Recension

Morgondagen dör aldrig, särskilt inte för James Bond. Tomorrow Never Dies (TND), den 18:e Bondfilmen i ordningen, är bättre än de två närmast föregående filmerna Licence to Kill och Goldeneye, men det räcker ändå inte riktigt.

Pierce Brosnan hyllades i olika medier som den bäste Bond sedan Sean Connery. Detta håller jag inte direkt med om - han saknar den utstrålning och närvaro som huvudrollsinnehavaren måste ha. Connery, Moore och även Lazenby hade den där utstrålningen, det där extra som gjorde att de passade så utmärkt som 007. Även om Brosnan är mera hemtam i Bonds smoking i sin andra film - han är klart bättre denna gång - och verkligen gör en god insats i rollen, så saknas den riktiga Bondkänslan.

Tomorrow Never Dies var den första Bondfilmen som gjordes sedan producenten Albert R. Broccoli avlidit 1996. Hans arvtagare i producentstolen, Michael G. Wilson och Barbara Broccoli, hade här för säkerhets skull plockat fram den gamla klassiska mallen som först presenterades i Goldfinger. Eftersom man i de två tidigare filmerna inte använde sig av denna mall, känns det här i alla fall lite bekant. Dessutom har Bond fått tillbaka en del av sina roliga repliker.

Ibland glimtar den gamla Bondkänslan faktiskt till i filmen, till exempel när Bond kör sin Aston Martin till MI6 efter att ha blivit uppringd av Moneypenny, och inte minst i scenen när Q visar Bond den nya BMW:n, och 007 övar sig på att fjärrstyra den med sin mobiltelefon.

Filmens stora utropstecken är Jonathan Pryce i rollen som Elliot Carver. Pryce är den bästa Bondskurken sedan Kamal Khan i Octopussy. Parallellerna till den australiske mediemogulen Rupert Murdoch och den brittiske Robert Maxwell är nästan övertydliga.
Michelle Yeoh är väl ett bra exempel på att kvinnorollerna i Bondfilmerna har utvecklats en del på 30 år. Yeoh får som Wai Lin en helt egen actionsekvens, vilket aldrig hänt tidigare i filmserien.

Carvers hantlangare, Stamper (Götz Otto), är dock en förfärlig orgie i utslitna klichéer, både vad gäller tyskar på film och skurkrepliker ("We die together, Mr Bond"). Stort minus. Synd att man inte istället lät den intressanta karaktären Dr Kaufman (Vincent Schiavelli) få större utrymme i filmen. Sekvensen med honom och Bond på hotellrummet tillhör filmens höjdpunkter.

Enligt uppgift försvann mycket av Teri Hatchers roll på golvet i klipprummet. Hon gör inte så stort väsen av sig i Tomorrow Never Dies, även om man i manuset försökt göra en del intressant av att Paris Carver tidigare haft en relation med Bond.

Filmen har tre centrala actionsekvenser, som är uppenbart påkostade (inledningsscenen, biljakten i parkeringshuset samt motorcykeljakten). Ändå är inledningsscenen ingen av Bondseriens bättre. De andra två actionsekvenserna är däremot väldigt maffiga. Trots detta är det lite svårt att förstå hur Tomorrow Never Dies kunde vara den dyraste Bondfilmen dittills - en film som Moonraker framstår fortfarande som skenbart dyrare.

Både i Goldeneye och Tomorrow Never Dies skjuts det förfärligt mycket med automatvapen hela tiden. Inget av alla dessa skott är ens i närheten av att träffa Bond, hans kompisar eller hans fordon. Det blir faktiskt lite tradigt.

Regissören Roger Spottiswoode har inte riktigt fått fart på berättandet, tempot varierar avsevärt och filmen sackar lite här och var.

Något som var uppenbart redan i Goldeneye är den ökade produktplaceringen och sponsringen av James Bond. I Tomorrow Never Dies marknadsförs skamlöst Smirnoff vodka, BMW, Ericssons mobiltelefon, AVIS biluthyrning, Omega-klockor med mera med mera. Man har försökt göra det lite diskret, men inte ens Bond klarar det. Agent 007 säljs som en annan Spice Girls-plastprodukt och det drar tyvärr ned betyget för filmen. Ändå var det inte lika illa som jag fruktat.
Ett annat problem är att de företag som betalat bäst fått med sina produkter i filmen, oavsett om de passar Bonds image eller inte. Bond ska till exempel inte köra BMW utan hellre Aston Martin eller Lotus. Bond ska ha en Rolex hellre än en Omega, och så vidare. Ericssons mobiltelefon har en central roll i handlingen, och vem som helst förstår att manusförfattare Feirstein har skrivit in produkten i manuset just för att filmbolaget ska kunna få in pengar från någon telefontillverkare.

En klassisk Bond-regel är att publiken ska få veta i förväg vilka prylar som Q har hittat på åt Bond och hur de kan användas. Här blir det totala överraskningar när vi plötsligt ser att Bonds mobiltelefon till exempel kan fixa de punkterade däcken på bilen med ett enkelt knapptryck. Inte bra.
(En intressant detalj är att Bonds BMW har finessen att kunna spruta ut spikar efter sig. Den finessen skulle från början ha funnits med i Bonds berömda Aston Martin i Goldfinger, men togs bort därför att man inte "ville ge fel sorts inspiration till barn". Tja, tiderna förändras...)

Ett stort plus är filmmusiken av David Arnold. Efter de två senaste bedrövliga musikaliska bidragen från herrar Kamen och Serra är detta en enorm kvalitetshöjning, även om Arnold naturligtvis inte kommer upp i John Barrys klass. Att Sheryl Crows mesiga titellåt är den sämsta Bondlåten någonsin kan inte Arnold hjälpa, för hans egna TND-låt är tio gånger bättre. Den heter Surrender och framförs av K D Lang under eftertexterna. Den skulle ju självklart ha varit den riktiga titellåten istället.

Sammanfattningsvis är Tomorrow Never Dies bättre än de två närmast föregående Bondfilmerna, men den saknar ändå den klassiska Bondkänslan, som förmodligen är borta för alltid (även om den plötsligt kan glimta till ibland).

Brosnan skaffade nu Bond en ny, yngre publik som inte var lika bekant med de tidigare filmerna i serien och han fick snabbt många fans.
Vi konservativa Bondfans tycker dock fortfarande att de gamla klassiska Bondfilmerna står i en klass för sig.