Recension

Min allra första reaktion när jag såg Goldeneye var: "Nej, vad har de gjort med vinjetten!!" (För första gången var Bondvinjetten gjord med datoranimation. Efter att ha sett den på video några gånger har jag numera vant mig, men den första chocken var svår).
Detta är en typisk reaktion på filmen, eftersom det inte är mycket man känner igen i Goldeneye. Precis som i förra filmen, Licence to Kill, har producenterna bestämt sig för att köra den tuffare stilen. Det är också uppenbart att man inspirerats av filmsuccéer som True Lies (för övrigt en fruktansvärt usel film). Synd, eftersom Bondfilmerna en gång i tiden ledde utvecklingen och var de filmer som andra tog efter.

Actionfilmer går det tretton på dussinet av, men det finns bara en James Bond. Därför skall man inte ge sig in och peta i karaktären Bond, eller förändra hans omgivning för mycket. Det är nämligen det som ger publiken trygghet och igenkännande. Även om det är en ny skådis i huvudrollen, så ska vi känna igen allt det andra: M, Q och hans prylar, Moneypenny osv.
Det gör vi dock inte i Goldeneye: M är till exempel en kvinna och spelas av Judi Dench. Detta visar att producenterna inte har förstått vissa grundförutsättningar. Ingen skugga skall falla över Dench - hon gör den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen.
Jag vet att en kvinna vid ett tillfälle i verkligheten har varit chef för brittiska MI5, men det är irrelevant: här skildrar vi inte verkligheten utan James Bonds egen värld, och där är relationen Bond - M oerhört viktig eftersom det är en sorts fader-son-relation. Det är därför viktigt att M spelas av en äldre man. Det var lika fel när M spelades av en man yngre än Bond i Never Say Never Again.

Bonds värld måste i vissa avseenden vara konstant för att vi ska acceptera den. Om filmmakarna vill skildra verkligheten och göra en realistisk agentfilm kan de inte använda karaktären James Bond. Alla vet att en hemlig agent, vars favoritdrink är känd av alla bartendrar i hela världen, är en motsägelse i sig själv.
Om producenterna inte begriper detta, är Bondserien i princip dömd på förhand. Det är den ständiga balansen mellan förändring och tradition som måste bibehållas. Självklart måste man kunna förändra saker i Bondfilmerna och hänga med sin tid. Men det som gör Bond unik som filmhjälte bör vara kvar.

Pierce Brosnan gör en OK insats som Bond, även om han precis som Dalton saknar den närvaro och utstrålning som Connery, Moore och till viss del även Lazenby hade. Det är svårt att avgöra vem som är bäst som Bond av Dalton och Brosnan. Dalton är den bättre skådisen, men Brosnan har litet mer tyngd. Det är svårt att framhålla någon av dessa två framför den andre, men Brosnan växte dock mera in i rollen som 007 i sina senare filmer, vilket inte Dalton riktigt lyckades med. Brosnan har dessutom mer markant elegans än Dalton.

Ingen av de andra skådisarna gör några minnesvärda insatser, med ett undantag: som nämnts gör Judi Dench som M den bästa rollinsatsen i hela filmen, men hon passar tyvärr inte som M! Famke Janssen spelar över som Xenia Onatopp och både Izabella Scorupco som Natalya och Sean Bean som Alec Trevelyan är ok. Inget speciellt... eller några karaktärer som sticker ut i den långa serien av Bondfilmer.

Det fasta persongalleriet då? M har vi redan nämnt. Även Moneypenny är ny, hon spelas nu av Samantha Bond. Nu har producenterna tydligen blivit så ivriga som möjligt att anpassa agent 007 till 90-talets vedertagna filmvärld. Han ska bli så politiskt korrekt som möjligt. Moneypenny har förvandlats till feminist och anklagar 007 för sexuella trakasserier. Producenternas drift att göra Bond politiskt korrekt blir nästan löjeväckande. Man väntar bara på att Bond ska vända sig mot kameran och påpeka att det är skadligt att dricka alkohol också.

För kontinuitetens skull är nu gamle Q, Desmond Llewelyn, ännu viktigare. Hans roll är här det enda som alls sammanbinder Goldeneye med de tidigare 16 Bondfilmerna. Llewelyn skulle vara med i ytterligare två Brosnan-Bondfilmer innan han tragiskt omkom i en bilolycka i december 1999.

Intrigen är delvis intressant: Detta är en Bondfilm där vi faktiskt inte från början vet vem som är skurken. Överlag ett fräscht grepp. Dock är manuset fantasilöst på andra områden, till exempel är stridsvagnssekvensen i St Petersburg alltför otrolig och överdriven. OK, ingen stridsvagn har använts på det sättet i en film förut, men frågan är om det blev särskilt lyckat. Bäst i hela sekvensen är den korta scen då Bond rättar till slipsen!
Vidare får vi se en tämligen poänglös kappkörning mellan Bond och Onatopp utanför Monte Carlo. Varför? Den idén användes på ett mycket bättre sätt redan i pilotavsnittet av The Persuaders (Snobbar som jobbar) i början av 70-talet.

