrigen tillhör inte Bondseriens bättre. Zorins plan, att förstöra Silicon Valley, är inte speciellt realistisk och skulle inte få de konsekvenser Zorin vill ha. En mycket bättre idé hade varit att spinna vidare på det mikrochip Bond hittar i början av filmen och som kan motstå en kärnvapenexplosion. Här kunde man till exempel ha haft en utpressningshistoria.

Inledningsscenen, där Bond flyr undan ryska soldater på skidor i Sibirien, kunde ha blivit seriens bästa - om inte filmmakarna fått totalt hjärnsläpp och i soundtracket lagt in Beach Boys-låten California Girls till en sekvens där Bond surfar på en skoter-med. Det är inte bara korkat, det är totalt förödande för den spänning och det hot som man byggt upp. Naturligvis skulle man ha lagt in The James Bond Theme, eller varför inte On Her Majesty's Secret Service-temat? California Girls sänker hela inledningsscenen, och filmen hämtar sig nästan inte alls efter denna chock.
Detta är ett av de riktiga lågvattenmärkena i hela Bondserien, tillsammans med Jaws och Dollys scener i Moonraker.

Alla recensenter var eniga om att Grace Jones som May Day stal showen i denna film. Hon är väldigt bra i rollen som Zorins följeslagare, men hennes omsvängning till Bonds sida i slutet av filmen är minst sagt svårsmält och drar ned intrycket.
Christopher Walken är OK som Zorin. Rollporträttet är klart påverkat av Klaus Maria Brandauers Largo i Never Say Never Again. En lagom bra Bondskurk, varken mer eller mindre.
Att Tanya Roberts skulle vara geolog är dock svårt att tro på. Roberts är mycket vacker, men kan tyvärr inte agera särskilt bra. Bland många Bondfans är hon den mest impopulära Bondbruden (jag tycker dock att både Britt Ekland i The Man With the Golden Gun, Carey Lowell i Licence to Kill och Denise Richards i The World is Not Enough är värre).

Någon som däremot är väldigt bra är Patrick Macnee som Bonds agentkompis Tibbett. Moores och Macnees scener tillsammans är lysande. Tyvärr blir Tibbett dödad av May Day tidigt i filmen.
Roger Moores insats som Bond när han utger sig för att vara snobben St John-Smythe på Zorins chateau är i absoluta toppklass. Ingen annan skådis skulle kunna göra dessa scener bättre, inte ens Sean Connery. Dessa scener skulle naturligvis inte ha funnits med i manuset i en Connery-Bondfilm, men det förändrar inte sakfrågan.

Några av de bästa scenerna i filmen är de i Paris. Den franske agenten Aubergine dödas av May Day, och Bond tar upp jakten på henne när hon flyr i fallskärm från Eiffeltornet. Bond haffar en taxi och yttrar den klassiska repliken "Follow that parachute!". Sedan följer ett imponerande action-avsnitt där Bond bl a blir av med taxins bakparti! Jakten på May Day går vidare ned på en färja på Seine. Bond landar i en bröllopstårta, har sinnesnärvaro att till brudparet överräcka en bit av tårtan ("Congratulations"), men May Day lyckas undkomma.

Det finns även i denna film en del överdrivet humoristiska avsnitt, till exempel brandbilsjakten i San Francisco, och polischefens karaktär som ju inte fyller någon direkt funktion i filmens intrig.

Den som studerar kvinnorollerna i Bondfilmerna skulle antagligen kunna göra en hel del av A View to a Kill. Jämför karaktärerna May Day och Stacey Sutton, och konstatera sedan att bara tanken på att Grace Jones och Tanya Roberts skulle haft varandras roller är helt omöjlig!

John Barrys musik är magnifik. A View to a Kill är ett av Barrys bästa Bond-soundtrack. Actiontemat påminner om ledmotivet från On Her Majesty's Secret Service.

Moore var upprörd över de våldsamma scenerna i gruvan, då Zorin och Scarpine skjuter ihjäl gruvarbetare med k-pistar. Han tyckte inte att sådana scener passade i en Bondfilm, och till viss del kan jag hålla med honom eftersom sekvensen är alltför överdriven och teatralisk. Vi vet redan att Zorin är psykopat, och det finns tendenser till överspel här. Man kan säga att det var ungefär här som Bondfilmerna började bli litet tuffare igen, vilket var en skillnad mot de närmast föregående filmerna i serien. Denna trend kom sedan att öka i de efterföljande filmerna.

Onekligen är det en poäng att Bond i slutet av filmen belönas med den sovjetiska Leninorden!

En epok tog slut i och med Moores sista Bondfilm. Efterföljarna i rollen som Bond kunde inte ersätta Connery, Lazenby och Moore till fullo.
A View to a Kill blev också Lois Maxwells sista Bondfilm. Hon spelade Miss Moneypenny och var en viktig person i galleriet kring 007. Maxwell var den enda som medverkat i samtliga Eon-producerade Bondfilmer 1962 - 1985.

Intrycket av A View to a Kill är blandat: enstaka sekvenser är mycket bra, men som helhet är filmen lite för splittrad.
Många Bondfans brukar använda A View To a Kill som slagpåse, och den brukar ofta rankas lågt i olika listor, men filmen är faktiskt bättre än sitt rykte.
Den är inte lika bra som de båda tidigare 80-tals-Bondarna, men bättre än till exempel The Man With the Golden Gun.

När man såg filmen 1985, anade man dock inte att det snart skulle inträffa stora förändringar i Bondserien och att detta tyvärr inte automatiskt var en förbättring.