Recension

Hur firar man att världens mest framgångsrika filmserie fyller 40 år?
Man skulle kunna göra den mest Bondska av alla Bondfilmer. Man skulle också kunna återintroducera SPECTRE (eller en liknande organisation), eller göra en överraskande uppföljning på ett av Bonds alla gamla filmuppdrag, ett som man trodde var avslutat.
Die Another Day, den tjugonde Bondfilmen, innehåller dock inget av detta. Filmen öppnar starkt, första halvtimmen är mycket bra, andra halvtimmen verkar lovande ett bra tag, men filmen tappar tyvärr tråden och känslan någonstans på vägen.

Die Another Day har samma manusförfattare som förra filmen, The World is Not Enough. Neal Purvis & Robert Wade har snickrat ihop ännu ett manus som speglar de mörkare sidorna av James Bonds karaktär. Som vi minns misslyckades Bond i The World Is Not Enough att rädda sir Robert Kings liv, ådrog sig en allvarlig axelskada och hamnade i en tortyrstol. Bond blev rejält tilltufsad i den filmen, en fräsch vinkel på Bonds så ofta anförda osårbarhet.
Den här gången är det ännu värre för vår vän 007: Bond tillfångatas i Nordkorea och överges av sina uppdragsgivare. Han torteras och tillbringar hela 14 månader i fångenskap innan han utväxlas. Vi har aldrig tidigare sett Bond som en Robinson Crusoe-figur, ovårdad och med vild skäggväxt. Ett intressant grepp.
En bit in i filmen tror man att Die Another Day ska bli den mörkaste Bondfilmen sedan Licence To Kill. Och mycket riktigt beger sig Bond snabbt ut på privata, undersökande aktiviteter och trotsar M:s order. Sedan försvinner det här mörka temat med Bonds tortyrminnen med mera raskt ur filmen, som i stället förvandlas till en teknisk lekstuga där producenterna låtit allehanda dataanimatörer och effektskapare få överraskande fria händer.

Die Another Day låter oss få se en hel del nya saker, som tidigare inte förekommit i Bondserien. Jag tänker på Bonds tortyrscener, svartvita flashback-inslag, användningen av slow motion-effekter, och inte minst en helt data-animerad actionsekvens.
Allt detta är inte automatiskt bra. Den animerade actionsekvensen med Bonds surfbräda är riktigt dålig. Införandet av en helt dataanimerad actionscen i Bonds värld kan bara beklagas: Bondfilmerna har alltid utmärkt sig för att innehålla riktiga stuntscener, ofta farliga för stuntmännen att genomföra. Det har varit ett av seriens kännetecken.
Slow motion-effekterna är för många och för långa.

Regissören Lee Tamahori har lagt tonvikten på action, fart och teknik i den här filmen och det känns som om karaktärerna försvinner bland allt detta. Ändå finns det en intressant karaktärsskildring av Bond i filmens inledning.
Att vi får se 007 i en så ovan situation som i plågad fångenskap är bra. Det visar det mänskliga hos Bond och hur farligt och utsatt agenters jobb är - inte så glamouröst som vi så ofta sett i Bonds värld.
Scenen då Bond, skäggig, ofräsch och på rymmen från MI6, helt obekymrat går in på lyxhotellet i Hong Kong och där begär att få sin vanliga svit är obetalbar.
Vana läsare av dessa sidor vet att jag ogillar när Bond ger sig ut på ensam hämnarstråt, utan att ha uppdrag från MI6. I den här filmen fungerar denna manusdetalj ändå eftersom Bond sedan tas till heders av M, och får sitt uppdrag lite i efterhand.

Pierce Brosnan gör en utmärkt insats som 007. Han hade i sin fjärde och, som det skulle visa sig, sista film som Bond vuxit in i rollen och gillar när han får ett mer matigt manus att agera från. Halle Berry är ok som Jinx, problemet med Jinx är i stället att karaktären är hafsigt skriven och har för mycket amerikansk "Yo Momma"-attityd, något jag stör mig på. Rick Yune är också bra som Zao, liksom Toby Stephens som gör Gustav Graves till en minnesvärd Bondskurk (Karaktären Graves påminner ganska mycket om Max Zorin från A View To a Kill). Rosamund Pike har inte mycket att göra av sin Miranda Frost-figur (rollen är stelt och fantasilöst skriven) men gör sitt bästa med rollmaterialet.
Judi Dench gör en sedvanligt bra insats som M, denna gång mer stram mot Bond än vanligt. John Cleese visar att han är en värdig efterträdare till Desmond Llewelyn som Q.
Jag är inte riktigt nöjd med dialogen i filmen. Die Another Day har för få minnesvärda repliker och det finns tyvärr en del replikskiften som är direkt tveksamma, till exempel filmens allra sista repliker, vilka är de man bäst minns när man vandrar ut från biografen. Purvis & Wade lyckades bättre med The World Is Not Enough-manuset än med detta.