En sak till: Vi inser att det är kostsamt att göra Bondfilmerna, och att man behöver sponsorpengar för att exponera vissa produkter i filmen. Detta har ända sedan Goldfinger varit förekommande i Bondserien. Sponsringen har dock alltid (med undantag av några klantiga sekvenser i Moonraker) skötts snyggt och diskret. Så icke i Goldeneye. Scorupco knallar in i en databutik där det står IBM, IBM och IBM överallt (I och för sig ifrågasätter jag om IBM sålde fler OS/2-licenser efter att biopubliken sett IBM-datorer explodera i Goldeneye... ).
Under stridsvagnsscenerna i St Petersburg fylls plötsligt bioduken av en lastbil med firmanamnet Perrier. Stridsvagnen kör sedan in i hela lasten med mineralvatten. Kanske en litet mer diskret produktplacering hade varit på sin plats?

Apropå produktplacering, så fick antagligen BMW lägga upp ganska mycket för att få Bond att köra en specialutrustad BMW i filmen. Problemet är bara att Q först visar alla finesserna på bilen för Bond, men sedan använder Bond inte någon av dem i filmen. Bond kör sin BMW i max en minut i en helt odramatisk scen. Jaha?

Inledningsscenen är bland de bästa sekvenserna i filmen - ända tills Bond får för sig att köra motorcykel över klippkanten för att likt Stålmannen flyga ifatt ett tomt flygplan - och lyckas!? Sedan klarar Bond av att även räta upp planet. Detta är en scen som hade passat bättre i en tecknad film, och som man sitter och retar sig på länge.

Filmmusiken i Goldeneye är inte dålig. Den är inte heller kass. Den är totalt genomusel och raserar allt det som John Barry byggt upp under 30 år.
Det är en fullständig gåta hur producenterna kunde låta Eric Serra plink-plonka på sina syntar under hela soundtracket. Serra, som bland annat gjort musik till Luc Bessons filmer, borde ju verkligen kunnat åstadkomma något bättre. En förkrossande majoritet av Bondfans och recensenter har helt dömt ut Serras musik till Goldeneye. Intressant är att producenterna i sista stund bytte ut Serras musik till stridsvagnssekvenserna mot The James Bond Theme, orkestrerat av John Altman.
Serra envisas dessutom med att själv sjunga The Experience of Love i filmens eftertexter. Inga kommentarer...

Finns det då inget som är bra i Goldeneye? Jo, Martin Campbells regi är utmärkt, och filmen är mycket snyggt gjord. Kostymören Lindy Hemming har även lyckats få litet stil på kläderna. För första gången på länge är Bond stiligt klädd i en film - Brioni ekiperade 007 i Goldeneye. De stiliga kläderna räckte dock inte till stackars Izabella Scorupco, som får tillbringa större delen av filmen iförd en trist kofta. Famke Janssens Onatopp lade uppenbarligen beslag på det kvinnliga klädkontot i denna film.

Nils-Petter Sundgren brukade i tv:s Filmkrönikan på 80-talet säga att förtexterna i Bondfilmerna ofta är bättre än filmerna själva. Faktum är att i Goldeneye får jag nog hålla med om detta: Tina Turners maffiga titellåt är en riktig höjdare, och Daniel Kleinmans förtexter är riktigt bra - faktiskt i bästa Maurice Binder-klass!

Filmens klart bästa scener, förutom förtexterna, är Bonds möte med Q, samt Bonds möte med Zukovsky (Robbie Coltrane).
Man önskar att resten av filmen kunde hållit samma höga nivå.

Sammanfattningsvis är Goldeneye precis som sin föregångare Licence to Kill en film som frångått de klassiska kvalitetskraven från de tidigare 15 Bondfilmerna och hamnar därför långt ned i rankinglistan. Om den är bättre eller sämre än Licence to Kill är väl en smaksak.
Själv tycker jag att Goldeneye är något bättre, men ytterst litet. Som vanlig actionfilm fungerar Goldeneye utmärkt, som Bondfilm står den sig dock slätt.
Goldeneye är en ny typ av film: man har sneglat så mycket på andra populära actionfilmer och hämtat så mycket inspiration från dem, att det som en gång var originellt med Bond inte finns kvar. Onekligen är Goldeneye en underhållande film, på samma sätt som valfri Bruce Willis- eller Arnold Schwarzenegger-film kan vara underhållande. Men det är inte Bond.

Goldeneye söker återfinna den förlorade Bondstämningen genom att imitera Bondmiljöer, men utan innehåll funkar det inte. Jämför Goldeneyes casino-scen med exempelvis de i Thunderball och Octopussy. Det är skillnad som natt och dag.

Detta är inte James Bond, det är True Lies och Die Hard med en huvudperson som råkar heta Bond. Den klassiska Bondstämningen försvann tyvärr någonstans på vägen.