Die Another Day fokuserar kraftigt på tekniska saker. Graves ”diamant-satellit” Icarus ger ekon från Diamonds Are Forever, och sällan har väl figurerna i en Bondfilm tryckt så mycket på knappar och tittat på blinkande displayer som i denna film.
Vi får dock aldrig något egentligt grepp om Icarus-satelliten. Den bara finns där uppe och den kan Graves styra med en enkel knapptryckning, verkar det som.

Ett tema som återkommer i filmen är ofrivilliga överdrifter. Identitetsförändring genom att byta DNA känns alldeles för mycket Face/Off för att jag ska trivas med det.
Bond utrustas dessutom med en osedvanligt finessrik Aston Martin Vanquish. Dess mest överraskande egenskap är att den kan bli… osynlig.
Bonds fantastiska bilar har väl alltid varit mer eller mindre otroliga - hur fick motorerna plats egentligen, har man väl ibland undrat - men man har ändå köpt konceptet med missiler, raketgevär, vattentankar etc. Det är betydligt mer svårsmält att acceptera att Bonds bil kan bli… osynlig.
Mer överdrifter: Graves jagar Bonds isjakt med satellitstråle... Bonds surfscen i äkta CGI har jag redan nämnt.
Man har inte kunnat hålla sig från att även ge skurkarnas saker liknande tekniska finesser som Bonds. Zaos Jaguar, som jagar Bonds Aston Martin över isen, är lika fullproppad med sprängkraft som Bonds bil. När biljakten till sist fortsätter ända in i själva ispalatset sitter man mest och undrar var det gick snett någonstans.
Graves tar i filmens slutskede på sig något som liknar en droidarmé-dräkt från Star Wars episod 1, och kampscenerna mellan honom och hans fiender är besvärande lika Kejsarens försök att förgöra Luke i The Return of the Jedi. På något sätt passar inte "Kraftens mörka sida" riktigt in i en Bondfilm. Och det gradvis sönderfallande planet i filmens klimax känns bara fel och alldeles för extremt. Överdrifter var namnet.

Finns det då inget som är riktigt bra i Die Another Day? Jo, filmens stora stjärna är - miljöerna. Scenografen Peter Lamont har gjort ett fantastiskt jobb med alla dessa miljöer. Ispalatset med alla sina interiörer är magnifikt, och när dessutom David Tattersall står för ett så snyggt foto blir det hela ännu bättre. Även Lindy Hemmings kostymörarbete bör nämnas.
De geografiska miljöerna är av bra Bondklass (om man räknar bort Nordkorea). Havanna, Hong Kong och Island är passande Bond-platser, liksom Eden-projektet i Cornwall med alla exotiska växter. Det är även trevligt att se Londonmiljöer i filmen.
Die Another Days styrka är det rent visuella. Filmen ser oerhört imponerande ut och den är verkligen snygg. Men dess skönhet går tyvärr inte ned på djupet.
Sedan vill jag även lyfta fram fäktningsscenen mellan Bond och Graves. Där har vi ett exempel på en bra actionsekvens i gammal god Bond-stil som visar att man faktiskt kan, bara man vill. Synd att det inte finns fler lika bra exempel i filmen. Inledningsscenens svävarjakt är visserligen ganska innovativ (svävare är definitivt ett fordon Bond hittills inte har demolerat särskilt ofta), men fordonen i sig är ganska klumpiga.

I Havanna möter Bond en intressant karaktär, en "sovande agent" vid namn Raoul. Här fanns potential att göra något bra - vi minns klassiska scener i tidigare Bondfilmer då Bond mött äldre agenter ute på fältet och fått hjälp av dem - men det slarvas bort, Raoul får mest sitta och röka cigarr och skratta litet.

Sekvenserna i MI6:s hemliga tunnelbanestation, där Bond möter M och Q, är mycket bra och tillhör också de bättre i filmen.
Det är någonstans i mitten, när Bond precis anlänt till Island, som filmen förlorar sig i tekniska överdrifter.

De i förväg så omtalade kärleksscenerna mellan Bond och Jinx var väl knappast något att skriva långa artiklar om. Helt ok scener med en del sensualism, men sådär oerhört heta vill jag inte direkt kalla dem...😮)

Något annat som det talats mycket om inför denna film var den ovanligt omfattande sponsringen och produktplaceringen. Visst är den påtaglig, men jag anser ändå att producenterna klarar sig med hedern i behåll denna gång. Man balanserar verkligen på gränsen, men kommer ned på rätt sida.

Filmen är kryddad med diverse referenser till tidigare Bondfilmer. Vissa är subtila medan andra är mer övertydliga. De flesta av dem är trevliga, och vi fantaster har ju länge önskat oss en del återkoppling till tidigare 007-äventyr. Varje ny referens man känner igen framkallar ett litet leende när man ser filmen. Man känner sig litet "invigd" när man känner igen dem.
Men vi vill fortfarande se Bond kommentera något på ett sätt som visar att han faktiskt är samme huvudperson som varit med hela tiden.

Musiken fungerar bra i filmen, utan att vara sensationell. David Arnold gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Han är ju inte inblandad i Madonnas bedrövliga titellåt, som inte heller har någon kvalitativ möjlighet att utgöra någon tematisk bas för Arnolds filmmusik. Låten innehåller ju knappt någon melodi.
Arnold har fått till snygga etno-klanger, till exempel i Havanna-scenerna. Lite fantasilöst dock att inte ha en ny melodi under eftertexterna, som i de senaste filmerna. Remixen av titellåten ger ingen ”wow”-känsla direkt.

Ytterligare några snabba synpunkter:

• Det är oklart varför man lagt till en mot betraktaren utflygande pistolkula i den inledande Bondvinjetten. Jag tycker att det alls inte var nödvändigt eftersom vinjetten var bra som den var.
• I förtexterna vill jag inte se Bond bli torterad, jag vill se silhuetter av dansande damer, samt diverse tematiska motiv från filmen. Jag hade hellre sett att Bonds tortyravsnitt låg efter förtexterna och inte mitt inne i dem.
• Clashs "London Calling" är en av rockhistoriens viktigaste och mest legendariska låtar. Oavsett detta faktum har den lika litet som "California Girls" i en Bondfilm att göra.
  Det verkar som om allt skjutande med maskingevär äntligen har tonats ned i en Bondfilm. Det har varit litet tröttsamt med det ett tag i tidigare Brosnan-filmer.
• Att det inte någonstans i filmen finns minsta hyllning till den avlidne Desmond Llewelyn är faktiskt riktigt dåligt, till och med snudd på skamligt.

Sammanfattningsvis är Die Another Day en besvikelse. Det hade kunnat bli en så bra film, men istället har Bond hamnat i teknik-träsket. Den här filmen saknar mycket av det genuint Bondska och smälter, lika lätt som Graves isfästning, in i den allmänna ”actionsörjan”, vilket är litet trist att konstatera.
Jag tycker att Die Another Day blev den minst lyckade av Pierce Brosnans fyra Bondfilmer. Den uppåtgående trenden från The World Is Not Enough bröts därmed, vilket är beklagligt eftersom The World Is Not Enough lovade gott inför framtida äventyr. Die Another Day måste enligt min mening räknas till en av de sämre filmerna i den långa Bondserien.
Detta betyder dock inte att det är en dålig film, inte alls. Som vanlig actionfilm är Die Another Day utmärkt, filmen är verkligen underhållande, men i relation till de tidigare 19 filmerna i Bondserien räcker den inte så långt. Bondkänslan är stundtals lika osynlig som Bonds bil.

Ganska många bedömare ansåg nu att nästa Bondfilm behövde bli mer jordnära. Den behövde förhålla sig till Die Another Day ungefär som For Your Eyes Only förhöll sig till Moonraker.

Expressen skrev i sin recension av Die Another Day att Bond borde packa ihop nu och hänga in smokingen i garderoben.
Biopubliken höll inte med. Die Another Day blev den dittills mest inkomstbringande Bondfilmen av alla.
Att Pierce Brosnan skulle återkomma som 007 en femte gång såg de flesta nu som en självklarhet. Producenterna hade till synes ingen anledning att byta ut honom, eller att ändra på konceptet för Bondfilmerna.